SALONGERNA

 

 

_SALONGERNA

_{roman av}

 

Kaj Bernh. Genell

 

 

 

 

KAPITEL ETT.

_{Månen sken full denna septembernatt över Sten Sturekyrkan och den närbelägna Västra Karschgatan. Kyrkan låg på en liten höjd i en mindre gruspark. Gatan löpte fram till kyrkan, men just bara som en bigata. Parken var bara helt knappt insprängd i stadsbilden, och bortsett från kyrkan så fanns där även ett läroverk, som visade baksidan, med stora kvadratiska, gardinlösa fönster åt både sandplan, volyminösa träd och det spetsiga kyrktornet. Molnen gled kantbelysta sakta över en mörklila himmel. Sommaren hade något dröjt sig kvar.}

_{Väl i det skarpa ljusskenet vid ett periodvis välbesökt fastighet på Västra Karschgatan kunde man se att klientelet var unga välklädda människor, ofta nog berusade och på väg från en lyxkrog och således förledda av någon lustigkurre till frestare till att öda pengar en timme eller två tillsynes på sådant som egentligen inte var något på gatans nattklubb. En av stadens få sådana.}

_{Det hade just slutat regna. Vädertjänsten hade meddelat att en storm var annalkande, men ingen i staden hade ännu inte märkt av några kraftigare vindar. Man var helt upptagna av annat. Den skadeglädje varmed vädertjänstens unga damer i radion rapporteda om det annalande ovädret var ingen glädje som nådde människorna vid Västra Karschgatan.}

_{Klockan var omkring nio. Den medelålders, skallige mannen i ljusgrå flanellkostym låg snett framstupa i den smala stentrappa, som ledde via en grön dörr från entrén upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med ett stickvapen, för att sen knuffas huvudstupa ner för den branta trappan. Servitören eller utkastaren – han tjänstgjorde i båda dessa fack - kunde av den onaturliga halsvinkeln genast dra slutsatsen att denne var död.}

_{Dödsfallet skakade om i hela stadsdelen Sten Sture, vilket var en välbärgad men också egendomlig stadsdel. Inte bara de ljusskygga som var på väg ut från och in till klubben, men även de många stormrika människor, som kom med attachéväskor eller små shoppingbagar eller rastade hundar i kyrkparken, stod som slagna av blixten. När det långa polisfordonet med tjutande sirener slutligen kom fram till den famösa klubben. Club Hein, ryktbar i den lilla stadens undre värld, som låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum, så blev många förskräckta.}

_{”Vad är det som har hänt?”, ropade en ung man med blonderat hår och en rubin i örsnibben.}

_{”En man ligger död i trappan.”, svarade en securitasvakt, som kanske varit placerad på krogen i andra änden av gatan. En Italiensk trattoria, som serverade olika slag av pastarätter.}

_{En äldre man med blått hår, i påfallande sliten, men elegant pälsbrämad rock snyftade:}

_{”Vad är det för människor som sticker ihjäl varandra på det här viset. Sånt här hände aldrig förr i tiden. Ja, jag säger bara det."}

_{En annan proper herre, av mer bastant slag ropade:}

   _{”Gräsligt! Gräsligt! Så ihjäl dräggen!”}

_{En stark målad, smal, parant affärskvinna med en ofantlig näsa riktade en uppmaning på bruten svenska till alla som ville höra på, medan hon blickade runt om sig på gatan utanför klubben:}

   _{”Släng ut alla utlänning! Det är deras fel!”}

_{En man, som inte tycktes ha på klubben att göra, då han var iklädd en blå vindtygsjacka och bar en röd ryggsäck, snubblade ut ifrån klubben och såg sig villrådigt omkring. Efter att ha blivit knuffad i riktningen mot centrum, valde han motsatt riktning och sökte sig istället åt kyrkan till. Han blev uppmärksammad av klubbens utkastare, som tydligen varit ett ärende, då han just anlände från andra sidan gatan.}

_{”Vem är du?”, ropade han efter mannen med ryggsäcken. Men den sportklädde undvek villervallan, vinkade bara avvärjande till vakten och log lite, som on han sa: ”Kors sånt ståhej!”, tryckte sig mot en vägg, där han stod och andades ut.}

