det jag har skrivit det har jag skrivit i förbifarten

Det jag har skrivit det har jag skrivit i förbifarten. NU handlar det här inte om förbifart Stockholm.

PS. Detta är eg. ett citat. ........ FRÅN Kierkegaard.

Biĺd

Rovdjuret.

Ta en kvällskurs i parlamentarism, Åkesson!

Åkesson:" Jag förväntar mig ett inflytande som står i proportion till valresultatet." Ta en kurs i parlamentarism. De som har 51% av rösterna i ett land kan i praktiken inte helt lämna utan avseende vad de andra tycker. Men de som har över 80% de kan lämna utan avseende vad 20% tycker.

Jepp! Välkommen DÖ!

Jepp! Välkommen DÖ! Nu kan vi pusta ut. Och landet kan regeras av nån slags minoritet, där det överenskommes om att hålla SD utanför.Vilken minoritet som blir mest kraftfull kan först avgöras när mandatfördelningen är klar. Gonatt.

Franz Kafka och Felice Bauer.

   Franz Kafka kom hem till Brods en kväll i Augusti 1912. Max Brod hade just gift sig med Elsa Taussig, och Max och Franz var nu oftare hänvisade till att träffas i större sällskap. ( ”En gift vän är ingen riktig vän.” skrev Kafka svartsjukt till Brod.). När han denna kväll, först såg Felice Bauer satt hon vid ett bord, och han trodde att hon tillhörde tjänstefolket. ( Jfr. t.ex. Haymans och Stachs biografier.). Mötet präglades av missförstånd och förvirring. Kafka skulle denna kväll egentligen redigera sin samling kortprosa, Betrachtung, - den första boken - för Rowohlts Verlag, vilket nu istället överläts helt till Brod. ( Kafka hade tidigare enbart publicerat sig i tidskrifter.). Kafka följde Felice till hennes hotell, gav henne - av misstag - sin adress, och skrev någon vecka senare, från arbetet ett maskinskrivet brev till henne, på försäkringsbolagets brevpapper. Så inleddes ett brevförhållande, - man har benämnt det ett ”utnyttjande”, en vampyrism, faustiskt, o.s.v. - som tillhör de mest groteska i ”världshistorien”. Kafka och Felice umgicks mest, ja nästan uteslutande, per brev. Kafka sände sina brev, och krävde uppfordrande utförliga svar – två om dagen – från Felice. Kafka är i relationen vampyren, som livnär sig på Felices liv och under denna tid skriver han några av sina bäst sammanhållna verk. Allt händer här som i en het fruktan för giftermålet, och mitt i en process med/mot honom själv om detta. E. Krause-Jensen, efter att ha läst Deleuze/Guattaris ”schizo-analys” av Kafka och förhållandet…:

        ”Mellan 1912 0ch 1917 skriver han oavbrutet till henne och understundom dementerar han efter eget gottfinnande de rader han just sänt iväg, men han ålägger henne likväl att svara två gånger om dagen. Han ersätter äktenskapskontraktet med en diabolisk pakt, ett slags ”vampyrverksamhet per korrespondens”, som Deleuze och Guattari uttrycker det, en verksamhet som Kafka behöver för att arbeta. ´Orörlig´ vid sitt existensbord suger Kafka Felices  blod liksom en spindel, och väver sina garn // för att fasthålla bytet //. Den enda fruktan  han glimtvis och skräckslagen förnimmer genom sin hudlöst känsliga intuition är att han skall förgås i sin egen ordväv , och att ”utvägarna” skall visa sig vara återvändsgränder. Därför skriver han samtidigt noveller kring temat att långsamt förvandlas till ett djur. /…./.”^[i]

          Ur ett brev från Oktober 1912 om det första mötet med Felice:

          ”Ärade Fröken! ( Gnädiges Fräulein ! )

       Så var det nu åter en sömnlös natt, under vilken man just innan morgonen, de sista två timmarna, drog ihop sig till en påtvungen, planerad sömn, i vilken drömmarna icke längre är drömmar och sömnen icke någon riktig sömn. Och dessutom har jag idag utanför porten sprungit ihop med slaktarns springpojke och hans låda, så att jag har fått ett jack över vänstra ögat.

       Säkerligen blir jag genom en sådan början inte i bästa tillstånd för att övervinna de svårigheter som det innebär att skriva till Er och som jag i natt lät genomlöpa mitt huvud i ständigt nya former. Det innebär inte att jag inte kan skriva det jag vill skriva, det är ju de allra enklaste saker, men det är så många, att jag inte kan få dem att rymmas i tid och rum. Ibland tänker jag, särskilt på natten, att låta allt bli liggande i minnet, att ingenting mer skriva och att hellre gå under av att inte skriva än av att skriva.

