Greatest disaster in American history and the presdent think it is worth a couple of lines on twitter

Yes, at the same time as mr rump is advocating his right to spread lies on the internet, during which he accuses china to do sooo, he cannot muster himself to give a spech to the American people on the pandemic. No greater disaster has happend to the am people.

Since rump is a disturbed child he is not capable of exprwsing any kind of compassion. If he would say he is sorry for sumbody else, he would presumably burst and go to pices. Hence the only thing rump can force himself to do is a tweet at night. rump is not sorry. he is not able to be.

I love disturbed peolpe. they are great. Autistz too. But of course they should not be presidents. 

Trump´s presidental order

In yesterdays pres order rump adocates free speech. He does think that he should be able to post anything on social media, because he thinks internet is like a public square. I agree. But that does not exclude Twitter to make their comments, does it? I mean, the owner of the square has some rights.

At the same time Trump does not think that China has the right to express their views. In the same order Trump thinks that China is using disinformation. How could that be? What is disinformation? Isn´t it true that if Trump could call the views of China disinformation, then Twitter has a right to call Mr Trump´s views disinformation? We all want free speech.

Höstdrama. Kap 1.

KAPITEL ETT.

Hösten kommer varje år, grå och kall. Den oerhörda hösten. Uppsummeringens tid, räkenskapens rum, då mången skrider fram på stadens gator om kvällen omgiven av ett mörklila sken. Hösten är en undran men den är samtidigt en störning i denna undran, ty hösten är själv det mystiska som så bjärt avlöser den underfulla sommaren, och den är det som samtidigt är på väg till något annat. Alltså är hösten en plan. En plan, byggd på en studie av en erfarenhet. Hösten är sitt eget ressentiment, sitt vemod, sin sorg, sin smärta, men även sitt simultana, sinnrika spel med sig själv, inför den annalkande vintern. Hösten är inte dum. Livet är det som går igenom sig självt. Hösten är den plats, där människan på nytt – på något egendomligt sätt - måste uppfinna sig själv, inför det som kommer efter vintern, nämligen våren.

         En enorm orkan hade just förlidna halvt om halvt raserat stadens centrala byggnader och likaså Säve flygfält. Omkullblåsta träd och bråte låg överallt. Kråkorna hoppade, ruggiga, jämfota omkring och skrek högt. Staden hade förlorat sin lättjefulla semester- och turistcharm och såg efter den stora stormen nu enbart regnig och grå ut. Varannan dag öste det ned, varannan luktade det illa. En stickande röklukt nerifrån Europas storstäder och industrier infiltrerade de högre luftlagren. Inversionen lade sig som en basker, eller en hästfilt, över de centrala delarna av staden, där denna berättelse utspelar sig. Om man inte hade andnöd redan, så fick man det nu. Och andnöd är något vedervärdigt. Då känns det som om man inte får luft. Det hade hunnit bli november månad och alla beredde sig nu – fasta i hösten - att överleva åtminstone fram till Jul. Typiskt nog skulle det väl inte komma snö heller, och gemene man sade över de mot blåsten uppfällda rockslagen till varandra, att det naturligtvis skulle förbli blidväder, regna hela vintern och bli översvämning nere i kanalerna och i källarna i Centrum och att Säveån skulle svämma över och dränka Mölndalsvägen i vatten, så att man inte längre kunde se navkapslarna på ens en två-tons Volvo SUV.

       Den bastuvarma sommaren var i november ett minne blott. Sommaren är livets kulmen, och vanligen är denna kulmen liksom en kostlig gåva, en härlig champagne, en färsk persika, - mer sällan är den som en pärs. Aldrig har jag själv upplevt en sådan bedövande hetta som denna sommar. Det föreföll många som om planeten rent av varit satt i brand, och som om undergången var nära. I juli hade gatorna i Göteborg närapå lyst tomma. Jag vet, för jag satt på en bänk på Avenyn iklädd tunna shorts mest hela tiden och läste böcker av Joseph Conrad, Anarkisten, Lord Jim och Almayers dårskap. På engelska.  Människorna, denna blomst bakom Storgudens öra, dessa Tillvarons kungar, hade nästan alla flytt till kusten. Gräset i parkerna hade stått torrt, gult och glest. Rundlar av brunt indikerade överallt att här var det ökentorrt. Solen tycktes stanna till i timmar över just stadens centrum för att metodiskt söka torka livet ur folk därnere på gatorna och i varuhus. Brunnar och läskautomater var ur funktion. Bevattningsförbud rådde. Skörden försvann redan innan midsommar, torkade och metamorferades skendött ner i marken igen. Korna fick slaktas i juli och hö och mjölk importeras från Ryssland och Sydamerika.

         Området var fullständigt traditionslöst, och man kunde inte frigöra sig från tanken att man befann sig i någon slags vänthall. Bodde verkligen människorna här, eller var de på väg nån annanstans? Pensionärerna väntade på döden, eller på nästa Greklandsresa, studenterna väntade på att karriären skulle komma igång eller på att studierna skulle ta slut.  De enda yttre tecknen på att det verkligen levde människor i lägenheterna, det var att det lyste i fönstren, samt att man ofta till advent dekorerat balkongerna med en elektrisk ljusslinga, som man – troligen i förtvivlan över just brist på liv – lät lysa hela resten av året. Dessa ljusslingor formligen skrek ut de boendes frustration över sin eländiga existentiella och psykosociala situation. ”Varför bor vi här?”, tycktes de skrika ut. Så föddes här ljusslingan som ett Durkheimskt sociologiskt faktum, som i tydlighet kan mäta sig väl med självmordet, med vilket den johannebergska ljusslingan kanske står i ett slags hemligt, ordenslikt förbund med.

