kap. 3. Landskapet

 

 

T  R  E

 

 

LANDSKAPET i FJERRERED

 

 

 

Det måttligt bebyggda och befolkade landskapsområde, där Herbert bodde, och som Utterholmen var sydvästra kustremsan till, hette Fjerrered – fyrtiotvå kvadratkilometer stort - och var, på grund av den rika frekvensen ofruktsam moränmark - , enbart fläckvis uppodlat. Ty odling fanns och landskapet var mer än ett sommarhusparadis. Det var även en gammal ”kulturbygd” och ett ställe där man fortfarande förmodades idka diverse näringar för att skaffa ett levebröd.

Det var dock som om kustbygdens folk – folk i kaparkaptenernas härad - aldrig riktigt ”bestämt sig för” om det var någon idé att alls odla särskilt mycket på åkrarna. Många åkrar låg i träda, och på grund av det genom klippöar splittrade landskapet fanns mycket få riktigt stora odlingsytor.

 I alla de små träddungarna som också fanns tryckte harar, räv, grävling och vildsvin, med sina av naturen fantasifullt designade klädedräkter, stirrande, och i olika storlekar. De hukade, inte räddhågset men mer intresserat tillsammans inför höstovädret, som fredagseftermiddagen nu plötsligt hotade med.

 

Genuint nyckfulla, alltid främmande var de än var, dessa harar som snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden för länge sen var bärgad, dröjde många i skogsbrynen. Andra, yngre, hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna, när de väl fått upp farten. Biffkorna – böndernas räddning - stod, som alltid, trygga, varma och ångande i höstvädret, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade i grådiset så vitorna glänste och släppte lugnt och oberört rök ur sina mular innan även de långsamt tågade iväg för att också de söka skydd. De väldiga djuren ställde sig till sist under de plymiga men redan något avlövade almträden i kanten av det magra betet, där ängen sluttade den mot den med älggräs, oleander, nyttigt kvanne och spretigt buskris försedda hafsigt och ojämnt utförda dikningen, medan solen mellan talrika, starkt konturerade, mörkvioletta molntussar sände glimtar av varningsljus ner över den med ockrafärgade stubbåkrar översållade nejden. Traktens mjölkkor poserade, också de stelt och blankögt, med andedräkten som virad runt nosen, för en landskapsmålare, en Poussin, en Millet, som glömt att infinna sig på avtalad tid - blivit hindrad av en älskarinna i Montmartres festkvarter – eller hellre för en okänd, för dem själva osynlig konstnär, som befann sig i en annan dimension, där denne vätte sina penslar med en inspirerad tunga.

De stod som en sinnebild av alteriteten, av Annanheten, i världen. Korna.

    Men alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar, rävar, mullvadar och näbbmöss till korpar, törnskator, steglitsor, fiskgjusar och örnar, på Fjerreredhalvöns magra, ömsom direkt steniga och leriga, utmarker, kunde föreställas som goda, lugna och nära nog religiösa i sinnet. Ja, varför inte?

Många djur var givetvis existentiellt sorgsna, innerst inne, också. De hade – och har - en medvetenhet, som inga människor har, den om att de är här på jorden, delvis för att bli mat (!) åt andra. De vet att själva deras kroppar, som kött, som protein, är begärliga för andra, en upplevelse som människan ju sällan har, på samma sätt.

    [ Att på det där viset – alltifrån födseln – detta är viktigt att inse, springa omkring och veta att man är en proteinkälla för andra, måste ju benämnas som ett direkt melankoliskt liv. Djuren verkar dock – så upplever jag det – se krasst på det hela.  Även från predatorernas sida är ju attityden sådan att man få föreställningen att båda parter inte riktigt kan tycka att alltihop är en maximal lösning, men att tycks förstå den mekanism som är skapare av alltihop, i alle fall. Men några leenden ser man ju sällan hos djuren. ]

 

 

Fälten var här och där åtminstone mellanstora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande grunda halvgenomskinliga Cremona-gröna bäckar, som bäcken utanför Chateau Ruthbjörn. Mest utmärkande var en huvudbäck, kallad Fjerrereds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt och odramatiskt. Nära nog all fukt kom med tillfälliga ösregn eller ständigt med vinden, saltbemängd, och den räckte ju inte på långt när. Moln släpper inte sitt regn stadigt över en kust. Ofta behöver de en sjuds upp i vädret, av en liten bergshöjd, för att allt skall komma igång. Nederbörden i denna landsdel hade alltså alltid, i sin ringhet, varit ett problem, och överallt hade man dammar, märgelgravar och även rader med trätunnor och gamla itubrända bensintunnor för vatten, som man ibland också fick hämta från inlandet. Har man klippgrund, så finns det erfarenhetsmässigt och lättförklarligt nog inget vatten. Långa vattenledningar av koppar hade under senare tid installerats, som förde vatten ända från sjöar i Småland ut hit till kustlandskapet.

 

Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än ofruktsamhetens, magerhetens, torkans och tristessens.

 

 Detta var kort sagt inte alls den sortens land och mark som någon startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest, pompa och glam. Fjerrered var en utmark i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och kalla och haj- och delfinfria. Hade Djingis Khan, Caesar, Alexander den store eller Napoleon eller Rommel kommit hit så hade de inte blivit besegrade med svärd, men dött av leda.

 

Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något som inte har något erkänt värde; mot något anonymt, färglöst och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett nära nog konkret intet. Möjligen ett fårbete. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns - i stort sett - ett formlöst ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning.

Det är intresset som göder och föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, enbart på det stora Intet och den eviga sömnen. En utmark är likt Dödsskuggans dal. Här föds – i Le vent de la vie et la mort - allting bara för att dö. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött, omusikalisk, haltande försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan. Och den är ofta bra på det.

 

Vindarna bar alltså salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke och stora stolthet, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet, vilket man ju faktiskt var.  Här syntes nämligen för den skarpögde åt öster böjda enar och låga, krokiga martallar som med ena handen stödde sig mot den mossbelupna granithällen med den andra svepte sina torra brunaktiga barr omkring sig.

Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjerrered var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador, vagnslider och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte. Ibland disputerade bönder och drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, hästskor, potatisämbar, skovlar, hamprep, narskrapor, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik, träpluggar och tenar, tjurselar, treuddar, mjölbingar, havresäckar och mjölkmaskiner som låg huller om buller, och intrasslade i varandra jämte kilometervis med taggtråd i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var inte så lite folkskygga.

 

Vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från nerfarten till Utterholmens villa- och kuststadsområde löpte den smala ensamma – ofta dammiga - grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga.  Det var en mycket ålderdomlig grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet – stånkandet - från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna och söndagskvällarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade invid vissa gårdar, som gapade mer tomma än andra, växt igen och allt var på sina ställen blott lervälling, stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på skorstenarna på Boxeby gård, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, om hösten alldeles tysta.

Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig startat något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien, Australien, Tonga och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och den eklatanta bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjerrered. Nu var det inflyttning från storstaden som gällde. Hit flyttade människor som hade råd att köpa eller bygga ett hus. Det artade sig nu till att bli en rikemansbygd.

För de få bönder som fanns kvar blev det biffkouppfödning.

Storbönderna sålde av sin mark, avstyckad i tomter. Sen, bevars alla dessa sommargäster och de nya fastboende, pendlarfolket! De byggde under blott några årtionden rader av hus, av alla de slag, mest låga, bungalowliknande, många avancerade, och drog till sig nysprängda, kraftigt muddrade hamnar, segelbåtar i hundratal och satte i turistskala – men ändå - sprätt på den bygd som så länge legat i dvala, för fäfot och inför hot om avfolkning.

Man kan bara ana vad traktens grodor tyckte om detta.

 

Nu var denna bygd – som blivit ett annex till storstaden, ett annex för de nyrika, för parvenyerna, inte desto mindre trots alla brister, och alla förändringar, i vissa avseenden en gammal bondebygd. Inkräktarna från staden var och förblev inkräktare, och de personer som figurerar i denna berättelse hade – de flesta av dem – sina rötter, sedan generationer – här ute i denna karga del av den svenska mytiska obygden. De var födda i Fjerrered.

Under den nya ytan, där det kördes elskoter, skateboard och Teslabil så fanns allt det gamla kvar. Som när man lagt ett modernt tjusigt blommigt överkast över en säng, river av det och omedelbart ser säckväv och en tagelmadrass inunder. Så var det.

I vissa delar av Fjerrered var allt som det alltid varit. Gamla jutesäckar, där bös från korn av råg, majs och havre i vissa ladugårdar fortfarande kunde täcka golvet med ett jämnt tunt skikt. Diverse väggfasta burar av hönsnät, där redena gapade tomma efter leghorn, kunde stå tomma i tiotals år i uthusen till de gamla gårdarna, där folk bodde, folk, vars förfäder bott här sedan medeltiden.

 

Detta var hembygd för vissa, för dem som hade sina långa rötter här, med hela den mystik som begreppet ”hem” har för oss alla, - eller för många människor. Hem, säger vi ofta, är där vi kommer ifrån, eller dit vi hör, den plats vi är lugna på, där vi andas lätt, där vi hänger vår hatt. Vad ett hem är kan alltså variera med olika människor, men ofta är en hembygd något enkelt och självklart, som Fjerrered är för en som är född i Fjerrered. Överhuvudtaget är ”hem” ett begrepp som vilar i en slags nära nog mytisk enkelhet, och som växer i en enkel, föga reflekterad atmosfär. ”Hem” är ett vilans begrepp, och det står aldrig för äventyr. Äventyret utspelar sig inte i hemmets lugna vrå, annat än i barnasinnen och i bittert folks fantasier. Hem – det är ett existensbegrepp; det är när allt är bra. Hem, det är därifrån man kommer, och dit man ska, säger den konservative. ”Ursprung ist das Ziel”, som gamle religionsfilosofen Schleiermacher så envist hävdade. Hemmet är meningen med livet, för den arkaiskt lagda människan.

 

      Att ”hem” är ett mystiskt begrepp, det betyder att det är ett begrepp, som när man säger det, och samtidigt sluter sina ögon, så framkallar det syner av egendomligt och behagligt slag.

Att något är mystiskt betyder att något är relaterat till slutna ögon.

Slutna ögon, det är ögon som tidigare varit vidöppna, som girigt slukat allting i tillvaron, men som lika plötsligt som intensivt och tillfälligt slutes i existentiell reflexion.

Existentiell reflexion betyder - om man inte är fackfilosof - att man reflekterar på det som raskt kan upphöra att existera.

Mystik är egentligen inte mystiskt, men är en naturlig process.

Hos människan processas allting, i en rundgång. En del av denna process är det som vissa människor föredrar att kalla mystik, medan andra mer har det som en naturlig rörelse i själen. Liksom vissa människor anser att man inte vet vad livet eller litteraturen är, eller människan för den delen., så hävdar andra att litteraturen, livet och människor är rörelse, att dessa tre består av den mest diversifierade rörelse som finns i hela universum.

 

         Livet, det anser nog många, med mig, är så egenartat, att det inte finns någon annanstans än just HÄR. Och då är det också så, att den rörelse som finns här, i liv, hos människor och i litteraturen är den mest remarkabla kalejdoskopiska rörelse som finns.

        Inte i hela universum finns något så oerhört komplicerat som en litterär text, skapad av det näst mest komplicerade: en människa. Matematik kommer ju inte ens i närheten, då matematiken bara är ett transformationssystem. Fysik är endimensionellt såtillvida att det enbart är en formaliserad spekulation kring ett litet antal dimensioner. Filosofi är en formaliserad fantasi som – som fantasi - hämmas av sitt sanningskrav, och som sanning hämmas av kravet på vision.

   Verkligheten är i sig själv inte nog komplicerad, att tävla med litteraturen, då ju verkligheten inte har någon reflexion.

   Det finns dock egentligen ingen djupare mening i litteraturen. Dess mening ligger i den otroligt diversifierade och måleriska rörelsen, dess oändligt sensitiva åtbörd.

 

        Många frågar sig om seriös litteratur, i form av seriös fiktion, i till exempel romanform, är möjlig.  Hur sann och väsentlig kan en roman vara? Ett riktmärke för grubblerier om detta kan vara att man tänker på att en bra fiktion väl till största delen borde behandla allt det viktiga, som människor INTE TÄNKER på, när de är mitt i uppe i att drabbas av livets händelser, vilka för det mesta ju är helt otroliga. Händelserna alltså. Ty vad ger igenkänning – denna så hyllade egenskap hos moderna blockbusters aka bestsellers – igenkänning i romanens figurer, igenkänning i den tanketomhet som människor i allmänhet ”uppvisar”, när de går genom livet? Ingenting, utom ju möjligen en viss lättsam lättnad. Men vad är det för en vinst, att momentant känna en sådan avspänning, ENBART för att sen befinna sig i samma orediga reflexion som man hade innan man började läsa romanen??

 

Nåja, angående människan och universum då: Många människor – som går omkring här i tillvarons centralmarker – inser ju inte att just de själva, dess person, är ett exemplar av det mest komplicerade som finns i hela universum. Att de inom sig bär på den allra mest häpnadsväckande rikedom på strukturer och känslor, som nånsin uppstått i hela det väldiga universum

Detta är givetvis inte bevisat, men som vi vet hittills, så är detta det faktiska fallet. Inte mycket talar för att det funnits, finns eller kommer att finnas något mer komplicerat nånsin.

    Snart – om några miljoner år - är denna jordkula ensamt snurrande, livlös kring solen, åter tom på mer invecklade samband, säger forskarna, dessa kulturens mystiska dödgrävare.

    Sedan försvinner även solen.

    Det finns ingen mer meningslös lära än läran om rymden.