_{Vakten rusade nu in genom entrén.}

_{Här svängde klockan 20.16 upp ett stort ljusblått polisfordon vid den främre ingången på Västra Karschgatan, och ut rusade tre poliser med dragna vapen, pistoler och en karbin. De skrek högt:}

      _{”Polis! Ambulans! Undan!! Polis!”}

_{De människor som fanns i närheten gav sig springande iväg ett stycke mot centrum, alltså bort ifrån klubben och den närbelägna Sten Sturekyrkan, vars bakre port stod på glänt. I porten till klubben stod klubbens nye ägare, Pontus Nilzon. Hans röda hår stod på ända och vid hans breda sida – greppande hans arm - huttrade en diminutiv, mycket mörkskinnad, flicka i ljusbrun långhårs pälsjacka över en blå gnistrande paljettklänning och med en jättelik svart huvudknut i en vit turban, vars ena, av en strålkastare upplysta, sida syntes fläckad av färskt blod.}

_{Mannen med den röda ryggsäcken, som stod intill husfasaden en tio meter bort, beskådade alltihop med öppen mun.}

_{Knappt hade polisen anlänt, när det började forsa ut människor från klubbens entré, hela rader av förhållandevis välklädda och välfriserade män, som alla viftade med armarna. Mängden av personer på gatan var närapå absurd. Man hade inte kunnat tro att det under en vardagskväll kunde finnas så många människor på en ordinär innerstadsgata som Västra Karschgatan.}

 

_{Man kringrände liket och man argumenterade med poliserna, och det hela slutade så med att tre av männen följde med ambulansen, när denna gav sig av. Polisen spärrade av trappavsnittet vid entrén till Club Hein, så gott det gick, eftersom alla klubbesökarna, de flesta, vad man tyckte var lite konstigt, klädda i mörka kostymer, alternativt flanelljackor i purpur, rödkindade vimlade omkring som yra höns.}

_{-------------------------}

_{Denna gata, Västra Karschgatan, var inte bara nattklubbsgata men också platsen för en av stans dyraste, fashionabla och eftertraktade skolor, och denna skola – som från början varit enbart dedikerad till undervisning av högreståndsflickor - hade tagit i anspråk nära nog samtliga hus i närheten, hus som samtliga byggdes för mer än hundra år sen, i gotisk/nationalromantisk stil, bemängda med utsirade torn och pilastrar, utom just de tre våningar helt nära parken, i vilken Club Hein Bleue huserade. Men faktum var att inga andra än personer ur de högre samhällsskikten bodde här.}

   _{Det var dock ytterligare trångt om saligheten här. I de våningar som låg ovanför klubben, från fjärde till åttonde var också ett sällskap inhyrt sedan årtionden. Detta sällskap hette Föreningen för historia och filosofi. Men det gick allmänt – d.v.s. i akademiska högerkretsar - under namnet ”Salongerna”. Klubben och salongerna hade ingenting med varann att göra, men var helt enkelt båda hyresgäster hos en fru Schipold. Föreningen och klubben delade ingång. Tog man till höger i entrén, via en röd dörr, så kom man till klubben, via en enkel trappa, till vänster och man kom till föreningen, via fyra trappor eller en hiss. Dörren till föreningen var grön. Röd eller grön. Grönt är intelligensens färg, sa Strindberg.}

_{Så kunde man i vanliga fall om natten se en liten ström av människor på spindelben, och i läderstövlar vackla och kryssa sig fram, likt knappt synliga dimgrå skuggor, på den öde Västra Karschgatan ända tills de blev tydligt upplysta av den rad lyktor, somliga festligt röda och gröna, andra lismande gula, med vilka den obskyra klubben behagade upplysa entrén. Intill den breda entrén,, med dess foajé med de två olikfärgade dörrarna, fanns på fasaden tre blyinfattade fönster, där Club Hein annonserade sin – och de nätta dansösernas – närvaro med pråliga affischer och med diverse med vita stjärnor klumpigt censurerade fotografier i svartvitt av nästan nakna flickor.}

_{Husen var ju egentligen vackra nog, ja så det förslog. Tinnar och torn. Egendomligt var det att man tydligen kring år dazumal, kring 1890, vid byggnationen, inte kunde bestämma sig för om husen skulle vara gotiska eller just nationalromantiska. Blandningen öppnade för närmast för det hiskeliga. Så liknade husen närmast illustrationer till Dracula, med utensilier från Buttericks.}

