tänker jag då

  TONFALLET BESTÄMMER INNEHÅLLET     Vad för slags tonfall skall man ha, om man avser att skriva en bok om Myten? Och : kan man verkligen AVSE att ha tonfall.? Kan man bestämma tonfallet. Motsatsen vore alltså att man inte kan det, och att tonfallet väljer sig självt. I viss mån kan man ju också tänka sig en text, som så till den grader sörjer över det faktum, att tonfallet väljer sig självt, att just denna sorg blir det tonfall det blir. I så fall, så har ju inte tonfallet valt, men sorgen har valt tonfallet, eller i alla fall bildat den grund för tonfallet att välja sig i.  Motsatt kan man givetvis också tänka sig en text, som är så lycklig över at tonfallet väljer sig självt, att den svämmar över av munterhet, vilken alltså är den miljö, där tonfallet får försöka att känna sig hemma. Om man nu ändå inte går med på det, att tonfallet bestämmer sig självt, men försöker bestämma det själv, så kan man ju komma på tanken, att det vore lämpligt att tänka efter v...

  Jag har själv alltid haft lätt för att bli entusiastisk, hisnande entusiastisk. Alldeles för lätt. Ja, man kan nog säga att det har blivit något av ett problem för mig, detta med alla översvallande intressen till höger och vänster. Ty det är just så det förhåller sig. Ni kanske inte tycker det verkar vare sig originellt, skadligt eller speciellt märkvärdigt. Men jag kan försäkra er, och ni håller säkert med, om ni bara tänker efter lite, att det finns olika slag av entusiasm, en god sort, och en som är hiskelig. Det är om den hiskeliga formen av entusiasm det här skall handla. ------------------------------------------------- Det skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja – knappt författare alls ) att ge råd i konsten att skriva en roman, eller att alls tala om, vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men, som allmän reflexion, kan jag ändå nämna, att en roman, som kommer att stå bland de odödliga prosaverken, som kommer att läsas i generati...

          I Madame Bovary spelar Flaubert ut kontrasterna, då Emma och Léon är på besök i Paris, på besök i Nôtre Dame, ( Emmas första, och enda … Hon återkommer sedan aldrig till Paris. ), som tråkar ut de unga till bristningsgränsen. Detta kyrkobesök, som också, via en liten skinntorr, skrikig guide med broschyrer, är ett besök i dômens historia, slutar bjärt med Léons beslut att via en gatpojke kalla på en förspänd vagn. Paret åker sedan genom Paris – Emmas så hett efterlängtade Paris, den ”sanna” överklassens ( och skönhetens, och lyckans boning ) - gator i flygande fläng, ( … kusken har t.o.m. klämt fast hatten mellan benen … ), med fördragna gardiner, och i vagnen kulminerar deras kärlek.        Denna samtidighet, - man älskar och åker - eller rättare sagt, den fascination som Kafka ( och troligen fler ) känner över denna samtidighet, ( i å ena sidan den vilda färden i en med hästar förspänd täckt vagn, och –...

  STATYETTERNA     Freud upplevde inte konst, men tolkade mönstren och figurerna i konsten teoretiskt, inte estetiskt.        Sjögren jämför den manifesta drömmen med ett stycke poesi, o. menar, att Freud inte hade minsta sinne för poesi heller, i motsats t.ex. till en F. de Saussure. Han hade däremot ett i det närmaste maniskt intresse för vitsar, som alla, av allehanda slag, tycks ha fastnat hur lätt som helst i hans minne, som aldrig uppvisade någon brist. [1] Boken om vitsen – som ingår i den trilogi, som enligt Lacan, m.fl. utgjorde kärnan i psykoanalysen; Drömtydning, Vardagslivets psykopatologi och Vitsen och dess förhållande till det omedvetna - är en omfattande exempelsamling på över 690 sidor.          Den judiska vitsen, som ibland ses som en originell skapelse, kan man kanske se mot bakgrund av det prosaiska i den flertusensidiga kommentaren till Toran , Talmud , och i den judisk...

  Vad hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLIVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I HALVMÖRKRTET. Seglarna och luffaren med locken i pannan, dessa som var gäster i vårt hus, de satt där i halvmörkret och drack te. Alla hade berättat, men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla de händelser som dök upp i seglarnas berättelser. Jag insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion. Min dröm, som liten...

    SKÄMTET SOM OMEDVETET   Freud skrev ju vid sitt statybelamrade skrivbord en ohygglig mängd böcker och artiklar, och i många av dem expanderade han det psykoanalytiska synsättet, - i andra är detta synsätt av mindre betydelse. I Freuds bok om vitsen ( Der Witz und seine Beziehung zum Unbewusstem . ) redogör Freud för vitsens koppling till det Omedvetna, och ansluter sig till den då berömde Spencers tankar om skrattet som spänningslösare. Skämtet skulle – enligt Freud – ge en vinst i psykisk energi, då det undanröjer inre repression. Nu har ju nyare forskning visat att en gäspning, en riktigt kraftig gäspning, som gör att det knakar i käkfästena, om man ser till den påföljande rent mentala avslappningen, är mer än dubbelt så effektiv som skrattet. Därför har jag själv skaffat mig en ny hälsosam vana, och gäspar nu oupphörligt när jag ser en Chaplinfilm. Humor kan ju vara – och är ofta – ett fruktansvärt vapen. Många modiga motståndsrörelser mot överhetens fört...

  Jag tänker på hur Kafka i romanen Amerika låter Karl Rossmann, som söker lyckan i Amerika, hamna på en balkong i en storstad. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen i och med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Ty Amerika” blev aldrig färdigskriven. Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i princip fortsätta i oändlighet! Romanen är anlagd så. Där finns ingen höjdpunkt. Inget byggs upp, och ingenting når en högspänning eller avspänning. Som barn blev Franz Kafka utstängd av sin far på en balkong. Som straff. Kafka glömde aldrig denna fruktansvärda upplevelse. Hur kan en far göra något sådant. Stänga ute sin son på en balkong mitt i gamla stan i Prag, om kvällen? I Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche s...