EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG

 

EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG

 

 

Det hade börjat blåsa en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Fast det var bara september, vilket gjorde att man lite till mans bekymrade sig. Blåsten var hård, den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från Brittiska öarna. Vindstyrkan höll sig kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik.

De publika meteorologerna, flickorna och pojkarna som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans till sitt publikum….verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteoroligiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: vissa meteorologer på TV låtasade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, och som i sin tur förebådade något mycket värre än en stadig västvind på 25 meter i sekunden över Sveriges västkust.

Meteorologer omger sig gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.

Men inget slår egentligen det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästfölande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som ans tyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.

Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – utveckla tankar om den psykiska påverkan olika väder har på den mänskliga organismen.

Själv är jag en sådan där väderpsykolog. Det medger jag gärna. Och jag skall berätta lite varför, hur och ikring:

Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika påbyggnadsprojekt.

Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det motsatte könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.

Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad.

Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.

Inte minst då just blåst.

Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna.

Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.

Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst.

Man blir både orolig, och i längden även deprimerad, av blåst.

Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.

Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter genåler, och hur de rövar döttrar och söner från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.

DE högsta gudarna har flera namn, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.

Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta bara har tre ben.

Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk, som finns i de blåsiga distriken.

Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

 

----------------------------------

 

När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.

Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.

Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvudtaget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.

Vansinnigt dåligt rykte.

Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.

Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.

Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslitteratur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.

Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

 

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt l Edward´ liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.

 

Kapitel 22

 

Slim Tegelvall hade inte en endaste talang. Arnar var, förutom elektrotekniskt geni, en utmärkt elgitarrist ( under namnet ”Chuck” ) – som behärskade ”tapping” – och schlagerpianist och förtjänade i sina tonår en mindre slant på att spela i olika band i storstaden. Slim, som, vilket ni redan gissat, kallades ”Slim” på grund av sin nära nog bisarrt smala och taniga kroppshydda, kunde inte ta en ton och var trög i nära nog allting. Om fadern, Ericus Tegelvall, dragit en vits mitt i alla snickerierna på sin ögonsten till hus, så hade Slim dels inte förstått vitsen, men också ofta ansett vitsen vara ämnad att få honom sluta att blanda sig i husbygget, där Arnar då ofta kommit på nån originell idé om en yttre trappa från övre sovrummet eller kommit med ett tips på nån genial stupränna av presenning.

Om man inte förstår sin omgivning, vilket stämde in på Slim, så är det lätt att man blir misstänksam.

Slim hade ett intensivt förhållande till datateknik. Hans kunskap var dock av det mer intuitiva slaget. Datakod var – enligt Slim - sådant man kopierade. Den matematik man mest lärde ut på Chalmers var av ett generellt slag, vilken oroade Slim. Denne hade lyckats komma in på Chalmers enbart genom utnyttjande av diverse appar på internet, VPN och avancerad AI, samt bruk av hjälp från kamrater i Orten via hörsnäcka. Slim var mest intresserad av matematik UTAN paradoxer och utan inblandning av negativa tal, imaginära tal och annat konstigt. En sådan enklare form av matematik kunde man finna inom datateknik. Detta var en enkel matematik, och knappt ens matematik. Kodning till exempel var ju mer ett chiffer, samt en serie kommandon som direkt bestämde vad man ville ett protokoll skulle utföra. Lätt som en plätt. Och ganska så lätt att komma ihåg, då allt var skäligen endimensionellt. Alla siffror och symboler man använde i protokollen var strikt bundna till funktioner, till praktiska resultat som framkom i dataströmmar, i loggar, datakluster, i figurer och texter på en skärm. Inte heller serverteknologi var något som krävde någon Einstein.

Så var Slim en produkt av det nya samhället. Datasamhället. Ingenting föreföll för Slim egentligen krångligt, så länge det fanns på internet. Allting som var IRL, hade stämpeln IRL på sig eller luktade IRL var för Slim, liksom vad det föreföll, alla Slims nätkamrater, helt förkastligt. Drömmen om kommunikation och en ideell tillvaro var för Slim visserligen inte alls Flashback eller Telegram. Drömmen, som för Slim var ett och samma sak som med Verkligheten, var att suveränt flyta fram i ett universum där algoritmer blandades med digitala ryggdunkar och där LEKEN ( den nya kulturen ) var själva syret i den tillvaro, som – i kraft av den digitala matematiken – föreföll vara den nya Vågen, vars koppling till ett yttre liv var behagligt vag, och därigenom helt försumlig.

