Rasfixerad= rasist? = Åkesson?= Sverigedemokrat?

"Anmärkningsvärt att en kurdisk kummunist avgör.", säger Åkesson, refererande till Socialdemokraternas maktövertagande.

Alla som röstar på Sverigedemokraterna måste alltså vara medvetna om att de röstar på ett rent rasistiskt och främlingsfientligt parti. Så, om man är idi*t, så kan man rösta på Åkesson!

DEt är nä,ligen EN SAK att se att vi har många invandrare, och integrationsproblem. EN ANNAN SAK  är att rösta på ett rasistiskt parti.

Den som röstar på ett rasistiskt parti kommer nämligen att åstadkomma TUSEN GÅNGER MER SKADA än några tusen ointegrerade invandrare.

Hamnen låg framför mig med tusen

 

[ Hamnen låg framför mig med tusen och åter tusen av skepp, kranar, skjul och pirer. Överallt gick trappor och viadukter, tåg och vagnar på kilometervis av räls syntes i alla riktningar.

Så underliga städer människan byggde. De var en del av arbetet. Arbetet, denna överenskommelse mellamn människor, ofta inte helt rationell och meningsfull, men ändå den enda överenskommelse som var meningsfull, just eftersom den byggde på ömsesidighet. Det fanns i själva verket ingen annan anständighet någon annanstans i världen än i arbetets överenskommelse, och staden, denna ofantliga organism var förlämgmiomngem, förutsättningen och själva orten för denna anständighet och överenskommelse, och i denna anständighet, helt enkelt, präglad av rök, dimma och tusen lukter, anständig. Så var detta London anständighetens stad, tänkte jag, medan jag fällde upp kragen mot vinden, som höstklädd tog i.]

,Tydligtvis

 

Nu hände något med papegojan. Med ett nära nog osannolikt brak hade denna försatt sig inte bara i rörelse, men även bestämt sig för att med all kraft under vingrotation,braka in i burens ena kortsida. PANG!, lät det. och hela buren riste och gnydde och frön och halm flög upp i ett stort dammmoln, som strax kom både Stig och mej att både nysa och hosta.

Vi fick snabbt rycka upp ett fönster, för att sen rymma ut på balkongen där vi sen stod och nös och pustade ut, medan inne i Stigs lägenhet, den stora gröna arapapegojan gjorde ett andra försök att bräcka bort kortsidan av dess fängelse. Föergäves även denna gång.

”Herregud”, sa Stig,” va fan var det?”

”Den har väl lärt sig att flörstå, tydligtvis”, sa jag, och använde i rena skräcken ett ord, som en gammal släkting till mig brukade använda i varannan mening. Kanske dyker sådana egendomliga ord, som ”tydligtvis” upp efter svåra trauman.

En osentimental resa. Kap. 1.

 

EN OSENTIMENTAL RESA

En roman.

av

Bill Clactoe

 

Kapitel 1.

Starotsken försökte hejda mig, men det var omöjligt. Inom kort hade jag fått tag i en mindre båt - benämnd S/s Vita, en gammal skorv, troligen rysk, en mörkgrön och vinröd lastbåt med rostig järnplåt - som förde mig till en öde ö utanför kusten, och som det var en kompetent besättning, trots att allihop var från Irak eller Kurdistan, gick seglatsen på bara runt en timme.

Jag steg iland och möttes av ett gigantiskt oväder med åska. Väl inne i ett obebott hus slog jag mig till ro, men hörde rätt vad det var några vargar utanför. Jag tog för sannolikt, att jag och vargarna var de enda levande djuren på ön. Mitt i åskvädret ställde jag mig den lustiga frågan om jag skulle öppna dörren för vargarna!
Det var rakt emot mitt eget Själv som jag öppnade. Vargarna smög då försiktigt in och lade sig kring den öppna spisen och slöt ögonen. Efter att ha givit dem och mig själv bröd och soppa, som jag hittat i en kökslåda i huset, så sov vi alla fyra hela natten för att dagen efter anträda en lång, en längre resa.

