Greve Vaktels äventyr. Kapitel 9.

Kapitel 9.

       Fri igen.

      Framåt vårkanten släpptes jag ut.
      Sittande i en av solstolarna och gnidande mina svartnade fötter för att försöka få igång blodcirkulationen, ropade jag glatt mot tärnorna som svävade i det blå: "Quelles est vous?". Jag såg mig sen, sittande där i stolen, blek och gråhårig, omkring och fann att Elena verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Massor av plantor och buskar och träd tycktes ha importerats från det närbelägna China, och stående i träpottor var det nu veritabel skog kring slottet. Pramalan log och Elim kom fram - allvarligare och liksom lite smalare, - ännu mer lite lik Nicola Machiavelli - och välkomnade mig med en urgammal CocaCola.
      Elena själv skred lugnt omkring med parasoll och beskådade sin lustträdgård med en kanariefågel i hand.
      Greta-Lisa låg i en liten ynklig hemmagjord barnvagn och vände bort huvudet när jag hälsade på henne. Även hon tycktes - så liten hon nu än var - förakta mig.
     ”Jojo.” sa jag ….., och upptäckte att min röst blivit svag, och utan tonfall och inget att räkna med.
    ”Ni får bo i Kastellet!”, sa Elena glatt. Så gick hon för att rådgöra med Jenisej, som just var där, om nästa inköp av buskar, som om buskar var viktigare än till exempel filosofi.

     Pramalan eskorterade mig i båt till kastellet, på ön Theirs, som hade övergivits av amerikanarna. Vargarna - som var i fin form - följde med mig till min nya exil. Min papegoja var försvunnen. De grå djuren var gladast av alla att se mig. Gråast såg dock bekymrat på mig när hon trodde att jag inte märkte det, lade huvudet på sned och fällde ena örat.
      Pramalan berättade under färden på vågorna om läget på slottet, ovanifrån, så att säga. Elena hade visat sig vara den mest perfekta grevinna och "sannerligen" vuxit i de rätta skorna. Hon hade satt sig in i affärerna och styrt och ställt och satt systern Petronella på plats och Elim och Pramalan också. Det var inte bara trädgård hon ordnat. Nej, nu var finanserna överlämnade till Jenisej, som skötte placeringarna i Hong Kong och New York via Vladivostok.
     Ja, som jag nu var en föredetting  ( Pramalan kallade mig dock alltjämt "Greve"; en gång greve, alltid greve …. ) var jag nöjd med att få kastellet, och att där få göra vad som nu kunde göras där. Även om det smärtade att alltid bli förvisad, och handskad med jämt och ständigt, så var det intressant i sig.
      Vi var framme efter en timme och jag steg iland, medförande en säck med mat och kläder och lite fjädrig vargmat. Så steg vi fyra kastellare iland och Pramalan vände om och i den begynnande kvällningen såg jag honom gunga bort mot den svarta ön i öster. Så gick jag upp mot det runda kastellet, där allt i och för sig var mörkt om man bortsåg från de röda solblänk som den neråtgående solen här och där skänkte som reflexer i de små fönstren.
     Nyckeln låg utanför, mitt på trappan. En sån humor! Jag låste upp, gick in och famlade mig fram till en gammal fotogenlampa, som jag lyckades tända.
     Och oj, vad man hade lämnat kvar. Här fanns det surplus så det förslog. Gamla trasiga radarapparater, vapen, ammunition, bildelar, båtdelar, cyklar, kastruller, simfötter, garn, salt och socker och en enorm hög med veckotidningar. På väggarna lyste det av skönhet. Playboyaffisherna satt på rad. Jag lät dem sitta. För all del! För allan del!
     Sen lagade jag mat åt mig och djuren och gick till vila på en stor skinnsoffa, som sett bättre dar. Först sedan jag rökt en Pall Mall lade jag mig dock på rätsidan och somnade - lugn och glad över att fötterna kändes okey igen. Vad saker och ting läker! Och också de tre fyrbenta djuren sov. Ja, alltid en fröjd, den, att kunna sova! Den högsta.

Greve Vaktels äventyr. Caput 8. ( Kapitel 8.)

Kapitel 8.

Fångliv.