      Ni skriver till mig om Edra teaterbesök och det intresserar mig mycket, ty för det första sitter Ni där i Berlin vid källan för alla teaterhändelser, för det andra väljer Ni ut Edra teaterbesök mycket väl ( ända tills Monopolteatern, där jag också var, med en min hela varelses gäspning, större än hela scenrummet ) och för det tredje så vet jag inte det minsta om teater. Men vad hjälper mig då kännedomen om Edra teaterbesök, om jag inte visste allt som föregick dem och vad som följde på dem, om jag inte visste vad ni hade på Er, vilken dag i veckan det var, hur vädret hade varit, om ni hade ätit supé före eller efter besöket, vilken plats ni hade, i vilken och hur begrundande stämning Ni var och så vidare, så långt man nu kan tänka sig. Naturligtvis är det omöjligt att beskriva allt det för mig, men så är också allting omöjligt.

      Fru Sophies födelsedag – för att nu skriva något enkelt och fullständigt meddelbart – är först den 18 mars, och när är Er, för att ställa en rak fråga ?

     Det är inte bara oro, som den på kontoret, som leder mitt skrivande hit och dit, så att jag nu åter frågar något helt annat: Jag har ständigt allt det i minne, som Ni sade den där kvällen i Prag, så långt man nu kan lita på sådana övertygelser, men ett är mig fullt klart, när jag läser Ert brev, och det vill jag att Ni utvecklar vidare för mig.

     När vi gick ifrån lägenheten tillsammans med Hr. Direktör Brod till hotellet, så var jag, för att säga sanningen, förvirrad, ouppmärksam och uttråkad, utan att, åtminstone medvetet, närvaron av Hr. Direktören var skuld till detta. Tvärtemot, jag var förhållandevis nöjd med att känna mig fri. Det var då också tal om, att Ni skulle komma rakt in i rusningstrafiken i centrum på kvällen, och också att Ni då vid återkomsten hem skulle göra Er mor uppmärksam på Er närvaro genom att klappa i händerna på ett särskilt sätt, så att hon skulle släppa in Er genom porten. Finns det i detta något anmärkningsvärt viktigt ? Och berodde uraktlåtenheten att ta med nyckeln vid Monopolteaterbesöket bara på den sena återkomsten ? Är det skrattretande frågor ? Mitt ansikte är alldeles allvarligt, och om Ni skrattar, så ber jag Er att skratta vänligt och svara noggrant.

      Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en ”Jahrbuch fur Dichtkunst”, redigerad av Max. I denna kommer att finnas en liten historia av mig: ”Domen”, som kommer att bära en tillägnan: ” Fr. Felice B.”. Är det att handskas för bryskt med Era rättigheter ? Särskilt då denna tillägnan redan står skriven på historien sedan en månad tillbaka och manuset inte längre är i min besittning ? Är det kanske en ursäkt, som man kan låta gälla, att jag har tvingat mig att ta bort tillägget ( till ”Till Fr. Felice Bauer.” ) ”för att hon inte alltid bara skall få presenter av andra”? I övrigt kan jag inte se att berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att göra med Er, förutom att en flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda Brandenfeld, alltså, som jag efteråt märkte, har begynnelsebokstäverna i sitt namn gemensamt med Edra. /…../.”

                  ( Br. 1900-1912, s.186f.; Kafkas femte brev till Felice, 24/10 1912.)

    Sedan följde alltså en otrolig skaparperiod – under det Kafkas ”fäste i vardagligheten” var breven till Felice. Franz Kafka förlovade sig dock med henne först den 1 juni 1914. Kafka levde som nämnt under konstant tryck från familjen att gifta sig. Kafkas giftermålsskräck kan, enligt flera, ha haft sin botten i sexualskräck, eller än mer i en generell känsla av att inte räcka till. Hur komplicerat detta nu faktiskt var lär vi aldrig komma att få veta. Säkert är det inte, att ens FK själv visste hur det låg till.

   Kafka skrev den banbrytande Domen, Eldaren och snart också Förvandlingen, bara inom loppet av ett antal veckor hösten 1912. I ett svep skrev Kafka mästerverket, novellen Domen, - novellen om Georg Bendemann och dennes fader -, natten 22-23 September 1912, en novell som han dedikerade till henne. ( Jfr. brevet ovan.). Han uppfattade denna som sitt första mogna verk, och läste det högt för sina vänner, samt för allmänheten på en uppläsningsafton strax efter författandet . I November och December detta år skrev han så på två dagar ( nätter )  Förvandlingen - en av världens mest lästa noveller. Denna explosion av kreativitet – s.a.s. ”under galgen” - kom aldrig att överträffas av Kafka, och den kunde kanske aldrig ägt rum utan det egendomliga grepp han höll över sig och över Felice med alla breven till henne. Kafka led alltså av stark ångest inför tanken på äktenskap, och han klagade över att han så fort han började tänka på denna sak, inte alls kunde sova om nätterna. ( Samtidigt skrev Max Brod sin bok Judinnen, innehållande bl.a.  en novell om hur en judisk mor söker en lämplig äkta man till sin dotter.). Inte långt efter författandet av Domen, efter en kort depression, kom nästa eruption i berättande: Förvandlingen.