Jag vet att detta låter otroligt. Vi gick emellertid - efter frukost - sedan allihop genom en underjordisk tunnel vars öppning jag också hittat av en slump till en annan, en lite större ö, där det då för tiden fanns ett palats, fyllt av figurer i terrakotta samt försett med två tjänare, Elim och Pramalan, av uråldrigt släkte tycktes det, även om de var unga och intelligenta, som förde oss - mig och mina vargar - in i ett bekvämt rum på andra våningen med utsikt över ett hav med blå av den genomlidna stormen uppbrutna isflak. Väl inredda här började vargarna och jag ett liv långt ifrån Prexezla - där starotsken och min gamla släkt ( rester av den ) fortfarande bodde - för att utforska och skapa oss ett nytt liv. Tyvärr skulle vargarna efterhand besluta att lämna mig åt att söka mig en framtid själv. De ville förmodligen inte vara till ytterligare besvär. De såg ju att jag nu hade två tjänare till min hjälp.

Jag satte mig vid ett stort skrivbord i mörkt trä och tog en penna och ett papper från en hög som låg där i halvdunklet och började skriva ner mina minnen från Prexezla, allting om dessa stora släkter i dessa kalla länder, farbröder med kindskägg och mostrar, lesbiska med jättebröst, som kom på besök hos oss på Prata 71, allt medan jag, ännu liten, bakom tjocka glasögon, förundrat sög in alla intryck och sparade dem i maggropens själ.

Jag skulle förmodligen inte på länge återse Prexezla.

Det fanns nämligen ögonskenligen saker som stod i vägen. En av dessa var diamanten i min stövelklack. Eftersom min släkt – som tidigare praktiskt taget styrt hela stan - kommit i onåd i Prexezla, så hade släktens huvudmän beslutat att investera den återstående förmögenheten ( vilken i sanningens namn skulle kunna köpa en halv mindre stad ) i en sällsynt jättediamant. Denna hade man sedan låtit en skomakare – vars namn var Lubitsch – sätta in i det inre av min högra stövels klack. Där satt den nu.

Man hade sedan bett mig resa till Paris, för vidare order. Förföljelserna ökade, och många av släktens överhuvuden hade redan blivit antingen fängslade eller hängda, och jag var då tvungen att fullfölja den plan, som jag först tvekat inför. Att ta mig till Paris. Jag gick så till Starotsken och berättade allt, efteersom denne var en släkting till mig. Starotsken varnade mig då. Men jag fattade till sist mod, och nu var jag på väg. Kanske till Paris, kanske inte.

Jag väntade mig att förföljare skulle ta upp jakten, på mig och på diamanten.

Jag  skakade försiktigt på högerbenet, med dess stora stövel, med klack. Den 5 centimeter höga klacken var stabilt fästad vid stöveln, och hur mycket jag än skakade om den gedigna fotbeklädnaden, så avslöjade sig inte den i klacken gömda ädelstenen sin existens med minsta ljud. På ett solitt sätt var den alltså förankrad inne i klackens mörker, till min belåtenhet. Att jag råkat bli släktens utvalde var dock en källa till delade känslor hos mig. Jag hade helst velat slippa vara släktens hopp och framtid. Men nu var det som det var.

------------------------

Jag hade skickat ut Elim på jakt efter höns åt vargarna och gett båda mina tjänare order om att flytta upp biblioteket ifrån magasinen samt upprätta en telefonlinje till Europa när jag plötsligt hörde en röst utanför dörren till mitt halvupplysta rum, in i vilket en månstråle just kastade sitt sken.
Det visade sig nu att det var en lokal berömdhet jag skulle få möta, den prostituerade Baruda, en elegant yppig dam i grå dräkt, vars händer var som liljeblad. Hon slog sig ner i en soffa, anvisad av mig och jag tog fram en flaska portvin ur ett skåp, som inte använts på länge, ty gångjärnen gnisslade förskräckligt, och efter några inledande fraser på det lokala språket, som jag av en slump lärt mig som 10-åring, började nu Baruda ( ett förfärligt namn, egentligen ), Baruda Lincolnsson, lägga fram sin sak. Denna var på intet vis enkelt. Jag såg också i hennes ögon detta tvivel, som jag alltför väl lärt känna i Prexezla som ett tecken på att allt nästan var förlorat:

- Gör mig lycklig, herre!

