lördag 9 december 2023

Ruskmarken kap 24

 

KAPITEL TJUGOFYRA

 

AVBRUTET FRIERI

 

På onsdagen – som nu kommit - hade Slim och Sofi sedan en vecka tillbaka planerat att göra en utflykt i havsbandet, till själva sydspetsen av Utterholmens utmark, som kallades för Ruskmarken, där klipporna, röda, mötte hela västerhavet. Slim hade nämligen fått för sig att han skulle fria till Sofi. Vädret var fint. Endast lätta moln och en laber västlig bris över Fjerrered och Ruskmarken.

DE två ungdomarna hade nu sällskapat i ett halvår, men Slim kände sig säker på att Sofi var flickan han ville ha. Sofi var den enda. Självaste kvinnan. THE woman.

De gav sig av, vid niotiden på morgonen per cykel,  Sofi med en jättelik stor röd damcykel av öldre modell, Slim med en liten svart mountainbike, med stornoppriga däck. De bragte med sig en stor matsäck, ställde cyklarna där vägen slutade – invid en gö ärdsgård där Ruskmarken tog vid, och där kreaturen som betade där ute, några halvvuxna kor, hindrades från att gå tillbaka in på Utterholmen, abv ett sinnrikt kreatursgaller, bestående av ett tjugotal längsgående blanka metallrör, och började kliva in i landskapet, som ömsom bestod av kärr, ömsom klippor, och som var kupigt och vågigt, och bestrött med enbuskar och höga vassruggar på ett egendomligt fantasifullt sätt, som skulle ha hedrat varje spelutvecklare.

Ett antal alternativa stigar fanns att välja på, idémässigt särskiljande sig från varann allifrån de som var mindre skylda mot vind till de som var mer skylda. Man kunde söka sig å ena sidan ut mot klipplandskapet, eller hålla sig i lär av små dungar av toppiga enbuskar, av vilka ungefär hälften var bruna av vattenbrist.

Några dvärgtallar stod sneda här och där, och pekade sorgset ut vindriktingen med sin av denna vind förorsakade omvändhet. Dit jag lutar är det lä, sa träden. Den som böjt mig finner ni i det väderstreck, från vilket jag hukar mig.

 

       Slim och Sofi hade efter tjugo minuters marsch och klättring och småhoppande, under vilket allt man vara np oga med att se ner på marken, där det bitvis var redigt blött och där man också fick akta sig för strängar av rötter, som ofta syntes komma från ingenstans och inte ha någon funktion, inget alls träd att serva. När de nått ända ner till Fjerrereds strandängar, där det bitvis började bli rejält sjösankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns med bär små grå bär beströdda enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet – ty här fanns en liten med jättelika näckrosblad täckt insjö - låg, där, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot ungdomarna och utstötta väsande ljud.

Över deras huvuden singlade tärnor och svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid deras huvuden och kinder och smekte deras små ansiktshår och rörde vid läpparna lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart bubblande vin i ett kristallglas.

Utflykten tycktes som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför deras huvuden och äskade lycka över dem. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda dem från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter och det var kärlek i luften. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att man helt enkelt inte förmår beskriva det!

    ”Så försmädligt bara”, sa Sofi som redan gissat att det rörde sig om en friarutflykt, ”att vi inte har ett eget hus att bo i?”

Slim tyckte det var fullständigt onödigt av Sofi att så abrupt hasta på i ulltofflorna, eftersom det ju var han, som MAN, som skulle ta första steget. Han hade inte riktigt bestämt sig för hur frieriet skulle låta.

     I detsamma halkade Slim – som höll på att rätta till ryggsäcken, som satt snett och kom honom att se lite dum ut - till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade han. Sofi, som var några steg före, vände sig om, och betraktade honom.

    ”Kom loss!” skrek hon argt i falsett, med ett enormt magstöd. Sofi var ju ett fysiskt praktexemplar. Hon var ju handbollspelare. Högernia.

