KAPITEL ETT. Hösten kommer varje år, grå och kall. Den oerhörda hösten. Uppsummeringens tid, räkenskapens rum, då mången skrider fram på stadens gator om kvällen omgiven av ett mörklila sken. Hösten är en undran men den är samtidigt en störning i denna undran, ty hösten är själv det mystiska som så bjärt avlöser den underfulla sommaren, och den är det som samtidigt är på väg till något annat. Alltså är hösten en plan. En plan, byggd på en studie av en erfarenhet. Hösten är sitt eget ressentiment, sitt vemod, sin sorg, sin smärta, men även sitt simultana, sinnrika spel med sig själv, inför den annalkande vintern. Hösten är inte dum. Livet är det som går igenom sig självt. Hösten är den plats, där människan på nytt – på något egendomligt sätt - måste uppfinna sig själv, inför det som kommer efter vintern, nämligen våren. En enorm orkan hade just förlidna halvt om halvt raserat stadens centrala byggnader och likaså Säve flygfält. ...