Vid detta tilltal var jag ju tvungen att ta mig en längre funderare. Vem var jag , och vem var hon ? Väl medveten om skillnaden i klädsel. Mina egna kläder var närmast luffarkostym medan hennes var haute couture. Och vem trodde hon att jag var? Härskare över detta slott? Och vem var hon då i relation till denne presumtive härskare, som hon så ampert kallade: "herre"?
Jag ville på intet vis utnyttja min situation utan sade helt enkelt.

 - Jag kan på inget vis tänka mig hur jag skulle kunna göra Er lycklig.

Baruda log ett bländvitt leende och jag betraktade hennes utsökta sinnliga brasilianskt-asiatiska drag. Viss om min oförmåga och mitt slitna utseende sade jag ändå:

- Stanna här och se …. om du trivs!?

Baruda log återigen gåtfullt.

- Min familj då?

- De är alla välkomna. Vi har - förmodligen ett överflöd här. Av allt. Det är vad jag tror…. Kalla mig …. Greve Vaktel ! ( Det var djärvt sagt, men hon reagerade inte märkbart. Att hon hade en stor släkt var jag inte beredd på. ) Jag ringde via en klocksträng på min ledige tjänare, Pramalan, och bad denne göra i ordning en extra middag till Baruda och hennes familj. ( Fadern och modern var visst döende och hennes syster visst dövstum. ) Pramalan lovade att steka upp några höns.

 
Efter detta mellanspel satte jag mig åter vid skrivbordet och skruvade upp ljuset på fotogenlampan, grep penna och skrev:
"Mina tankar går till den lilla charybdiska kvinna som läste sagor för mig som liten."

Nu hördes ett bankande på dörren och Elim kom förskräckt - utan tillåtelse - in med en livs levande papegoja. På dessa breddgrader. Vi tog den gröna fågeln och bäddade ner den i en kartong med bomull och matade den med fikon, som vi hittad i det lilla ålderdomliga köket, där den enda belysningen var just månskenet.

Papegojan såg på oss med kärleksfulla ögon och jag undrade i det ögonblicket mycket över reptiler och dinosauriers själsliv.

 

Elim, vänlig och blid, log och jag bjöd honom in till ett glas portvin, även han. När vi satt så som jämlikar - efter att ha möt ett naturens under - så dristade sig Elim, efter en viss vånda, att fråga:

- Kommer ni att stanna länge här?

Det tyckte jag var en svår fråga. Men jag sade
- "En man som rymt, trots varningar; en man som besegrat svårigheter större än vad någon annan mänsklig varelse någonsin har gjort, vad skulle han svara på en sådan fråga, som ju i det perspektivet är trivial, annat än: "Jag har ingen aning!""

Jag visste inte själv var jag fick denna svada ifrån, och jag förvånades över hur jag med mina ord målade upp min person och mitt öde.

Men kanske var det en ren slump.

Elim log. Han såg ner i golvet och sade sen.

- "Så säger ni, från ert land, när ni vet att ni kommer att stanna för evigt…."
Jag stirrade förundrad på portvinsglaset som nu - av någon absurd anledning - antog enorma proportioner.

- Se till att vargarna har det bra! Och låt nu ingen störa mig, för det är nu sent på dagen. Och kalla mig för Greve Vaktel !
Elim reste sig, leende som alltid, borstade av några dammkorn från sin närapå lysande gröna dräkt och gled ut ur rummet som nu hade en behaglig temperatur kring 20 grader Celsius. Jag gick till den låga bädden över vilken ett simpelt tryck i vitt och blått förklarade: "Ingen lever för evigt."

Så lade jag mig till rätta för att sova - med Barudas blott alltför vackra ansikte på näthinnan - den första dagen på denna nya märkliga ö, långt , behagligt långtifrån Prexezla. Men jag bedrog mig, ty dörren flög upp, ja så hastigt att den genast slog igen av rekylen. Men ändå hade Elim slunkit in och nu böjde han sig flämtande över mig och sade upprört med en stor oro i det annars så lugn ansiktet som kröntes av en kal hjässa:

- Nu har trupp landstigit!