 

                ------------------------------------------------

 

 

 

 

 

 

 

Edward funderar

 

 

 

 

 

                                 T V Å

 

 

EDWARD FUNDERAR

 

 

EN KVINNA som hade varit nära vän och bekant till kulturfilosofen Theodor Adorno kommenterade dennes person, efter hans död, och menade att Adorno aldrig hade kunnat uppskatta livet, annat än ”denaturerat”. Med detta lär hon - förmodligen helt bortsett från att hon kanske i något avseende avvisats av Adorno - ha menat att denne – som det syntes henne av inre nödtvång - hade måst processa livet genom ett filter av reflexion och det var i dennes fall dessutom då ingen vanlig reflexion, men just den typ av mycket invecklad filosofisk reflexion som han själv utvecklat.

         Hennes påpekande var förmodligen avsett att utsortera Adorno som ett tragiskt undantag från mänskligheten i övrigt, men det stämmer ju inte riktigt med vad vi tror oss veta om Människan generellt. Det är ju i själva verket regel, att de flesta människor – just som Adorno, då – måste – av oförmåga, rädsla eller pretentiöst högmod – på olika sätt intellektuellt oändligt processa verkligheten, innan de förmår att ta in den och njuta av den.

Allra värst är ju detta hos människor som skriver böcker. Hos dem utvecklas i själva verket denna oförmåga ofta i rent hiskeliga monsterberg, oöverskådliga hängande trädgårdar eller jättelika darrande bruléer, aladåber, eller med hjälp av spritstrut garnerade spettekakor, som når flera kilometer upp i luften, upp i de mest syrefattiga miljöerna.

Människor nöjer sig sällan med att registrera sinnesintryck och njuta av det omedelbara skönhet, som naturen i alla dess former serverar, och forcerar så ofta sig själv – innan den egentliga perceptionen tar sin början - till omstöpningar, tillägg och inramningar, som tvingar naturens enkla underlighet in i ofantliga mytiska tvångströjor, sanslöst invecklade sagoskapelser och omåttligt lögnaktiga sammanhang, där naturen tvingas att spela en biroll till helt löjligt uppblåsa personager, som genom att framställa sig som märkvärdiga söker värdslig makt och njutning på andras bekostnad. Adorno var väl i detta avseende en kålsupare just så god som alla andra, en konstruktör av myter, likaväl som han – i förtvivlan över sin oförmåga till konstnärlig, episk gestaltning - enkannerligen var en av de mest hängivna att söka att alltså med ett onödigt och ovanligt invecklat språkbruk envetet demaskera dessa...

Ty: enligt Adorno var det konstens, Konstens, uppgift ( och till konsten hörde essän, vilken var den form han själv verkade inom ) att avslöja myter, varhelst de befann sig.

 

  ---------------------------

 

NATTEN TILL MÅNDAG blev en orolig, svettig och nästan helt sömnlös natt för Edward – och helt utan hypnagoga syner. Sedan ungdomen hade han lidit av förväntningsångest, och till Edward´ stora förvåning – han blev faktiskt inte ofta förvånad – gick den INTE över. Den var på exakt samma höga nivå som förr.

 

Innan han gått och lagt sig - vid elvatiden - hade han tagit den vanliga loven i lägenheten, kontrollrundan, i hopp om att denna runda – by way of magic – skulle lugna honom. Så hade han först gått till köket, kollat vreden på spisen, kranarna över vasken, så att de inte droppade, särskilt inte ojämnt, gått fram till fönstret och sett ut i Augustikvällen, på den motstående, upplysta fasaden, där sekelskifteshusets gula tegeldetaljer sirligt inramade de med olika tunga gardinuppsättningar täckta fönstren.

 

Edward höjde blicken, och såg att himlen var mörkblå. Tänkte på att det bara några kvarter bort, nere på Storgatan faktiskt bodde en gammal skolkamrat som han inte sett sedan Åttonde klass. Av en slump, i en adressnotis på Google, när han letat efter en ny elsladd, hade namn och adress dykt upp. Men hur skulle han komma i kontakt med Arnold igen?

Sedan hade Edward gått in i badrummet och kollat värmen på elementet, kranarna där, spolat lite i duschens golvbrunn, för att sen gå ut i den med ett gistet och knarrande golv förd sedda smala sjukantiga hallen, och där stuckit näsan in i klädkammaren helt hastigt för att känna om det luktade kraftigt av något där. Det gjorde det inte. Sen tillbaka till vardagsrummet, där han försäkrade sig om att inga routrar, strömomvandlare, termostater, skärmsläckare, laptopar eller tv-apparater sände ut något onödigt blått eller grönt sken, som kunde tränga in i sovrummet och störa den efterlängtade sömnen. En del av de andra minsta gröna ljuskällorna på vissa apparater var inte mycket att göra åt, om man var mån om att klockorna i huset inte skulle stanna. I vissa fall kunde man blockera emitteringen av ljuset från dessa med en trave häftade gamla franska böcker. Civilisationens grund var ju i alla händelser häftade franska romaner. Var hade mänskligheten varit utan romanförfattarna från fnaskens stad, Paris? Alla hade vi varit omedvetna. Kanske hade Kafka aldrig skrivit nåt, om inte Flaubert skrivit Madame Bovary!? Och Emma Bovary hade aldrig funnits utan Paris.

 

Det där med klädkammaren var särskilt viktigt. Aldrig i hans hela liv hade ett rum åstadkommit så mycket besvär för honom som just denna klädkammare. Först hade det luktat kattpiss i den, tills Edward utrotat denna lukt genom att placera en skål med koncentrerad 55% ättika där för en lång period av dagar; sedan hade det strax kommit underliga ljud från kammaren, som hade varit omöjliga att härleda, och där Edward till sist fått montera in några rundkäppar som löpte kors och tvärs från vägg till vägg, och från golv till tak, i klädkammarens alla hörn och höjder, för att få knäppningar, andningar och suckar och annat att försvinna. Andar och spöken trodde han inte på. Varje gång Edward om dagarna passerade klädkammaren, eller nästan varje gång, tänkte han: ”Vad det nu än var för något i klädkammaren, så har det dött.”

När han – genom en s.k. reduplikation – repeterade vad han sagt, tänkte han att det vore en fin titel på en skräckthriller men mindre bra som lösenord på datorn.

Att inte veta, det är den större lyckan.

 

De båda instrumentlådorna, i brun formpressad papp, som ibland använts som trummor, den större med altsaxofonen, med den enkla röda bomullsinredningen i, och den ljusare och mer slitna med flygelhornet i, som hade en mörkblå sammet i, låg längst in i klädkammaren, undanskjutna, halvt, under en med damm övertäckt skohylla, och sov, och drömde om den tid, då de ännu varit med i hetluften och på skoldanserna spelat ”On the Jazz Band Ball”, ”Big Butter and Egg Man”, ”Tischomingo Blues”,  och ”I wish I could shimmy like my sister Kate”, vilka samtliga spelades i antingen Bb eller Eb, lämpliga för de bleckblåsinstrument som en gång i sydstaterna i USA varit vanliga i religiösa brassband. Vissa av lådorna hade till och med burits av Edward dåvarande flickvän, Kristina, som också hade varit ansvarig för glansen på flygelhornet och hade köpt kopparputs till det.