Den digitala världen skulle utrota alla problem.

Slim kände sig alltså BEFRYNDAD med sina kamrater, de å den digitala surfvågen seglande nya conquista-dorerna, där målet för de ständiga upptäckterna inom kodningens område var – förutom den exkluderande exklusiviteten, vilken var ett övergående stadium, en slags teknikens mörka medeltid - en värld av oändlig transparens, oändlig tillgänglighet och förgörande av de fiender som inte tillät denna genomskinlighet.

Man föreställde sig, i Slim och Slims kamraters krets, World Wide, att hela världens lycka hängde på utrotandet av okunskapen om digitala system. Om okunskap i kryptering blivit ett minne blott, och att om bara alla en gång blivit medvetna om krypteringens välsignelser så kom man på så vis att – med elektricitetens hjälp - simma i salighetens nejder. En hjälp på vägen var givetvis kryptovalutan, som skulle utrota kapitalismen – förpassa korruptionen och svälten till forntiden - och ge alla lika möjligheter till en gigantisk förmögenhet och evig lek.

 

Att detta på flera sätt och vis var verklighetsfrämmande och ologiskt, det hade ännu ingen kommit på. Inte ens Slim. Han visste inte om den nya datavärldens mål var att möjliggöra att kartlägga och kontrollera all mänsklig verksamhet, intill minsta signalsubstans hos minsta kryp på vilken himlakropp som helst i vilket solsystem som helst. Han visste inte om det var byggandet av detta enorma bibliotek, som var det yttersta målet för all digital forskning och utveckling. Nej. Var insamlingen av data skulle stoppas - om alls - visste ingen. Han hänfördes – liksom alla sina fränder online – av de möjligheter, som det senaste programmeringsspråket erbjöd. Hur eleganta var inte de nya lösningarna, då man kunde så lätt sekvensera bilder som erhölls ultrasnabbt, bilder med en så gigantisk skärpa, att man blev bedövad. Om den digitala världens tankeinnehåll, i den mån det fanns något, brydde sig inte Slim.

Datavärlden var liberalismens karikatyr, och han visste inte om det.

 

Slims överordnade reflexioner kring digitaliseringen och dess naturliga konsekvens: AI var av den enklare sorten. Han var övertygad om att vacker dag, så skulle några kriminella använda AI till att spränga hela jorden i två bitar. Till dess skulle man njuta av datasamhället, som – enligt Slim – var själva höjden av allt mänskligt tänkande. Om man visste att världen skulle gå under, så behövde man inte bry sig om saken, tänkte Slim, som i detta avseende var rationell.

 

Slim Tegelvall var alltså obildad – i motsats till Cantrell Ruthbjörn - och skulle förmodligen, om någon påmint honom om det, sagt att han inte heller hade någon önskan om att bli det, heller! Eftersom bildning var något för den gamla världen. I nutida kunskap existerade ingenting som benämndes ”bildning”. Man var helt enkelt kunnig, eller inte kunnig, i det bestämda avseendet. Av eller på. Etta eller nolla.

 

Digitaliseringen hade utrotat rationaliteten, kunskapsbegreppet och reflexionen. Så var det vara. Den som inte begrep det, var en idiot.

Så lät den digitala världens budskap, även om ingen sa det rakt ut.

Tekniken, denna autonoma dumma kraft, hade – med hjälp av sina slavar, genomförarna, teknikerna - bevisat sin överlägsenhet, omedvetet och effektivt likt en bakterie som ödelägger ett värddjur.

Det gamla afrikanska ordspråket löd: ”Om man gräver för djupt i marken, så bränner man fingrarna.”

Så enkelt var det.

Framtiden – trots att Slim inte visste det – var att ta hand om brända fingrar.