- Trupp!

- Ja, via patrullbåt!

Jag rusade upp, omedveten om min nakenhet och Elim höll fram byxorna åt mig. Tillsammans var vi snart ute på balkongen, som hade ett bröstvärn med små tinnar på. Himlen var mörk men överdragen av ljusbeiga skyar, som aldrig förekom i mina forna hemtrakter. Ljudet från det närbelägna havet hördes som ett jämt brus. Några röster trängde dock igenom…
- This way, it must be this way!

Pramalan hade - klokt nog - utan vidare släppt in dem på slottsområdet och jag sände ner Elim för att sända in truppen I den stora salen på botten våningen. Jag såg mig om i de övre rummen efter några bättre kläder, letade i skåp och skrymslen. Jag fann en rund svart hatt som jag pressade ner nästan över öronen, tog ner en sabel från väggen och gick så ner för att möta de engelsktalande. Det visade sig vara fem amerikaner. En av dem, som hade fler stjärnor i mössan än andra steg fram och tog mig i hand.
Han förklarade med omsorg att de var ute efter en viss Herr Belfrage.

Elim, som förstod engelska utmärkt, sade till mig att det var slottets förutvarande herre, som just förra månaden givit sig av.
Jag meddelade officeren detta. Han såg tvivlande ut på ett lustigt vis.
- He has left? But who are you? Jag förklarade inte detta utan ljög.
- Jag är ägaren.

- Jaha, ni är chef för I.V.O.R.A ? skrattade han med sina blixtrande vita tänder glatt fientligt synliga.

-Inte chef, jag är ägare till slottet.
- Men det är I.V.O.R.A s slott! påstod den unge mannen med bred texasdialekt.

- Jojo. Jag vet. Jag blev utsedd igår till permanent upprustare här.
Nu suckade amerikanen och tog fram en mobiltelefon.
- Jag måste kontrollera.

- Sen åker ni, sade jag och visade sabeln.
Den telefonerande mannen sneglade under samtalet på det antika vapnet som jag höll lite fram mot honom. I mitt stilla sinne tänkte jag hur jag betvingat de tre grå ulvarna med blotta viljestyrkan.

- Jaha, sade den unge insatschefen slutligen. Om inte Belfrage är här så drar vi!
De gjorde så utan att genomsöka slottet.
När de gått skrattade Pramalan för första gången.
- Så är dom alltid, jänkarna! Bara buss på….
- Är dom det? frågade jag med en viss tillrättavisning varpå Pramalan blev sitt "vanliga" buttra jag igen, plutade med de breda läpparna och sa:

- De faller mig inte i smaken.

     Elim kom till min hjälp.

- Vad vet vi?

- Ja, vad vet ni? Sa jag och började gå mot trappan till övervåningen. I ett hörn vid trappan låg vargarna och halvsov, flämtande , mätta av höns.

Medan detta pågick hade Baruda hållit sig i sin svit i ett av slottets tre röda torn med sin familj. Hon dök nu upp. Klockan var två på natten den första dagen.
Hon hade med sig den gåtfulla Elena, den dövstumma, som var förfärligt påpaltad, antingen för att dölja sin magerhet eller för att hon helt enkelt frös.

- Elena har huvudvärk. Har du en tablett?
- Hur vet du att hon har huvudvärk? Hon kan ju inte prata!

- Hon kan peka! svarade Baruda argt medan hon iakttog mina bara blåa anklar som syntes för att jag inte haft tid att sätta på mig strumpor. Alltid detta trakasseri angående klädsel just från hennes sida!

- Jag har inga tabletter. Inte en enda! Fråga Elim eller den andre!

- Det har jag redan gjort. Jag har bott här i tre år och här finns inte minsta tillstymmelse till medicin.

 - Du kunde ju varit här när amerikanarna var här. Varför gömmer du dig?

- Jaja. Skall det vara på det viset, så får det duga med portvin!