Sedan hade han – passerande en ovanligt bred, sliten ektröskel - gått in i sovrummet igen och där dragit i bäddmadrassen, gjord av tunn, sladdrig skumplast, som hade En IRRITERANDE FÖRMÅGA att VECKA SIG, och göra natten till en kamp för att ligga MELLAN madrassens två revlar, och inte på någon av dem.

Där hade han nu dragit för de grönblommiga gardinerna, efter att ha fällt persiennens moduler i så vertikalt läge som möjligt. Grannen hade skaffat ett heltäckande mekaniskt rulltygssystem, som med en knapptryckning täckte hela fönsterväggen och blockerade 100% av allt ljus, men det tyckte Edward verkade over-do. Man måste ju veta att man lever också, och inte har hamnat nånstans, där allting är fullständigt beckmörkt.

 

Så kröp han ner i sängen, efter att ha klätt av sig, och med bara kalsonger och en bomulls-t-skirt bytt till nattstrumporna, vilka var ett par multikulörta virkade raggsockar, med avklippt tåparti. Ett halvt dussin rena sådana nattstrumpor fanns alltid i lådan i nattygsbordet. Denna låda var den viktigaste lådan i huset. Den innehöll också några burkar tabletter.

 

Att ha fria och förhållandevis varma tår inför natten var viktigt. Att ha varma tår var lika viktigt. Edward hade stor kunskap om kända geniers trivia, och var väl orienterad i sådana för ett gott och snillrikt liv essentiella vardagligheter som Nikola Tesla och Albert Einstein hade sysslat med, som att varje kväll vicka ett par dussin gånger med tårna, samt att på dagen inte alls ha strumpor på sig. I själva verket kan både Teslas och Einsteins genier ha haft att göra just med deras intensiva upptagenhet med att se till att blodcirkulationen i just fötterna, båd´ dag och natt, fungerade optimalt.

 

Sista och slutligen såg han till att ta av sig armbandsuret, ta pulsen och sen lägga klockan vid sidan om sängen. Så hade han krupit ner, kastat en sista blick upp i taket förbi den drömfångare som bestod i en virkad rund del samt diverse påskfjädrar i några tåtar under.  Taket var mycket vackert med dess två i varann placerade meanderbårdsstucklister formade som jätterektanglar och den tomma stuckaturkronar i mitten, vars krok alltså saknade ikrokad takkrona men istället förankrade den lilla färgglada hantverksskapelsen i husets stomme.

 

Edward släckte osentimentalt den med löjligt liten röd huv försedda läslampan, som var uppspikad en knapp armlängd över hans säng med en enda väldig femtumsspik. Natten hade nu – i rummet nästan bestående av helmörker, och i en relativ tystnad, som endast bröts av lite skrammel från kvar över elvaspårvagnen på Kungsportsavenyn – om Edward varit en normalt sänggående kunnat barmhärtigt övermanna honom med alla sina mar- och lyckodrömmar. Men det gjorde den alltså inte. Han tillhörde den skara människor, som ligger timvis vakna utan att somna.  Ja, att somna tycktes Edward som en enorm uppgift. Ibland oöverstiglig. Framför allt kunde han aldrig, när han låg där, blickande in i sina egna ögonlocks blodfyllda, halvt genomskinliga insidor, riktigt nånsin komma underfund med, om den människa som låg där och försökte somna, var en person som väntade på att medvetandet skulle somna, eller ett medvetande, som iakttog, hur en person väntade på att det skulle somna.

 

Människor som närmar sig döden, åldersmässigt, begriper ofta inte att de gör det, men fortsätter att leva, som om ingenting har hänt. Detta är givetvis både bra och dåligt, och kan ses som både komiskt och naturligt.

Dessa människor, som tillhör de minst dödsfixerade åldringarna, är tvärtom så naiva, att de ända tills sista andetaget är måna om alla varelser och alla ting omkring sig, och de tar sig även tid till att planera och att fullfölja alla möjliga projekt, som de samtidigt vet skall inom kanske blott några timmar – eller minuter - tillhöra det mest meningslösa i hela världen.

Kontrasten mellan futtigheten och viktigheten är viktig för människan.

 

Samtidigt som dessa åldringar är patetiska, kanske de förtjänar respekt. Ty de har inte mycket annat val. Det tänker man – som yngre – sällan på.

 

Drömfångaren som nu - svängande i en nästan omärklig rörelse, kommunicerande med evigheten - var blott en diffus skugga för hans vakande öga, gick i detta hus - där Adorno var vördad - under det aningen mer komplicerade namnet ”Mytfångaren”. Edward´ stora lidelse var nämligen den att finna myter, för att sen finna bästa sättet att sticka hål på dem.

 

Detta med myter och myternas fördärvelse, och dess försumbara nödvändighet för mänskligt liv, var dock, sett i sin teoretiska totalitet, inte alls någon lätt sak. Bland alla utkast till en kommande bok om myter, som delvis fanns publicerade av honom själv på flera diskussionssiter på nätet, hade Edward skilt ut två grupper: Grupp 1. De trots allt nödvändiga myterna, - utan vilka vi inte skulle kunna göra oss förstådda, och Grupp 2. De farliga myterna, de makthungrigas myter, de psykopatiska myterna, de manipulerande myterna. Edwards mål var att nån gång i framtiden kunna skapa en enkel och praktisk gränsdragning mellan dessa båda, så att man sedan kunde skapa ett undervisningsmaterial utifrån denna revolutionerande bedrift. Om den alltså var möjlig!

Edward vred sig gång på gång under kvällen halva varv under mytfångaren, och började redan trassla in sig i underlakanet, som på ett underligt sätt hade fäst sig i bäddmadrassen och förmått även denna att delta i tortyren av Edward.

Informationen som han hade fått från sin vän på den gamla Halländska gården störde honom i flera avseenden.

Ett brev från en nazistisk krigsförbrytare angående något som knappast kunde beskrivas som något annat än en guldskatt dyker upp i en loppisaffär i New York, efter mer än 70 år – hur sannolikt är detta?

 

Edward hade ringt upp Herbert på avtalad tid på kvällen och sagt att kände det som en plikt – men även ett nöje - att hjälpa sin vän.

Herbert hade ju hela sitt liv – oförskyllt - fått lida av att fadern varit nazist. Beträffande Herbert, så visste Edward nämligen att det inte fanns ett enda nazistiskt ben i dennes kropp, inte en enda diskriminerande eller rasistisk tanke i det välformade huvud som satt på Herberts korta kropp.

Men var historien med brevet genuin?