       De mest reguljära inslaget i gatubilden, förutom de boende, som skyndade till och från jobbet i en SUV, - parkeringsplatsen var alltid smockfull - var sopbilen, som kom varje vecka, en dag i gryningen och förde ett sällsport oväsen i det den lät sina två främre borstar borsta upp skräp in i en inre plåtreservoar. Så var det postkillen, som – försedd med hörlurar och musik - kom med posten på en blå cykel. Och så var det hemtjänstkvinnorna, som kom knegandes – oftast ensamma och magra - till de gamla. Att människor knappt hälsade på varann kan ha berott på att de olika uppgångarna hade olika ägare, men också att upplåtelseformerna – som det heter – varierade. Vissa av fastigheterna var kommunalägda, andra privatägda, och åter andra var hyresgästföreningsägda. Här fanns således inbyggda klasskillnader, som – såsom skillnader alltid gör - separerade. De som ägde sina lägenheter såg lite ner på dem som hyrde. De som hyrde av privatvärd såg ner på dem som hyrde kommunalt. Så hade man på denna gata – som låg uppe på ett berg och var särdeles utsatt för både vind och sol - inte någon gemensam ”herre”, och så talade alltså inte ”slavarna” med varann, som ”förtrycket” dels var olikt, dels okänt för de olika grupperna. Alltså var det bara inom respektive fastighet, d.v.s. uppgång, man hade någon form av gemenskap, och denna var ofta inte stor, särkskilt inte i de kommunalägda uppgångarna, ty där bodde folk allra oftast i brist på bättre alternativ och i många fall helt tillfälligt. Många märkte inte att de bodde i stadsdelen.

      Människornas focus hade – i ett nytt paradigm, som det heter efter Kuhns sociologiklassiker - skiftat. Man hade inte riktigt tid till att tänka på om husen man bodde i möjligen var fula, funktionella eller sjuka. Hela ens uppmärksamhet var riktad, genom internets öga, utåt i världen. Det som förmedlades digitalt föreföll, antagligen genom mystik, eller genom design, eller genom sitt sociologiska faktum, sin effektiva evidens, sin mediala styrka, sitt efedrinpåslag, så mycket mera verkligt. Ögonblicket var nu, och livet levdes streamat. Det som inte streamades hade föga värde. Man rapporterade sakligt och utan ironi i Kulturnyheterna, att det där som kallats ”film”, knappt fanns längre. Man hade närapå slutat att göra film i Hollywood, och de bolag som livnärt sig på att sälja DVD, de såg sig nu om efter en konkursförvaltare. Så rapporterade det på radio. Good riddance, tänkte många. Och att detta slags bildberättande försvann, det gjorde att BOKEN än en gång stack upp sina vakna ögon över horisonten. BOKEN, detta Andens mirakel, Världsandens kronjuvel, skulle aldrig dö, trodde den. De som ägde streamingtjänsterna log, ty just nu var det de som hade kommandot. Vad som händer, vem som vinner racet, det vet ingen. Kanske klimatförändringarna, virusen eller kometerna.

        ======================================

      I en uppgång med kommunal värd bodde Edward Augustus Tegelkrona, 72 år gammal, en helt obemärkt f.d. tavelrestauratör, konstnär, illustratör och författare till essäer om konst och kultur - på Abrovinschgatan 24½. Sommaren hade för Edward varit både hektisk och dramatisk. I huset där han bodde hade nämligen i juni en ung flicka, som bodde i samma uppgång, påträffats strypt.  Strax efter hade man hittat den förvirrade – och enligt många ”onda” - människa, som orsakat hennes död, ävenså den död. Edward hade, dels på grund av sin avvikande livsstil, dels för att han faktiskt var skyldig, blivit anklagad för diverse småförseelser med anknytning till fallet, och även fått ett mindre straff för dessa, bestående av dagsböter. Brottet var: undanröjande av bevis samt försvårande av utredning. Han hade lagt sig i, och det hade han faktiskt också gjort för egen vinning och ärelystnad. I djup fåfänga och inbilskhet. Han hade velat lösa fallet själv, men – och just detta var illa – till på köpet synnerligen halvhjärtat! Ty så var det med honom att han sedan barndomen led av en åkomma som ställde till allting i livet för honom. Edward var nämligen ett praktexempel på en stockambivalent människa. Ambivalensen var hans olycka, och den hade nästintill fyllt hans liv med sitt, i dubbel bemärkelse, tveksamma innehåll. Att ha att göra med ambivalens är en heltidssyssla, och det finns ingenting i världen som konsumerar så mycket tid och energi som ambivalens. Och helt i onödan och dessutom. Ingenting är så meningslöst som ambivalens. Och ändå – det måste man säga – är ju tvekan nödvändig. Tvekan är en dygd, medan ambivalens är den största synd och skam. Tvekan är måhända en stund av tvivel, medan ambivalens är det att tvivla i evighet, att aldrig nånsin, livet igenom, kunna bestämma sig till 100%. Och det är just det, som beslut kräver. Ett beslut är alltid 100%-igt.

     De händelser, som utspelade sig i samband med, och efter, det fatala dödsfallen i hans hus, var kanske vad som gjorde att Edward detta år hade svårt att förstå hösten. Ty Edward – i likhet med alla andra ambivalenta personer - ville verkligen i grunden förstå, allting, men nu tycktes honom hösten och pånyttfödelsen svår. Även hans egen fåfänga person tycktes honom alldeles grå och ogenomtränglig för analys. Han hade varit lite förälskad under sommaren, vilket var positivt, men nu hade allt svepts undan, och Edward var upptagen av sina fantasier, sina vanföreställningar och sin riktigt tjocka långtvekan sin långa tjockambivalens. Han hade dessutom – till råga på allt detta – fått lite krämpor. Krämpor kommer ofta när man både är oförberedd och under press ifrån något ovant. Oförbereddhet är att inte ha blodcirkulationen igång överallt. Så hade han fått ont i en ankel. Någon doktor hade han inte fått tag i, och knappt sökt efter heller, då hans erfarenheter av läkarvetenskapen ofta varit dåliga.  Och på grund av denna onda fot, så kunde han inte nu, som var hans vana, fördriva alla onda tankar med långpromenader, men satt mycket hemma, helt belägrad av dessa mindre muntra tankar, surfande på mobilen. Ja han var liksom belägrad av sitt öde. Dag efter dag, vecka efter vecka. Han befann sig i ett stadium som han inte kunde komma loss ifrån. Vanligen reagerade han inte så, ty han tyckte oftast att även tristess, elände och kroppsdelar som gjorde ont var intressant. Edward gillade det patologiska. Gillade elände. Och ju hopplösare en situation var, desto intressantare tycktes den honom. Men inte denna höst alltså. Nu var för ovanlighetens skull ingenting alls längre intressant och tankeväckande för honom. Han, som inte kunde tänka sig något underbarare än att skåda in i olyckans ögon, var nu för en gång skull satt på plats av en obarmhärtig verklighet. Satt på en ofruktbar plats. Så visste han denna gång inte alls vad han skulle göra. Detta var en situation där inga spännande alternativ erbjöds. Nej, överallt stirrade denna gång inte olyckans illgröna, men snarare tristessens starrvita ögon på honom.