- Nå, det var ju sjutton, sa jag och körde ut henne ur rummet. Hon tog med portvinet.
- Djävla fnask!!! skrek jag efter henne. Varför jag då såg Elena snabbt vända sig om, det hade jag ingen säker aning om. Hon visade då och då upp ett rött äpple hon gömt i kappan. Så var det. Jag misstänkte att hon hörde. Folk ljög tydligen här. Och här var fullt av höns. Det var å andra sidan både bra och dåligt.

Jag gick nu och lade mig för andra gången den första dan. Mina stövlar var jag tvungen att ta av mig, då något annat ju hade väckt misstanke. Jag gömde dem i en byrålåda, mot vilken jag lutade en stor stekpanna, som lovade väcka mig om någon försökte komma åt lådan.

Vinden ven utanför det enkelglasade fönstret. Det syntes bli ett ganska besvärligt grevskap eller pastorat. Men så hade ju också starotsken i det trygga gamla Prexezla försökt hejda mig…..
Snart sov jag. Nere i hallen sov även vargarna tätt intill varann, kanske av en halvt dunkel rädsla för något för dem inte helt obekant.

Martin Buber and Michael Bachtin.

 

§ 16. Martin Buber and Michael Bachtin.

 

S

ome at times rather popular philosophers, like M. Buber, that made himself in the very épimòme of a dialogueism missionary are very persistent in their belief that "life is meeting people", "Leben ist Begegnung.", “you are nothing without the Other”, “truth emerges only in the eyes of the Other”. I do think it is indicating an oversimplified view.

Aside from being a dialogican B. endulged in the  Zionistic project, in continuance of the Hungarian lawyer Th. Herzl´s work, Herzl, who also started the newpaper Die Welt in Germany. Buber – a keen propagandist - even tried to make Kafka editor of a Zionistic paper in Prague. In vain, though. Kafka once wanted to start a cultural ( non-political ) newspaper, together with the psychoanalyst Otto Gross, but due to the health of Gross, this project never materialized..

The Viennese mystic, Martin Buber, with looks like a real Rabbi, devoted a great deal of his time to this dialogical principle ( about "Wort-Paare" in Die Schriften uber das Dialogische Prinzip ( 1954 ). "Spirit is Man´s answer to it´s You. Spirit is Word. Spirit is not in I, but between I and You." Buber claims that Man cannot be a true partner to himself, somebody who poses genuine questions to himself and gives genuine answers. ( Logos, p. 16.)  B. wrote several books declaring that there are double concepts "Ich-Du" and the like, asserting, that it is impossible to utter the word "I" without implying a "You". Life is lived, looking for a distant You.

Thus it is rather poetical, also, the whole Buber thing..... It is – in fact - all in the case of Buber - very tiresome reading, I think. It deals with completely ideal meetings between people, and not with reality. One might say that Buber´s writing all are philosophy when philosophy is at it worst. It is noteworthy that M. Buber was D. Hammarskjöld’s favorite philosopher. ( The Swedish publicist M. Svegfors seems in his writings about H. to be blinded by the pure intelligence, that D.H. was a top student - based on records from his high school - of H., and thus overlooks all his weaknesses, i.e. his absolute senseless mysticism. Cf. S.s book Dag Hammarskjöld, 2005. )

Buber in turn claims that Kierkegaard true enough is humanitarian, but still he calls him "an-antropic". ( Ib., p.292. ). It is a rather daring awful thing to say about somebody. But Martin Buber asserts that what he says is nothing new; it is only "put all together and executed" ( "gesamt gesammelt und ausgefuhrt" ).

Among Buber´s influences are S. Kierkegaard via Ferdinand Ebners Das Wort und die geistlichen Realitaten ( 1921 ), where Ebner feels indebted to S. Kierkegaard but as to a human being who did not have the capability of finding the "You" in others. ( ! ) The salvation is to Ebner found in his own life, in the midst of sickness and close to his own death,: There is only one You, and that is in fact God.". Thus Buber is on a true anti-intellectualistic ground, like of course Ebner is. Buber is also deeply involved in the mystic chassidic tradition, and has translated parts of the Old Testament. Bücher der Kündung. ( Verdeutscht von Martin Buber mit Franz Rosenzweig. (1958)) ( An extraordinary Harry Potter-like metaphysical kaleidoscopic saga is Buber´s book Gog and Magog. It has its motive from Old Testament. B. had a strong imagination. If St. Augustine was the most dangerous seducer of Christianity, Buber might be called the most insidious seducer of the Modern Era hype in Cure Books for Seelen-Angst.