        Klockan var sju på morgonen den tredje februari då Petronella kom ner till cellen. Med sig hade hon ett bylte. Hon visade fram det och sa:
    ”Här är ditt barn!”
     Jag flämtade till.
    ”Det var djäveln!” sa jag sen.
    ”Jo du. log Petronella.” Vi får väl hoppas att ungen blir mänsklig i alla fall.”
    ”Vad är det? Vad blev det?”
    ”En flicka!
    ”Jaha.” sa jag, missnöjt.
    ”Hade du blivit nöjdare med en pojke?”, frågade Petronella, som nog såg mitt tydliga missnöje.
    ”Nä, jag sitter ju här o dör.” sa jag.
    ”Ja, jag vet. Vargarna saknar dig så mycket. Gnyr, gnyr och gnyr.”
    ”Gör dom?” sa jag glatt.
    ”Ja, dom gnyr o gnäller o får gå på Leponex och Trifanol och Nembutal, Zyprexa, Prozac, Atarax, Halldol och Albyl.
    ”Har ni skaffat apotek?” frågade jag hjärtlöst.
    ”Äh, vi låtsas.” sa Petronella. ”Allt e klenettsmet. Men vi lägger det i riktiga bruna burkar och skriver små etiketter.
    ”Jaha.” sa jag, påmind om att jag egentligen inte förlorat så mycket där jag satt. Var jag dum, så var dom i alla fall galna.
    ”Men det var ju roligt med barnet i alla fall.” sa jag.
    ”Ja, hon blir väl grevinna med tiden.”
    ”Grevinna ! Skall det vara något?”
    ”Vet du vad du är?” formligen skrek Petronella. ”Vet du hur du är???? Faktiskt?”
    ”Nä.”
    ”En dum, fånig snobb, en SNOBB, som sitter på cell! Som dessutom ser ut som en skräpgen i ansiktet!”
    Jag tackade för upplysningen och frågade sen.
    ”Skall barnet heta Tomtemor?”
    ”Nä, Greta-Lisa.”
     ”Jaha. Ett riktigt grevinnenamn.” sa jag, elakt.
           När Petronella gått satt jag på min brits insvept i en filt och tänkte. Möjligheterna skapade mina tankar. Plötsligt fann jag att jag grät av lycka. Jag hade fått ett barn. Ett barn! Greta-Lisa…..

Greve Vakterl. Caput 7. ( En roman om abjektet.)

Kapitel 7.

En oväntad vändning.

       Följande dag var handelsdag. Medved Jenisej skulle komma med sin ombyggda sneda svarta fiskebåt med matvaror och post. Jag bjöd upp handelsmannen till slottet när han anlänt. Väl på mitt kontor låste jag dörren, bjöd på en cigarr, och lutade mig mot honom, så att jag kände doften av hans skägg, och frågade viskande:
     ”Vad skall ni ha för att ta mig från ön och till Ryssland?”
     Den gamle fiskargubben betraktade mig med sina små blå plirande ögon och blåste sen ut ett moln av rök och sade så:
     ”Ni är dum. Här e världen ände. Och en bra ände. Och vart ska ni då i Ryssland å göra?”
     Bryskt sade jag:
     ”Jag betalar.”
     ”Jag tar inte passagerare.”
     ” Fan! Ogint!”
    Jag insåg gubbens makt och min vanmakt. Dessutom var ju hans upplysning - eller vad det nu var - ganska intressant. Detta var världens ände. Följaktligen sade jag åt gubben att påföljande onsdag medföra en liten hund. En lugn liten valp. Något prickigt. Jag grät över min godhet. Han avseglade och vi packade sen alla upp hans varor. Speciellt roligt var det med veckotidningarna. Ty här var ont om aktuella bilder på ön. Nu märkte jag dock att Elim och Pramalan allvarligt talades vid en bit bort. Hade månne Jenisej avslöjat min vilja att lämna ön? Jag satt inne i salssoffan med Grå då de två tjänarna mycket riktigt trädde in med var sin pistol i händerna och med ett par handbojor. Så nu var det roliga slut. Jag hade gjort något dumt. Något himla dumt. Jag skämdes inför mig själv när jag sträckte fram händerna och jag slutade livssvettas. Man satte mig djupt nere i källaren i en cell i ett valv bakom galler.
        Det behövdes inga ord. Allt var fullständigt självklart. Men jag hade inte väl installerat mig i den fuktiga cellen förrän min nyfikenhet fick upp ögonen. Vem, tänkte jag, skulle nu bli greve? Jag kunde nerifrån mitt källarhål höra hur diskussionens vågor gick höga uppe i slottssalen. Jag ställde om några terrakottafigurer så att de bildade en hörlur och kunde så höra valet:
     ”Elena är vald till vår Grevinna!”, hörde jag Elim säga med radikal röst.
     Barnet. Dom hade valt barnet. Som om det var en lösning. Dessa idioter på två ben. De skulle få se, och jag skulle få se. Men det skulle ge mig en chans. Särskilt när hunden kom! Hunden hade varit ett genidrag! ( Bara nu inte vargarna åt upp kräket.)