      ”Det bästa är givetvis att gå vidare som om ingenting har hänt.”, tänkte Edward. Men detta var givetvis en privat ironi, klädd i patetik. Edward utnyttjade varje händelse till att lära sig mer om vad som var meningen med livet, som det så semantiskt hette. Och han lärde sig mest genom ironi, trodde han. Alla i hans omgivning mådde illa av ironin, så han reducerade dess yttre kännetecken, och höll den mer och mer inom sig.

                         =========================

      Så mycket roligare då, att det en dag, när Edward var nere i den i antikvitt målade tvättstugan, för att tvätta långkalsonger, ringde i hans telefon, och det visade sig att det var hans snillrike vän från fordom, den två år yngre Melbourne, som ringde och som med sin karaktäristisk raspiga röst förklarade att han ville träffas.

       Melbourne Berg, som, vad Edward visste, ända sedan barndomen bott ganska flott i Linnéstaden - han hade haft en rik moster hos vilken han vuxit upp -, befann sig just nu i centrum, på Avenyn intill Paley´s. Edward bad honom komma upp genast, eller om ett par timmar, och satte så igång med att frenetiskt städa upp efter all sitt slarv och sin lättja hemmavid, och betraktade nu av och till, denna tisdagseftermiddag i november, sin väggklocka av jättelik industrihallstyp, som sade honom om att det nu skulle dröja bara en kvart innan han fick träffa Melbourne, efter hela trettioåtta års paus. Att de inte hade setts var faktiskt konstigt. Men förstås: de hade varit ovänner på grund av något. Något som Edward hade glömt vad det var. Förmodligen hade det att göra på något sätt med Melbournes snille.

       Edward hade en egenskap som inte alla män har. Han kunde ha en vän. Edward var nämligen både generös, intresserad och prestigelös, och han kunde låta sig själv vila i den stämning och känsla, som skapades av en annan person. På det sättet var Edward alltså inte rädd. Och detta var en gåva. Och han var mycket tacksam för den. Åtskilliga är ju de män, som inte har några vänner, därför att de inte KAN HA några. Just för att de saknar de egenskaper som jag just nämnt.

       Städningen hade varit mödosam. Mycket för att den hade lytt under nödvändigheten av att gå fort. Man blir kollossalt svettig av att städa ett rum i brådska. Det är så mycket som skall plockas undan, och funderas över. Bokhyllorna i Edwards lilla lägenhet var ju sedan gammalt smockfulla med romaner och med litteratur om måleri. Trots att han aldrig läste dessa böcker och tidskrifter numera, så letade de sig ofta ut ur bokhyllorna och lade sig i travar här och där. Mest intill sängen. Nu blev det ett schå med att åter få in dem i någon ledig hylla. Sen var det ju tvätten också. Kalsongtvätten. Och så mötte Edward i farstun sin nya farstugranne, en exotisk flicka med ögonlock som rapidsnabbt darrade, en jättelik röd mun och svart hy. Hon hade för en månad sen flyttat in i lägenheten till höger om Edwards efter fru Frusing, som bytt lägenhet efter mordeländena. Flickan hade, omgiven av flyttlådor och möbler i trappan då presenterat sig:

      ”Blessing Palam.”

       Hon såg ut som en dansare, mörk i hyn som en indisk-afrikanska, med ett stort burrigt svart hår som stod i alla riktningar, stora stålbågade glasögon, bakom vilka ett par pigga blå ögon stod vidöppna. Kroppen var så ung och vältränad att man närmast kom att tänka på någon slags hårdgummi när man såg dessa rundningar som var förpackade i svarta, glänsande trikåkläder av nyaste märke. Flickan var relativt lång, och såg mycket stark ut, kanske 175 cm och om man aldrig sett henne förr så kunde man tro att hon kom direkt från musikalen Fame eller något sådant, tänkte Edward avundsjukt, medan han hastigt gnodde på sin namnskylt som var fäst på ytterdörren. Tegelkrona ville kunna visa Melbourne, som ju var van vid lyx, att han inte deklinerat. Namnskylten som var av mässing, sken helt unik i trapphuset, och den förkunnade stolt och fåfängt:

                       EDWARD R. TEGELKRONA

       Edward hade två namnskyltar på sin ytterdörr. Dels den vanliga, som satt i brevinkastet i en metallram, med vita plastbokstäver stiftfästa på en yta av svart sammet, med efternamnet ”TEGELKRONA”, och så mässingsskylten då. Den senare var limmad med Karlssons Klister direkt på teakdörren. Han visste att det var barnsligt, men han njöt av det, och i och med att han uppnått en viss ålder - sjuttioett - så brydde han sig inte längre om vad folk tyckte. Han hade också erfarit ganska så konkret, att folk inte längre brydde sig om att tycka något om honom. Han syntes stort sett inte längre. Han tillhörde det i denna kultur så försummade kast som heter: gamla.

    ”Jag heter Edward.” sa Edward till dansaren.

     Flickan hade denna första dag lett vänligt och försvunnit intill sig med en boklåda av blå, korrugerad papp.

     Edward var – till sin sorg – lagd till att vara inbillningssjuk, glömsk och lat och han ägde – trots försök till skärpning - inte varje dag förmågan att resonera logiskt. Hans diskursiva förstånd var begränsat. Detta senare var ju ett gravt handikapp. Med åren hade han lärt sig värdesätta de stunder när förståndet fungerade. Hans största talang, om man kan säga att han hade några sådana – så uppenbart energisnålt tilltagen som han var – var den att kunna se det intressanta i allt. Så var också Edwards spekulativa fantasi – trots de tidvisa bristerna i logiken - förmodligen utan sin like i hela södra stadsdelen. Ett negativt drag hos honom var en slags obehärskad estetisk smak, som fick honom att, i en radikal omedelbarhet, fatta drastiska beslut i just frågor om det Sköna och Vackra. Så hade han nyss när han var nere vid sopstationen kastat bort en bok av Tomas Bernhard, vilket ju inte är konstigt, men ÄVEN en bok av Orhan Pamuk, och det bara för att Pamuk - enligt Edward - tycktes vara fixerad vid förhållandet till sin far på ett överdrivet och enfaldigt sätt.

