KAPITEL FYRTIOTRE

 

KAPITEL FYRTIOTRE

 

LISAVETAS BEGRAVNING

 

Begravningsbyrån Adjö hade ordnat allt för Slim: beställt tid i kyrkan till lördag kl.12.00, ordnat med lunch för de som ville hedra Lisabeta på Lundens gård, en restaurang inte långt från kyrkan, med utsikt över fjorden, samt även arrangerat med blommor och musik i kyrkan.

Tutor – som ju var en av Slims nära vänner – skulle gå dit, medan Herbert inte ens hade mött Slim, men bara sett denne på avstånd, och tänkte stanna hemma.

Nils ville gärna bevista en begravning på landet, så han beslöt sig för att följa med Tutor på lördagen till pastor Ambroses kyrka.

 

Slim hade ringt sin bror Chuck, och bett denne komma, men han kunde inte komma ifrån, sa han.

Slim blev inte överraskad över detta, men lite besviken, och hans bedrövelse var svår för alla att se.

Den långa mannen i svart kostym från Adjö hade valt en vacker vit kista med meanderbårder på. Blommorna var tiotalet mörkröda rosor, för att Slim velat ha just det.

Slim tänkte – som gripen av någon okänd ostyrig kraft - att i nästa liv så skulle han själv bli begravningsentreprenör.

 

Gästerna anlände i god tid till den runda, av svarta kedjor på granitstenar kringgärdade, grusplanen utanför den måttligt stora kyrkan, vilken var gjord i trä på stengrund. Stengrunden – vid vars grönmossiga kant vitplister, fetknopp och timotej syntes - var från gamla Götakungars tid.

Kyrkan föreföll, kortvuxen som den var, föga mytisk. Mer tänkte man på familj och kommun än på Gud och bispar och den yttersta domen, när man såg den. Den såg kort sagt vänlig ut, och man hade inte släppt lös någon arkitekt med metafysiska böjelser.

Arkitekter har historiskt sett i Sverige ofta rekryterats från befästningskonsten. Därför – bland annat – ser kyrkorna så ointagligt fientliga ut i den flesta svenska socknar. ( Det gör ju gamla skolor också, eftersom dom också är ritade av gamla militärer, eller nazisympatisörer. Arkitekter är som grupp vanligen konservativ. Även alla de nydanande, experimentella arkitekterna är, i hemlighet, konservativa. Det finns ingen revolutionär arkitektur. ) Den gamla kopplingen mellan religion och krigföring saknades alltså i Fjerrered, där kyrkan mer vykortsfager anspelade på dragspel och midsommarfest än på härnadståg till Königsberg och Prag.

 

I kyrkans port, vars ena halva stod öppen, dominerade Carl Ambroses gestalt, klädd i svart långrock och blanka svarta skor. För dagen var hans svarta hår nästan slätkammat, och hanförsökte se så farbroderlig ut som han kunde, även om hans n pormalla pojkaktiga, mer slyngelaktiga uppsyn då och då sken igenom. Innan han hade stigit ut på kyrktrappan hade han tagit en cigarett och fimpen bar han nu dold i handen, i tumvecket. Just detta fick honom att se hemlighetsfull ut i ansiktet, eftersom Ambrose tillhörde den lilla skara av människor som har svårt med simultankapaciteten. Man förundras över att det finns människor som till exempel har svårt att både gå och prata samtidigt, medan det t.ex. finns sjöstjärnor som kan hålla ordning på flera hundra fötter när de förflyttar sig på en strand.

Vilka egenskaper som generellt går i par med dålig simultankapacitet vet jag inte, men hos Ambrose syntes egentligen inga andra handikapp föreligga. Mannen var i allating ytterst kapabel, och det är en gåta varför han valt prästyrket.

Den lilla skaran som anlänt för att hedra minnet av moster Lisaveta och för en stund försjunka i reflexion över dödens realitet, var alltså några tiotal människor, varav inte alla känt henne alls.

De nickade tyst åt varann, och ett fåtal skakade hand, med löst handslag.

 

Himlen var denna dag blå, luften ljummen och luktade hav, - det var vindstilla och bara enstaka fåglar korsade rymden över den i järn smidda kyrktuppen.

Ambrose lämnade nu porten och gick sedan runt och hälsade på alla som kommit, och nu var det ett fast handslag som gällde. Handslaget tycktes säga ”Så roligt att du kom, och det är så fint att vi i alla fall lever, så att vi kan säga farväl till henne som dött, och att det finns några som minns henne, och vi måste också tänka på att nästa gång är det vår tur.”

