KRIS I COLUMBUSBURG

 

KRIS I COLUMBUSBURG

Kaj Bernh. Genell

En sciencefictionberättelse.

2022.

 

KRIS I COLUMBUSBURG

===========

Del I.

TYSTSPEL OCH RUTIGA NAGLAR

===========

Kaj Bernh. Genell 2022

  

”Mekaniska

 lösningar är bra,

ty de är åtminstone inte

förhastade. Maskiner

kan hur som helst

inte under några

 omständigheter

ha bråttom,

inte ens särskilt

bråttom.”

 

Prof. Oljeschin,

 Columbusburgs Univ.

 

 

   

Personerna:

 

Gregorian Retorius (berättare)

Evangelica Retorius

David Tambien

Brenda Rubin

Turf Tambien

Bibba (katt)

Luns (katt)

Pres. Léon Borderport

Tuan Trendelen

Ginger Teddy

Mr. Didion

Marie Pitowski-Prosch

Anthony Dilham

Nils ”Le Nils” Nilsson

Rob Stivelman

Hector Orso

Porta-Grace Lyttelton

Simon

 

  

 

                                       INNEHÅLL

KAPITEL ETT.

I det filmlösa samhället på ett kattuppfödarmästarkontor i Columbusburg

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

KAPITEL TRE

I Ginger Teddy´s bunker.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

KAPITEL NIO

Möte på svampen med Evangelica

KAPITEL TIO

Borderport och Teddy skall till allas förvåning ses i Shangri-La

 

 

 KAPITEL ETT

 

I det filmlösa samhället

under 2700-talet på ett kattuppfödar-

mästarkontor i Columbusburg

 

Det är en majtorsdag år 2781. Den tredje maj. Klockan är snart 11.00. Nu knackar det på dörren till mitt rum, där, i svalt orange lysrörssken, vid ett bord, som står på tjocka mattor, min jordiska varelse krupit ihop, med en reservoarpenna i handen, för att skriva. Jag bor i ett forskningspalats insprängt i ett berg, i underjorden, lite vid sidan av ett stort bostadskomplex, med mina katter. Jag forskar här men jag bor här också i tre rum - fönsterlöst. Det är den norra mellandörren det knackas på. Jag gissar att det är min kollega, en kattvårdare av biträdande sorten, vid namn David Tambien, kallad ”Tambien”, som vill ha en pratstund. På väggen sitter en stor plansch, föreställande Oljeschin, sittande i en gul Porsche, med Kleopassvärdet i handen. En klassisk bild. Den är målad i diskreta färger, och egentligen med för många streck. Mer än åtta skall det inte vara. Min näsklämma spelar ett litet stycke av Vivaldi. En ricercar i D-dur. Utan näsklämma vore svavelångorna outhärdligt sparpa. Som det nu är sitter stanken mer i textilierna.

Jag stirrar på min reservoarpenna, medan jag lyssnar till Tambiens andra knackning.

Att beskriva en medelklasslägenhet i Columbusburg av idag, i ett underjordiskt lägenhetskomplex av den oerhörda storlek som dessa har, och under de krigsförhållanden som råder här i Letitien, är en besvärlig uppgift. Eftersom perspektivet på saker och ting, som försiggår UNDER JORD, nödvändigtvis blir begränsat och lite närsynt, så måste man använda ganska ovanliga medel för gestaltning. Känslan av att bo så här, med identiska underjordiska lägenheter i hundratal under en, och över en, och vid alla fyra sidorna om en, det är en känsla som växer till under flera månader tills en dag, då man just bara låter axlarna sjunka ner och tänker: ”Ja, jag lever som en jordmyra.”

Att leva i en lägenhet i ett forskningscenter i Columbus är inte mycket bättre än att bo i en myrstack. Men det är ju inte sämre heller. Men ni kommer alla att förstå ju längre min beskrivning fortlöper.

Det knackar alltså. Jag går och öppnar. Där står han i dörröppningen i alla fall och hälsar med sina egenartade rituella gester, som han, David Tambien, en svart man, med rötter på Afrikas Horn, lärt av sin far. Ja, alltså, Afrikas Horn, eller vad som förr var Afrikas Horn, men som nu ligger mer där Grönland låg under den Klassiska Eran.  Tambien böjer sig ned mot golvet och släpar med vänster hands ovansida mot golvet under det han stönar genom näsan:

”God Förmiddag!”

Sen ler han, och han har ett vackert leende med pittoreskt sneda tänder. Tandställningar är inte på modet. Jag funderar på om han har en kamera i hörntanden, men slår bort tanken. Men osannolikt är det inte att han har en kamera där. Jag tror att jag har en kamera inopererad i min högra hörntand, men jag är inte säker. Man får välja sina tillfällen då man ler.

Efter en stund sitter Tambien och jag och spelar tvåmansvist vid soffbordet inunder monitorn. Det är lite fantasilöst, men varför krångla till det. Allt vi vill ha är lugn och ro.  Tambiens bror, Turf, är Retrolet och det är besvärligt att ha en avvikare, ja, nästintill terrorist, i släkten. Så jag förstår om Tambien inte vill diskutera allvarliga saker. Han har nog med sorger ändå. Retroleterna är en av de grupper som vägrar acceptera tillvaron som den är. De åker upp i ballonger över molnen för att se solen och ha festivaler däruppe i stora Zeppelinare. Jag tycker synd om Tambien, som har en sån hopplös bror. Klockan är 11.30. Om en timme är det lunch.

Utefter en långvägg i mitt arbetsrum, vars tak är tapetserat med tapeter som visar målningar av Michelangelo, står några burar, eller små rum, konsoler, där mina favoritkatter – ja, eller ”mina katter” - sover. Man får ha två stycken, om man är utbildad på dem. De är ju inga vanliga katter, men modifierade, s.k. ”Johns-katter”, ( efter en genetiker, 2344-2399 P. Johns, no relation to Captain Johns med Biggles. ) som kan tänka och prata, ser ut som apungar och är stora som lodjur ungefär, och allihop är röda i pälsen.

Själv får jag ha fler katter, eftersom katter är mitt yrke. Det är jag som modifierar dem. Jag och mina kollegor.

Längs takranden, utsirad med stuckaturer, visande medusahuvuden, hänger inramade mina diplom och även ett foto där jag får en hedersmedalj av president Borderport, för mina kattgensekvenseringar.

Plötsligt ringer de i stora Lejonklockan, som sitter i en monitor på väggen i alla rum i alla städer på norra halvklotet, i vår stat, - och det skarpa ringandet betyder ”Planetmeddelande”. President Borderport skall tala.

På monitorn på väggen visades nu en stillbild på presidentens ansikte. Alternerande bilder skulle komma, med 42 sekunders mellanrum, som vanligt. Presidenten vid skridbordet, presidenten läsande i en korgstol, presidenten samtalande med rymdpiloter, med sina barn och så vidare.

Det ringde nu en gång till, och sen – efter de vanliga fem pipen, under vilka också ljuset i taket ju blinkade i grönt, hemtrevligt, så hörde vi den vanliga sömnigt släpiga rösten från vår ledare:

”Allesamman, God Dag!”

Vi log, Tambien och jag. Mina katter sov dock och låtsades dessutom som om de inte hörde.  Alltid denna traditionella inledning. Borderport var i tanken mer originell än vad hans retorik lät påskina.