Hur kunde man veta om brevet var genuint och inte bara ett påhitt. Ja, någon båda med och utan mycket med kunskap om den forna nazismen i Utterholmen, i Fjerrereds socken, kunde ha fabricerat brevet!

Hur mycket falska brev fanns det inte i världen!!

Och falska människor, och falska böcker!

 

Folk hittade på myriader av osannheter nuförtiden. Och det var lätt för vem som helst – nu med internet – att vaska fram en otrolig mängd data om personer, som man inte kände, som bodde långt borta, till och med på andra kontinenter! Hade man bara data- och språkkunskaper, så kunde man fabricera de mest otroliga och samtidigt detaljerade desinformationer om allt och alla, överallt. Ja man kunde till och med instruera en AI-tjänst att göra det.

 

Men, skulle inte de där två gentlemännen i New York ha märkt om det var ett falsarium? En av dem var alltså advokat. Inte låter sig en sån lura? Visst checkar man ordentligt upp sina dokument och källor, innan man kastar ut flera tusenlappar på flygbiljetter till Europa!?

Om man skulle ta i åtanke den andra delen i problematiken, det där med nazister som skulle ah varit där och gömt något i hus, eller bredvid hus, på tomter i Fjerrered, så var just det förstås inte omöjligt.

Men varför just där? Ja, nånstans skulle ju grejorna grävas ner! Varför inte i Fjerrered?

 

Edward hade vridit sig på lakanstrasslet och bäddmadrassen, så att denna nu veks i två revlar över varandra och nu delade sängen i en vänsterdel och en högerdel.

Edward hade nu givit definitivt upp tanken på att få någon sömn före klockan fyra, och gick därför upp ur sängen, efter att ha tänt den lilla IKEA-läslampan. Han gick ut i köket, öppnade kylskåpet och tog fram leverpastejen.

Sen satt sjuttiofemåringen, med vita hårtestar glest spretande i olika riktningar på huvudet, och åt – stånkande av trötthet och irritation - två leverpastejsmörgåsar, med fyra bostongurkskivor på, vid det lilla köksbordet.

Kanske var han dock äntligen lycklig, trots allt, tänkte han.

Vaddå ”trots allt”?

”Vaihinger”, tänkte han. [ Vaihinger var en tysk filosof som hade skapat en filosofi kring uttrycket ”trots allt”. ]

 

Vad för problem hade han numera? Utöver bäddmadrassen? Inga. Egentligen inga alls.

 

Jo, tänkte han, irrationellt. Nazismen i Utterholmen! Givetvis hade det funnits nazister där. Det hade ju Herbert berättat om vid Edward´ förra besök, ett besök som dock varit kortvarigt, typ taxi dit, kaffestund med klenäter i Boxeby kök, och så taxi till Göteborg igen.

 

  Herbert Boxe hade då och då berättat lite om sin släkt. Redan när de för länge sedan som 18-åringa studenter träffats på Konsthistoriska Institutionen i Göteborg, på Skyttegatan, och böjda över en gammal bild i ett av Humboldts praktverk, en bild föreställande Amenhotep III, farao i Egypten och grunnat över om det kanske fanns primtal invävda i håruppsättningen, vilket skulle bevisa att egyptierna känt till dessa tal, hade Herbert nämnt att hans far varit nazist. Han hade velat att Edward skulle få veta det av honom, så att Edward inte trodde att han, Herbert, dolde något för denne.

Så hade Herberts far, i sinnets labyrinter, därför fått drag av självaste Amenhotep III.

 

Herbert och Edward hade funnit varann direkt, mycket för att de båda var från landet ( Herbert från Halland och Edward från en stuga invid Hunneberg ), dels för att de båda var öppenhjärtiga och generösa personligheter, som redan vid den unga åldern bestämt avvisade all pretentiositet.

 

Herberts far Rudolf – hade Herbert då berättat, skamset - hade till och med låtit nazister – två löjtnanter - bo på Boxeby, om nu än detta visserligen var före krigsutbrottet, men ändå.

Sen var det detta med bilen, sportbilen, kopian av Görings sportbil, som Herbert än idag hade försvarad i ett gammalt garage på Boxeby! Att ha en nazi-bil som klenod, och som minne av sin far var ju högst tveksamt, moraliskt sett. Detta kunde man ju i alla fall hävda, även om det inte var alltid Edward såg det så. Somliga dagar tyckte han att det inte spelade särskilt stor roll om Herbert hade en sportbil som var en sannskyldig och nota bene faktisk kopia av Görings, manufakturerad av G. själv.

Att en nazist hade glömt bilen där, det var egentligen inget man kunde klandra Herbert för, som inte ens var född när detta skedde.

Herrman Görings sportbil var vida berömd i historiska kretsar. Denna bil, som hade namnet ”Blue Goose”, var ett av många krigsbyten som amerikanarna hade tagit med sig hem efter kriget, forslat över Atlanten, för att sen ställas ut på nåt litet krigsmuseum, i öknen Utah, i en skogsslänt Nebraska eller Nevada, för fulla, nationalromantiska ”rödnackar” att skråla nationalsången till – som Edward förstått det.

Vid fyrasnåret hade han äntligen somnat, mellan valkarna i madrassen.

Han drömde att han var med en nyfunnen vän i Amerika, på luffen.

Vännen – som hette John – hade tagit honom på en utflykt längs Mississippi. De hade vandrat en sommardag, likt Tom Sawyer och Huckleberry Finn, i midjehögt gräs, skrämmande små brunspräckliga änder, och Edward hade i drömmen tänkt, att allting alltid borde vara så här, i evighet amen: på promenad med Huck längs floden.

Ack, om det alltid var så!

 

Att sedan, tio år efter att de träffats i lumpen, Herbert hade råkat ut för en katastrof, det var något man tyvärr alltid hade in mente när man umgicks med Herbert.

KATASTROFEN hade nämligen starkt definierat denne.

Ett år innan katastrofen, i slutet av 70-talet, hade Herbert gift sig med sin klasskamrat från gymnasiet, Mignon, en flicka, som Edward aldrig nånsin träffade. Mignon och Herbert hade förstås bosatt sig på Boxeby, men Mignon hade varit noga med att inte försöka ändra på något på gården. Herberts far hade då ännu levt.  Hon hade inte ens velat ha ett eget rum. Oftast satt hon i salongen och läste, hade Herbert berättat. Franska romaner.

 

Ett år efter giftermålet hade Mignon ensam med sin sportbil kört av vägen ute i Fjerrered och in i ett stort träd, en ek, och omkommit. Det var mitt i sommaren, och mitt på dagen, och ingen förstod hur det kunde hända.

Kanske dog hon meddetsamma, kanske dog hon där i gräset, i väntan på ambulans, som tog en halvtimme att komma.

 Herbert var otröstlig, och man såg honom företa ändlösa promenader längs vägarna längst ut på halvön. Ofta med den hund som Mignon köpt, för att promenera med. Denna hund, en collie, vid namn Märta, var lika deprimerad som Herbert, och de två gick tysta och med dämpade steg mil efter mil på de vindlande grusvägarna, till långt in på nätterna.

