tänker jag då

Kapitel 9.         Fri igen.       Framåt vårkanten släpptes jag ut.       Sittande i en av solstolarna och gnidande mina svartnade fötter för att försöka få igång blodcirkulationen, ropade jag glatt mot tärnorna som svävade i det blå: "Quelles est vous?". Jag såg mig sen, sittande där i stolen, blek och gråhårig, omkring och fann att Elena verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Massor av plantor och buskar och träd tycktes ha importerats från det närbelägna China, och stående i träpottor var det nu veritabel skog kring slottet. Pramalan log och Elim kom fram - allvarligare och liksom lite smalare, - ännu mer lite lik Nicola Machiavelli - och välkomnade mig med en urgammal CocaCola.       Elena själv skred lugnt omkring med parasoll och beskådade sin lustträdgård med en kanariefågel i hand.       Greta-Lisa låg i en liten ynklig hemmagjord barn...

Kapitel 8. Fångliv.         Klockan var sju på morgonen den tredje februari då Petronella kom ner till cellen. Med sig hade hon ett bylte. Hon visade fram det och sa:     ”Här är ditt barn!”      Jag flämtade till.     ”Det var djäveln!” sa jag sen.     ”Jo du. log Petronella.” Vi får väl hoppas att ungen blir mänsklig i alla fall.”     ”Vad är det? Vad blev det?”     ”En flicka!     ”Jaha.” sa jag, missnöjt.     ”Hade du blivit nöjdare med en pojke?”, frågade Petronella, som nog såg mitt tydliga missnöje.     ”Nä, jag sitter ju här o dör.” sa jag.     ”Ja, jag vet. Vargarna saknar dig så mycket. Gnyr, gnyr och gnyr.”     ”Gör dom?” sa jag glatt.     ”Ja, dom gnyr o gnäller o får gå på Leponex och Trifanol och Nembutal, Zyprexa, Prozac, Atarax,...

Kapitel 7. En oväntad vändning.        Följande dag var handelsdag. Medved Jenisej skulle komma med sin ombyggda sneda svarta fiskebåt med matvaror och post. Jag bjöd upp handelsmannen till slottet när han anlänt. Väl på mitt kontor låste jag dörren, bjöd på en cigarr, och lutade mig mot honom, så att jag kände doften av hans skägg, och frågade viskande:      ”Vad skall ni ha för att ta mig från ön och till Ryssland?”      Den gamle fiskargubben betraktade mig med sina små blå plirande ögon och blåste sen ut ett moln av rök och sade så:       ”Ni är dum. Här e världen ände. Och en bra ände. Och vart ska ni då i Ryssland å göra?”      Bryskt sade jag:        ”Jag betalar.”        ”Jag tar inte passagerare.”       ” Fan! Ogint!”     Jag insåg gubbens makt och min vanmakt. Dessutom var j...

Nu har det hänt! Skulle köpa mat för femton enkronor på Johannbergs livs. Ägg och mjölk. Dom jävlarna ville inte ha pengarna. Dom ville ha sedlar. FAN: HELLER. Bojkotta!

Kaptenen är alltid ensam.      Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd….. Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.      ...