     Man bör inte fatta beslut på det sättet.

     En ytterligare egendomlighet med Edward kan nämnas här. Det tycktes nämligen oftast Edward som om han hade en annan version av sig själv, en något bättre version Edward, som betraktade hans handlingar. Denne, den ”bättre, eller egentlige, Edward” var alltid kritisk, för att inte säga negativ, samt skapade en hel hord med skuldkänslor varje dag. Edwards högsta önskan var att denne, den bättre Edward, skulle ge sig av och lämna honom i fred.

      Alternativt ta över helt.

      Flickan, Blessing alltså, stod denna dag nu åter framför honom i farstun.

    ”Har du bott här länge?” frågade hon och rättade till sina stora glasögon, som åkt på sned. Hon verkade, trots allt, intresserad av svaret.

    ”Ja, tio år ungefär.” svarade Edward, lögnaktigt. Han hade i själva verket bott på samma ställe i tjugofem år, eller trettio, men han skämdes över det. Det verkade efterblivet.

      Solen lyste plötsligt in igenom de dammiga rutorna in i trapphuset från öster, från Pontoppidans Gata, ty det var ju ännu tidigt på dan. Det glänste till lite i trappräcket och i den gröna marmorn i trappan. Edwards vita hår yrde glest kring hans huvuds omkrets.

      I lägenheten mitt emot den nyinflyttade svarta flickan hade det också där kommit en ny granne, en man som hette Walton. Castor Walton. Av honom hade Edward hittills inte sett mer än en föga inspirerande skymt. På ett sätt var det givetvis en välsignelse, att det i somras skett flera mord i trappuppgången, ty Edward hade ju på detta sätt fått en hel hop nya okända människor att söka placera in i sin världsbild istället för de gamla välkänt tråkiga. Som dessutom sett ner på honom. På Waltons plats, i denna världsbild, fanns ännu inte mer än ett stort frågetecken.

       Blessing sade nu, med en naturlighet som var fullständigt bländande, i det hon böjde sig svagt framåt:

     ”Så du skall få besök?”

      ”Ja, det är min gamle skolkamrat från gymnasiet. Två år yngre. Melbourne. Han kommer vilken minut som helst.”

      ”Hoppas det blir trevligt! Har du något att bjuda på då?” Hon stretchade nu sitt ena ben mot trappräcket som ledde ner till våningen under. Edward såg detta stretchande som styrt av det omedvetna hos Blessing.

      ”Kaffe. Nordströms.”, sa Edward. Nu var det inte så att Edward kunde uppskatta gott kaffe. Men han hade lärt sig att normala människor gör det.

      ”Bra. Trivsam dag!” sa Blessing och vinkade med handen, hostade sexigt, slutade gymnastisera och lät sig sedan lämna trappan och ordnade i förbifarten till en blomvas som stod i liten nisch utanför sin dörr, och lät sig sen försvinna in i sin egen lägenhet, som var betydligt större än Edwards, och där, vad Edward hade skymtat i dörrspringan, det fanns mer exotiska möbler, antilophorn, sköldpaddsskal och annat som speglade sig i en nylagd, oklanderlig parkett.

      Edward märkte att flickan var otroligt nöjd med sig själv. Och varför inte?

      Så ljuvliga tider när man var ung och inte hade några ägodelar, tänkte Edward. Då blandade sig med detsamma Edward² (den ärligare, bättre och inre Edward) in i resonemanget och sa uppfordrande: ”Så ljuvligt var det inte. Du hade ju ångest hela tiden!” ( Jo, jo, men ändå, svarade den andre Edward. )

     Edward slutade putsa på sin namnskylt, som nu sken nästan tarvligt klart. Edward slickade på fingret, böjde sig och hämtade lite smuts från svalens golv och strök lite på skylten för att dämpa glansen.

       ”Så där ja!” sa Edward halvhögt, när namnet på skylten nu lyste lite mindre iögonenfallande och gick in till sig i samma ögonblick som ringklockan inne i hallen meddelade att någon tryckte på portklockan. Edward tryckte på den vita ”Open”-knappen invid porttelefonen. Ett surrande ljud hördes och sedan förkunnade ett litet oväsen nere i trapphuset att Melbourne nu var inne i själva fastigheten. Elvis is in the building.

     Edward stod i hallen och stirrade. Han hade drabbats av en känsla av främlingskap. Det hände ibland nu för tiden. Han stirrade på sig själv i hallspegeln och tyckte att han själv, eller spegelbilden, liknade en vålnad, eller kanske hellre ett gammalt fyllo. Ett flammande rödnäst fyllo med en påtagligt sned vit mustasch. I detta ögonblick, av edwardskt tvivel, ringde det på lägenhetsdörren, och hördes även en knackning. Tre eller fyra snabba rapp. Så snabbt skulle inte Edward kunna knacka om han så övade i tretton år, tänkte han. Edward hade inte i nervsynapserna energi nog att kunna knacka snabbt alls. Han var otroligt långsam i allt. Så hade han själv en knackningssignatur som lät som Beethovens ödessymfoni. Men knackningen på dörren var alltså snabbt och nästan hetsig. Drrrr. Som en trumvirvel. Så skall det låta, sa den bättre Edward. ”Så låter Melbourne”, tänkte både Edward och Edward² stolta och överens. Det var inte ofta dessa två var överens. Edward öppnade nu dörren med ett stort, oändligt generöst, och tandlöst, leende.

     Det var inte Melbourne. Det var Walton.

     Grannen Castor Walton var en kortväxt man kring 50, med runt, smalt huvud på vilket det nästan inte växte något hår utom på vänster sida. Denne sade enkelt:

     ”Det sitter en man nere i trapphuset, som vill att du hämtar honom. Han verkar vara sjuk. Han kan knappt prata. Han är lite …”

      Efter en stund var både Edward och Walton nere i vestibulen, på bottenvåningen, där ytterligare en granne uppenbarat sig. Det var Wolverine Fredén, - en nyinflyttad halvdöv, otroligt mager, gulnad, f.d. hippie, i fyrtioårsåldern, som bodde i den stora fyran på nedre botten, och som nu bjöd den stackarts Melbourne på ett halvt glas vatten. Ty om Melbourne var det verkligen synd! Det var knappt att Edward kände igen honom. Ja, han kände faktiskt inte igen honom.