 

W

hy is the utterly famous Mr. M. Bachtin´s (1895-1975) , book about dialogue ( La poetique de Dostojevskij ) so severely authoritarian? There is in the philosophy of dialogue - dialogical philosophy - a kind of mysticism, a superstition, a claim of the "truth", by which each of these philosophers monologically and in an authoritarian way is oversimplifying human intercourse and the human condition in general. By ending up in lofty and beautiful metaphysics they want to eradicate every doubt. ( I do understand the dialogical genius of Dostoyevskij, but it would be foolish of me to admit, that I do believe that Dostoyevskij is the only author with this type of technique. I even think of it as childish to believe it.) (The editors really seem very much inclined to idolize persons. Cf. B.s book on Rabelais. And that is per se not a good thing. Having idols ... that is for kids.) M. Bachtin left several manuscripts, who posthumously became famous.

philosophy behaviourists

 

C.) Some light on the behaviorists.

 

 

We can also regard positivism and behaviorism as protests against the possibility of asserting:"I know myself.". Introspection was not part of the ideal of Auguste Comte´s Cour de la philosophie Positive -(1830 -42).

Behaviorism arouse out of functionalism, a branch of transatlantic pragmatism, where William James and John Dewey played the central roles in connection with the brilliant Ch. S. Peierce. W. James´ The Principles of Psychology ( 1890 ) was mostly centered around showing that behavior and mental processes were possible to alter. The mental process was still , according to J. , a possible object for study, - J.s book The variety of religious experience (1902) was important. Functionalism arouse explicitly with John B. Watson and his Behaviorism ( 1925 ).The perhaps most famous and forthright among the behaviorist, B.F. Skinner expresses himself thus: "Without the help from the verbal collective, all behavior would be unconscious. Consciousness is a social product. It is not enough to be aware of that consciousness not is a field for the autonomous Man; consciousness is completely out of reach for the lonely individual... ( from B.F. Skinner, Beyond freedom and dignity, - chapt. What is a human being? ). He continues: "It is neither within reach for any, the exact knowledge of any human being." ( Ib. ) With S. there is very little of the belief in the future. the openness to ideas and belief in human progress, which is so strong with and important to Peirce.

 

 

D.) Some light on Self and on the analytical philosophers.

 

 

"I can never catch myself at any time without a perception, and never can I observe anything but the perception." ( D. Hume, A Treatise of Human Nature.) "The word " I " does not denote a possessor." ( L. Wittgenstein.) ".I could never know it was myself I had found." (Shomaker. ) .... But it would be extraordinary to find somebody else...!

 

"It is relatively seldom that we observe ourselves in the ways in which we observe others." (Shomaker p. 80. )

 

Sidney Shomaker has written ( influenced by Austin and Wittgenstein ) a fine essay in 1970, important to us, entitled : Self-Reference and Self-Awareness: "Philosophers who have reflected on the "use as subject"....". Shomaker thus refers to Wittgenstein and others in the stating of "I" as "non denoting" and thus some kind of "pseudosubject", and furthermore he claims, and it seems rightly so, that the predicate in an assertion about my inner state and myself, I am also using a "pseudopredikate" since I - or "It" ( Cf. Nietzsche, who thought about the more accurate expression "It thinks." and R.D. Laing´s famous expression in his small classic book Knots:" I am the It that thinks It." ... ) knows that something is - for instance "honest" inside, but "It" cannot really percieve that which is honest, i.e. my conscience,consciousness or my soul.... ( all this in accordance with the epistemology of Hume and Kant, who both denied knowledge of actual things, but only knowledge of perceptions of them.)

 

Hume was in a certain despair, and Kant set out to bring order to the problem: What can we accuire knowledge about in this mess of sensations ? And 1891 he gave an answer in his Kritik der reinen Vernunft. Maybe this book is the most important book ever written on philosophical matters.