   Situationen hemma hos Kafkas fick tjäna som material och modell, som den redan gjort i Betrachtung och i Domen. Efter färdigställandet av Förvandlingen i årsskiftet 1912/13 kom Kafka plötsligt in i en skrivförlamning. Denna skulle nu inte brytas förrän Kafka förlovade sig med Felice över ett år senare. Under denna ”latenstid” visste Kafka med sig att han kunde skriva : de två ( redan ansedda ) mästerverken Domen och Förvandlingen var nu sannerligen utåt och inåt förpliktande. Hur Kafka nu innerst inne resonerade kan vi inte veta, men i breven till Felice kan man följa hans besvikelse över sakernas tillstånd, liksom i de korta breven till Kurt Wolff - på Rowohlts -, där han antyder skrivtorka – men i ytterst formell ton. 

   Kafka skrev c:a 200  brev till Felice, självupptagna sådana. En gedigen tystnad, dränkt i ord, alltså. Han tycks här ha varit i en slags konstant kris och var i breven full av självömkan  och självförebråelser. Breven saknar i grunden väsentliga resonemang. Under det första halvåret av bekantskapen med den ytterst tålmodiga F. utkommer Betrachtung, som bok, samtidigt som han skriver sina nya  mästerverk. Betrachtung uppskattades inte märkbart av Felice. Hur som helst: utan Felice, - ingen Domen, ingen Förvandlingen. Eller Amerika. Eller senare Processen. ( Vad Felice tyckte spelade för FK ingen roll.)

   Att nu dessa båda första behandlar en familjekonflikt är just typiskt för förhållandet med Felice, där FKs far hela tiden finns i bakgrunden, som den som främst kräver ett giftermål, med bibehållande av anställningen som jurist för FKs del. Själv ville Kafka helst bosätta sig någon annan stans än i Prag som fri skriftställare.

   Det katastrofala i Kafkas predikament, och i förhållandet till Felice, som själv hade det besvärligt nog i sin egen familj, kan illustreras med återgivandet av utdrag ur ytterligare brev ur korrespondensen.^[ii] Vad som ibland kallas ”hundbrevet”- ett brev till Felice - tillkom i April 1913:

           ”Min egentliga skräck – det kan väl inte sägas eller höras något värre – är den, att jag aldrig någonsin kommer att kunna äga dig. Att jag i det mest gynnsamma fall skulle vara begränsad till att, som en herrelös trogen hund kyssa din till mig förstrött överräckta hand, vilket inte skulle vara ett tecken på kärlek, utan bara ett tecken på förtvivlan hos det till stumhet och förtvivlan evigt dömda djuret. Att jag skulle sitta bredvid dig och som det redan skett känna din kropps andning och liv vid min sida och i grunden vara mer skild från dig än nu , i mitt rum. Att jag aldrig skulle vara istånd till att locka din blick, och att det för mig verkligen skulle vara förlorat, när du såg ut genom fönstret eller när du lade ditt ansikte i händerna. Att jag skenbart är i förbund med dig, färdandes över hela världen, hand i hand, och att inget av detta är sant. Kort sagt, att jag för alltid förblir utesluten från dig, även om du skulle så mycket undertryckt ge dig hän åt mig, att det skulle bringa dig i fara.” ^[iii]

         Hundtemat skall han många gånger återkomma till. Kafka faller alltså undan från rollen som kapabel författare till den som misslyckad friare, och till den som främling i tillvaron. Till ett djur i flykt. ( Ännu i Slottet åratal senare finns en passage där lantmätare K. beskrivs så.). Det s.k. ”friarbrevet” ( kommenterat som centralt, och som unikt, av Elias Canetti i dennes stora essä om FK..). FK.:

        ”Du känner redan till mitt egenartade predikament. Mellan mig och dig står, om man bortser från allt annat, läkaren. Vad denne säger bör ställas ifråga. Vid sådana beslut är inte medicinska diagnoser avgörande. Om det vore så, så skulle jag ju inte tveka att ta dem i anspråk. Jag var – som sagt – egentligen inte sjuk, … men jag är det ändå. Det är möjligt att andra levnadsomständigheter skulle göra mig frisk, men det är omöjligt att skapa dessa andra levnadsomständigheter. Den medicinska bedömningen ( som, som jag redan sagt, inte för mig obetingat är riktig ) förblir av karaktären : den främmande läkarens bedömning. Min husläkare , till exempel, skulle i sin stupida oansvarighet inte se det minsta hinder, tvärtom ; en annan , bättre , läkare skulle kanske ( / förtvivlat / KG. ) slagit sina händer samman över sitt huvud.