    ”Jag kan inte. Jag sitter fast!”

Han stack vänster hand i byxfickan för att känna om ringen låg där, den lilla silverringen som han skulle ge till Sofi. Den låg där, insvept i en ren näsduk.

     Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande landskapet mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan.

Faktiskt kanske Slim hade klämt foten – vänsterfot - mellan de båda landskapen!!

Kanske hade Bohuslän och Halland en gång tillhört olika kontinenter? Slim kände inte till den geologiska historien nåt särskilt, och begrepp som Ancylussjön och Krittid var inget han svängde sig med dagligdags.

Mycket solitt fast satt han, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Han trodde sig inte alls skadad. Men han satt helt fast. Sofi kom och drog i benet, försökte få foten ur skon. men det hjälpte ju inte.

   ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Sofi, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var inte var en ängel men mer en vanlig människa.

Det var ju en hemsk och olycksbådande generalisering. Hon kunde väl inte mena det? Hon måste väl skoja? Så SA man väl inte?

   ”Stå inte där och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek Slim argt och besviket, nu med gråten i halsen, - ja han skrek, trots att hon stod alldeles intill.

Skulle de nu gräla?

   ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu tänka lite mer på Slim.

”Ringa, sa jag. Inte springa.”

”Vi får äta lite först. Foten kanske lossnar om vi äter?” sa Sofi.

   När de ätit upp sina smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade Slim vart hon skulle ringa.

Kanske var Sofi realistisk. Men hade hon ingen humor?

Om hon inte hade humor, hur skulle det gå då?

””Är du en sådan som råkar illa ut hela tiden?”” Hur kunde man säga så?

    Svanparet närmade sig under tiden långsamt i den lilla viken i den lilla sjön alldeles på insidan om det stråk av stenar, som de två förälskade var i färd med att på sin sydfärd bestiga, och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll.

Fåglarna tycktes ha mer förståelse frö Slim än Sofi.

   ”Jag ringer väl 112 då.” sa hon enkelt.

   ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då, sa Slim ängsligt.

   ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!”

    ”Du kan väl ringa Herbert kanske?”

    ”Han kan väl inte komma hit!!”

    ”Nä, ring 112 då.”

      Sofi ringde 112. Hon förklarade, att de befann sig i väglöst land. I en utmark, ute i Ruskmarken. Sankt och oländigt. De konfererades då i andra ändan linjen och sen erfor Sofi att man i första hand skulle skicka en helikopter med läkare i.

De frågade om foten var bruten. Sofi sa att hon inte visste om foten var bruten. Offret var i alla fall vid medvetande, fyllde hon i.

        Sen beslöt de två sig för att vänta.

 

I sitt stilla sinne tänkte Slim, att han inte, i det läge han befann sig, kunde erövra Sofi, Ringen fick ligga där den låg, i vänster byxficka. Så djupt smärtade honom detta svek ifrån de högre makterna, att han från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. ”Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”, tänkte han, och en minnesbild av ett porträtt av poeten Stagnelius kom för honom.

    Nu drev molnen in från Kattegatt in blågrå över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla flockvis, och stötvis, i byvindar i stora straffande stänk från en grå himmel. Fjerrered kunde denna dag i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn.

   ”Vad hade vi här att göra?!”

      Nu vräkte snart regnet ner. Till yttermera visso. Slim ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon – med sitt koketta Nike-emblem - satt fast. Regnet strilade halvvarmt kring foten, men denna satt där den satt. De försökte göra ett regnskydd av vad de hade med sig. En rödvit ICA-påse draperades snart av Sofis handbollshänder över den kroppsdel, som av Leonardo da Vinci en gång beskrivits som ett ingenjörstekniskt mästerverk. Da Vinci hade gjort otaliga anatomiska skisser av både fötter och händer, och hans teckningar av dessa anses än idag vara banbrytande.