Mycket mer än ”God Dag” säger vi vanligen inte.

Jag gick till ett litet skåp i bortre delen av mitt rum, där min vilobrits också fanns, och från ett skåp tog jag fram två Coca-Cola. En gav jag till Tambien, en till mig själv.

Det var ju inte Coca-Cola egentligen, men nyttodryck. Full med provitaminer. Fast burkarna var av den klassiska designen. Det stod till och med ”Originalet”, på dem.

---------------------------

Ovanför britsen finns ett stort akvarium, som är till för att förstärka känslan av rymd i rummet.

Vissa lägenheter har två eller till och med fyra akvarier på en vägg, ganska höga, men givetvis förstås med mycket litet djup, högst 2 decimeter in i väggen. Här simmar, upplyst i olika färger guppys och svärdfiskar och neontetras, elektroniskt matade. På nätterna dras en skjutdörr för, så att man inifrån lägenheten inte ser akvariet, men kvar hos fiskarna finns lite ljus och de fortsätter sitt liv bakom en tunn zinkdörrskiva, medan människorna i lägenheten sover.

Fiskarna sprider både rymd och trivsel. De utstrålar förnöjdhet och optimism. Utan att veta särskilt mycket om det. Akvarierna är populära, och mycket få lägenheter finns i Columbusburg, där innehavaren valt att avinställera dem. Våra katter hade mycket litet intresse av fiskarna, och om en katt skulle bli fixerad av fiskarnas rörelser, så blev den svart trakasserad av andra katter.

----------------------

Vi väntade nu på att Borderport, som var en liten välansad man, med portugisiska drag, om man säger så. Några Portugiser finns ju inte längre, men vi har ändå behållit klichéerna. Nåt måste man ha, annars blir det för tråkigt.

 

Själv har jag mitt kontor i modul D33. Min modul är knuten till forskningscentret i stadsplaneringsmodulen A36 i det underjordiska Oljeschinpalatset, med diverse tubvägar och annat, men i stort sett sitter vi i våra rum och stirrar på skärmar och matar in data och analyserar data hela dagarna. Jag är disputerad och arbetar med uppfödning av katter. Ty vi har massor av katter som sällskapsdjur. Ifrån mitt laboratorium och ifrån vår kattfabrik kan jag iaktta, liksom varje annan medborgare, regeringens arbete inför framtiden. Och jag sitter ibland långt in på nätterna för att försöka förstå vad de gör, och om deras arbete alls kan rädda vår civilisation, kunna skapa nåt som liknar det som fanns förr. Alltså något av det Goda.

Vissa nätter försöker jag inte att förstå. Många människor bland oss struntar i politik.

Jag är gift, men min vackra fru Evangelica och jag har försöksseparerat. Hon bor ett stycke bort i en egen lägenhet. Hon är kompositör.

Min bror, Toby, är sjöman och han befinner sig ute på havet på ett fartyg som sköter de stora reningsverken ute till havs. Jättelika cisterner med valar och andra djur sköts också av honom. Han befinner sig ofta på sin bas, i Arktis, där man har det finaste klimatet och där man kan se åtminstone så där tio meter framför sig. Solen har ingen av oss vanliga människor sett. Men vi vet att den finns. Om man beger sig iväg på en av våra zeppelinare, eller ännu bättre, rymdfärjor kan man beskåda solen, men vare sig min fru Evangelica eller jag har rest vare sig till stratosfären eller ut i rymden. Vi har bara sett solen på stillbild på skärmen.

Nästa månad har han semester, och då skall han eventuellt hälsa på. Vi har ett spänt förhållande.

 Vissa människor har tavlor på väggarna, med solsken och stränder, och hav. Man ser sällan porträttmålningar, mer ofta aktmåleri då. Gärna med en katt vid sidan av.

Jag har aldrig sett havet. Få människor tror att det finns ngt hav kvar. Kanske är allt bara öken överallt. Eller träsk, eller värre. Men grundvatten har vi, tack och lov. Regnet strilar liksom modlöst och tungt över oss på nätterna. Vissa tycker att regn är lugnande. Katterna har lärt sig att räkna regndropparna.

-----------------------------------------------

Vår världsstad, Columbusburg, - den norra och den bästa av två …- är byggd under till stor del under jord och det som sticker upp är ett stort antal jättelika fyrkanter, enorma i storlek, samt hela skogar av stålblå rör, samt diverse automatiserade fabriker för tillverkning av maskiner och färdmedel. Dimensionerna på denna jordens norra huvudstad är för utomstående svår att förstå. Husen - de underjordiska och alltså fönsterlösa - vi talar om är kvadrater med en kvadratmils sida rymmer flera tiotusen människor vardera. Däruppe är vädret förskräckligt och man skulle, om man var dum nog att ge sig upp till ytan utan skyddskläder, inte må särskilt bra i svavelångorna. Vad skall man ute å göra? Är det inte natt, så är det ändå grått. Det är alltid moln och ångigt och rökigt. Flera skikt av moln täcker ju hela planeten. Endast vid polerna är det molnfritt då och då. Det är dit man åker på semester.

Någon särskilt stor växtlighet kan följaktligen inte ses i närheten av alla de blå rören. Rören kunde naturligtvis haft vilken annan färg som helst, eftersom alltihop är halvmörkt. Men man envetnas med att måla dem blå.. Endast några jättelika suckulenter, framtagna för att rena luft, finns runt de stora tunnelnedgångarna till komplexen. Få är också djuren. Några bältor rullar fram och åter framför de automatiska dörrarna där uppe, över alla hundratals våningsplan där vi bor. Dessa dörrar öppnas lite på glänt av bältorna själva, och då kan bältorna se vaktrobotarna och vaktrobotarna se bältorna. Bältorna är förstås viktiga för oss. Annars skulle vi ju inte ha dem. Liksom katterna. Kattfanskapen. Även om dom ju numera kan prata. Bältor kan inte prata.

Det låter dumt, men ni kommer att förstå.

------------------------------

Så trist allt är!

I mitt rum i kubmodul D 33 sitter jag - Gregorian Retorius - vid mitt skrivbord med min reservoarpenna i handen medan mina husrobotar kryllar omkring och sköter alla sina sysslor, varav den mest nödvändiga är att puffa på mig. Alla dessa puffar håller mig frisk och på gott humör. Min favoritrobot ”Aris” har behagliga händer. Jag har en spegel på mitt skrivbord. Där ser jag mig själv. Jag kunde varit vackrare. Men mina ögon verkar i alla fall nyfikna. Jag ser ut som folk gör mest.

Katterna sitter i sina moduler och stirrar. Ibland leker husrobotarna och katterna, men eftersom katterna är så intelligenta och melankoliska så biter de fyrbenta vännerna ofta sönder robotarna, vilket ju är både dyrt och trist.

Katterna KAN prata, men säger ofta mycket lite. Dom KAN läsa, men läser ofta mycket litet. Dom är intelligentare än jag. Och ändå är det så, att det är jag som har tillverkat dem. Med CRISP RCAs.

( Jag skrattar när jag skriver detta, ty så skrev ju Diderot, upplysningsmannen, att genier kunde vara. Genier var poserande, och läser mycket lite, menade Diderot, eller Rameau, i en bok. Sånt kan jag. Jag läser mycket.)