    Nu gick dagarna långsamt och jag frös och svalt medan man däruppe hade lagat flygeln och börjat spela något ohyggligt på den. Dum musik. Pramalan spelade tango. Om inte annat så skulle den s.k. musiken ta död på mig.
     Pramalan kom med mat. Han grät då och då och bad om ursäkt, men sade att det fanns ju gränser. ( Han menade inte att vara rolig.)
     Så hade läget på Auer förändrats. En annan dag hörde jag också att de båda gamla nu dött i varandras armar och båda begravts vid stelen. Nu var det vi fem kvar. Och handelsmannen. Jag hade inget fönster och min begäran om att få åtminstone gojan, hon med anledningarna, som sällskap avslogs av slottsinvånarna. En annan dag kom Elena och visade valpen. En liten prickig valp som hon kallat Tomten. Så kallade man väl ingen hund!
    ”Säg Elena, du förlåter väl mig?”
    ”Det kan man väl göra om hundra år.”, sa hon yvigt med ett litet leende och sprang iväg upp för att leka med Tomten.
     Jag tänkte, att om jag hängde mig nu, skulle väl historien ta slut. Men som jag inte var säker på detta, så hängde jag mig inte. Inte än i alla fall……, tänkte jag. Svagt.

     Kanske skulle Starotsken spåra upp mig, eller min syster. Vem vet?

Drawing

Fick inte köpa på Johannebergs livs. Hade för små pengar. Svälter ihjäl.

Nu har det hänt! Skulle köpa mat för femton enkronor på Johannbergs livs. Ägg och mjölk. Dom jävlarna ville inte ha pengarna. Dom ville ha sedlar. FAN: HELLER. Bojkotta!

Greve Vaktel, en roman. Kapitlet 6.

Kaptenen är alltid ensam.

     Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd…..
Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.
       Elim serverade varmt te´. Kaffe var det inte tal om.
     ”Varför i all sin dar lyder ni just mig?”, frågade jag, ur balans och trött som jag var och med drömmarens osvikliga logik.
    ”Det finns säkert en anledning.” svarade Elim.
     ”Vad menar du med det?”
     ”Ja, att det kanske finns en.”
     -”Va?”
     ”Anledning.”
     Nu knirkade jag till i stolen av häpnad. Här krånglade man till det.
     ”Nu vill jag höra hur du menar, käre Elim.”
     Jag lade till vänligheten i manipulativt syfte, vilket Elim genast märkte. Han tyckte annars om mig.
     ”Ja, jag finner ju praktiskt att lyda er, men varifrån idén kommer, det vet jag inte. Och kanske inte ni heller.”
    ”Nähä. Sa jag. - Så ni vet inte varför ni gör som ni gör?”
    ”Nja, dels, dels.” Mannen var blixtrande intelligent.
    Nu funderade jag ett tag. Pysslade med gojan som låg i sin kartong och tittade ömsom på den ena ömsom på den andre. Som av roat intresse, eller inte…. Som om också den bollade med en anledning.
    ”Säg, Elim. Kan ni inte fråga mig något som ni vill veta lika hett som jag?”
    ”Jo, men så smart!”
    ”Nä, fråga på! Jag ber om det.”, menade jag, låtsat infantilt.
    ”Varför tillåter ni er själv att bestämma här?”, frågade Elim.
     Nu var det verkligen illa att jag hade skadat min tå och hamnat i länstolen. Varför i helvete skulle man tänka så mycket. Är inte makt en ren fantasi? Det är nu inte fantasin som styr tanken, det är möjligheterna. Och när de senare är begränsade, då rinner tydligen frågorna till på det mest konstiga vis. Och sanningen är en kombination av ren fantasi och brist på densamma.
     Jag bad nu Elim att öppna kontorsfönstret för att släppa in lite sommarvärme in i slottet. Slottet var egentligen inget slott.
      Utanför kvittrade en sparvhök.