_{Men det moderna livet var ju sådant. Man begav sig från tomhet till tomhet – i arkitektur eller vad som helst.}

_{På vägen till all världens salighet kunde ett ögonkast eller två utväxlas - i vänlighet - eller några komiska fraser, som aldrig glömdes. Eller ett knivstick kunde – i fiendskap - mutilera eller taga liv av daga. Allt var yta, och allt var samtidigt pengar.}

 

_{Eftersom klubben – många skulle säga ”porrklubben”, andra ”nattklubben” - inte alls var flott, men snarare tarvlig och enkel, liksom föreningen för filosofi – ”Salongerna” – var några enkla, men rätt stora, rum - så kan man undra vad det egentligen var som ännu efter 20 års existens lockade dit kunder. Det var, det kan jag tryggt säga, varken flickorna, baren eller musiken. Men vad var det då? Och vad för en klubb var det, bakom det gåtfulla namnet, som nästan ingen förstod? Och bakom den dockskåpsaktiga fasaden?}

_{Man kan nog tryggt säga att det handlade om försäljning av diverse sinnesförhöjande substanser som man kunde tillföra kroppen. Heroin, kitt, steroider och annat, samt diverse handel med beröringar, synintryck och egendomliga poser och stönanden.}

_{Över huvud taget var det halvdana och stillösa i att detta glädjepalats och att den historisk-filosofiska klubben huserade på samma gata, vilken i sin tur låg ett stenkast från en liten gotisk kyrka helt symptomatiskt för den lilla staden.}

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL TVÅ.

_{I en bänk i kyrksalen inne i den av gul sandsten solitt byggda Sten Sturekyrkan satt den medelålders mannen med den blå vindtygsjackan och den röda ryggsäcken. Hna var kort och ganska stabilt byggd, lätt skallig och med en ljusblå eftertänksam blick. Prästen kom nu in. Han var lång och mörk och klädd i svart kaftan. Lite förbluffad stannade prästen till och lade handen på ryggstödet till en av kyrkbänkarna och tappade då sin psalmbok. Den gled ned framför bänken, där den lade sig vid en regel som tjänade som fotstöd. Prästen, som bar ett par tunna glasögon, som hotade att glida av,  fick krångla sig in i bänken och luta sig ned, mycket obekvämt, för att med ena handen söka leta rätt på sin bok.}

_{Den främmande mannen, i sin sportiga utstyrsel, satt i en bakre bänk och stirrade framför sig, som om han funderade över något och märkte knappt av prästens inträde.}

_{”Är det inte Axel?” frågade prästen, som nu fått tag på sin psalmbok.}

_{”Åh, är det inte Wallin?” svarade nu mannen med ryggsäcken, som var lite röd i ansiktet, som om han nyss sprungit, men ändå var samlad.}

_{”Det var ju åratal sedan!”, sa Wallin, som tycktes ha anslag för spydighet och nu stort leende stoppade undan psalmboken i en ficka i kaftanen. Han sneglade härvid upp mot taket, där stora av gjutjärn förstärkta träreglar höll upp ett mörkt blåfärgat valv, i vilket glasbitar gnistrade likt stjärnor.}

_{”Ja, och så kommer jag när det skall bli storm…”, sa Axel.}

_{Och ute friskade det i.}

_{”Ja, jag är på väg att ta en runda i kyrkan, nu efter musikstunden.”, sa Wallin. ”Så att inga fönster står uppe i fall det blir …”}

_{”Men inga fönster står väl öppna i en kyrka?”, sa Axel, som, fortfarande lätt andfådd, sneglade på ett programblad som låg kvarglömt, iuppslaget, på ryggstödet till framförvarande bänk.}

_{”Nja, efter renoveringen så satte vi faktiskt i vädringsfönster. Folk tror inte…”}

_{”Vädringsfönster!”, skrattade Axel. ”Jojo.”}

_{Wallin bet sig i tungan och sa:}

_{”Kommer du för att träffa Inga eller?”}

_{”Nä”, sa Axel, ”Inga och jag är ju skilda. Jag komemr bara för att uppleva atmosfären här, efter som jag har bott här så länge. Men sen åker jag ut till Lerum, där jag har minh lilla stugfa.”}