     Melbourne Berg satt, eller halvlåg i trappan, och han var inte mer än ett skinnklätt skelett, en skugga av den forne ståtlige, charmerande toppstudenten, som Edward känt. Kläderna var paltor och han luktade både av sprit och av mögel.

     Melbourne var c:a 180 cm lång, magert byggd och med ett blekt, finskuret ansikte. Hela gestalten var – som man sa förr - av skandinavisk typ, men ögonen var mörka, och näsan mycket lång. Enormt lång. Och intelligent. Dess spets nuddade ibland hakan. Han var orakad och det glesa mellanblonda håret, som hade inslag av grått, hängde i stripor. Vi sidan om honom stod två stora Coop-plastkassar med papper, böcker och kläder i. Den olyckligsalige Melbourne såg upp på Edward:

     ”Ursäkta!” mumlade han och i ögonen syntes skam. ”Det fixar sig…” sluddrade han emellertid snart och gav nu glaset, som fortfarande var halvfullt, tillbaka till den i långt rött, krulligt hår och blå klänning klädda Wolverine Fredén. Melbourne och fröken Fredén var ungefär lika magra. Så folk kan ställa till det för sig, med droger, tänkte Edward.

     ”Det fixar sig.”, mumlade Vännen, åter och åter igen.

     I detsamma kom den strålande Blessing ut ur den skraltiga hissen. Hon kom med en tom blå boklåda, på väg troligen till sin bil. I ett huj hade hon ställt lådan i banvagnshörnet och så var hon framme vid Melbourne, tog pulsen och kände lite här och där på honom, såg på hans ögon, varav ett var lätt igenmurat, och frågade så:

     ”Har du ont någonstans?”

     ”Är du lä….läkare?” frågade Melbourne, och nu märktes det, om inte förr, att han var så gediget berusad att det var nära det kritiska. Han var svullen i underläppen, något som deformerade hans tal. Wolverine tog fram en näsduk och torkade det utmärglade fyllot i nacken.

      ”Vi tar upp honom till mig.” sa Edward, som var ytterligt besviken. Men han tänkte samtidigt att besvikelsen skulle ge sig om han nu riktigt tog hand om och tog ansvar för Melbourne. Denne var ju inte bara medmänniska men även en gammal vän, eller tvärtom.

      ”Han verkar lite nedgången.” sa Blessing, som nu reste på sig ifrån en knäböjande position där hon kontrollerat Melbournes syn genom att hålla för ena ögat på denne och frågat om han såg något, och så repeterat detta med det andra, och hon vände sig sedan, i det hon torkade av sina båda starka händer mot den skimrande spandexytan på sina lår, till Edward och sa med en charmerande, nästan professionell, lätthet:

       ”Han behöver en rejäl dusch och nya kläder bara.”

       Hela samtalet hade ekat i trapphuset. Uppe i huset var det rörelse där också. Åtskilliga för Edward okända människor fördes upp och ned i hissen och/eller passerade till och från tätt förbi Melbournes tillfälliga viloläger i den lätt grönmålade trappen.

       Sedan Blessing och Wolverine ursäktat varandra försvann de, var och en, och så blev det upp till den extremt kortväxte och något halte Walton, som var artritisk sjukpensionär, - han var ju ny för Edward, och hade nog bara bott i fastigheten i en månad - och Edward att forsla Melbourne upp till Edwards våning.

      ”Sånt elände!” sa Walton, som ändå alltså verkade vara en hygglig karl, just i det att han inte sa något ytterligare.

      När Melbourne, som nu plötsligt stod själv, kom in i hallen rev denne i yrseln oavsiktligt ner hallbordet, som föll och knäckte ett ben. Melbourne trillade sedan helt omkull igen och blev sittandes i kläm mellan hallbordet och en byrå, där Edward hade alla mönstrade mössor, slitna kepsar, HBTQ-paraplyer och hemsydda tygpåsar och små blå extrahalsdukar. Edward tackade Walton ganska hjärtligt och stängde sen till om sig själv och den berusade vännen från förr.

      Edward² höjde dock då rösten i Edwards huvud och sa: ”NU duger du minsann. Nu i nödens stund.” Tegelkrona kände sig även själv lite nergången och blev plötsligt illamående. Han lämnade sin gamle vän sittande på golvet i hallen och gick ut på balkongen, som vette rakt åt väster. Med utsikt över Viktor Rydbergsgatan och Dobermanngatan.

      Himlen var klar denna höstdag. Det var en sådan där kristallklar luft som man kan se miltals genom. Några fåglar tycktes tro att det var vår, och de flög upp och ner, sidställde ibland sina roder, gjorde loopar, stallade, ryttlade, dök, föll, härmades, o.s.v. Till slut sänkte de sig ner på gräsmattan, där de hade sin hangar under några buskar, i ett näste av halvtorra kvistar med enstaka gula, torra löv på. Där satt de sen och småpratade om sina kommande ungar. Under tiden som Edward betraktade dessa varelser andades han metodiskt djupt in genom näsan och ut. Efter en stunds djupandning, medan han lyft blicken och beskådat de tunna molnstrimmorna uppe i den vänliga molnfria stratosfären, kunde han till slut slappna av. Då hördes det ett vrål inifrån lägenheten:

      ”Eeeeedward!”

      Edward hade inte hunnit ställa om. Vad han väntat sig när Melbourne ringde var så långt ifrån hur det blev. Nu hade han praktiskt taget att ta hand om ett barn. Och det han hade väntat sig var ju mer en filosofisk diskussion om etiska system. Eller om yoga. Och om universitetets befordringsgång. Sådana de hade brukat ha. Och nu blev det istället att sätta Melbourne i duschen.