     ”Jag bestämmer naturligtvis just för att ni vill det!”
     ”Nja.” sade Elim. Och fortsatte: ”Vad är hönan, och vad är ägget?”
      Nu tittade Elena in med några klenetter. Hon sjöng lågt: "Oh, what a wonderful morning…."
      En sån dum sång!
      ”Nä, detta går inte! Sa jag.” ( Och det var ju uppenbart att Elenas handling hade avgjort det hela.) ”Nu skall vi inte grubbla utan ta saken i egna händer. Jag är inte intresserad av småsaker. Den som inte tänker "en gros" kommer aldrig nån vart!”
     ”Men ni kan väl svara!” Insisterade Elim, oförskämt. Pramalan skulle aldrig sagt så. Pramalan var mer en omtänksam typ. Elim var näsvis och klok…
     ”Jag tar mig rätten, där ingen annan tar sig rätten. Vill du kanske ta över, Elim?”
     ”Nej , nej, på inte sätt. Hur skulle jag kunna det? Då kommer jag ju i samma sits.
     ”Ja, varför inte. Du som är så klok?!”
     ”Nej, jag skulle aldrig kunna försvara det valet inför mig själv. Svarte Petter vill jag inte ha.” sade Elim och vände på klacken och lämnade mig med Elena och gojan.
     Jag satt som förlamad. Elim hade förklarat allting så elegant och samtidigt så tarvligt. Makten som Svarte Petter. Vinden rörde om lite bland pappren på bordet. Gojan muttrade och Elena lallade.
    ”Vad talar ni om, herr Greve?” frågade Elena.
     Jag såg på flickebarnet. Vad skulle bli av henne. Skulle hon bli lycklig, lyckligare än jag. Vad skulle hennes lycka bli…..?
    ”Asch, strunt och politik.”
     Elena stödde sig med båda händerna mot bordskanten och såg mig i ögonen och frågade:
    ”Kan jag inte få en hund?”
     Jag svarade undvikande på detta, sa att vi bodde på en enslig ö, och bad sedan att hon skulle leda mig ned till slottssalen.
    "Kaptenen är alltid ensam." tänkte jag då vi långsamt tog oss ner för trappan.
     Pramalan höll på att laga flygeln. Det var trevligt med en praktisk person. Petronella oroade sig för sina föräldrar:
     ”De är så svaga.” sade hon sorgset. "Så klena så.."
Jag skämdes över att inte ha besökt dem. De var ju sannerligen också människor.
     ”Vet de vem som är greve?”, frågte jag.
     ”Javisst, det är klart. Jag har sagt att det är Ivan den förskräcklige.”
     Hon log härvid. Jag avvisade hennes leende.
     ”Ja, idag blir en rolig dag.” sa jag rakt ut i luften, begrundande att det just var jag som valt att bestämma allt på ön. Tills nån annan gjorde det.

     ”Att laga en Steinway”, sade Pramalan , ” är inte det lättaste.”
     Med en smäll lossnade just då en tangent och flög i en båge över rummet och landade på vargen Grå, den minsta, som ryckte till och ilsket förvånat betraktade Pramalan. Denne ursäktade sig inför vargen, som då åter slöt ögonen.
     ”Tänk om jag är med barn! ”, sade Petronella plötsligt.
     Hon hade faktiskt en egenartad förmåga att själviskt tänka mest på sig och de sina.
     Elim smög tyst i gallerierna och iakttog en obehaglig Savonarola-tystnad. Men Elena började gymnastisera på golvet. Hon hjulade fram och tillbaka.
     ”Nu är det väl dags för lektion, Pramalan?” sade jag..
     ”Det är Elim som har hand om filosofin.” svarade denne.
     ”Jaha. Elim! Filosofi! Kunskap är nyckeln till allt ont.”
     Elim masade sig fram till soffgruppen och satte sig i en blå fåtölj.
     ” Ja. sade han. Då börjar vi. Vi börjar med Sokrates.”
     ”Varför det?” undrade Elena klokt.
      ( Så klokt man nu kan undra. )
     ”Ja, det är arbiträrt.”
     ”Va? Arbi va då?” undrade Elena.
     ” Vi måste ju börja nånstans. Och Sokrates är väldigt bra, eftersom han är dubbel. Det är bra att börja med en dubbelhet, i sin tur, ty då tar ämnet aldrig slut.”
     ”Dubbel?” undrade Petronella, tvekande, men ändå inträngande på något sätt.
     När jag märkte att det filosofiska samtalet startat ( med undran, som sig bör …. Oh, ljuvliga undran …. ) smög jag mig långsamt, om än med svårighet, ut ur slottet och satte mig i en av de portugisiska solstolarna.
     Det gladde mig att jag svettades. Den som svettas, den lever.
Över mitt huvud utkämpades en strid mellan en kondor och en röd sparvhök.
     Jag iakttog de olika metoder som antagonisterna använde. Det visade sig att kondoren använde sin tyngd mot sparvhökens kvickhet.
Jag såg det – åter - som ett tecken (!) att kondoren vann genom att helt enkelt trycka till sparvhöken till marken i ett 50 meter långt nedtryck. Jag applåderade och sparvhöken … den dog och blev sedan soppa åt oss, eftersom Pramalan snabbt var framme, viftande undan den häpna kondoren med en påk.
     Sen måtte jag ha slumrat. Jag var psykiskt uttröttad. Jag märkte inte att Pramalan lade en filt över mina ben och stoppade om mig. Jag såg inte hans ansikte. Jag var inte där. Jag sov, och i min drömfantasi och där red jag på en stor noshörning ut och in i Niger. Otaliga gånger vände vi in över gränsen till och ut över gränsen från Niger, som vi trodde var ett land. Nu är det en flod, men vi trodde det var ett land.