Så gick de sörjande in och satte, kyrkvaktmästaren – en man med grönblek hud och tjocka glasögon – stängde porten, och pastorn klättrade upp i predikstolen, under vilken en träfigur, föreställande något som såg ut som en av ålder flagad sjöjungfru log tandlöst, och vinkade åt organisten på läktaren.

Denne spelade ett preludium av Bach, som lät som ljudet av en nyoljad slåttermaskin.

Efter detta höll svenskamerikanske Ambrose en slags predikan, vilken dock visade sig mer vara ett föredrag:

 

”Kära vänner!”, började han.

Man märkte hans stora förtjusning över att där, utan att bli avbruten, kunna få orda om det mänskliga villkoret i nästan en halvtimme, under förhållanden som gjorde det osannolikt att någon skulle avvika.

Nils, som satt i raden näst längst bak vid sidan om Tutor, tänkte att det givetvis var därför som Ambrose blivit präst. Den gode narcissisten ville kunna tala ostört till en samling random people.

 

      ”Well”, sa Ambrose, och lade fimpen till höger om Bibeln i predikstolen.

     ”Många människor känner inte till den amerikanske filosofen William James. Hur som helst så menade denne att allt som finns till är sant.

Detta bör inte tas bokstavligt, men James menade troligen att det är viktigt att ta till sig livet som enkelt. Att kunna se omkring sig och se sanning och trygghet i det enkla, att saker och ting, och varelser i nuet finns till.

     Det finns i amerikansk filosofi en strak vilja till gemenskap, till odling av det lilla kollektivet. Detta är ju något bra och positivt.

Ingen människa är en ö. Ingen är heller en bottenlös tjärn. Ingen är ens en halv tjärn. Alla är vi beroende av varandra. Vi simmar alla i livets å. Döden hotar vid varje krök.

     I Tyskland fanns det under tidigt 1900-tal en filosof vid namn Max Stirner, eller han kallade sig så, anspelande på sin höga panna, vilken verkligen var slående hög. Denne menade i sin bok Den enskilde och hans egendom, att människan borde se om sig och sitt, och inte låta någon ta något ifrån den enskilde. Stirner myntade det klatschiga uttrycket:

      ”Ich hab mein Sach auf Nichts gestellt.”

        Alltså: ”Jag har grundat min uppfattning på Intet.”, i protest mot alla metafysiska åskådningar, främst då kristendomen, religionen, vilken Stirner uppenbarligen hatade.”

Nils hostade här till, vilket noterades av Ambrose.

”Stirner menade att om var och en – suveränt – skötte sig och sitt, så skulle världen blir mycket bättre. Han var alltså en slags anarkist, i kontrast bland annat till William James, bror till författaren Henry James, som var närmast evangeliskt kristen, eller något ditåt, och dessutom svor på USAs konstitution.

      Nå, en viss uppmärksamhet fick Stirner, bland annat av Friedrich Engels, men inte många följare. Man imponerades dock av kraften i hans individualism, av språkets fyrverkerikraft. Men det spelade egentligen ingen roll hur kraftfull denna individualism var – retoriskt – eftersom Stirner när denne blev lite äldre, blev sjuk, och då han inte tjänat tillräckligt mycket pengar, så var han tvungen att resten av sitt liv, sjuk, ligga samhället, och det allmänna till last. Därmed lät Stirner – likt en korporerad freudiansk felsägning - sin egen kropp bevisa att hans huvud, med den osedvanligt höga pannan, hade haft fel.”

           Församlingen skruvade på sig.

 

Nils blick vandrade till de tre svarta små griffeltavlor, som med stöd av metallsprinter vågade sig att sträcka sig ut en bit över församlingens bänkrader, förkunnandes med några vita på spikar hängandes siffror på tavlans svarta botten, vilka psalmer som skulle sjungas, varav en, förmodligen, var den sorgliga om släkten som följa på släktens gång. Han visste att om den psalmen sjöngs, så skulle den sitta kvar i Nils huvud i en hel vecka framöver. Så stark ”logos” hade denna sång, för Nils.

   ”Lisaveta var ingen Max Stirner.”, fortsatte Ambrose, vars ansiktsuttryck föreföll Nils som en påstridig tupps, och Nils fann också – tarvligt nog - att det till formen liknade en spade.