Slim svor över att han denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit med paraplyet. Sofi tog nu upp ur fickan en hopfällbar solhatt med gredelina fjärilar på  och satte den på hans huvud.

       Sen satt de tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där de var, och inte längre västeröver på de breda rosafärgade klipporna – som inte alls var olika de, som finns på Koströarna uppe i Norra Bohuslän - heller, så den försvann ljudligt smattrande – med läkare och allt - och kom inte tillbaka.

 

       Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och vädret lugnat ner sig och regnet gett sig av till Småland, kom en trehövdad trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Utterholmens rastplats, strax söder om båthamnen, och svärjande och försedda med myggnät och vattenflaskor tog man sig, likt en djungelpatrull på Ho-Chi-Minh-leden i Vietnam, fram till den av det genomlidna ösregnet ännu delvis blöte Slim, och det var när han fick se dem, som värmen flöt genom hans kropp likt honung, och foten i och med denna värmestöt omedlbart lossnade och med ett litet ploppande ljud också och han hade inte ens längre ont i den! Slim undrade då inom sig om han inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Sofi? Och för kärleken.

Slim visste att han hade en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att hans inre kunde skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade han i vilket. Han la sig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu intensivt att det ändå värkte i foten.

Sofi sa ingenting men såg tvekande på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen – som var helt nollställda i ansiktet ( ungefär som om allt var möjligt med avseende på patientens tillstånd, allt från sepsis och snar död till att man inte kunde se något hot mot dennes hälsa alls ) bar Slim sedan de drygt femhundra meterna – och passerande kreatursgittret - till sitt terrängfordon, med vilket de tog sig till Boxby gårdsplan, intill den väldiga grågröna tårpilen, där en riktig akutambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när de kommit till Boxby gods, så sa Slim att han ville stanna där, för foten var redan bättre. Nu kände sig Slim mer säker på sin sak. Då åkte all nödpersonal meddetsamma iväg, efter det de lovade att skriva ut en räkning för flygräddning.

       ”Den kan du bestrida senare.” sa Sofi, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon – efter att ha tryckt hans hand - beslutade att försöka ta sig hem till sitt. Hon kände sig iskall, sa hon. Hon bodde med sina föräldrar längst österut på Utterholmen.

 

      ”Hur gick det?” frågade Herbert Boxe i Slims öra, när Slim lagt sig att vila på den låga soffan i salongen med två plädar på sin, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten blå skål av Ella.

Slim svarade inte. Herbert borde inse, menade han, att somliga situationer talar bäst för sig själva.

      ”Hur gick det?”, undrade också hon, och suckade på sin strävt finskt sätt.

       ”Jag hann ju inte ens fria.” sa Slim, och vände sen huvudet mot väggen, där den gamla gröna arseniktapeten, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, som genast tycks ha bestämt sig för att försöka trösta honom.

       ”Det blir nog bra med det.”, sa Ella och kom med ännu en pläd för att värma pojken med.

      Ella hade hjärtats klokhet.

Snart kom Tagelvall den äldre, med fru, och hämtade hem sin son i sin blå Audi.

DE lovade att ersätta Herbert, något som denne absolut inte ville höra talas om.

       ”Pojken fick varm punsch. Om jag skulle ta betalt för den, så vore jag den förste i Boxebys långa historia, som tog betalt för punschen!!”

Då skrattade Tagelvalls, och Herbert fick en kram av fru Tagelvall.

Slim funderade – på hemvägen, under det han försökte värme sig med små gymnastiska rörelser - om Sofi verkligen var den rätta.    Han kunde ju aldrig fria till nån som trodde att han alltid råkade illa ut.

Istället började han, så fort han kom hem, att fantisera om en annan flicka, Ingvild, som han tidigare hade hoppat i hö med i Herberts gamla lada, för fem år sedan, när man hade tagit in en skörd där, något man sedan hade slutat med, då man sålt mjölkkorna till en bonde i Åsa. Inte långt från kärnkraftverket.