Mina katter ”Luns” och ”Bibba” är bland de sorgligaste katterna i grannskapet. Idag när de spelade schack och Luns vann så kommenterade Bibba bara med ett ”I could see that coming”.

Sen sov de båda ( snarkande, p.g.a. mutationen ) i timmar i var sin modul. Modulerna står vid monitorväggen och är som sängar med skrivbord.

----------

Jag är klädd i en enkel svart dress, jord av mossfibrer. På min rygg står i vita bokstäver i typsnittet Berel mitt personnummer:

 

274403158218

 

Eftersom jag sitter under jord, så kan jag inte se ut genom några fönster. Ett par skärmar som visar bilder från Arktis, det är allt. Ty några skogar har vi ju inte på vår planet längre. Lite isberg vid Arktis, och lite buskvegetation här och där. Annars är alltihop grus. Som en sån där gammal fotbollsplan dom hade i fattigkvarter förr i tiden. En grusplan med två mål. Såna finns inte här. Fotbollsplaner. Nej, nej. Man kan inte andas på det viset, förstår ni!

Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor - två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Dom flesta människor vill inte ha nåra barn. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina Blanca – som roterar runt jorden - som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd Djembe-musiker från Mellersta Riket, ett rike som ju bevars inte finns längre eftersom något gick fel och då strålningen där fortfarande är för hög.

Vi bodde i förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här - i motsats till gamla tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV, film och videochat. Entydiga, vetenskapliga undersökningar pekade på att folk som såg rörlig bild levde ett liv utan fantasi. Vem vill leva utan fantasi. Så nu görs ingen film och sänds inga tv-program med rörlig bild. Vad som inte kan sägas med ord, och med stillbilder, det är inte värt att veta. Så har ju vårt estetiska sinne vuxit exponentiellt under de senaste århundradena, och illusionen om att det kunde finnas något som kunde kallas ”Skönhet” eller ”Mening” i film, den illusionen försvann också, och så blev det underground och ute med att se film. Endast Retroleterna fortsätter att se film. När vi andra umgås i de underjordiska landskapen, promenerar, leker med katterna och har fester där, så sitter Retroleterna i sina bergrum, närmare pulpan, i hettan, och ser gamla klassiker som The Outlaw och Prison Break eller är uppe i sina zeppelinare.

Det där med filmen började egentligen kring 1912 redan, när en vän till Otto Gross, som var kollega med Sigmund Freud, satt på bio i Prag och bad biografmaskinisten, i ett i ett, att stanna filmen, för att ”den bilden och den bilden och DEN”, var ju så vackra.

 

Rörlig bild bidrog till att man inte längre tänkte på miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor, eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med ansiktsopererade ungdomar.

När alla så, inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna, som var som en psykisk parallell till att bli fri från oljeberoendet, var givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår civilisation.

De skärmar som vi nu har i varje rum i hela Norra Riket visar bar stillbilder. Bilderna byts av tradition var 42ndra sekund.

Så fick alla barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med dem. Vi lärde oss allihop att rita. De bästa lärarna är vad vi kallar ”asiater”. De härstammar från det klassiska Asien.

De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller tunn pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder gjorda i datorer. Ja, vissa foton går an. Om de inte är pretentiösa. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid att göra och/eller titta på.

 

Vi är väldigt stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå. Nästan all sport är förbjuden. Den slösar på syret, och gör folk dumma i huvudet. Men redan Churchill, under den klassiska eran, avskydde ju sport. Kattodling är däremot uppmuntrat. Samt musik, humor, litteratur, drömtydning och samtal. Det viktigaste ämnet i skolan, och på universitet är litteratur. Här står då vissa författare som Burowestrus högt. Vi lär oss alla att läsa Burowestrus från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är Benson, Klick, Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som…. Den är otroligt bra. Jag gråter när jag läser den. Somliga har lärt den utantill.

Burowestrus´ prosa är ju sanslöst bra, med sin fiskbensstil. Alla meningar är som fiskben eller som bumeranger: de börjar på ett sätt, men sen viker de av, och allting byter karaktär i eftersatsen, och detta skapar en sådan njutning att man vill pissa på sig. Vi tycker att litteratur skall vara sådan: så vacker som det bara går!

Burowestrus är bara allra bäst! Debatter förs i vissa fora om Burowestrus var man eller kvinna. Ingen vet. Man vet inte ens om hon lever.

                  ;)

Att hon ännu inte fått Nobelpriset tycker jag är skräp.

Som ni märker är jag inte pretentiös, men rak och ärlig. Tambien har vissa pretentiösa drag. Men det kan ha att göra med olyckan med att ha en sån bror som han har.

Somliga säger att vi har en melankolisk civilisation. Andra menar att den är estetisk. Sen finns det de som anser att det skulle krävas ett under för att vi skulle kunna säga att vi hade nån civilisation alls.

Är uthållighet och tålamod samma sak? Kan vara, beslutar jag mig för.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OM INLEDNINGAR

 

Inledningar.

 

En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text) är mycket beroende av sin inledning, sin början: att själva början med automatik för in berättelsen  på ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writing and Difference,(Ecriture et différence), s.23. )eller på vissa möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter.

      ”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans sataty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarna.

      Så hög ! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han, där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på att gå iland, av de förbirusande bärarnas alltmer växande skara ända ut mot relingen.”

                                                                                                                ( Kafkas Amerika, inledningen.)

                              …….eller:

      ” Den femtonde september 1840 vid sextiden på morgonen låg La Ville de Montereau vid kajen Saint-Bernard och utstötte tunga rökvirvlar.

        Människor skyndade andtrutna till: tunnor, bablar, tvättkorgar stodo hindrande ivägen; matroserna besvaradeinga frågor; man knuffades, kollin staplades allt högre upp mellan relingarna. Oljudet uppgick i dånet från ångan, som vällde fram vid skorstenen och höljde allt i ett vitaktigt moln, medan klockan i fören klämtade utan uppehåll.”

                                                     ( Hjärtats fostran , Léducation sentimentale, av Flaubert, inledningen.)

 

 Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är bestämt ”utanför tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i den postuma Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed , :

       ”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt Andet end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta delvis redan, i talet om att ”skriva väl”…)

( S.Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr. Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och vidare. Vet han vad han gör? Vad är denna produktivitet ? Om det är en tröst, hur ser denna tröst ut, funktionellt ? Är den, såsom något ”inre”, en ersättning för ett yttre liv ? Är den en väg till ett yttre liv ? Är det fråga om ”liv av prickar väva”, som B.Sjöberg skrev i Syntaxupproret ……. Samtidigt finns ju ärelystnaden där.

 

          Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än den mot ett slut vi redan anar, och vi har alltså  ett tal  utifrån en punkt, punkten ATT allt är avgjort på förhand. Jag väljer medvetet att placera en infinitiv här. Ty talet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”.(Jag diskuterade brevledes en gång med Ingemar Hedenius Kafkas romanteknik, och denne var då överens med mig i att det fanns ett statiskt element i romanerna.) Det döljer sig en amfiboli här: ju mer statik, desto mer rörelse ändå. Oändligheten i romanerna skapar ändå en trängsel.

 

Om Gunnar Ekelöf, något om....