     ”Hon insåg – när hennes syster plötsligt blev tagen ur livets aktuella räjong -, att hon måste uppfylla det generella kategoriska imperativet och frånse från sig själv och istället måna om sina syskonbarn. Hon valde det enkla, den stora gemenskapen, framför att egotisktiskt försöka koncentrera sig på det egna och personliga. Så blev det generella det personliga för Lisaveta, och vi hyllar henne, i denna begravningens stund för detta, hennes osjälviskhet och konstruktiva kärlek, och att vi nu alla bör i andakt och respekt böja våra huvuden i en tyst bön för lilla Lisaveta, i tacksägelse. Låt oss även be för Max Stirner!  Guds frid vare med eder, och Lisaveta, intill tidens ände! Allt som finns är sant. Låt oss omslutas av den stora enkelheten! Halleluja! Amen.”

Så fördömligt kort, och upplysande, och enkel, var Ambrose.

 

Efteråt var det kaffe i prästgården. Pliktskyldigast deltog nu både tutor och Nils även där. Lisaveta hade ju inte minst förtjänat så mycket tänkte Nils Steiner, efter att ha fått berättat för sig i korthet om hennes förhållanden i livet av Tutor, som ju visste allt.

Slim kom och hälsade på både Tutor, som han ju kände, om än inte särskilt väl, och på Nils, som han ju kände till, inte minst genom spionkameran på Boxeby.

”Tack för att ni kom!”, sa Slim enkelt.

Alla tyckte att Ambroses pre3dikan, så kort den varit, hade haft många poänger, och ovanliga. Kanske hade karln dolda förmågor, tänkte många.

Något mer uppseendeväckande inträffade inte på begravningen, men Nils och Tutor åkte med Toyotapickupen snart – och långt innan det mörknade över Halland denna dag i tidig oktober - tillbaka till det kära Boxeby, som Nils mer och mer betraktade som sitt hem.

”Det var väl en fin begravning?”, sa Nils, lättad, till Tutor.

”Ja, och lite speciell.”, sa Tutor, när han svängde upp på gårdsplanen, varifrån Pontius III nu för tillfället dragit, för att ligga på trappen till verandan, från vilken han lät sina bruna ögon spela på allting utom bilen som kom, eftersom han hade en av sina blå dagar. Pontius III ( alltså döpt – satiriskt -  efter en gammal Ruthbjörn ) – så tax han var - kunde inte begripa vad han var till för, och varför han alls skulle fortsätta äta.

Ingen brydde sig ju om honom. Han hade själv börjat fatta tycke för sin kedja (!), som ändå ibland tycktes honom som den hyste en viss välvilja och inte hade det så lätt den heller.

Att även hundar kan bli galna, det visar detta, och det var något man börjat misstänka på Boxeby.

Galna djur hör man sällan talas om.

Pontius III slickade på kedjan.

Ingen kallade honom för Pontius III. Man kallade honom för ”hörru”.

Kanske var det därför han blivit galen. Pontius III visste att ”hörru” inte var nåt namn.

 

Nils klev ur bilen alldeles intill och sände en blick av medlidande med djuret, som dock inte längre väntade sig något av människosläktet.

Tutor körde vidare bilen till sitt garage, där han parkerade den vid sidan av, för att sedan gå in i sitt skjul och sätta på en kopp kaffe på bryggaren han hade där inne.

Nils satte sig i en korgstol på verandan, för att pusta ut efter den sorgliga ceremonin, och det nyskapande talet.

Medan Nils sträckte ut benen så långt han kunde, samt viftade med de lågskobeklädda fötterna åt sidorna, för att hjälpa upp blodcirkulationen, tänkte han att en gå i en landsortskyrka så där, och höra på en predikan, var en mycket sinnlig upplevelse.

Man blev på något sätt ett med träet i kyrkan, och kände också en viss masochistisk fröjd över att så att säga bli lite utskälld av Gud, i pastor Ambroses gestalt.

En människa som höll en sådan predikan, han måtte ha ett inre som liknade en karneval i Rio, tänkte Nils.

Hur ljuvligt att för en halvtimme låta sig risas, för att sedan med ens släppas ut återigen i guds gröna natur, för att där återigen kunna synda, tills det var dags för nästa fölåtelseorgie!