      Betänk, Felice: med hänsyn till denna osäkerhet kan svårligen detta nu sägas, och det måtte låta underligt. Det är just nu alltför tidigt att tala om det. Senare skulle det emellertid vara för sent, skulle det inte längre vara tid att tala om sådana saker, just som du säger i ditt brev. Men det är inte längre tid för någon längre tvekan, åtminstone känner jag det så , och jag frågar dig alltså: Vill du, under den ovan tyvärr inte särskilt djupt skisserade förutsättningen, tänka över, om du vill bli min fru ? Vill du det ?”

            ( 8 och 16 Juni, 1913: Briefe 1913-14, s. 208. – Brevet i sin helhet är flera sidor långt.)

       Harry Järv skriver:

        ”Handlingen i Processen utspelas mellan den 3 juli 1913, Kafkas 30-årsdag, då Felice Bauer i ett telegram accepterar att gifta sig med honom, vilket i romanen Processen  innebär att han är häktad och den 2 juli 1914, då han fattar beslutet att bryta förlovningen.”^[iv]

       Förlovningen, den första, mellan Franz Kafka och Felice varade mellan 1/6 1914 -12/7 1914, alltså bara fem veckor. FK tycks ha ångrat sig – och hamnat i svår ångest - medsamma förlovningen var ingången. Kafka hade omedelbart efter förlovningen, i ett brev till Felices väninna Grete Bloch ( obetänksamt eller omtänksamt ? ), avslöjat att han fann hela förlovningen vara ett misstag… :Upplösningen skedde i Berlin på ett hotell, Askanischer Hof , i närvaro av medlemmar från de både berörda familjerna, och upplevdes såsom en rättegång av Kafka. ( Dagboken, 23 Juli,1914:” Der Gerichthof im Hotel.”(/ Inför skranket på hotellet /).^[v]Den 29 Juli 1914 börjar Kafka skriva Processen, gissningsvis för att bearbeta denna händelse/händelsekedja. FKs ekonomi var inte stabil nog att bära en familj, ståndsmässigt. Han skulle tvingas avstå från sin viktigaste syssla, att skriva! Bland de delar av FKs liv, som är riktigt sorgliga, måste vi lägga in tiden för förhållandet med Felice. Franz Kafka behövde henne, Felice, men henne enbart på avstånd, för att kunna skriva, det är ju något man tycker sig begripa vid genomläsningen av breven. Franz och Felice träffades IRL enbart ett fåtal tillfällen, och då bara kort, en dag eller ett par.

     De båda förlovade sig efter en gemensam resa på nytt i juli 1917, strax före FK katastrofalt insjuknade i tbc.

Förhållandet, den andra förlovningen, med Felice bröts julen 1917 av FK p.g.a. dennes sjukdom. Felice gifte sig 1919 med bankmannen Moritz Marasse, fick barn 1920, medan FK kände sig ”friskriven”,^[i] och senare barnbarn. Felice dog i New York 1960, efter att ha sålt alla 200 brev hon fick från Franz, för att betala sina läkare.

---

[i] Jfr. Stach, DJdE,s.385.

---

[i]  K-J.1985, s.72.

[ii]  Breven från Kafka finns så gott som intakt bevarade och utgivna, Briefe an Felice, - samt i den större utgåvan, Kafkas Briefe, i fyra band, sedan länge, jämte bl.a. breven till Grete Bloch, hennes väninna. ( FB tvekade länge innan hon lämnade ut breven. För att bekosta utgifter i samband med en allvarlig sjukdom försålde hon breven långt om länge. Grete B. och Kafka fick en son , ( H. Blomqvist, och andra, ställer i fråga detta faderskap. ) men Grete berättade aldrig om denne son, som dog som 7-åring, för Kafka. Kafka hade fruktan för att bli far: "Då får man inte ha en leksakshammare i hjärtat.", står det i hans dagbok. - Han tyckte bl.a. inte , att han hade nog fysik för att vara äkta man och far. Grete ( el. Greta ) Bloch levde till 1944, då hon under kriget troligen slogs ihjäl av tysk soldat med en gevärskolv.

[iii] 1 April 1913 ; Briefe 1913-14,. s.150f..

[iv]  Järv, s.115., i  Insikt o H. . ( jfr. här: Elias Canetti, Stach, Guattari/Deleuze m.fl..).

[v] ( TIII, s.24.).

Folkets hus!