                                             OM GUNNAR EKELÖF

 

                                                                                                I.

 

 

                                         ”Woe to the heart that has not learnt while young

                                                        to put it´s trust in life.”

                                             ( Axel Heyst i Joseph Conrads roman Victory. )

 

Jag började min läsning av ”diktarpoeten” Gunnar Ekelöf för länge sedan....

                                                                                        a.

 

                                                     ”…Skräcken av icke-jag” . . . ( Jag vet att talet

                                                     om ”Evighet” och ”icke-jag” kan tyckas meningslöst

                                                     men det är meningslöshet jag söker skildra )”

                                                                       ( ADLOCVTIONES, ur

                                                                          En natt vid horisonten,1930,1962.)

 

                                                      ”/…/

                                                      den som partout skall söka alltings

                                                      mening har

                                                            för längesedan insett

                                                      det som i sig själv är någonting helt annat än

                                                      våta gummistövlar genom löv

                                                       /…/

                                                      Jag önskar mig ingenting mer

                                                      Jag önskar mig långt bort

                                                      /…/

                                                      Det är inte detta som är

                                                      Det är någonting annat

                                                      Det finns i detta som är

                                                       Men är inte detta som är

                                                      /…/

                                                       Det enda som finns

                                                      Är någonting annat!

                                                      Det enda som finns

                                                       I detta som finns

                                                       Är någonting annat!

                                                      Det enda som finns

                                                       I detta som finns

                                                       Är det som i detta

                                                       Är någonting annat!

                                                       ( O själens vaggsång

                                                       sången om någonting annat!) ”

 

                                                                       ( ur Gunnar Ekelöfs Absentia animi )

 

                                                                                      1.

 

.” Helig är Herren Liv, helig är Herren Död

 i kraft av Herren Någonting Annat /.../ ,!

Ensam helig i kraft av sig själv

           är Herren Herren

Någonting Annat !” , ( gymnosofisten )

 

            ”Det enda som finns/ i detta som finns /är det som i detta /är någonting annat! ”( absentia animi )

 

                               Detta är mystikerns ”via negativa”.

       Det föreföll mig länge, under en intensiv läsning av Gunnar Ekelöf, som om man inte kunde ”komma  mycket längre”, (sic!), som om all möjlighet till en bättre beskrivning av ett visst romantiskt temperaments följder inte fanns. Dessa ovan citerade rader markerar kanske också verkligen en  slags slutpunkt , där logiken, beskrivningsförmågan och iakttagelseförmågan, hos den som talar, tycks driven till ett slut , i den sista, slutliga  paradoxen.

              Här framgår ett radikalt, - åtminstone på papperet ....– förnekande av världen, ett uppgivande av sökandet efter något verkligt, ”eftersom det verkliga alltid finns någon annanstans. Allt skrivet utöver detta, från Ekelöfs sida, måste betraktas som ett tillbakadragande av ställningarna. ( Jag måste säga, att jag är förtjust i hans via negativa. Den är så ovanligt rak, såsom nej betraktad.) Han har låtit framgå en mystikers insikt om det som finns, och slagit fast att det är ouppnåeligt. Jag  frågar mig, med hela Ekelöfs diktning hypotetiskt  tagen som en kontinuitet,( monolog ) om detta sätt, som citeras ovan, var det bästa sättet att beskriva insikten om Någonting annat. Och jag frågar mig om det i fortsättningen, i t.ex. samlingen Diwan ur Fursten av Emgion., har kunnat beskrivas ännu bättre. For att fortfarande lämna fältet öppet, sa låter jag ett antagande stå kvar om att man i alla fall kan fortsätta länge på mystikerns väg till någonting annat, men att det är omöjligt att beskriva det bättre. Det innebär ej att man måste se Ekelöfs författarskap efter Absentia animi  som ett retirerande på via negativa ,……..( detta har påpekats förr, angående e.s utveckling. Jag rekapitulerar delvis kända och uppenbara tolkningsreaktioner, - men jag har ett övergripande syfte, i denna skrift om monologen….)… ett baklänges nej.

                                     

                                                                                          2.

 

          Sent på  jorden ( 1932) Sent på jorden är en kraftfull (!)…… (enl. uppgift från e. - ”självmords-”)-diktsamling som lyser i frånvaro av den riktiga ( - den i livsmonologen senare så frekventa - ) tematiserade  ritualiserade problematiken om det att vara utanför. Sent på jorden är svart och röd, skulle man kunna tolka till det. Den är vänd mot död, förruttnelse och förintelse, :”ge mig gift att dö eller drömmar att leva.” ;det är inte tal om att ….försöka leva. Men:

                    I skymningen kastar en slöja över in slitna förtvivlan/.”,”... hjälp mig att söka ,hjälp mig att söka för kärlekens skull .../ hjälp mig att söka min egen snäcka , som försvunnit i oändlighetens  hav !.. .” ; diktaren är naturligtvis alls inte obekant med sökandet efter…. denna livsmening. Tvärtom, alltför van. Ofta nog i dennna samling är metoderna drastiska. Vem glömmer fanfar efter att ha läst den? : ”skär upp magen skär upp magen tänk inte på morgondagen ”……

      De existentiella recepten hos Ekelöf. …röjer ju ändå , så att säga ,….. en betydande friskhet: ” krossa bokstävlarna /.../ jag och svindel du eller aldrig  nu eller aldrig”, uttryck som blivit moderna svenska klassiker vimlar det av ……- dödsbilder finns ett halvdussin , outsägligt vackra. ” kärleken mellan romeo o juliet gestaltas drömlikt, och innehåller ett viktigt litet ord : ”vi sakta föll mot varann i mörkret , länge och viljelöst utan att någonsin mötas  dedikation ( 1934)  I dedikation finns, så att säga, problematiken eller dess bakgrund i stort utbildad. I den inledande titeldikten står:

        ”skall själarna falla i sanningens våld /och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer / en gång. Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras / liv och rätt att leva vårt eget. ” Har ställes krav på rätten över oss, och rätten i oss. Krav som inte löses genom ett val, utan genom att någonting utanför oss ändrar  våra betingelser ; då först får vi kraft att ”leva varandras liv” .. Kanske e. menar att vi själva , varav han är en del, skall skapa sanningens våld. Det framgår att han vill göra ett försök, i medvetenhet, ( ett tidstypiskt ord ) med hat till den förkrossande allmänna dumheten, ( ett för e. ständigt uppdykande hatobjekt ) ,till staten och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.”(   jfr. i första hand Ekelöfs Samlade dikter i Bonnierupplagan, 1965.innehållande den tidiga ,och den mogna, men inte den sena delen av författarskapet. Skärvor av en diktsamling (1927-28; Sent på jorden, 27-31); Dedikation (1934); Sorgen och stjärnan (1936);Köp den blindes sång (1938); Färjesång (1941) ; Non serviam, (1945);Om hösten (1951); Strountes , (1955); Opus incertum, (1959); En mölnaelegi, (1960); En natt i Otočac, (1961);En natt vid horisonten ( 1930,1962 ).- Det är dessa samlingar jag behandlar under avsnitt a.. Under avsnitt b. kommer så de sista verken, Sagan om fatumeh och Diwantrilogin om Fursten av Emgionn , här att tas upp. )