Folk hade hittills glömt bort den ädlaste av alla konster: konsten att låta bli.

 

 

 

KAPITEL FYRTIOFen

 

 

KAPITEL FYRTIOFYRA

 

EN DAM KOMMER PÅ BESÖK

 

 

NÄR den nordiska hösten på allvar började slita löven från träden i Fjerrered, så att Boxeby allé, som på sommaren var så mjuk, och som ett långt rum, mer liknade en frövuxen kviståker, fann sig Nils hur som helst alltmer tillrätta på det gamla herresätet.

Han funderade på hur det skulle vara att bo där på landet, på landsbygden, jämt, att hyra in sig i ett par rum, ty det fanns ännu ett halvt dussin rum – med lågt i tak och bristfällig värme … - här som stod alldeles tomma, och inte ens var fullt möblerade.

Han trivdes här ute i den fria naturen.

 

Men det fanns ju flera krux. Bland annat: hur skulle han kunna få med sig alla böcker han hade på Arkivgatan? Och skulle han verkligen alls lämna denna ärla bland lägenheter, bara för att bo hos en vän, som levde som en greve ute på landet.

Och vad skulle han göra med alla mosterns kartonger i källaren? Det var ju mosterns lägenhet, ursprungligen. Vad skulle mostern ha tyckt om att han flyttade till landet?

Tankarna svirrade runt – nästan som för sig själva -  i tankens stora rymd.

Och vad skulle inte flytten kosta? Han hade ju så ont om pengar att han inte ens hade råd att betala en flyttbil. Patetiskt, men sant.

Och hur skulle han besluta detta? Kunde han verkligen be Herbert om råd i en fråga som involverade Herbert?

Det kunde han ju inte.

        Kunde han fråga Tutor?

Tutor var ju ung. En gammal man som Nils kunde givetvis inte fråga Tutor om råd i en sådan fråga. Och Pauline skulle vi inte tala om. Inte Fru Aho heller.

Han hade ingen att tala med. Jo, sin vän i stan förstås. Gusten Peterson, men det var ju kanske lite för länge sedan de hade talats vid, för att det skulle vara lämpligt.

Hur det än kom sig så frågade Nils Herbert om han tyckte att det vore en god idé om han, Nils, flyttade ut till honom på Boxeby, som han, Herbert, ju sagt att han ville att Nils skulle göra.

   ”Flytta hit, men hyr ut lägenheten till nån du känner.”, sa Herbert. ”Det kan vara bra att tjäna en slant.”

Nils sa att han in te kände nån som behövde en lägenhet.

Så stod nu saken.

De satt denna dag i köket och drack kaffe, som de tagit från automaten. Hushållerskan var denna dag ledig och i Göteborg, så de hade mat att värma, som stod i kulskåpet. Där fanns mat till alla fyra, snyggt insvepta tallrikar i stanniolpapper, till Herbert, Nils, Tutor och Pauline.

Ingen av de båda herrarna i köket var hungrig. Klockan var nu fyra på eftermiddagen, och nu hörde Pontius skälla ute på gårdsplanen.

       Vad är det nu, tycktes deras manér säga, när de båda reste sig, och halvspringande gick in i den lilla serveringsgången, varifrån de sedan dök in i stora salongen och fram till var sitt fönster för att se om det var en bil som svängt upp därute.

Och det var det.

En liten blå Kia av senare modell stod därute med motorn igång. En färgrik dress på föraren som skymtade i bilen skvallrade om att det var en kvinna.

”Vem i all sin dar är detta?”, undrande Herbert.

    Pontius III – denna tragiska kortbenta vovve, förbisedd av hela världen för sitt ilskna lynnes skull - hade - kedjad, som han var -, ändå gått fram till bildörren på passagerarsidan och stod där och nosade med en nyfödd tillit.

 

Nu studsade de båda vännerna i fönstret till, eftersom en dam steg ut på förarsidan och sträckte på sig, som  för att försöka räta ut ryggen.

Det var Inez Blomberg!

Hunden gnydde förväntansfullt.

Hon hade på sig en långärmad blå klänning med röda blad och blommor i halvsmått mönster på.