Nils log, tänkande på diverse passager ur predikan, som att till och med Friedrich Engels hade fått var med där, men blev plötsligt så sömnig att han halvskalliga, runda huvud föll bakåt mot den knistrande korgstolens lilla huvudkudde och han somnade, snarkande.

 

Gamla tiders restaurang.

 

KAPITEL 33.

 

Ruthbjörn hade gått och lagt sig för att ta en tupplur efter sin stadiga frukost, och tankarna kom på hur det varit förr, medan han svepte sin filt så att den både täckte hela kroppen, halva huvudet och armarna.

 Sådana skådespel ungdomens restaurangbesök i Vasastan och runt Linne´ varit, - hela tragiska dramer,  psykodramer, ledde av tjejerna, utnyttjande killarna!

Under det grå filttäcket kunde Ruthbjörn rentav kosta på sig ett leende.

Det vanliga var att man kom till restaurangen vid halv åtta-snåret. Alla tjejerna släpade dit sina killar, kväll efter kväll, för att visa upp dessa, och för att se om man kunde byta ut dem – om blott för en natt. Standard var att de ung a männen spelade olyckliga, hårt ansatta av världen och som offer för praktiskt taget alla orättvisor som kunde drabba en människa. Flickorna spelade tröstare och beundrare, i en och samma person.

Oftast var det någon av männen som började tala om sina alkoholskador ( medan han drack ) och om hur doktorn menat att han bara hade några månader kvar i livet, om han  inte slutade dricka. ( slurk, slurv) .

De unga damerna i mohairjumprar i pastellfärger och med bara armar, som viftade – obetydligt parfymerade bland glas och flaskor på borden - himlade med ögonen och låtsasskällde på männen, medan de spanade in den snyggaste killen samt ansatte dennes flickvän för en kanonad med frågor om vad det nu var hon sysslade med på dagarna.

      Nu började också debatten. Eller debattshowen. Någon av killarna, som tillhörde dem som ansåg sig ha enbart åskådarstatus – för att flickan ville att han skulle mer vara det – slängde in en fråga till de mer involverade, tragiska männen:

   ”Kommer verkligen Palmes död att påverka valutgången positivt för Socialdemokraterna?”

( W Eftersom Palme just för nån månad sedan blivit skjuten på öppen gata…)

  Hyenaaktigt spände nu alla flickorna ögonen i sina respektive partners.

     Säg nåt klyftigt nu! , tycktes deras stora ögon säga.

”Det är väl klart”, sa en ung man, som såg ut som en förvuxen Hans, ur nån Hans och Greta-saga.

”En sån fråga!”, sa någon, som tjuvdruckit för mycket, och som meddetsamma blev tystad av sitt bihang.

           ”Socialdemokratin har länge varit på glid utför. Det kommer att fortsätta oavsett att folk blir skjutna”, menade någon, vars ansikte var dolt av kvinnans hår, då denna just försökte hångla sig till en stor kyss.

I samma stund hade någon fått ner gitarren – en enkel av spansk modell – från väggen, och börjat sjunga Olle Adolfssonvisor.

Det stimmade i lokalen, glas bars runt, och glas dracks ur, och sångaren sjöng nu ”Helga jag älskar dig”, som hju inte är en av de längsta Adolfssonsångerna, men inte den kortaste hller.

Ingen kunde texten utom sångaren. Så blev det därför något tystare kring borden, medan visans bedövande sentimentalitet och sommarkänsla fick blodet att rusa omkring centralt i både kvinna- och manskroppar.

Visan blev som en signal att byta ämne.

Någon kvinna tyckte att det blev för magert innehåll i debatten och att just hennes hjälte har kommit i skymundan.

Ett säkert kort är därför att be denne redogöra för hur lyckat det var på en annan krog, kvällen före, då denne hade gjort succé genom att offentligt sabla ner en författare och denne senaste bok, en författare som då dessutom varit lite lätt närvarande, svinberusad vid ett bord i närheten.

Mannen, som bar trasiga glasögon ( en effekt av et bråk på hemvägen kvällen före ) berättade omhändelsen, med breda analogier.(”Det var som att fälla en tolvtaggare.”)

Då sa en kille med finnar i hela ansiktet att världen efter Nietzsche och postmodernismen skulle övertas av starka individualister, medan en annan sa att man borde slopa alla gränser och omdana världsekonomin genom att ge alla en garanterad grundlön samt estetisk utbildning.