       ======================================

         Edward tänkte för övrigt numera dagarna i ända på hur han skulle skriva en bok, om han nu skulle skriva en bok. Han visste att det viktigaste med boken skulle vara, att den var spröd. Man skulle ana vad alltihop handlade om, utan att man nödvändigtvis behövde skriva ut det. Något annat som man definitivt skulle söka ha som ingrediens var en missuppfattning, eller två, eller varför inte rent av en serie vanföreställningar. Således skulle huvudpersonen lida av en vanföreställning om personerna i sin omgivning, medan de å sin sida också skulle lida av en sådan angående huvudpersonen. En annan sak, som inte var dum att ha med, var det att man skulle ha en huvudhandling (som då anades) medan en parallellhandling hela tiden skulle pågå i fjärran, som skulle ge relief åt huvudhandlingen. Sedan kom den mer intensiva estetiken in. I denna kom det viktigaste: det allra viktaste var nämligen att man inte skulle ha samma tryck i berättelsen hela tiden, men att man ibland tryckte ordentligt, medan man ibland annars bara fjäderlätt beskrev vad som skedde. På det viset fick man liv och puls och färg i texten, samt drog med en rent sanslöst stark obeveklighet läsaren in i sina garn. Detta är ju vad författeri går ut på: att infånga läsaren och förvandla densamme till slav.

      Givetvis hade Edward massor av andra små regler och förhållningssätt för den kommande boken, - som att den skulle innehålla en MYT - men dessa var dock de allra viktigaste. Dessa var huvudmallarna. Sedan var det meningen, att resten skulle följa av sig själv – av nödvändighet - och av själva processen och av den naturliga talang som Edward trodde sig besitta. Man kan inte säga att Edward var helt säker på, att dessa knep – om man kallar dem så – skulle leda till önskvärt resultat, och så kunde han också dagarna i ända gå och grubbla och fantisera och i andanom pröva dem med små ansatser till berättande. Edward kunde också varje dag börja ett tiotal romaner, och så låta bli att fullfölja dem. Ingen av inledningarna var dålig, men han ville känna att han kom med en rent obetalbart bra inledning, innan han faktiskt satte sig att skriva ner vad han tänkte. Ty allt försiggick i huvudet på honom medan han var sysselsatt med annat.

       Som nu till exempel.

       När han höll på att duscha Melbourne. Edward tänkte på massor av saker. Det var verkligen något ohyggligt så mager och smutsig karln var! Men Melbourne – som kallade sig själv ”Wellworn”, i det att läppen nu svullnat upp till en halv tennisbolls storlek - tycktes njuta både av duschen och av att vara naken. Melbourne log och Edward vred på kranen och lät ömsom hett, ömsom ljummet vatten strila över huvudet på gästen, som halvsatt naken på det gröna golvet i duschen. Melbourne sneglade upp mot Edward utan att bekymra sig om att vattnet rann ner i ögonen på honom. Kanske var alla reflexer utslagna, tänkte Edward och motstod frestelsen att rikta duschmunstycket direkt i ansiktet på Melbourne. Denne tycktes, med receptiviteten hos en autist, ana Edwards tanke och log momentant därför snett. Vad Edward och Melbourne alltid delat, det var bland annat sinnet för humor.

     Efter det Melbourne var duschad och Edward fått på denne en ren vit tröja och rena blå byxor placerade vår hjälte sedan Melbourne i den långa gröna tygsoffa som stod invid fönstret och där, under två filtar sov snart gästen – som ju ursprungligen var en överklassyngling, men nu mer en utsliten gubbe - ljudlöst av sig ruset.

      Inte ett vettigt ord hade Edward fått ur honom. Melbourne visste dessutom om att han var full. Inget ovanligt hos berusade.

     Trött och irriterad gick Edward återigen fram till fönstret som vette ut mot gräsmattan och gatan, där buss No. 18 stretade fram 24/7, och han noterade att det snabbt nu blivit småmulet och faktiskt regnade lite smått samt att det började mörkna. Serviceaffären tvärsöver vägen lyste med sina neonskyltar och Edward tänkte att on han tog fram kikaren, så skulle han kunna se vad som stod på löpsedlarna. Han brukade faktiskt läsa nyheterna på det sättet. Trots att han hade internet.

      Höstar var generellt tråkiga, tänkte han. Inget brukade egentligen hända på höstar, dristade han sig att subjektivt konstatera. Edward själv satte sig sedan i sin lätt sneda tv-fåtölj – medan Melbourne snarkade - och tittade en stund på eurosport. Man visade beachvolleyball från Australien. Och reklam för Dubai. Sen värnade man en stund om miljön i ett reklaminslag som väl varade tre minuter. Efter en liten stund, och trots att klockan endast var två på eftermiddagen så sov också Edward. Den sista tanken han hade innan han sjönk ner i Morfei famn var den, att han hade svårt att ta någonting alls på allvar. Han undrade samtidigt om det nånsin skulle bli någon förändring på detta sakernas tillstånd. Han njöt av denna samtidighet.

                  ==============================

       Vid halvtretiden vaknade Edward, och då Melbourne låg och sov, eller tycktes sova, beslutade sig Edward för att gå och köpa en kanelkrans på Willys. Han tillverkade en lapp med orden:

     Gått till Willys. Kommer om en halvtimme.

               / Edw.

        När Edward efter en halvtimme kom tillbaka, så var Melbourne borta. På baksidan av den lapp som Edward lämnat åt Melbourne stod skrivet:

              Åker till Stockholm.

             Vi ses en annan gång.

                                        / M.

       Edward blev med detsamma så upprörd att han gick och ringde på hos grannen Castor, men eftersom ingen svarade gick han åter in till sitt och satte sig vid köksbordet. Klockan var kvart över tre. Han märkte inget konstigt i trappuppgången. ”Ett sådant svek.”, så lumpet, så oerhört tarvligt, tänkte han – som ju också blivit av med ett par fina blå jeans - och förberedde sig i detsamma till att ägna resten av veckan till att fundera dels över svekets natur, dels över vansinnets koppling till missbruk. Samt människan som sådan. Människan. Dessa ämnen borde ju vara tillräckliga för att få veckan att gå.