Men Ingvild hade flyttat, och bodde nu i Värnamo.

Ingvild hade haft spetsig mun och stora blå, gnistrande ögon fulla av humor. Kruxet var att Ingvild verkat osjälvständig och aldrig hittade på nånting alls, men väntade sig att alla andra skulle göra det. Vad hjälper det om en flicka har humor, men aldrig har några idéer?

Tryggare var det ju i viss mening med Sofi, som alltid såg ut som om hon gjorde överslag och bedömningar, och syntes redo att ta befäl över vad som helst.

Slim suckade.

Nu var han i sitt pojkrum, före detta pojkrum, och drog till sig laptopen, som stod på standby, raskt fick han upp den site, som stod till tjänst med utrymme för den kamerabild som laptopen i Tutors garage sände till datamolnet.

     När bilden på Herberts salong nu, med några ljusflashar, kom upp på laptopens monitor, såg Slim att salongen på Boxeby, klockan 14.50 denna onsdagseftermiddag, var fullständigt tom.

    Han tog fram sin mobil och knappade in ett meddelande till Truls, som efter vad han trodde, befann sig hemma hos sig, läsande om kvantfysik eller något annat som han inte begrep.

”Hur är läget?”

Det tog inte fem sekunder förrän Truls svarade:

”Lugnt. Jag sover.”

Slim lutade sig tillbaka i sin på tre hjul rullande chockblå gamerstol, som i ryggpartiet var försedd med fantasifullt utformade lufthål på nio ställen, och en tanke slog honom.

        ”Tänk om Sofi hade rätt!! Tänk om han var en sån som alltid råkade illa ut? Tänk bara på kontroversen med Ruthbjörn! Hur många människor försätter sig i situationer, där de kan bli förolämpade av griniga gubbar? Förmodligen väldigt få.”

       ”ADHD”, tänkte han och beslutade sig för att, även han, ta en tupplur.

 

torsdag 7 december 2023

KAPITEL TJUGOTRE

 

KAPITEL TJUGOTRE

 

EN LÅNG NATT

 

 

Efter det att Herbert och Nils tagit en runda runt Boxeby och kommit in i salongen igen, där Ruthbjörn satt och surade i sin fåtölj, och de även sett att Tutor sträckt ut sig i soffan, så beslöts snart att man skulle be Tutor att undersöka, via sina sociala media, och annorstädes, om man eventuellt kunde göra som denne sagt: ta reda på om någon Fru Lasker verkligen dött vid denna tidpunkt och lämnat sitt bohag till Räddningsmissionen.

 

Herbert tackade Ruthbjörn för besöket, och frågade om denne ville ha en flaska punsch med sig hem. Det ville denne, och han försvann snart med punschflaskan i rockfickan på en gammal moped av märket Puch, utmed en liten grusväg, som var en genväg mellan Boxeby och Ruthbjorn Castle.

Tutor gick till sitt arbetsrum på tredje våningen för att utföra lite bokföringsarbete, som hade släpat efter.

Även denne erbjöds en butelj, men han tackade nej.

Nils hade anvisats ett rum på tredje våningen även han, intill Paulkines, och tackade också han nej till en flaska Punsch.

De tre Boxby- residenterna lovade varann att ses dan därpå. Och därmed bespetsade sig Nils på en lång sömnlös natt. Att han skulle kunna sov anågot på ett så enormt främmande ställe, det var det inte tal om.

När han gick till sängs var det därför med en bok i handen. Det var en av hans favoritböcker. Ludwig Wittgensteins Tractatus. På Tyska.

Nu knackade det svagt på dörren till korridoren. Nils lade undan den tunna boken och klev upp, iklädd sin blårandiga pyjamas, som han alltid brukade ta med om han skulle sova borta. ( Hemma sov han i ett par kortkalsonger.)