Som svar till den förste invände en annan, äldre med vit skjorta och med för stora svartbågade glasögon och stor svart slokhatt:

”Men människor som inte har en aning om Nietzsche, lever dom också i en postmodern värld?”

Invändningen bedömdes som barnslig, och man bad servitrisen om en stor karaff Vino Tinto till.

Sen bytte man ämne igen, genom ett inlägg från en kvinna denna gången.

”Vad skall ni göra i sommar?”, frågade denna.

Trots att flera av paren planerade att upplösas redan nästa dag, så ställdes frågan om vad just paren skulle göra.

Detta var en del i dramatiken på restaurangen.

Här skulle man höra vilka som ljög bäst om sina sommarplaner.

Under redogörelserna om vilka sommarhus som var tillgängliga för den och för den, så började nu några bli rejält fylledryga.

”Det skall la du ge fan i!”

”Darling, kyss mig hårt!”

”Älskling, var har du varit hela mitt liv?”

”Jag tror att jag har cancer.”

Ruthbjörn slängde av sig filten, och satte sig, nysvettig, upp i sängen.

Det var dags att ta en promenad.

Eller kanske skulle han gå och se till duvslaget. Kanske det hade blåst ner i natt? Det var ju storm.

 

          -----------------------------------------------------

 

Israel

 Israel says that it does not care if it commits genocide. Let us never forget the Israeli crimes against the civilians in Gaza.

kafka och myten

 

Kafkas förhållande till myter och vetenskaper

 kaj bernh genell

      Det händer att man talar om Franz Kafka och dennes förhållande till vetenskapen, till vetenskap i allmänhet. Detta kan vara viktigt för dem som grunnar över dennes författarskap, som ju anses i sig nära nog emblematiskt gestalta en viss övergång till modernitet och till vårt allmänna medvetande om den moderna tidens mindre smickrande sidor.

De som sysslar med litteratur vet ju, att det är nästan omöjligt att skriva någon som helst litteratur - litterärtext, prosa och poesi - utan att använda sig av tidens ( eller forntidens ) myter. Det blir helt enkelt ingen text alls om man inte på något sätt förhåller sig till de värden, föreställningar och maktstrukturer ( vilka alltid är baserade på en viss myt ) som uppbär tillvaron vid en viss tid och på en viss plats. En del av myten, av det mytiska, är då alltid vetenskapens plats i tid och rum. Så kan man använda, för att skapa litteratur, en viss syn på vetenskap, och vips så har man fixat det mytologiska underlaget till sin berättelse.

      Kafkas syn på vetenskap var något dubbel. Det var nämligen så att Kafka var en ingrodd skeptiker och auktoritetshatare, men samtidigt var han fascinerad av teknik och film. ( Film är en underavdelning inom teknik.) Alla apparater av olika slag var mysterier och därmed objekt för uppskattning för Kafka. Flygplan, bilar, maskiner, hissar, båtar, skrivmaskiner, o.s.v., o.s.v. det var sådant han gladdes åt.

Men det fanns stora delar inom vetenskapen som Kafka dock skydde och rent av ... föraktade. Givetvis föraktade han många företrädare för humanvetenskapen, som teologer och samhällsvetare. Han såg med oblida ögon på litteraturvetare, historiker och psykologer. Men FRÄMST AV ALLT så föraktade Kafka ... läkare.

     Kafka, som själv var kanske den kroppsligt spinkigaste människa som någonsin vandrat på jorden, hade ett starkt intresse för sundhetskultur: gymnastik och vegetarianism. Och nudism. Kafka rodde och kunde hantera häst i terräng. Angående olika piller och mediciner så aktade han sig noga. Kafka ansåg att det bara fanns en enda sjukdom, och det var människans andliga dåliga tillstånd. Alla yttre sjukdomar, menade Kafka, löpte tillbaka på en själslig osundhet och falskhet.

I romanutkast och i noveller förekommer ofta hos Kafka, som myt då alltså, olika vetenskapsmän, doktorer, upptäcktsresande, rättslärda, kapitalister, och experter på ditt och datt ( som på djur, berggrund, myter och historia ). Dessa människor kommer i historierna nära nog utan undantag alltid till korta, och förlöjligas. Så kan man säga att alla dylika stackars misslyckade auktoriteter står för mycket av innehållet i Kafkas berättelser, och bildar där ett mytologiskt kaos. Ordningen hos Kafka representeras av formen, där Kafka lade sin energi. Myten kommer alltid naturligt, och Kafka hade en naturlig förmåga att

logiskt och obarmhärtigt avslöja myten, och vetenskapen SOM myt.