     Kanelkransen tog Edward och stoppade i en plastpåse, som han sedan bar ut på sin balkong där han hade ett gammalt kylskåp stående, som tjänade som naturskafferi. Det var inte kopplat till elnätet men antog – eftersom det genomborrats av massor av hål - alltså omgivningens temperatur, vilket just nu var höstens relativt lämpliga temperatur för kanelkransart och liknande. Så där mellan 5 och 15 grader. Edward ställde sig sedan en stund vid balkongräcket. Balkonger är ibland räddningen. Han hade en gång för länge sedan skrivit en hel liten bok om balkongernas betydelse i Franz Kafkas verk. Missmodet närapå stank omkring honom. Han hade inte känt sig så sviken och besviken på åratal. Det var så att han mådde illa av alltihop. Om man hade kunnat kräkas upp besvikelsen, så hade han gjort det. Men det gick inte. Tankfull och svärande gick han in i lägenheten igen och tänkte att måhända kunde Vivaldi, som alltid, åtminstone göra något i detta läge lättare. Han var på väg till hyllorna med alla cd, 5 hyllor intill köksdörren, när han irriterat noterade, att det plötsligt blivit ett väldigt oväsen i trapphuset. Hans ytterdörr var av det äldre, tunnare slaget, och ljuden av skrik och spring genljöd och man hörde att det var en kollossal oro, inte likt karneval, inte likt födelsedag eller så men mer likt någon slags katastrof. Raskt tog Edwards de fyra stegen till ytterdörren och öppnade halvt och kikade ut. Människor röda i ansiktena sprang upp och ner för trapporna. Vissa grät, alla skrek.

    ”Vad är det??” ropade Edward.

      ”Någon har blivit mördad. I tvättstugan!” skrek en för Edward okänd flicka med lila hår i en kvast uppåt himlen och som med båda händerna höll hårt i sin urmodiga mörkblå duffel.

     ”Mördad?? Någ..!?”

    ”Ja.” sa hon. ”Det är nog bäst du håller dig inne.” sa hon sen, förvånansvärt samlat och elakt, och Edward tänkte att han måtte se urgammal ut. Hon behandlade honom som en åldring. Kanske just därför hämtade Edward snabbt sina nycklar och steg ut i farstun, låste sin dörr och gick över och ringde på igen hos Castor, mitt under det att den vilda framfarten av framför allt ungdomar, klädda i egendomliga märkeskläder, ilande upp och ner för trappan, tilltog. Hissen stod och ryckte mellan två våningar med en ensam polis i höstuniform bankandes inuti. Castor öppnade sin dörr med enbart en springa på glänt. Han såg rädd ut. Den elaka flickan försvann nerigenom, där det snart smällde i en dörr, vilket förkunnade att hon alltså bodde i de lägre regionerna av fastigheten, som inalles hade sju våningar och var byggd 1940.

En pinsam episod

KAPITEL TJUGOFYRA.

I mangelrummet kom nu Bastionspetz in till Underkant och Ada Rehn efter att ha talat med Greg.

    ”Vad har vi nu då? Klockan är nu 13.00. Jag har nyheter, men jag vill först höra era. ”

”Ja, fru Franscetti och fröken Ahlberg har jag talat med här på kontoret.”, sa Stellan Underkant. ”Dom var både extremt oroliga. Dom kände inte offret, men hade ändå talat med henne, bland annat i tvättstugan. Det var en udda människa sa dom, men helt oförarglig. Hon var inte så intresserad av umgänge. I alla fall inte med dom, sa dom. I vilket fall så var de båda oroliga för att bli nästa offer och bad att slippa få öppna dörren. De ville att vi skulle ringa först….. Ja.”

      ”Jag förstår.”, sa Bastionspetz. Han bytte genast ämne. Förståeligt nog, med tanke på vad han nu visste. ”Jo. Greg har ringt och meddelat resultaten av kameraövervakningen. Otroligt. Det verkar som om det kan var Blessing, den mörka flickan, som är inblandad i alla fall. Tillsammans med en man. En känd man. Troligen en pojkvän. Dom syntes utanför källardörren minuterna innan mordet. Så jag kan bara se att vi frågar henne vad hon gjorde där.”

      ”Men vad kan ha hänt? Har vi alls någon idé om vad som hände?”, undrade Ada. ”Skall vi inte veta mer innan vi ….”

      ”Vidare vet vi, enligt Greg, att Didier Hansson var i källaren samtidigt som paret Blessing, om vi kallar dom så, och då kan vi ju kanske fråga Didier mer specifikt om just det….”

       ”Om Blessing blånekar, vad gör vi då?”, undrade Underkant och slog med ett finger på kinden.

        ”Jag förstår inte detta.”, sa Ada enkelt.

        ”Vi måste göra en husrannsakan hos Blessing. Vända upp och ner på allt.”, sa Bastionspetz. ”Hon kommer inte att gå med på något. Du såg hennes stil, Ada?”

       ”Det är jag som är utredningsledare, så vi kan göra det meddetsamma.”, sa Bastionspetz.

        Ada satte sig vid en mangel och begravde huvudet i händerna. Hon vaggade av och an.

       ”Det stämmer inte. Grit Pinnolte blev inte mördad! Hon blev inte mördad! Blessing hade ingen anledning att mörda tanten!”

       I detsamma måste Ada ha kommit åt nån knapp på mangeln, ty utan vidare tog mangeln tag i hennes långa svarta hår och drog in det, och började med att mangla detta.

     Ada gallskrek, Underkant gallskrek och Bastionspetz gallskrek. Agnes Mantelstjärna och en annan polis som befann sig i entrén för att tala med hyresgäster kom rusande med dragna pistoler. Efter c:a två minuter, under vilka Bastionspetz och Underkant febrilt försökt få stopp på mangeln, stannade denna med ett ryck av sig själv. Men dt sista rycket var rycket som närapå drog av Ada hela vänstersidan av håret, och hon svimmade fullständigt, och blodet rann ut över golvet i mangelrummet.

      Agnes ringde efter en ambulans, och sen åkte Bastionspetz och Ada i ilfart upp till akuten på Sahlgrenska.

      ”Detta är typiskt.”, sa Bastionspetz, men visste inte riktigt vad han menade med det. Det spelade heller ingen roll. Nu var allt ljus på Ada. Och alla händer hjälptes åt för att försöka få ordning på Ada.

       ”Jag har alltid varit j-vligt rädd för manglar. Ända sen barnsben.”, bekände Underkant.