_{Men du har varit bortrest. Eeler? Jga har ju inte sett dig på flera år ju?” Wallin krängde nu av sig kaftanen medna han pratade. Uppenbarligen var de tyvå mycket gamla bekanta. Annars betedde man sog ju inte så som präst.}

_{”Jojo. Jag har varit i Frankrike. Jag brukar bo i Paris då och då. Jag skriver mina böcker där.”}

_{”Javisst ja, Du är forskare ja…”}

_{”Men hur ’r det med Inga?”, frågade nu Axel, med skenbart lätt tonfall.}

_{Wallin log nästan synligt inombords.}

_{”Hon mår utmärkt.”}

_{Axel log frånvarande. Fyra år tidigare hade han bott med Inga på Västra Karschgatan, där Inga valt att bo, på grund av just närheten till denna kyrkan, där han och Wallin nu hade sitt samtal. Han själv hade varit lärare på Universitetet och Inga hade sin organisttjänst här i kyrkan.}

_{I programbladet som han nyss läst hade han sett att Inga just tidigare denna kväll hade spelat i kyrkan, under musikstunden, stycken av Bach och Pachelbel.}

_{”Så du är här för att hälsa på?” sa Wallin.}

_{Axel mörknade nu lite.}

_{”Faktiskt så blev jag nyss vittne till ett mord.”}

_{Wallin ryckte till. Han kände inte till och hade ingenting märkt av kalabaliken utanför, bortsett från att han hört sirenerna när polis och ambulans kommit till Västra Karsch, men inte brytt sig om att gå ut och titta.}

_{”Ja vad händer där ute? Jag tänkte det var en trafikolycka ller något? Det är ju så mycket folk där vid klubben….”}

_{”Fattar du inte,” skrek Axel i det han stoppade på sig det lilla beigea programbladet,” att det var ett mord på klubben, Och jag såg det!”}

 

reflexion

 

Med reflexion förstår jag lust. Reflexion är ett förhållande. Där tom identitet icke slagit igen dörren om sig själv, - där finns reflexion. Reflexion är som en frihetens aktivitet i rum, där inga gränser ännu har legitimitet….Där kan glädjen frodas ordentligt. .Lustfyllt, - sällan som någon plågsam dans. Den är så att säga den "glada retoriken": den försöker övertyga dig själv om att du ännu inte vet vad du genom denna ganska enkla syssla kommer att snart få veta…. Just det, att det är fråga om retorik, en inre retorik kanske man inte i första hand tänker på. Den övertygar och tröstar och ger kunskap på en och samma gång! Reflexionen är så lik en självgående maskin. En lång lust, som lätt finner sina orter hos oss människor. Reflexion är som ett landskap utan bortre gränser. Utan att tänka på eventuella andra landskap. Och då har filosofin lätt att leva.

 

Reflexionen är ständig, - liknar en hand, uppehållande mig i en atmosfär av en variation, en anda, som kanske blir till personlighet. En bearbetning av observationen, och samtidigt ett blickande inåt, och inåt åt alla håll, in i varje skrymsle, hämtande varje liten reaktion därinifrån på vad som nu kan ha retat ; ett sammanlänkande, likaväl obundet av intresse , och idogt blockerande andra lustar och begär än reflexionens, men ändå kapabelt till ett utnyttjande alla lustar och begär. Som en andning, - så är ju den reflexion, som på detta sätt får en estetisk karaktär, "det klassiskt intresselösa".

Att man reflekterar, och att man reflekterar på att man reflekterar på ett sådant sätt, att man iakttar sina reaktioner i och med , i det att, man tar varje reflexionssteg, - liksom tecknaren, när han tecknar, efter ett eller ett par streck lyfter pennan och ser vart detta eller dessa enskilda senaste streck fört honom, ser om det "stämmer", och han lär av detta och lägger på minnet varifrån han kom, och vart de senaste strecket tog honom, - så är det också med den som reflekterar.

Jag talar här inte om den slags reflexion över ett begränsat vetenskapligt problem, som naturvetaren ofta ägnar sig åt, för att göra en beräkning av universums storlek eller liknande. "Min" reflexion är ngt mera filosofens eller vardagsmänniskans.