        I novellen I Straffkolonien är huvudpersonen en upptäcksresande, som i den heliga objektiva vetenskapens namn skall undersöka en fångkoloni på en avlägsen ö. Besöket blir en katastrof, då besökaren låter sin objektivitet förleda honom till att helt enkelt bevittna ett mordförsök samt ett fullbordat självmord, utan att söka förhindra något av detta. I En läkare på landet tycks doktorn mer hänge sig åt sin förtvivlan än sitt yrke. I Schakaler och araber finns även där en objektiv blick som en slags syndare. En redogörelse för en akademi visar på vetenskapens skuld, i och med att här visas en apa som ryckts från sin naturliga miljö och blivit ett spektakel för de s.k. civiliserade människorna. I Byskolläraren framställs fåfängt jagandet efter ära inom biologin. I Vid byggandet av den kinesiska muren ser man hur arkitekter ställer sin förmåga i maktens tjänst. I En hunds efterforskningar ses det fåfänga i att vetenskapligt framställa en grupp som mer värd än en annan. I romanen Amerika syns tekniken och hela samhällsstrukturen göra de lägre klasserna till flarn för vinden, till omedvetna och glömda slavar. I Slottet är även där det stora samhällsbygget överskådligt, och makten, Makten, som satt vetenskapen i sin tjänst, har ordnat det så fiffigt, att denna själv är helt osynlig. I Processen är det lagen och rättsvetenskapen som byggt ett kolossalt system i vilket envar vanlig medborgare famlar omkring utan att nånsin förstå hur en diffus brottsanklagelse skall kunna försvinna. Juridiken i Maktens tjänst har gjort livet till ett helvete.

       Dessa är nu de myter, de vetenskaper och de maktförhållanden som uppbär det yttre hos Kafka i dennes berättelser. Vissa människor skulle påstå att det är just dessa ( myter, vetenskaper och makter ) som denna prosa HANDLAR om. Det är ändå, menar jag, fel. HELT FEL! Kafka var intresserad ( förvisso ) av att kritisera sådant som hör till dessa sfärer. Ja, han älskade det nog. Högt. Men det var ändå bara i förbifarten, som förevändningar, som Kafka använde dessa myter, vetenskaper och maktstrukturer. Det är inte dessa det handlar om. Vad alltihop istället handlar om är det spel som grundar sig i spelet med det s.k. Självet, grundat i den myt som Kafka mest av allt älskade att bolla med, och som han var både mycket positiv till samt hade en skeptiskt inställning till, - var hatälskande i förhållande till: nämligen Freuds tänkande: den psykoanalytiska teorin, drömsymbolläran och den första topiken..

      Kafkas verk handlar nästan uteslutande om denna lek och om att ge detta komplement till Freud, i förbindelse med kärleken till den romantiska SVÄVNINGEN. Kafka, som var en mycket medveten människa, visste nämligen att det vore omöjligt att vinna gehör bara för den romantiska svävningen, för ironin, såsom han lärt sig den hos Flaubert ( som behandlar andra myter, ytligt ibland, ibland kraftfullt ) utan att svepa in svävningen i en handfast, upprörande tematik. Om han inte kunde skrämma folk, så att de inte förstod att de njöt av det stora spelet med de psykiska nivåerna, så skulle läsarna märka att allt bara handlade om spelet med de psykiska nivåerna, och således avfärda allt som en lek i ett elfenbenstorn. Därför tog Kafka riktig i och klädde sin lek i en den mest mördande kritik av makt, seder, myter, förvillelser, fåfängor och drömmerier.

      Det mest fantastiska med Kafka är givetvis hans författarskap. Men det näst mest fantastiska är, att lyckades torgföra sitt författeris romantiska lek, genom att så perfekt drapera den i något helt annat än en kittlande lek

för alla sinnen, vilken den ju är. En erotisk lek med Freud. Man måste buga sig för Kafka, med ett tacksamt leende. Inte nog bör man tacka Kafka för att denne öppnade - i och med användande av de olika grepp jag

gett en skissartad beskrivning här - upp för en så komplex litteratur, framtidens litteratur, den vi emellertid ännu inte sett minsta skymt av.