                                                     -----------------------------------------

          I den första av de tre elegierna, i Sent på jorden,  nr I, en av dem till Stagnelius , skildras hur någon med ångestfylld sorg frågar vågorna vem de gråter över. De gråter över en , som drömde ”bort sin dag med vallmostav i handen.”.  Hans ande drevs ut till evighetens rand , han lät sin tanke sväva bort mot det som ingen äger, drev bort sin längtan ” som förbruten glädje”, och sände den att vakta horisontens moln :

”Nu växer stjärnor i de g1ömda stegen ./ Och fallna stjärnor gömmer sig i ödets dal / Och ödslighetens hydda vittrar in i tiden./ Som lider framåt utan orsak eller mål./ Säg bittra vågor, gråter ni för mänskan eller guden? : säg vågor, ni som sköljer undan bådas dolda spår. Ty, säg vågor  ni som döljer allt som skrivits , I livets vatten och i tidens sand.” -  .Förbruten glädje, att skicka bort, var det hans förbrytelse, eftersom .. ….ingenting blev kvar, bara förvittring och gråt och bitterhet. Stjärnor växer i de g1ömda stegen. Stjärnorna växer i något som är glömt, och kanske bara drömt, de växer i drömda , drömda spår. Oändligt drömda spår.  Det är ju alldeles omöjligt att stjärnor kan växa i en människas spår, och när det omöjliga är skörden, så är ”den ingen”……. Han, den person som skildras i dikten, - vår Stagnelius kanske -, han drömde bort sin dag , men något man kan läsa ut ur dikten är, att han också drömde bort sin dröm….. - Och ödsligheten lider framåt utan orsak eller mål. I elegi II talas om att åter igen själens grymma längtan lider skeppsbrott. Detta ar en del av bakgrunden, en del av hindret för människan i kampen för att välja sig själv. Utanförställningens ( egen ?) rymd. En av Ekelöfs många sånger för att döva smärtan heter just så. : Sång för att döva smärtan. Hur skapar han dessa materiella trösteföremål ?-  De rymliga tidsstillorna , utåtvändorna. Genom att själv vara tidens fånge och sin egen fånge och fångvaktare? Jorden som moder.  Alla utanförställningens, alla den negativistiskt bestämde romantikerns symptom finns i dedikation. Där finns längtan: skönhet, bortom- och dödslängtan. Behovet av tröst  av materia.( jfr. Skogsrå och Sång för att.. ) Och paradoxen:

 

      ”Frågar du henne det som du helst av allt ville veta /ger hon dig sanningens svar - din egen fråga tillbaka. ”- Det är ett ytterligt behagligt språk – där han konkretiserar det abstrakta på demagogens vis , och abstraherar det konkreta – ( Man kan här jämföra, om man vill vad Staffan Bergsten och Kjell Espmark insiktsfullt och skarpsinnigt , och ofta med historisk känsla ,skrivit om allt detta….), denne Ekelöf ger oss, med detta melankoliska , stränga budskap prov på en romantikers vila. Som..”krigarens vila”, hos Chr. Rochefort….

 

                                                                                             3.

 

      Ansvaret är upphävt, i paradoxen. .-. sorgen och stjärnan ( 1936 )   Om nu läsaren är hemmastadd i Ekelöfs diktning har han eller hon för länge sedan märkt att jag inte med någon form av fullständighet behandlar ämnet. Maneret är ännu så länge skissartat. Jag vill då passa på att understryka hur gränslöst ofullkomligt det jag skriver är i förhållande till Ekelöfss diktning; att det är som att sätta en nålspets mot en fälld jättefura,  detta att plocka ut något ur G.Ekelöfs dikter.

            Att sedan den terminologi jag använder ger intryck av ett friskt och hurtigt hit och dit,  bort- och framdömande... av ”egenskaper hos dikterna” ar naturligtvis bara en garant för att den inte alls är riktig-----. Givetvis anser jag deras användande i detta sammanhang ändå väsentligt, annars skulle jag inte skriva som jag gör , - jag har ju ändå ett vittomfamnande syfte - , men allt står och faller på om också min läserska eller läsare haller med mig i den dock ganska opretentiösa inställningen att: man måste börja ;- någonstans och det är bäst att börja, där man tycker att man kan säga något. - Om Gunnar Ekelöf vet jag ju intet!. Allt står och faller på livsvalet, inte sant ?… Eller..  Men jag har- fundamentalistiskt nog -  valet ,- denna kris, och livsmonologen, - ty jag ser ju , i alla fall, vad människan har skrivit i publicerat skick …,- som centrum för mitt ämne.) I Sorgen och stjärnan är det rentav för mitt ämne tillämpligt att ansluta mig till den uppfattning som har framförts om e.s diktsamlingar - att de skulle vara antitetiskt ställde mot varandra. ( Oh, alla dessa kompositionsprinciper, all denna dialektik…) Ty om det i Dedikation framträdde alla symptom på utanförställningen så grips vi i Sorgen och stjärnan av en vilja att lösa  problemet .

                                  Färjesång (1941):

        ” Jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska for alla lika: Hur sällan mänskan äger makt att avstå makt! Att avstå tiga och talan, avstå - det enda som ger makt. Det ger en viss makt, men den utanförställdes makt, att bedöma, se och iakttaga, men utan att ha ,uppleva och äga. Och Ekelöf skriver också: ”Endast som vittne är människan till ”. Ekelöf hävdar att människan ar en valplats for kraften och svagheten.” I verkligheten är du ingen.” ------ Leker E. med ord? En dum, en påfallande naiv fråga men jag – med mitt högre syfte - skall innan jag fortsätter med att kommentera inledningsdikten Tag ock skriv dra fram något av e. s stora allvar ur de andra dikterna i Färjesång, for att belysa existensproblematiken. Alldeles från no.11, i ännu ett av de otaliga försöken att leva, - även om man ingen är, beskrivs så här : ”Inte dödslängtan /  men lära sig använda döden: Utan att döden funnes / levde ingen. / Inte livsdyrkan men lära sig använda livet: / den som verkligen lever , är som vore han död .” Här kan man uppfatta en syn,  som är motsatt den vi ser ovan i raderna: ”endast som vittne är mänskan till,/ att avstå  jag och talan det enda SOM ger makt.” - Detta visar e.s pendlande mellan livsvilja och accepterande av utanförstallningen . ( Poemet  fångar är ytterst och märkligt ohomogent. ) I Jag tror på den ensamma människan , vad är hans hållning där ? Ensam, reflekterande eller rent av utanforstående?”Att vänja sig vid  sig själv, att vänja sig av med sig själv.” Är det som att måla in sig i paradoxens hörn, eller att fly ut ur logikens kvävande grepp…? , Medvetenhet ? Dikten är öppen…… ( Det finns någonting är en Någonting annat -dikt, en frids- en ” I ro” - dikt, en flykt dikt, till den stora Modern någonannanstans... .) Det slår mig plötsligt, att det saknas humor, sann humor, - men visst inte osann - , hos Ekelöf..

 

                                                          4.