Det visade sig att det var Pauline, som undrade om jag ville följa med ner i källaren för att titta på Herberts tama kajor.

”Tama kajor?”

”Ja, han älskar kråkfåglar. Följ med!!!”

 

Nils lämnade rummet och gick ut, stängde dörren bakom sig – följde med Pauline i motsatt riktning mot den väg han kommit till sitt rum, och färdades nu mot Norra Tornet, där en dörr fanns innan man steg in där, täckt av ett mörkrött mönstrat draperi. Bakom draperiet, - huset formligen vimlade av draperier, alla med orientaliska mönster på - som skylde en liten kokvrå i ett hörn – fanns en trappa som först ledde ner i salongen våningen under, men sen fortsatte i ett litet träschakt ner i källaren, tydligen parallellt med den större trappa, som fanns bakom det Norra Tornet, och som utgjorde den generella vägen att ta sig ipp och ner till norra delen av huset.

Väl nere i källaren, tände Pauline ljuset, genom att vrida ett äldre ljusreglage ett halvt varv. När ljuset flammade upp hörde sett kraxande..

 

 

     Bakom de två stängde sig den av förfluten tid gnisslande lilla trapphusdörren med ett dovt pysande..

           Sedan ett svagt kraxande.

’Vad gör jag egentligen här?’, tänkte Nils och grep tag om pyjamasen, när Pauline kom med en liten rutig pläd, som hon funnit på en stol:

    ”Ta på denna här! Jag tänkte inte på att det var kallt härhäne.”

”Inte jag heller.  Jag måtte ha somnat en stund i alla fall”.

      När Nils stod intill buren – där fyra kajor tomt stirrade på honom - blev han rådvill. Det luktade dessutom svagt av krut och armsvett i källaren. Han kände en stark yrsel. Den största av kajorna, som verkade vara lerdaren, såg på honom, ja den stirrade, och som hypnotiserad öppnade Nils genast luckan till buren, som varit stängd, lyfte ut den stora fågeln, som var en jättekaja, och satte den på sin axel och vandrade sen med en i källargången, som för att lunga ner fågeln och komma på något att säga till den. På fötterna hade Nils floppsandaler, på kroppen alltså en randig pyjamas, täckt av en pläd upptill. Som ledd av en osynlig hand vandrade han sen ner en liten trappa till vad som visade sig vara en större voljär i en nedre källarvåning, där han – biträdd av Pauline, som efter att varit klädd i en blå städrock, nu visade sig bara i en vit kortärmad klänning av gauze och nu släppte in jättekajan till ett tiotal korpar – tre gånger så stora som kajan - som satt där.

      När nu kajan – som det tycktes - var återförenad med sina fränder, så satte Nils sig med Pauline bredvid sig – hon hade tagit av sina orange glasögon och putsade dem med en flik av den rutiga pläden -  i en liten soffa som stod intill voljären i det stora, kala källarrummet och väntade. I buren syntes nu hållas ett rådslag. Korparna satt och ritade i sanden med vingspetsarna på burens golv och tjattrade halvhögt, och Nils sa till sig själv att detta nästan var overkligt. På burens galler, som var ett sinnrikt verk med massor av smala stolpar i järn kors och tvärs, växte en underlig mossa, som luktade som marijuana, och han rös lite, eftersom det var extremt fuktigt i källaren, och eftersom det var mitt i natten, och det var nästan som i ett av en jämn vind svagt ristande uthus invid det väldiga stormande havet. Rummet hade också en otäck resonans, ett slags dubbelt eko, med en slags blåsvart ton, som Nils inte alls kunde komma underfund med. Ett sådant märkligt källarvalv!