Bilen lät hon stå där den stod, mitt på gårdsplanen, och efter att hon böjt sig in i bilden och tagit ut en mörkbrun, blank promenadkäpp, slog hon igen bildörren så hårt hon kunde.

Pontius tog förskräckt ett skutt och sprang därefter ner mot den ljusgrå halvt mossbelupna silon i sin långa kedja, men utan att skälla.

Sedan tittade Inez upp mot huset, fick se de två bleka ansiktena i fönstret, och viftade då med sin käpp, på ett sätt som indikerade att hon bad dem, vilka de nu var – hon kunde omöjligt urskilja anletsdragen från håll – att komma ut på gårdsaplanen och välkomna henne.

Herbert och Nils gjorde också så.

 

   ------

 

MED DEN mänskliga tanken och upplevelseförmågan är det ju så, att den mest är inriktad på att söka efter avvikelser och skillnader. Om man till exempel har planerat en blomma i en kruka, vattnet och donat med den, och ställt den i ett fönster hemma, för att sedan resa bort på en ve4cka, så är det, som man noterar, när man kommer tillbaka till sin lägenhet, och skall ta en titt på n blomman igen, normalt inte dess skönhet, men just skillnaden i dess utseende från hur man minns e att den såg ut när man lämnade den i fönstret.

 

Så när Nils och Herbert hade eskorterat den på sin käpp stödde Inez upp för trappan till Boxeby, och via den nedra verandan in i den stora salongen, där så många lustiga partyn hade hållits för ett halvt sekel sedan, där i alla fall Herbert och Inez varit närvarande, så var det första som Herbert och Inez tänkte på var skillnaderna i utseendet på Herbert – respektive Inez – nu och då. Nils var mer en åskådare till hur de två nu mätta varandra.

Inez måste ha sett Herbert som en lite mer hopsjunken, lite mer brunfläckig, lite blekare version av den Herbert hon mindes. Mindre kraftfull också, och mer allvarlig. Onödigt allvarlig – om man frågade henne, som aldrig riktigt kunde kväsa den livslust som var så stark inom henne att inte sen ett förlorat minne kunde skapa bekymmer.

     ”Att återvända är endast bra, om man återvänder till sig själv.”, citerade Inez tyst för sig själv ur sitt goda fjärrminne Erik Gustav Geijer. Hon kunde Geijers skrifter utantill.

 

När Inez placerat sig i den stora soffan på söderväggen – väggen mot Södra Tornet – i stora salongen på nedre botten, där den stora klumpbenade Bechtsteinen dagen till ära sken med en ny glans, eftersom Ella polerat den med Lustre Varnish, ett polermedel, som hon funnit i källaren på en hylla – hade damen från Malaga knäppt upp sina gula läderboots och masserat de lite svullna anklarna en stund, med en gethandsbeklädd hand, innan hon avslöjader sitt ärende.

Herbert och Nils stod som två fånar och stirrade på den paranta damen, vars uppenbarelse dock var något generad av en dålig hårfärgning, så att flera vita testar av hår lite skamligt spretade ut ur den för övrigt ordentligt kastanjefärgade hårvolmen, vilken var genomdragen med ett långt pärlnystan, vars mest framstående ände slutade i en brosch, som syntes vara gjord av nån slags tjänstetecken för Slovenska fallskärmsjägartrupper, som troligen förärats henne av någon Slovensk turistälskare i Malaga.

Hur som helst bad Inez de två herrarna att sitta, för att sedan uppmana dem att hämta ett glas vatten åt henne, efterosm hon, som hon, sa ”höll på att dö av törst”.

Solen lyste milt in i rummet, och utanför satt Pontius III på trappan med spetsade öron för att försöka uppfatta något av konversationen.

Inte mycket intressant hände ju här på Boxeby längrer. Han s anfäder hade ju berättat så mycket intressant om gamla tider, när nazisterna haft sina partyn här, så att det rann punsch långt ner till bäcken.

”Jo”, sa Inez, som nu fått ett glas glimmande friskt vatten från kranen, av Nils, som sen satt sig på behörigt avstånd från Inez, i en alldeles för låg fåtölj, i vilken han nästan försvann.