 

    Demon och ängel. Själviakttagelsens själv och iakttagelse.  Felet med humaniteten. Ekelöf demonstrerar sin allt eller intet-syn, och …..någonting-annat-synen ( släkt med den förra):  ”Felet med humaniteten är ansiktet i lönndörren. /…/ Det finns en skönhetsfläck i allt,/ det enda verkliga jag sett: Jag håller mig till den.” ( – man undrar som läsare : Är det återvändsgränd eller öppning, eller återvändsgränd i öppning, eller öppning i återvändsgränd eller återvändsgränd i återvändsgränd……….. det är i språkets rytm, i ordberusning,  man vilar hos Ekelöf.., …)

         Den enskilde ar död . - denna dikts mening är fördold för mig. I den mening en dikt brukar ha en mening för mig. Jag skriver ner det ändå. ,-

       Så  till Tag och skriv. I-V,:”Jag sjunger om det enda som försonar,/ det enda praktiska, för alla lika:”(s.121.) Bortom gott och ont, den genomreflekterade, den illusionslöse?…….:

           ” den skönhet jag hittills sökt var trampolinens gungning /den klokhet jag hittills trott var hopparens feghet /men den som vantar försonad, han är en oförsonad./ den som vil1 frälsning, han ar en redan fördömd./ Förnekelse. Nej, den djupaste tro, /den som  kan vinnas först när man ingenting tror, ” - detta är icke Sören Kierkegaard, han skulle aldrig skriva under på detta….. -;-  jfr. Ekelöfs på annat ställe uttalade credo quia absurdum,-  som inte var i överensstämmelse med S. Kierkegaards eller Q. S. F.Tertullianus´ inbördes olika tolkningar av samma sats ------, Paradoxtro?: - Ekelöf skapar paradoxer,  - han tror inte på dem, -  han tar isär paradoxerna själv, också…. - paradoxen, den som kan ägas först när man vet eller valt : Jag ljuger inte, det ljuger inte i mig och sanningen är mig fjärran ( jag är mig fjärran ) Återigen utanförställningen : Jag överger mig / såsom den sista råttan ett sjunkande skepp / ett brinnande vrak av vilket djupet får sitt när /höjden får sitt,/…./  den hemlighetsfulla kampens stjärna,/ hon som osedd ar mäktigare an hade sol och måne,/ hon som på en gång är enkel  och dubbel, dunkel och ljus , / på en gång . Inte i tur och ordning.”

        Vad händer här egentligen ?…… :Paradoxen är det som verkligen existerar, men som inte är synligt!

”Liv är kontrasternas möte,/ liv är ingendera parten. /Liv är varken dag eller natt /men gryning och skymning./ Liv är varken ett ont eller ett gott,/ det ar mälden mellan stenarna. / Liv ar inte drakens och riddarens kamp, /det ar jungfrun. ” - Senare i dikten framkommer en tankegång som pekar på att det snarare skulle heta :Livet är inte draken eller riddaren,  utan kampen. Men som vanligt, när det gäller Ekelöf ,så är det inte heller så heller, - utan någonting annat. Men inte heller så. Att livet bara är något annat. …..( Det är över huvudtaget väldigt nyttigt, tankevakna-mässigt, att läsa Ekelöf.); -Det är på jungfrun kampen lever, står det. Jungfrun är kampens attrapp.

         ”Jungfruns ängslan och flykt ar svärdet och klorna. /.../ Hon dör i varje ögonblick, därför lever hon./ och den som skall sätta livet till /är inte draken /och inte riddaren /men alltid jungfrun.”

        Så sätter livet alltid livet till. Det oskuldsfulla , osynliga ” varken varken  eller eller ”( Absentia animi ) .” O, djupa stiltje, höljd i storm! /.../. För den som genomskådar kampen träder du fram.” .Det är varken gott eller ont som är ( i ) livet, som är meningsfullt ( det meningsfulla ).(Men det  som är livet, som framträder for den som kan se, det är besynnerligt att , se ):

     ” För den som genomskådar dig försvinner du,

ty han försvinner i dig:

En port som öppnas, en vag som slingrar sig bort

 på vägen en ensam gestalt som avlägsnar sig.

 Samma gestalt som vandrar sin väg och försvinner,

 åter och åter samma

som åter och åter försvinner:

 Synvilla och parthenogenesis*.”

 

      *( parthenogenesis = jungfrufödsel )

                                                                

            Han är en besynnerlig konstruktör, så skicklig i hantverket.

            I kategorier gör Ekelöf en intressant uppdelning av människor med avseende på deras sätt att uppfatta godhet och ondska.

     Kat.1. de som kan se att grått ar grått ,

 som ser otalet valörer

all sannings och lögns relativitet

 dessa är: de ovanliga, naturliga, indifferenta,

    Kat.2. de som upplever gott och ont som nerver av svart och

 vitt, som medverkar, deltar i kampen på liv och död,

dessa är: de vanliga, de icke likgiltiga, magnetiserade.

 ”De som går in i det minsta med hjärta , själ och öde som insats.”

 

                                                                                            5.

 

,…….. Man kan om man vill se Ekelöfs utveckling – man kan läsa utan att snegla på influenser från de franska förebilderna, eller genom att göra det, - ”sneglandets konst” är dock svår! - som ett retirerande från en form av nihilism till en annan form av nihilism. Man kan iakttaga hur oändligt mycket Ekelöf ger oss efter absentia animi, Men vart tog Herren Någonting Annat vägen ? – åren har alltså gått…….En tanke är att vi kan se en transformation av Herren Någonting Annat, någonting annat-begreppet , till en större renhetsdyrkan ( Mallarmés ”pureté”, renhet…. ) där E. nu projicerar ( jfr.Kjell Espmark, Själen i bild, (1977)s.152.- Kanske har det bara skrivits tre väsentliga (!) verk om poesi i Sverige: Espmarks bok, Bengt Holmkvists om 40-talet – se t.ex. antologin 40-talsförfattare red. av Lars-Olof Franzén (1965),och Göran Printz-Påhlsons Solen i Spegeln. - De tre har i alla fall räckt gott för mig.), objektifierar vad han söker i en figur. De två hänger ofta nära samman. Borthet och renhet. Om vi ser i den ganska bakåtvända Mölnaelegin , den komplicerade Mölnaelegin, så bryts där  ut en längtan efter någonting annat: ” Kidet som diar en paniscas* bröst /eller enhörningen sökande skydd/ i jungfruns sköte /O renhet, renhet! /. .../ Lågor som svedde / jord och luft till en enhet / O renhet, renhet!/ Allt som till intet ledde /Allting som inte skedde – ”. (*herdinna.)

     Dessa rader är vad som kan beskrivas som längtan,  i den Mölnaelegi som annars är helt katastrofalt upptagen av tidsproblemet. Men - renhetslängtan skulle komma att ta över att transferera den logistiskt dialektiska flykten hos diktaren Ekelöf.

      Klarast lyser den i våra ögon från den storartade D‾iwãn over Fursten av Emgio´n. ”Ordet henne är mitt mål” står det i det inledande citatet till Fursten. Ordet henne, ….. ”Henne”.