        ”Ja, manglar och centrifuger är ju definitivt farligare än kulsprutepistoler.”, menade Bastionspetz, som nu samlade en står hög av blodigt hår och la det i en påse. Om Adas huvud hade ambulanspersonalen virat en handduk. Nu höll man koll på blodtrycket och Ada låg där, blek som en prinsessa på den gröna bädden i ambulansen.

       ”Det är chocken som är det farligaste.”, sa ambulanssjuksköterskan, en ung man, som talade malmöitiska.

       ”Håret e ingenting.”, tillade han, och stirrade gåtfullt på Bastionspetz som satt där i sin polismundering och höll Adas hand.

       Ändå var det bevisligen utryckt med rötterna.

FÖRORD

FÖRORD.

Litteraturens överlägsenhet. Hur skulle man innerligt personligt kunna begripa vem man själv är, vad en samtid är, och vad historien var, om man inte läste just fiktion. Det är i fiktionen som man dras in och sätts i existenssituationer, vilket inte sker vid läsning av fackböcker eller vid lyssning av ett föredrag eller vid filmvisning eller i en dialog mellan människor. I intet av dessa medier och mediesituationer kommer människan att i sitt inre aktivera hela sin personlighet, bildskapandeförmåga, reflexion och hela medvetna och omedvetna känsloliv, som just vid läsning av fiktion.

       Fiktionen lyckas med att försätta individen i existenssituationer, med äkta valsituationer på grund av den geniala dubbelhet som skapas i och med att fiktionen alltid har en myt som bakgrund.

       Genom att sätta en myt som bakgrund så kan vi med i det vi upplever hjälten bedöma myten, och vi ser med hjälp av myten hjälten. Myten är i de ALLRA FLESTA FALL en falsk bild, målad av makten. Den är den falska makthistoria, som maktmänniskan är så duktig att skapa, och som maktmänniskan – d.v.s den härskande klassen – är så duktig på att prångla ut, givandes skenet att denna myt härstammar ur folkdjupen, från folksjälen och från människans inre djup. Myten har genom tiderna getts skimmer av att var Människans Sanning, när den i alla samhällen i realiteten bara har tjänat makteliten.

       Myten KAN OCKSÅ vara en fakticitet, en bakgrund som i kraft av sig själv är SIN EGEN MAKT, och ingen annans. I dessa fall blir juxtapositionen myt-hjälte en annan. I det högindustriella samhället är det självklart så, att den genuina faktivciteten är sällsynt, ty här finns så många maktinstanser som kämpar om köttstyckena.

        Det är om denna fiktion och dessa två mytföreteelser, som denna bok handlar.

Joseph Conrad och myten.

Joseph Conrad och MYTEN. Bakgrunden i dessa böcker är givetvis alla de män – för de är alla män – som konstruerat dessa farkoster, och alla de delar som dessa flytande hem, dessa oceankrossare, består av. Eller man kan kanske hellre säga, att bakgrunden är både dessa fartyg och de geniala upphovsmännen, hela tiotals generationer av dem, som har skapat des stora segelskeppen och alla dess geniala smådelar, så fintligt och nödvändigt döpta, så att de kan ses som en teologi över vindens herravälde. Varje liten förmärs, varje nakterhus, varje litet rå, varje spant och varje nåt är det som är bakgrunden till det som utspelar sig av moraliska problem hos de män, ty de är alla män, som bebor dessa gigantiska flythus. Men nu är dessa bakgrunder, eller DENNA bakgrund, SEGELSKEPPET, egentligen inte en bakgrund. Segelskeppet väver sig så in i gestalterna, fysiskt och psykiskt, att man kan säga att segelskeppen, som är den materiella basen för dessa människor, i det att de i stormar och krig ständigt förgår, att de alltid är i fara på okända vatten, blir den mytologi, mot bakgrund av vilken alla tankar och alla skeenden skapas.

      Lustigt är det också när författare av dessa böcker, som har segelskeppet som mytologiskt faktum, säger att: DET ÄR INTE JAG SOM SEGLAR, när man så tydligt märker att den som skriver dessa böcker har vidrört varje detalj på segelskeppet, på segelskeppen, och känner segelskeppet som sådant, - hur varje del interagerar med den andra. Och just detta värjande, att det inte är jag, det är också som att säga att segelskeppen jag beskriver har ingenting med mig att göra. Vilken ingen tror på. Så blir detta NEJ från författaren sammanblandat med segelskeppen, så att det blir som att författaren säger att segelskeppen inte finns, eller finns OBEROENDE av honom ( sjömannen ), eftersom det inte är han själv som seglar där i böckerna. Och så får segelskeppen denna nimbus av overklighet, som om de var en GUDS skapelse, och inte människornas. Och så blir de än mer mytiska. De finns på ett evigt sätt. ( Vilket samtidigt dementeras i böckerna, genom själva diskussionen om segel versus ångkraft ).

     Ty vad är nu en myt? Jo, det är sådant som människor inbillar sig är urföreställningar, och sådant som man menar har funnits i människors sagor sedan primordial tid. Och mången tror på detta, ty det är så svårt att föreställa sig något mänskligt utom mot en bakgrund, och just en bakgrund av myt. Glömt är då det av alla dolda faktum, ( utom möjligen av Malinovskij och ett litet fåtal andra ) att myten är SKAPAD av dem som har makten för att hålla folk i schack. Så är myten om regnguden, myten om den onde, myten om den goda människan, de är alla skapade av maktens män – antingen av maktens män eller av deras hantlangare, såsom präster och dylikt.

     Så är också Joseph Conrads myt: själva segelskeppet, en manmade historia, och inget mystiskt alls. Det är ett flytetyg, som har hiskelighetens drag, på grund av att det oftast befinner sig på 20000 famnars djup, just det kritiska stället för en människa att befinna sig på. Så kommer Conrad undan med att slippa redogöra för människans belägenhet; det räcker ju så väl med att minutiöst rada upp de livsnödvändiga ting som går under benämningar som lanterna, korsvant, förstag, bogdrevel, mantåg, durkspett, bramsegel och dyveke, för att hela människans situation skall stå klar för envar och man blott behöver beskriva ett stort gräl mellan två sjömän för att på så sätt låta den mytiska bakgrunden ge grälet dess på en gång enkla dramatik som djupa personliga existentiella mening.

     Så är alltid myten en ... myt. Och man måste därför börja om från början. Hur var det nu med segelskeppen?