”Jag vil höra vad det för trams med att det skulle finnas skatter nedgrävda i trädgårdarna i bygden!”

Inez hade med detta yttrande satt tonen, som i sig bar reminiscenser från förr, då det var exakt på detta sätt som Inez domderat formoddags, och fått alla att tjäna hennes agendor, likt en koordinerad skvadron slavar.

”Om det är så du ser det, som trams, så finns det väl inte mycket att tillägga.” svarade Herbert prompt, dymedelst fallande in i den av Inez honom tillskrivna rollen.

”Uppuppupp”, svarade Inez .”Nu skall vi inte vara sådana. Jag menar egentligen att jag vill höra mer om detta brev, som det pratas om, INNAN jag förklarar att det är trams!”

”Ja men säg  det då!”, svarade Herbert, som var klart missnöjd med hur besöket utvecklat sig, med en sädan hiskelig fart.

Ibland hade han ju längtat efter att få möta Inez, men när det nu äntligen skett, så önskade han att hon aldrig hade kommit. Mycket just för att hon var precis lika dan.

Ändrades verkligen inte folk någonting, efter att ha tappat minnet och bott i Malaga och blivit konstnär och allting?

”Brevet försvann i en brand på Europavägen. Bilen kraschade.”, sa Nils, som ville rädda Herbert, vars långa bleka ansikte bar spår av nära nog oändlig besvikelse.

Inez vände sig mot Nils.

”Inez Blomberg”, sa hon, stirrade stint på Nils med sina av hjärnskadan vanställda ögon, som mer likande baksidan på jetmotorer, än mänskliga ögon med iris och pupill.

”Nils Steiner. Jag är gäst hos Herbert.”

”Jaha.”

Här tystnade Inez, i övertydlig avsikt att få en obehaglig stämning att spridas, som hon sedan skulle kunna skingra genom att lägga fram något projekt som hon troligen skulle finna större gensvar för om det serverades i just en sådan stämning.

”Så brevet har brunnit upp? Jaha, och det var ju lämpligt. Misstänkt lämpligt.”, sa Inez och stirrade nu på Herbert, på ett sådant sätt att Nils kände sig avfärdad.

Brevskrivaren brann också upp”, sa Nils då, som givetvis inte tyckte om att behandlas illa.

Med det sagt, så började nu en hätsk stämning spridas i den lilla salongen, där egentligen ingen räddning syntes vara inom räckhåll, då Ella uppenbarade sig i dörren till serveringsgången med en bricka, på vilken det stod tre kaffekoppar, en kanna kaffe, samt ett fat med klenäter på.

”Åh”, sa Inez, ”äntligen en förnuftig människa! Vad har det tagit åt mänskligheten på sista tiden?”

Nils och Herbert utbytte blickar, som Inez denna gång valde att ignorera, fullt medveten om att hon hade hela sällskapet som i en liten ask.

Det var bara att trycka till, liksom.

Med det sagt, så skall i ärlighetens namn också hävdas, att Herbert inte hade yttrat ett enda välkomnande ord, ännu.

”Vi skall ju inte bråka, det första vi gör”, sa Herbert, och detta var nu den imaginära gest som behövdes, för att ställa allt till det n bästa.

”Jag vet inte om det går att få logi här ett dygn, eller om det är för mycket besvär?”, j hastade sig Inez att fråga Ella, som just var på väg ut i köket igen, genom den låga dörröppningen till serveringsgången.

”Det får ni fråga godsägaren om!”, svarade Ella.

”Går det bra, hörrudu?”, sa Inez, som ignorerade den förnäma titeln.

Nu hördes ett skall utifrån verandan, då Pontius III trodde att hon talade om honom.

”Det är klar, Inez”, sa Herbert, ”ursäkta att jag var så ohövlig. Det är klart du skall stanna.”

Denna replik blev nu, i sin ampra dräkt av tarvlig retorik, hängande i luften, medan man skålade på saken i kaffe.

”Säg åt damen i köket då att jag inte tål drag, inte tål smådjur och inte vill ha tjocka täcken men bara två fioltar.”

 

      -------------------------------------------