    Vi anar – påstår jag -  redan en dubbel abstraktionsnivå i denna målsättning. Man kan läsa det som: det finns ingenting att sträva mot, absolut inget verkligt, så jag gör ett val, jag väljer, hypostaserar, väljer och väljer att ordet ” henne” finns, dubbelt …..  Jag går, så att säga, med Ekelöf upp en nivå, … till ordet ”henne” hos honom….. Man ber här  – samtidigt - sig själv ! ,att hålla ögonen öppna ,  för att försöka bestämma om det är en hög eller låg abstraktionsnivå , som Ekelöf syftar till att låta ordet fungera på. ( jag resonerar som om jag var allvetare om:  diktaren Ekelöf vore allt,  hela världen, men det kan vi ju ändra i manus en annan dag, och hans värld är hans värld och den har vi – för en stund – trätt in i .) Vad är nu detta, att Ekelöf väljer ” henne” ! Vem , om vem, vad , om vad, är det Ekelöf skriver om? Med en nästan religiös ton, …med nästan religiös tyngd….exegetikern vaknar netop!

 

       ” Jungfru! Av törst

 efter vatten ur dina händer /…. ”

.. Det är en jungfru. Vi kan se det som…. en renhet , för att börja se någonstans. och vi vill ha vatten.

      ”Jungfru av tröst

 Du som är Saknadens

av Ingen

som hade det varit Någon. ”

          ( Jungfrun finns redan 1930 i En natt vid horisonten, jfr. saml.dikter,s.385.)

Så som jag läser detta, ( Jag läser ju hellre Ekelöf som prosa,- som ni märkt. Prosaiskt. Utan den poetiska grupperingen, utan den poetiska ”bilden”, uppställningen, där talet styckas onödigt…. Det skall ju ändå läsas högt, väl… ?) betyder det : Jungfrun för de, som saknar ingen, som om det hade varit någon. - Jungfrun för dem som söker, som alltid saknar detta Någonting Annat. Det ar alltså inte Någonting Annat som Ekelöf beskriver, utan den som tröstar dem som söker det. Och är det då han själv, är det e. som tröstar? Knappast,.. man kan säga ett både och: han ställer upp ett litet problem, och skapar plats för tröst….. Vi visste egentligen inte hur mycket vi saknade, innan vi läste e.s dikter…. Eller hur? Då kände vi att vi öppnats upp för denna insikt, denna känsla och dessa ord, som nu bara fortfor att flöda rakt in i det innersta, utan den minsta sidoblick, den minsta antydan till tvivel eller ett undslippande av något slags ironiskt tonfall: nej, det var exakt som det var! Detta var e.s stora styrka och hans drabbande röst, -  hans drabbning inom oss……Alltså: åter: Men sökandet, ovissheten och förtvivlan beskrivs också; inte bara trösterskan utan också det som sökes tröst för:

”Vill du ha denna lök / eller bara en skiva / Denna gåtas fråga /var mitt livs fråga! /Ville jag ha delen framför det hela / eller det hela före delen? / Nej jag ville ha båda / såväl delen av det hela som det hela / och att ingen stridighet funnes i detta val. ”

        Vad är det för rum de skrivande skapar, som de sedan kan skriva i ? Märkligt, ty det är säkerligen just detta dubbla man stiger in i. Ett skrivet skrivrum. ( Olof Lagercrantz bok om Ekelöf., Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (1994) ser jag som en vänbok. )

 

      Jungfrun tycks också underställd lidande, och tycks nära den blinde Fursten i och med det:

             ”Nej! Mellan dina aldrig sinande bröst /vill jag lägga mitt huvud  /i svält! Är du Ensam, utan son / skall också jag vara ensam.” Hon är också saknadens, hon har ingen son, utom alla de som, och Fursten, och om hon aldrig har fått en son,  så har prolaktinhormon i alla fall sörjt for mjölkproduktion. En renhet. Vi skall se hur e. förstärker renheten: Du tröstar mig du tröstande ….Hur? ”Ändå är du inte – Vilken höjd av Vara!”

 

      ”Jag är - vilken låghet /av någonting ännu oförbränt ”om har med menas att fursten skall nå en liknande höjd, framgår inte men är väl knappast troligt.) Jungfrun är inte. ( Här är icke något något annat, här är det icke, och är därför.  Ty ändå – trots att hon nu icke är - talas det om henne, som varande, som högst varande, stora i sitt vara, fyllande en större, enastående funktion: Trösterskan. Kan vi få veta något om henne? det talas så självklart om henne. Har hon ingen historia? ”Jungfrun som ingen äger, / som äger Intet ” Äger hon kanske det vi söker, men lämnar inte ut det, men tröstar oss ,vi som inte kan få det?

       ” jungfru av Eld och av Intet.”

                Men , det sägs tydligt!, - vi får inte fråga:

        ” - om vad som hänt mig / fråga mig inte ” Då höljer hon mig försiktigt / i en vid klädnad / bäddar ner mig …” Men hon, henne själv,  får vi fråga om henne?  Fursten svarar i den majestätiskt och skulpturalt sinnrikt uppbyggda dikten, som är byggd i sitt inre likt ett kors: ” Kunde jag beskriva Höghet valde jag/.../ --- på annan plats bar jag utrett hur det har är frågan om ett väljande att något finns, ett slumpmässigt. Det går inte att beskriva henne. ” Du som har makt , att vara foglig / att inte begära /att inte Vara /, vem älskar inte dig , som gör oss fria från kärlek födelse, smärta , och död! Är det så att det som inte är, genom ett val tagit gestalt för Fursten  för att trösta honom för att han inte kan nå Något annat. Är något annat detsamma som Intet? -----( Så oförsynt frågat…..) Lider Fursten av att inte ha kunnat nå detta, eller lider han av att vara fången, av att kroppsligt plågas? Han är fånge i Vlacherne, sover med huvudet på en sten. ----. ( Vem är ”fursten”, frågade Östen Sjöstrand en gång Gunnar Ekelöf. Denne berättade då , att han vid en bordssceans i Marocko hade frågat:”Vem är jag?” - och fått svaret: ”Fursten av Emgionn.” ( Ö.Sjöstrand, Fantasins nödvändighet, s.72.)….. )

     Han ( Fursten )har sett förräderi, och den smutsiga lusten efter makt. har upplevt det möjliga onda .Han är rynkig och ful. Han har undergått bländningsstraffet. ! ( Detta är någonstans i Mindre Asien en gång… ) Märkligt nog tycks, - märkligt och märkligt -, ---det mesta av hans problem uppstå i samband med den åtrådda frälsarinnan , henne. Detta ord ”henne”,  och ordet ”hon” laddas med en mjuk tyngd , ( bl.a. när Ekelöf själv läser i inspelningar… ) , ” ta avstånd från mig / från mig som söker dig!”. Den betungade, kallar han sig, stående på berget ödmjuk.

        ” O, låt mig värma  dessa händer / ….. jag mättar min hunger med hunger/ är så din mening / skall så bli min föresats”. Han stöper en kula åt henne för att hon skall kanna vad döden av kärlek betyder. Men om bekantskapen ibland är frustrerande ,så är den också säker:

” Sedan gick du efter att ha kysst mina ögon. ..”