   Han blev smalare, tycktes längre, blev blekare i ansiktet, som också fick en nästan sakral, prästerlig prägel, och där huden gradvis, delvis med hjälp av nikotingiftet som de hundratals Chesterfield innehöll, de pinnar han under dessa år så begärligt rökte, förvandlades till något som mer liknade papper än en mänsklig trettioårings hud.

Herbert började mer och mer likna sin far, Amenhotep, som även denne varit rökare.

Han fortsatte att vara vänlig och även intresserad av andra människor, men han fick en slags tankfullhet, en dröjande distans, som om han smakade på verkligheten, för att känna om den var verklig. Om den var verkligt verklig. Om verkligheten fanns, trots att Mignon ju inte gjorde det.

 

I salongen hängde på kortväggen mot mellersta tornet – över Grundig-tv:n - ett förstorat foto av en leende skälmaktig Mignon, med Eiffeltornet i bakgrunden.

   -------------------------

 

När Edward så småningom vaknade hade ljuset från den nya dagen ändå på något sätt trängt in i hans sovrum, och han gick upp för att laga kaffe. På väg till köket, passerande det lilla vardagsrummet gick han förbi en bokhylla där det bland många andra böcker stod två av Oscarssons bokbinderi i Majorna i ljust läder, och med infinitisemala guldbokstäver på ryggen, inbundna doktorsavhandlingar. Hans egen avhandling, från Filosofiska Institutionen i Göteborg stod där, bland annat, men även Herbert Boxes. Hans egen – vilken var en avhandling i Praktisk Filosofi från 1970-talet - handlade om Sören Kierkegaard och skräcken som estetisk ”gadd”, Herberts däremot – från Institutionen för Mikrobiologi hade den mer gåtfulla titeln ”Phatogenity and effects of toxins in Entamoeba histolytica”.

 Att Herbert och Edward inte läst varandras avhandlingar var en underförstådd länk – en av många - mellan dem. Men nu var sådana avhandlingar egentligen heller inte avsedda att läsas. De var – som alla vet som sysslat med sådana där studier – till för att meritera för lärosätesbefattningar och liknande. Herbert hade i några år också varit lärare i Biologi och mikrobiologi.

Erfarenheten av att ha skrivit en akademisk avhandling, med dess nödvändigt logiska upplägg, dess krav på vetenskaplighet, relevans, evidens, fruktbarhet och adekvans, dess myriader av källhänvisningar, långa litteraturlistor, där vartenda semikolon bör hamna rätt, kommer väl till pass i många sammanhang. Har man en gång lärt sig vara strukturerad, metodisk och tålmodig, så är det en stor hjälp i allt annat man företar sig.

 

Edwards måndag var en väntans dag. Han företog sig inget väsentligt på hela dagen, och kom inte längre i sina funderingar över nazistbrevet. Noga planerade han resan till Boxeby, en resa han ämnade företa bussledes. Edward hade aldrig skaffat körkort, något han skämdes för. Samtidigt älskade han att åka tåg och buss.

 

Bussen – en buss med gröna mjuka stolar - till Fjerrered skulle avgå på tisdagen klockan 11.15 från Korsvägen. Edward hade pensionärskort, ett slags kommunalt frikort, civilisationens krona.

 

      

En ovanlig dag

 

EN OVANLIG DAG

 

 

 

 

Det hade börjat blåsa storm en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Blåsten var hård, och den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från brittiska öarna. Ja, vindstyrkan höll sig hela tiden envetet kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik. Kanske bådade vinden med sin egendomlighet olycka. De publika meteorologerna av båda könen, som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans …de verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteorologiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: en del meteorologer på TV låtsade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, som inte hade med några klimatförändringar alls att göra, och som i sin tur förebådade något okänt.

Meteorologer omger sig mycket gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet ju endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.

Inget slår det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästföljande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som antyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.

Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – meddela tankar om det okända.

Själv är jag väderpsykolog: Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd, efter det man förtärt något ”olämpligt” – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika modifikationer och påbyggnadsprojekt. Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det för personen attraktiva könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.

Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak som ett regnväder, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad. Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.

Inte minst då just regn och blåst. Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna. Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.

Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst. Man blir både orolig och i längden även deprimerad av blåst…

Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.

Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter gemåler, och hur de rövar bort döttrar och söner och slavar från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.

De högsta gudarna har flera olika namn, som de använder i olika sammanhang, som de tycker bäst, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.

Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta till exempel bara har tre ben.

Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk som lever i de blåsiga distrikten. Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

Förnuftet ligger alltid i lä.

Nog talat om vädret. För mig är allt okänt, allt ett mirakel. För mig har det okända många dimensioner, som ännu är okända.

 

----------------------------------

 

    När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han inte alls brytt sig om vädret, men ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.

Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.

Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvud taget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.

Vansinnigt dåligt rykte.

Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.

Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.

Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslittertur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.

Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

 

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt Edwards liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.

 

Telefonen vibrerade alltså – med en nästan absurd kraft - på nattduksbordet. Det visade sig emellertid snart att det denna gång bara var från vårdcentralen, ett ställe som Edward betraktade med en till stupor gränsande vanmakt, då man i stort sett aldrig kunde komma i kontakt med den. Inte bara att de inte svarade telefon, eller aldrig ringde upp en, när man beställt att bli uppringd. Även webfunktionen låg nere. Tider kunde inte beställas detta året. Inte heller nästa eller året därpå. Hur det såg ut ännu längre fram visste inte Edward, men han fruktade att det helt enkelt ALDRIG fanns någon tid på vårdcentralen. Denna tillhörde ju ändå en av de större kedjorna.

Fumligt ritade Edward därför den praktiska koden som han installerat för att skydda sig mot bedragare, och som öppnade upp telefonen:

                                    1212

Han tog upp meddelandet och läste:

      ”Hej Edward!

       Vi vill bara meddela att du har fått en ny kontaktman på vår mottagning. Istället för din tidigare skall du nu fråga efter Jenna. Vi önskar dig en god dag!

                               Hassan.”

 

Under detta meddelande stod:

 

       ”Detta meddelande kan du inte svara på.”

 

Edward stängde resignerat igen telefonen.

Detta var det första sms-meddelande han hade fått under det senaste halvåret, utom spam och meddelande från elbolaget försäkringsbolaget och banken. Han visste att han hade valt att det skulle vara så. Men ändå. Det sved lite. Att han hade en kontaktman på vårdcentralen hade han överhuvudtaget aldrig vetat om.

”Det är väl på det viset man en dag kommer att få veta att Gud ändå finns.”, tänkte han och suckade.

    ”Sucken finns inprogrammerad i organismen av en anledning.”, hade en klok doktor Guigeltroy för länge, länge sedan sagt till Edward. ”Man kan utnyttja sucken till ens fördel, och därmed lura läkemedelsbolagen.”