He tried to prove that we are able to have an synthetic apriori knowledge. ( And thus, that we were not limited to analytical apriori .) The crucial point here is within what "forms" we can put knowledge. ( Are "time" and "space" accurate "forms".). ( The discussion on the "apriori" has been deepened , and sceptical, within the analytical philosophy through Quine and others.). Kant´s criticism had a tremendous impact on future philosophy, including his own upcoming production, where he discussed ethics and religion.

One could say that the one who has no opinion on Immanuel Kant has no opinion on philosophy.

Private docent Immanuel Kant 1755-69, when he studied Emm. Swedenborg ( .... and exchanged a couple of letters with him .... before crushing him ), but essentially Hume and Leibniz. he became prof. of Mathemathics ( where he did not achieved his rume ...) 1770 in Königsberg .

The famous Kritik der reinen Vernunft appeared in it´s first edition in 1781 and shortly afterwards he wrote Prolegomena zu einer jeden kunftigen Metaphysik die als Wissenschaft wird auftreten können. Kants dictum against the extreme empirists ( by whom Kierkegaard never read a line, - he could not read English - or French - in contrast to Kant.-who was of Scottish decent; - his ancestors spelled the name "Cant"- ... The German educational system was more extensive than the Danish. And Swedish. It still is.....) The romantics are sometimes put as a reaction against the British empirists, Locke, Berkeley and Hume. ( Cf. B. Russell ! ) This is not the whole truth.

Kant: "Of course we reach all our knowledge about "reality" through experience, but it is not sprung from this experience."----- He thus took on the almost impossible task: to once and for all investigate the presuppositions and possibilities of human knowledge (mind), in a sort of mediating between two opposites A. pure rationalism ( f.ex. Bacon ) and pure empirism ( Locke ). His own view is a criticism. ( Behind much of Kant´s work lies - of course - the question about religion and the place of religious belief, since this was important at the time ... We know that Kant was not religious himself. And that he feared to say so.)

 

He divides knowledge into two kinds; the empiric ( a posteriori ), which is founded on the perceptical skills ( Ger. "Sinnlichkeit") ,expressed in the syntethic assertation: "My cat is blue." and the a priori knowledge, which can be accuired independent by the perception. "Either it is raining or it is not." The later kind of assertations are by Kant called analytical. Almost others are syntethical. The value of the analytical assertations can be discovered through logical analysis. Now is the question: What is the difference between an a priori knowledge and an analytical assertation? ( Because we have no a priori assertations. But knowledge.).To begin with: Is "2 plus 2 equals 4" a priori knowledge, and is the assertation analytical. Is mathematics a giant analytical tautology?

The question posed by Kant in Cr.o.p.R. is whether there are syntethic assertations a priori or not. This question is important to the development of his entire ethics, . He answers this question assertingly, by a "yes", - but many philosophers nowadays regards the question as not very clearly posed. ( Cf.Wedberg. W. Quine et al. )

Kant also says - in another of his books (edited in the year of ...... ) - ( Kant died in the year of 1804, ten years before the birth of S.K. ), that one can build a religious faith on reason ( only ). Against this rose many a soul, among others S. Kierkegaard, who in many aspects - though - was influenced by Kant´s criticism..

 ( It is a quite astonishing thing, if Otto knew how much Kant himself had been occupied with the realm of the mystical, crizicing Swedenborg and so on ...., writing about the connection of knowledge and religion in several publications. We will return briefly later - maybe - to the content of the book of Otto´s.

 

Interestingly enough – of all people – Freud claimed he would like to add another cathegory to the row presented by Kant. It would not, to Freud , be Das Heilige, but Das Unheimliche ( the terrible, the SCARRY ). I am fascinated by this. And- if Cornell Woolrich – master of Fright had known this – he would have been DELIGHTED.

 

The problem of "Das Ding an sich", on the Lennonian really real, came to be astarting point for much of recent philosophy. As well as the atheism, and the notion of .. Self-knowledge. Kant has much on his conscience.

 

 

JULKLAPP?