    Nils hade inte väl tänkt denna tanke förrän kajan indikerade med ena vingen att den ville bäras upp i övre källaren igen. Således stack Pauline in handen i voljären, och efter att åtskilliga korpar mödat sig fram för att hälsa på henne och – som det tycktes – tacksamt picka lite på hennes fingrar, och kanske sjöng de en liten sång – Nils skulle inte minnas det - så hoppade jättekajan från Paulines hand till Nils´ axel, och så vandrade de tre i en komplex liten grupp – ledd av Pauline – stelt och sakta upp halvtrappan upp till krutkällaren, där Nils satte Kajan i buren, efter att ha gett denne en Cashernöt från en skål som stod på en kasserad trasig bull-tv, som stod och samlade damm i ett hörn under en målning som föreställde Vesuvius´ utbrott år 79 e. Kr., så återvände Pauline och han via de två vindeltrapporna upp till korridoren på tredje våningen igen.

    Pauline tycktes då sömning, och hon mumlade något om att sova, och Nils var jag inte mycket piggare, men släntrade tillbaka till sitt rum, tog av pläden, lade sig under den tunna sommarfilten, som var inkörd i ett påslakan, som var mönstrat med en stor fotbollsspelare, vilken skulle föreställa Christano Ronaldo, i Barcelonas färger, och somnade som en stock. Varför Nils inte hyste någon rädsla för kajorna och korparna, är ett mysterium. Hur dresserade var kajorna och korparna? Fanns det alls någon bestämd bortre gräns för vad en kaja eller en korp kunde förstå och kunde utföra?

När Nils vaknade på morgonen hade han glömt allt om kajor och korpar. Det var som en sån där dröm som man inte kommer ihåg något av.

 

Vid åttatiden på morgonen vaknade Nils, och fann att han delvis hade sovit på Wittgensteins bok, och därvid åstadkommit ett veck på pärmen, som alltså hädanefter skulle vittna på ett gåtfullt sätt om hans tid på Boxeby.

lördag 2 december 2023

KAPITEL ARTON

 

KAPITEL ARTON

 

 

Klarinettrummet

 

 

När Pannhäuser lämnat Liselott och de andra i köket för att återvända till Henrik för att höra om amerikanen hade hört av sig något igen, fann han Herbert på den mellersta verandan, i en av dennes läskorgstolar.

Ingen amerikan hade ringt, och Herbert, som alltid var ängslig över att någon hade det tråkigt, bad Pannhäuser följa med för att se klarinettrummet på översta våningen.

 

Henrik var väldigt mån om att bland de rum han visat mig på Boxeby framhålla just klarinettrummet som en liten gårdens klenod. Han kallade inte Boxeby för slott, eller ens herrgård, men refererade till Boxeby enbart med ordet ”Gården”. Men tillsammans med ett fåtal andra gods var ju Boxeby ett slags Fjerrered historia och stolthet, i ett.

 

På tredje våningen i mittbyggnaden låg klarinettrummet. Här hade Herberts far, Rudolf Boxe, som varit mycket musikalisk spenderat mycket tid med  antika klarinetter, sin gamla taffel, sin spinett och sin klavikott.

Rummet låg i samma trånga och mörka korridor som där Pauline och jag hade våra rum, fast längst åt norr, borterst, troligen gränsande till det åttkantiga Norra Tornet, med sina av ålder florstunna väggar  - till rummet där voljärerna med korparna funnits. Väggar och tak i denna korridor, var utsmyckade med diverse halvfärdiga oljemålningar av någon okänd amatörtalang, och de bitvis nakna trästockarna och bjälkarna, som bar upp det här låga taket kryllade av inskrifter och obscena teckningar och gouachemålningar från 1910-talet, och såna både i olja och med krita och tusch.

En serie nakna glödlampor av den gamla sorten, 25 Watts, satt på två meters håll från varann i en liten rad i taket och försåg den smala gången – där spindelväv och damm hängde i tåtar från taket - med belysning.