Edward hade skrattat, och hade även njutit lite när den slätrakade, piggögde, ungdomlige mannen, vid pass 40 år gammal, som hade rötter i Marseille, förklarat att denne – allt sedan medicinartiden - känt sig som lite av en under-cover-agent i förnuftets tjänst.

Edward undrade, efter det han suckat, för sig själv om doktor Guigeltroy fortfarande var läkare, var han fanns och om han, Edward, skulle försöka få tag på Guigeltroy. Man glömmer aldrig en god eskulap.

Sedan ansåg han att det vore djävligt efterhängset. Guigeltroy hade då – för en tio år sen – klappat Edward på axeln och leende sagt: ”Du verkar inte behöva nån läkare!!”

            Huru listigt var nu inte detta!

 

Hela världen består av retorik, tänkte Edward. Och detta var en hos honom ofta återkommande tanke. Det var sådant han tänkte hela dagarna. Han var ju ett slags filosof.

Edward tog ett ännu djupare andetag – som lyfte revbensbågen - och beredde sig att gå ut i köket och sätta på kaffet.

Högt sa han:

”Allting är ett helvete.”

Att prata högt är också nyttigt.

Det hade han kommit på - insett - helt själv.

Han tänkte på hur han i gymnasiet hängt ihop med en flicka vars högsta mål här i livet var att skrapa ihop en så stor förmögenhet, att hon kunde anställa en livläkare, en herre som följde henne i alla livets skiften och höll koll på hennes hälsa.

Det blev emellertid – ironiskt nog, skulle en del känslolösa människor säga - så med denna flicka att hon inte blev ens 35 år gammal, men söp ihjäl sig, efter att aldrig ha funnit ens bråkdelen av sig själv.

  -----------------------

 

Edward P. Tegelkrona bodde centralt i Göteborg, - landets andra stad, och Edward´ födelsestad - i en hyreslägenhet på Arkivgatan. Denna lägenhet var en tvåa på andra våningen, i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och ett enkelt och på alla sätt lättfattligt förhållande. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett vanligt hyreshus som in i den lägenheten Edward hyrde, det får man leta efter.

Redan när man kom in i hallen till den udda konstruerade våningen så började det. Man kunde i denna hall inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom, så kom man alltså antingen ( den vänstra ) till det lilla köket, där ett väldigt vitt kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Edward´ sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde från golv till tak.

Lägenheten var ganska mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en bleknad blå bård nära det stuckerade, delvis krackelerade, taket.

Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Edward. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Edward där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt underbart.

 

Klockan var nästan sju denna söndagsmorgon.

Morgonljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Edward satt på kanten med de bara fötterna på en liten ruggad, fransig matta av persiskt slag.

Han gick till fönstret mot Arkivgatan för att se vad det kunde vara för väder ute.

Det ringde nu i telefonen, IGEN; den blå Samsung A50, som han hade liggande på nattduksbordet, som nyss mottagit ett sms vibrerade, och försökte återigen att krypa iväg på den lilla bordsytan.

Edward ansåg, att det inte spelade nån större roll om han svarade nu eller senare. Inga av hans vänner hade bråttom med nånting. Men skyndade sig ändå.

Samtidigt som han åter satte sig på sängkanten grep han tag i telefonen och öppnade den med en kodfigur, samt vevade fram vem som hade ringt.

 

     ”Åååh”, sa han till sig själv: ”Det är Boxe.”

      Edward skrattade till.

     ”Det är Boxe som ringer.”, sa han igen, och det lät som en besvärjelse, blandad med en stor suck av lättnad.

Så himla roligt hade han det ju inte, egentligen.

 

”Vad kan detta vara?”, undrade han, och nu var allt missnöje som bortblåst. Han var säker på att det var goda nyheter. Herbert skulle aldrig störa med sjukdom och död.

 

”Klockan e sju”, sade han sig medan han – efter att ha satt sig i sin tv-fåtölj och svept en grönmönstrad ullfilt om sig ( inga fleeceprodukter här inte )  - ringde upp Herbert Boxe, som nämligen var en gammal vän från universitetstiden, samt även lumparkompis från Karlsborg, nu boende i en kommun strax söder om stan, Fjerrered, där denne också var född och dessutom godsägare.

Nu svarade det i andra änden, och visst var det Herbert. Denne lät som vanligt, bara mycket vänligare. Detta verkade ju misstänkt.

 

Det var inte så länge sedan de setts egentligen. På ett av stadens caféer var det, Bengtas Kafé – en halvtrappa ner - i Vasastan, där de tagit en kopp kaffe tillsammans efter att ha mötts på en liten konstutställning, på Föreningsgatan, där en av stadens få tecknare av någon betydelse, Kurt Portland, ställt ut sina energifyllda alster – där Portland mest använt ett radergummi – eller troligen flera dussin - på en av blyerts täckt yta - under rubriken ”Demi-Monde”. Vid kaffestunden hade de talat om vad de nuförtiden läste för några böcker, eftersom båda hade just det intresset. Herbert hade berättat om sina läsvanor, vilka för tillfället divergerat i en koncentration på renässansen i Italien kring 1500, en epok som han alltid varit barnsligt förtjust i, medan Edward redogjort för sina – betydligt mer aktiva och målinriktade studier - om myter och myters ursprung, samt om de böcker inom förströelsesektorn som han också läste, delvis som en slags andlig fingerövning, och som innefattade skrifter om svenska kolonialväldet på drottning Kristinas tid, på Alessandro Scarlattis tid, vilket var ett forskningsområde som Herbert inte tog riktigt på allvar, vilket hade fått Edward att ilskna till, på så sätt att han – i sin tur - hade talat nedlåtande om hela renässansen, som ett ”banditprojekt”. Herbert hade då genmält att det inte var mycket bättre på Kristinas tid, ett drygt hundratal år efteråt.

 

De hade alltså – och detta var sällsynt - skilts lite kantstötta, men av Herberts tonfall i telefonen att döma, så var allt detta, åtminstone från dennes sida, glömt. De brukade inte gräla, alltså skulle de snart försonas!

Att Herberts far varit nazist var emellertid något som alltid – som en undertext - stört deras samvaro, trots att Herbert inte alls själv var nazist eller alls något ditåt. Men de hade aldrig grälat om det. Edward bara störde sig på att Herbert alltid talade så väl om sin far. Som ju varit nazist.

 

”Hej!  Va roligt! ”, hade Herbert Boxe nu svarat i telefonen.

”Ja, hej! Ja här e de ensamt,” hade Edward ärligt sagt, med nästan kärlek i rösten. ”Vadan denna påringning?”

”Jo,” hade Boxe sagt, ”nu ska du få höra, om du har tid?”

”All tid i världen”, sa Edward. Han gladde sig över att Herbert verkade så upprymd.

”Du stör inte. ”, fyllde han i. ”Du stör aldrig”, korrigerade han sig snabbt.

”Så här e de.”, sa Boxe, låtsande att han inte hört Edward´ förvirring. ”Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan. Från en advokat i USA.”