Nu kan ju tecknaren ofta också grubbla över hur det kom sig att det eller det strecket gav den eller den effekten - inte bara på papperet, utan djupt in i själen på honom -, och det är som om tecknaren då gick djupt in i huvudet på sig själv och in i sina ögon , blir fysiolog - samtidigt som tecknare - och betraktade enskilda tappar och stavar och små små trådar ibland ganglieceller, - sådant som han vagt känner till, och de machband ,( den för alla bekanta, av alla erfarna förstärkningen av tingens konturer via ett system i ögonbottnens konstruktion ), som faktiskt omöjliggör varje avbildande,- alltså, som om han bedrev fysiologiska studier i anslutning till sin konst, sitt tecknande….( mach-band.)

På samma sätt kan det ju hända att den som sysslar med analytisk reflexion, iakttar sin egen reflexion över ett bekant fenomen, och reflexionen på det reflekterade. Han måste se om det finns ngt som omöjligör det, som han tror att han håller på med….. Han måste då kanske i första steget tänka på om den första reflexionen bringade någon "ny" kunskap till honom. Kanske har han lagt samman två och två, och åter fått …. fyra, - eller han har sett ett invecklat samband mellan några märkvärdiga tal eller deras exponenter, och då ger han sig in i att försöka ta reda på vad han använde i reflexionen, och vad det var för känslor som åtföljde de verktyg som han då brukade, - om det var ett egenartat grepp som fick honom att se sambandet, om känslan födde greppet, och om hur den känsla kändes som åtföljde processen, om han kunde bilda sig en uppfattning om hur detta "sanningens ansikte" såg ut, - ty i insiktens ögonblick var det som om det snabbt svävade förbi…., och han kan jämföra känslan med andra liknande känslor som åtföljt andra insikter, små och stora, ---- ty han är ju en sann reflekterare ------, -och, om det nu är så lyckligt att han finner ut, att reflexionen inte slutade med att två och 2 är fyra, eller att detta eller detta andra samband gällde, eller att de känslor som födde reflexionen och de som åtföljde och de som efterföljde var helt olika några andra han haft, men att han kom till en djupt insikt om att hans liv, - det kan ju vara det han ägnar mest tid åt att fundera över -, betydde just det eller det, liksom det borde ha den innebörden för alla människor i ungefär samma läge som han befinner sig i, och att denna insikt inte bara var olik men helt annorlunda, och mycket vackrare än de insikter han haft om sitt liv någonsin tidigare, på ett sådant sätt, att reflexionen nu hade placerat honom i ett land, ett land han aldrig besökt, men ett land beläget mellan allt han besökt...., så att det nu fick en realitet det nästan inte borde ha haft, en realitet som var stark nog att beröra honom, men en realitet svår att benämna, och speciellt svårt var det, att benämna denna realitet som en upptäckt, ty vem skulle, - i detta läget -, tro honom -: det var reellt och det var icke reellt, - det var vackert och det var ett steg, ett framsteg,- ett reflexionssteg - , som hade fört honom med ens långt in i ett land, som han nästan inte kunde tänka sig ha besökt någonsin, - vare sig i drömmen , i ett tidigare liv eller i vaket, reflekterande eller icke reflekterande tillstånd- så bör han tänkta på hur det kom sig, hur reflexionen tedde sig, hur dess karaktär var, som reflexion betraktad!.

Han är som tecknaren, när denne inte bara tecknat, - eller tecknat likt, men tecknat något, där han ville befinna sig mitt uppe i, ibland dessa linjer… och som nu tecknaren snart beslutat sig för att teckna på samma sätt, men från en annan sida, och beslutat sig för att: detta tyckte han om!, mycket ! Så älskar reflekteraren sin reflexion och sin reflexion över reflexionen i detta sitt reflexionsrike, där reflexionen är, men icke är sådan, att den kan ses av envar , men för den, som har verktyg att betakta reflexion…….

Med en reflexion som är baserad på erfarenhet, annat än något redan bekant, - det som är beskrivet ovan är såsom man beter sig vid hanterande av symboler som man redan erkänt! - förhåller det sig annorlunda.