 

Dörren – som hade som dekoration ett herdelandskap i brungrön oljefärg i gammal tysk Leipziger och Stuttgarter-stil - till rummet var dubbel, med en liten luftspalt på så där två decimeter, för att skenbart innestänga ljudet och således försöka skona fastighetens övriga invånare från träblåsinstrumentets gälla toner.

Det sades att August Boxe varit måttligt musikalisk och inte trivts med sonen Rudolfs spel.

Rudolf hade i själva verket inte alls nån talang, enligt Turo, som läst in sig på släktens historia. Men kärlek tar, som bekant, aldrig hänsyn till subjektets tillkortakommanden: även de fulast, mest obegåvade, fattigaste och på alla sätt obetydliga och förkastliga människor kan i sina ynkliga liv ha de mest fantastiska objekt för sina lidelser. Objektens storlek och härlighet, står i denna önskans kategori aldrig i något rimligt förhållande till sina beundrare.

Så var alla musikinstrument i detta rum alldles makalösa, medan alltså Rudolf förmodligen inte alls varit så enastående.

 

De som dyrka, de hoppas nästan alltid att det skall räcka med själva dyrkan, för att göra avståndet mellan subjekt och objekt till NOLL. Man tror alltså, som en ful usling, att ens kärlek till exempel till den fagra nymfen Sofiette skall få en själv att bli lika så ljuvlig som Sofiette, samt likaså att om jag bara älskar måleri, så skall kärleken till måleriet, om denna kärlek är riktigt stark, göra en till Rembrandts like.

Så var det förmodligen också med Rudolf och musiken.

Att omgivningen var skeptisk, det bidrog väl då till att han fick hålla till i ett undanskymt ljudisolerat hörn av sitt slott med sina gamla träklarinetter, tänkte Pannhäuser, upprymd av sina egna elaka tankar.

 

En sommar hade organisten från Fjerrereds kyrka haft sina pianolektioner här med Rudolf, på taffeln. Denne, Hr Nordkrona hade en B-examen i orgelspel och körledning.

 

Pannhäuser kände sig som på en förevisning på Barbro Bielkenstiernas Årsta och blev givetvis förtjust i den långa rad av klarinetter, flöjter och okarinor som prydde den norra väggen. Aldrig i sitt liv hade han sett så många klarinetter, bruna, beigea och svarta och röda, och så otroligt gamla också.

Han var själv ingen expert på klarinetter, eller musik överhuvudtaget, men visst – det måste han medge – så tillhörde han den där stora gruppen människor som har ett olyckligt förhållande, tillgivet, till musik, i sin helhet. Han hade en gång spelat saxofon i en dixielandorkester, och trombon i en studentstyrd spexorkester.

Herbert pekade på en av klarinettera, den som hade mest metallklaffar, och sa:

”Jag har lyckats spela på den.”

”Oj då!!”, sa Pannhäuser, som alltid var vänlig. ”Det skulle man hört.”

”Just idag har jag munsår.” tillade Herbert med ett skevt urskuldande leende.

Pannhäuser slog likfullt till honom med vänster hans utsida.

 

  ………………………………………………

 

 

Herbert och Pannhäuser stod efter en stund i trädgården intill  vildrabarberstånd medan Herbert noterade att klockan var sex på efterdiaggen.

Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och Pannhäuser förvånades över att han befann sig på landet.

 

 

 

 

 

 

        Han tänkte då att allting som skedde i hans liv hängde samman, och att vad han tidigare trott handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade om, d.v.s. verkligheten. Denna var sous rassure, d.v.s. under överstrykning. Man talar om verkligheten som om allting på ett självklart sätt fanns, men stryker samtidigt i djup skepsis över vad man säger, eftersom ingenting finns på det sättet, egentligen.

Allting finns ju, tänker man – om man är Pannhäuser - omedvetet, fast det finns inte PÅ DET SÄTTET.

 

 

 

  -----------------------

 

 

 

 

 

Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

      Hemsida www.kajgenell.com  Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...