Och det visade sig – ju mer Edward lyssnade - vara en lång och komplicerad historia. Väl att man nu satt bekvämt, tänkte Edward, och njöt av att något förhållandevis konkret för omväxlings skull inträffade i hans liv.

 

”Han hette Weissmann-Schah”, sa Boxe och harklade sig. ( Boxe hade sedan ett årtionde nån beläggning i halsen, som han alltid klagade över, och som gjorde att han harklade sig varje halvminut.

”Hans namn var Weissmann-Schah, - nåt judiskt förmodligen.”

 

Och detta är vad Boxe, harklande sig och som alltid mån om att vara korrekt och saklig, berättade:

     Telefonsamtalet från Weissmann-Schah hade kommit som en blixt från en klar himmel. Mannen, som Herbert aldrig förut hört talas om, hade ursäktat sig omedelbart med att säga, att han inte hade ringt om det inte varit av största vikt.

 

Han hade av en man som varit på en loppmarknad i New York och hittat ett gammalt brev i en liten trälåda, inköpt av loppmarknaden från ett dödsbo från 2002, ett brev, som härstammade från en gammal dam, som enligt uppgift dött ensam.

Brevet – som var ytterst litet, som en decimeter i fyrkant, skrivet med blått bläck - , hade enligt vad Weissmann Schah och dess upphittare, en viss Emmet Laurell, ( en kändis på loppmarknaden ) - skrivits av en viss Sturmbannführer Lasker, och det var, enligt datumet i brevets intarsia, skrivet den 11 januari 1945. I brevet fanns en del upplysningar om krigsbrott – såsom desertering - och om hur en liten grupp tyska militärer sökt undkomma kriget genom att, klädda i civila kläder, fly till Sverige, och sen söka försäkra sig om en god framtid genom att gömma en del av sitt från privatpersoner rövade guld i marken i lador och i källare på svenska landsbygden.

Lasker själv hade åkt fast, tagen av sina egna, då han tillsammans med de andra i gruppen var på väg genom Danmark tillbaka till Tyskland för att dels låtsas som ingenting, dels söka undanröja spåren av sin extratur med ”varor” till landet i norr. Under tortyr hade de alla fyra vägrat att erkänna någonting och sen helt sonika skjutits. Som man regelmässigt gjort under dessa dagar.

 

 På vägen från Sverige till sin förläggning i Tyskland hade dock, innan de åkte fast, Sturmbannführern, Karl Lasker, som var den som fört det inofficiella befälet över den i lilla gruppen desertörer, anat oråd och i sista stund skrivit ett brev till sin syster i USA samt postat detta, hastigt dolt i huvudet på en docka, till ett barnsjukhus i Köpenhamn där han hade en personlig kontakt.

När brevet – mot diverse odds, krigstid som det var - kom fram till systern i USA en månad senare, blev denna givetvis förskräckt och sorgsen. Edna Lasker, som snart också begrep att hennes bror var död, skämdes över brevet – eftersom hon syntes ha varit emot alla krig - och lade det, efter hon läst det, i botten på en byrålåda. Efter hennes död såldes hela dödsboet på ett sätt som kommunen rutinmässigt gjorde med dödsbon, som inte hade några ägare, till en firma som handlade med dödsbon och som i sin tur sålde till auktionsfirmor och loppmarknader. Emmet Laurell – som hade loppisköp som hobby - hade hittat brevet av en slump, funnit det mycket märkligt men intressant, överlämnat brevet till sin släkting, den miserable f.d. advokaten Weissman och bett honom undersöka saken, spänd på vad som kunde finnas kvar av krigsbytet eller inte finnas kvar, och givetvis även han förskräckt över vilka brott och ödelagda liv, som låg bakom. Som Emmet – bördig från Huston Texas och f.d. reservist i flottan och ägare till en liten hamburgerrestaurang i Bronx - själv uttryckte saken.

 

När Weissmann-Schah frågat sin brylling om denne hoppades kunna få ut något ekonomisk av det hela blev svaret undvikande.

   ------------------------

Weissmann hade även i telefon till Herbert stilla förklarat, på engelska, att ärendet var mycket DELIKAT, och att ingen ju ville kompromettera sig.

”Nobody wants to compromise themselves, you know.”

“Exakt”, hade Herbert svarat. Han hade hållit med, och också uttryckligen menat att det var onödigt att kompromettera sig. Ingen vill ha en skandal, som ekar runt i hela bygden.

Man borde aldrig kompromettera sig, hade Herbert menat.

Det överenskoms att Weissmann-Schah var hjärtligt men diskret välkommen. Högst diskret.

Weissmann-Schah hade då bett Herbert Boxe att även be Cantrell Ruthbjörn att närvara samt undersöka om det fanns någon av släkten Blomberg, som ägt Agerbyholms gård kvar i trakten, vilket det ju fanns. Herbert hade då förstås insett att de tyska avhopparna måtte ha gömt saker både på Boxebys ägor, samt hos Ruthbjörns. Agerbyholm var gården norr om Boxeby, som inte längre fanns kvar, då den både brunnit och rivits. Gården var numera en ödetomt, och markerna arrenderades ut av Blombergs till olika bönder i Fjerrered. Problematiskt nog (minst sagt) så hade både Blomberg, Herbert Boxe far och Ruthbjörns allihop - i olika grad - varit nazister. Och” that´s why they had been used by these folks for something, perhaps.”

 

   Då Herbert – inför detta allt krångligare perspektiv - kände sig obekväm att vara ensam med Ruthbjörn och den amerikanske agenten för den förmodligen guldhungrige Emmet Laurell, som alltså av Herbert förutsattes bida sin tid någonstans i The Apple, förstrött vandrande omkring på loppmarknader, så bad han Weissmann om lov att få ha en gammal barndomsvän med på mötet, en konstkännare  ( som han sa ) vid namn Tegelkrona.

 

   Weissmann-Schah hade då – tydligt missnöjt - sagt att han fick ha så många eller så få människor han ville närvarande, men bad honom besinna vad närvaron av andra kunde betyda beträffande risken att riskfyllt kompromettera sig. Allt var ju, hade Weissmann-Schah avslutat, med tydlig avsikt att skrämmas och komma i överläge, egentligen ett solklart fall för Interpol.

 

  Boxe var sedan färdig med sin redogörelse och det blev tyst på Edward´ telefonlinje. Så beslöts – efter ett längre fram- och tillbaka-resonemang, som ju är typiskt för högt bildade personer - att Edward skulle ringa Herbert efter klockan sju på samma kväll, denna söndag, för att säga om han ställde upp, och för att ge sin initiala mening om vad han trodde det hela handlade om.

Weissmann skulle dyka upp - via taxi från Göteborg - på Boxeby på tisdagen, fram emot kvällen, för att sedan få nattlogi där, hade Herbert slutligen – hela tiden förbryllad - inflikat.

 

 

 

    ----------------------------------------------------