Vi återkommer till detta. Ty vi har ännu inte kommit till en reflexion om vad som är verkligt, vad som existerar eller varför …. Ontologiska och metafysiska  spörsmål, som ju alltid ligger under all annan reflexion och lurar…..

Ty detta, reflexionen, den fria, s.a.s. "givna" reflexionen - som vi alla känner till - ( hur bra eller dåliga vi än är på att genomföra den….) är ju alltid en dubbelrörelse, en duplicitet, en jämförelse, som ibland slutar i det, som jämföres, slutar bland allt detta, som bildar ett speciellt ställe, där man obehindrat kan andas och andas ut, där den stora Friheten härskar, på den intellektuella reflexionens härliga "elyseiska fält"….

Och det är här inte alls tal om en negativ frihet, en frihet där man är fri ifrån där man lägger sitt hjärtas ben på ryggen, ty man har här kunnat etablera en ny, en verklighet av ett speciellt slag i frihet, - av en möjlighet som dök upp som ur ett Intet, som kunde här skapa en viss nära-nog Realitas, som gav en lust och glädje in i hjärtats innersta outforskade och okända tillhåll…….

Reflexion får icke vara bara ett: så skulle man kunna göra, utan måste i grunden vara en intellektuell handling: en reflexion måste kunna kunna klassificeras såsom ett steg i en tanke- och personlighetsutveckling, där steget inte har någon ångerklausul inskriven. En reflexion är en reflexion. Och jag erkänner den såsom en del i mitt liv. Alltså:

Denna nära - nog - Realitas är en väl så god Realitas. Nära-nog är vad man skulle kunna säga : tätt intill. Detta är - när allt kommer omkring - själva grunden för reflekterandet,- det som tycks vara ett "lustreflekterande": att realitetsgraden i reflekterandet tycks högre än den realitetsgrad som man kan finna hos ett förgängligt ting , en stol som rätt vad det är faller isär, en planet som brinner upp….. eller hos en människa , en Annan , som man ( i allmänhet ) inte kan lita på, - trots allt vad alla dessa idealistiska teoretiker i den Andre-filosofin säger - vars tankar man aldrig riktigt ( riktigt ) kommer underfund med o.s.v….., alltså, : att realiteten i reflexionen upplevs såsom reellare än allt annat, ( och tryggare: man vet var man har den! HOS SIG SJÄLV! ) inte bara reflexionsmässigt, som antytt , - utan även känslomässigt: den känsla som åtföljer reflexionen är mycket starkare hos den , som som reflekterar ( på detta sätt ), än känslor inför annan s.k. verklighet.

Det är ,som bekant, inte alls ovanligt bland diktare och filosofer, att dessa säger: "Endast då - när jag skrev - levde jag!".I infallet. Upplevelsen av realitet är då intensiv. ( Och omvänt, - främlingsskapet inför de påtagliga tingen, eller inför vyn utanför fönstret….) - Så kan man t.ex. se Gunnar Ekelöfs Herren Någonting Annat som en kuriös skuggbild av reflekteraren.

Man kan då se reflexion såsom något som enbart främlingar sysslar med…… Men så enkelt är det ju inte. Och det är ju inte heller så enkelt att alla främlingar lyckas med sin reflexion. Tvärtom, - de flesta av de "lyckliga reflekterarna" får se sig hamna i ett ganska förvirrat tillstånd, i en rätt obegriplig realitas….. med tiden….Reflexion är en vansklig syssla.

En poetisk främling måste ha en väldig känsla för vad som inte är verkligt……..

Filosofi och reflexion är ett kryssande: filosofen kryssar mellan extremer , men i full konsistens, i reflexionens stora lust bland infallen, fantasins atomer, : , Filosofen måste kunna argumentera mot de båda fundamentalistiska ytterligheter som framgår ur:

   1.) Ingenting spelar någon roll.

och

    2 .)Allt spelar roll. Allt betyder något .,…… och i ett huj förklara att common sense ofta saknar ……. symboler. Helt huvudlöst.