       Men knappast mer, av det. ----”Hon ger inte, kan inte ge/ och däri ar hon ärlig / Den barmhärtiga ger vad hon inte ger / vad hon inte kunde eller ville ge /…/ Den gåvan heter Avstånd ,O du, som är stor i kärlek /...!” Jungfrun är för fursten en lärdom om Intet, om avstånd och avstående. Genom att avstå vinner han henne, eller bilden av henne, eller vissheten om henne? En som jag kallar min dotter leder en bländad som ser. det var någon som var Ingen! Jag vet: en Dotter. . Fursten är bländad. Men inte bländad på vanligt sätt,---- kan man tolka som hans uppfattning.---- ”jag vet att det är verkligt att skönhet är ett vapen, som slår furstar till marken”……

 

      Vi kan ringa in Furstens situation . …… Jungfrun framstår klarast i sista dikten nr 29. ,:” Moder av tröst / Du som har Ingen /som väntar dig ingen /vars lilla ansikte/ sticker upp ur filten - / du som har alla / Moder åt alla/ därför åt ingen/ Bröst har du som räcker åt alla /Ensam / den enda för alla/ Du som ar utan /Du som är utanför .alla. ( Här är ”någonting annat” ersatt med ”utanför allt”,- men annars är det samma sång…) Efter sitt livslånga författarskap med negationen i sin tjänst som  sitt suveränaste medel till konstruktion , - negation, upprepning, reduplikation, utan att någonsin släppa kontakten med det konkreta, - Ekelöf är det sanna proffset, - jag beundrar proffs…..  -  är det med en särskild kraft och färg som Ekelöf kan personifiera i Fursten och låta Fursten vara och låta jungfrun vara Ingen. På det sätt som Ingen och Intet uppträder i Fursten av E.

         ”Du som ar Saknadens av Ingen ……. Ända är du inte ……, Jungfru som ingen äger , som äger Intet ….” ( med den dubbelhet som är erfordrad : vad är subjekt? )…….”därför att jag inte fattar den verklighet som Finns”….. ”Du som har makt att inte Vara ” …..” Det var inte din fot jag åtrådde/ men din fot i Hennes /vars steg leder till Intet.”  ställer det oss som inför en lösning, ett slutord av samma slag som Herren Någonting Annat, men nu………Senare i Livet är lösningen, i en profetisk ”kung- herakleitos” anda,:  Intet.

 

                                                                                        6.

 

     För  Herren Någonting Annat själv – den tidigare ”fursten” - fanns ingen tröst. Herren Någonting Annat framställs som en grymt allt  gäckande, osynlig mycket tyst gud, vars lag gäller i all obegriplighet.” osedd, osynlig, förkunnad i skrifterna /ändå överallt nämnd fastän obenämnd /överallt känd fastan obekänd!”  Grym som bilden av honom verkar i Gymnosofisten är hans, till alla givna villkor , i absentia animi förföriskt lika en vaggsång ,( Ekelöf säger det själv:): Det enda som finns/ är någonting annat! / Det enda som. finns / i detta som finns/  är någonting annat! / Det enda som finns / i detta som finns / är det som i detta / är någonting annat./ ( O, själens vaggsång  /sången om någonting annat!)”. ----- Sålunda förefaller det mig som om Ekelöf har en oro som både kan väckas och stillas, en outgrundlighet inför vad han inte fått kontakt med, på ett pessimistiskt grundval. Någonting annat blir någonting annat, blir aldrig vad det varit efter denna dikt …….dessa rader om någonting annat är så unikt öppna och lättflytande, så oerhört  bedrägligt oroande och rogivande. ”Någonting annat”,… det är väl att ge efter……. ; Bleka, som en ordlek bland ordlekar står några rader i slutet av gymnosofisten.. ., Och ändå finns den största hemligheten / annorstädes bevarad , / alltid annorstädes – ”.- Ekelöf byter ord : här är det allvar. eller här är det …..ännu en lek. Eller ännu inte lek, eller inte lek längre…. man vet inte. men de står ovanligt öppna, dessa rader. Efter att ha läst Furstens ”lösning” – rättare: Ekelöfs lösning i och med Fursten -  så ser man dem åter stå ( återstå ) där, bleka, varsamma, öppna mot nya erfarenheter, för envar …..utåt livet. Ekelöfs trösterska kan skönjas här , ty lösningen låg kanske inte i Någonting annat.

------------

                                                                                            7.

 

       Man kan här fråga sig vad det egentligen är för riktning i begreppet ”något annat” ??? . Vad är meningen i begreppet ?

         ( Vi skall senare i denna bok tala om punkter och riktningar, och får då anledning att tala mer om problemet med denna kryptiska riktning….) ------Vad är ”något annat”? (…..Etwas anderes. Immer…etwas anderes ? ”Etwas als etwas”? ) Är  något annat alls någonting? Eller är det ingenting. Det syftar på det illusoriska. Eller är det ”det nödvändiga”. Men någonting annat är ju inte som Det Andra…. …. Det infinit Andra, - det cirkulära, det eviga….? Det är här ändå då… svårt att gå förbi Fr.Nietzsche, - en något mer kraftfull estet än Ekelöf, ( ”den komplettaste och räddningslösaste estet som andens  historia känner/…/./.”enligt Th.Mann, Nietzsches Philosophie im Lichte unserer Erfahrung, 1948.)-, kanske en kraftfullare poet tillika, skenbart motståndare,  men ändå – alltså - en frände , t.ex. i den förres Anti-Krist, - förbannelse över kristendomen ( 1888 ):

 

    ”Om man förlägger livets tyngdpunkt inte till livet utan till ett ”hinsides” –ett Intet -, så har man också berövat livet som helhet dess tyngdpunkt. Den stora lögnen om den personliga odödligheten gör slut på allt förnuft, all naturlighet i instinktslivet – allt som är välgörande, som är livsbefrämjande/…./.” Det är ressentimentets – den borgerliga dygden - produkter som Nietzsche är ute efter att förgöra. Gilles Deleuze har talat om den dubbla nihilism som finns hos N., ( Nietzsche et la philosophie (     )) - hur N. urskiljer den bedrägliga idealismens förräderi, och därför att den förråder, nihilerar nihilsmen i denna idealism.

 

        Gunnar Ekelöf är på ett något vagare sätt också dubbel. Det är inte något annat, ty det är något annat annat han söker. ”Varken varken eller eller.” Han låser sig inte i sin önskan, - och liksom Nietzsche konkretiserar sig i Zarathustra, gör Ekelöf det i Jungfrun, - som dock inte talar…..

      Ekelöf söker.  Lösningen, - som om allting vore en gåta -, detta är typiskt 40-tal, att söka så förtvivlat, var befann sig den lösningen ? : Allting var längtan, - men det var icke då romantikens längtan, - 40-talet hade en annan längtan…… ?   - Jungfrun som är utanför alla, är där ,….  Diktarfilosofen Ekelöf är inte speciellt tidsbunden.

        Gunnar Ekelöf undkommer allt möjligt (?) – han balanserar alltid på gränsen till …. odåga ( borgarsonen)  -  …… genom sin kamp och förmåga att gestalta – med eller utan stimulantia. Han förenar känsla och tanke, sense and sensibility, på ett ….( - om än inte ”lyckligt”, så dock - ) sätt. Ty Ekelöf gör av sig själv inte två, inte två personer som talar med varandra, utan en, som talar med sig själv…….

Det är det , som är den stora och svåra konsten i livets monolog, - i livet som monolog.

 

         Som en tysk 1800-talsromantiker skrev:

                     ” Vi lever  ( i stort och smått) i en kolossal roman.” (Novalis )

      Inte ”The Truman show”-doku-såpa.

     Naturligtvis är livet ingen monolog. Det är någonting helt annat.