      Sådana ideer, i vad Husserl kallar "livsvärlden", vilket blivit ett begrepp, som finnes iden dagliga reflexionen är för det mesta vaga som:" Något sådant v i l l jag .". Ointressanta är idéer, vilka ger en komplett byggbeskrivning av en väldig maskin. / Där har vi också filosofins svaghet: I stället för svar på en fråga tillhandahåller filosofin en lite annorlunda föreläsning, bestående av frågor, en mängd sådana, vars antal ökar exponentellt…………..Framför allt och över allt annat så är reflexion utsträckning…. Intellektuell linje. All reflexion är inte filosofi. - Filosofi är någonting underligt,……. - något man blir förälskad i, - vilket i sig är underligt -, såsom Sokrates i Gorgias påstår att han är förälskad i filosofin, och såsom Kant påstår, att han drabbats av ödet att vara förälskad i metafysiken - i hans nedgörande bok om Swedenborg. Och om nu all reflexion kan karaktäriseras som inkrökthet, som självkärlek……Varje gång jag avviker från min reflexion börjar jag en ny, men jag är fortfarande identisk med mig själv.Målet med reflexionen är att jag skall besluta mig för att avvika ifrån den. Vika in på avvägen. Detta mål måste jag ha in mente hela tiden, men det får aldrig störa den aktuella reflexionen. På så sätt har jag alltid ett dubbelt mål med min reflexion. Att fullfölja den, och att ( när som helst ) avvika från den.

Detta är det ideala.

 

   Reflexionen är väl bara en samling negationer? En samling negationer. Inte i den uppbyggliga, hegelska-adornoska . Nej! I den sanna andan av bortstötandet av…..det tarvliga i all existens. Jag skall förklara vad jag/ han menar: i en argumentering mot denna "anda"…. Någon måste säga ifrån.------------- Man måste då och då stanna upp, och man bör då och då säga ett NEJ. - Det är absolut inte så, att det är negationen som är den drivande kraften i världen.

"Dialektiken driver sig själv framåt genom extremer, driver tankar med den allra yttersta konsekvens till den punkt där de vänder sig mot sig själva, istället för att kvalitativt förändras.", som Th. Adorno en gång skrev, till mångas förfäran. En förvanskning av både G.W.F. Hegel och Karl Marx, menade man . Men efter " den drivande kraften", så kommer negationen som den avgjort nödvändiga korrigeringen utan vilken dumheten sulle segra totalt .

Den väsentliga reflexionen uppkommer egentligen aldrig ur ett nej. Nejet är överskattat. Ingen diskussion är fattigare än den som är uppbyggd antitetiskt. Nej, den diskussion är rik, som bygger på nya överraskande infall, PÅ SIDAN AV nejet………… Jag är ingen anhängare av det ….. dialektiska……. Reflexion är att avvika. Reflexion är väl ytterst att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka! Det är sann reflexion. Reflexion ut i det oändliga, så att säga……. ( Jag kommer att tänka på den österländska spekulationens ying och yang, där det i varje ying bor en liten yang, i varje yang finns ett litet ying: i varje ja finns nog ett litet nej ; i varje nej ett litet ja, - något som då, följaktligen varken helt kan förnekas eller bejakas……)….

Eller hur förhåller det sig…..?

Det tycks rimligen som om den, som framställer yttranden om reflexion också måste framställa någon teori om medvetande. Helst också om Jaget. Ty reflexion försiggår i vad som brukar kallas ett medvetande, eller i ett Jag, en människa ….eller i en tankeverksamhet. Och att nu detta bör redas ut, - det är det som ställs som krav. Jag - som skriver detta - kan bara säga, att jag inte äger mer än reflexioner kring begrepp som medvetande och tanke, - ingen teori. Reflexionen föregår däremot inte medvetandet. Medvetandet är på något sätt primärt… har man tänkt sig.

Svensk slavhandel på 1600-talet.

 

 

Svenska Afrikanska kompaniet och Hendryk Carloff

 

Under drottning Kristinas regenttid, vilken löpte fram till 1654, hade en affärsman från Belgien nästlat sig in i de högre samhällsskikten i landet Sverige, genom stordåd inom affärs- och industrivärlden. Han hette Louis De Geer. De Geer  -  som mestadels inte alls bodde i Sverige - sysslade bland mycket annat med vapen-tillverkning och textilframställning. Han blev adlad här 1641.

På initiativ av de Geer - med oktroj från Kristina - och andra amoraliska äventyrare bildades år 1649 'Svenska Afrikanska kompaniet', vars huvudsakliga mål var att bedriva handel med slavar, guld och elfenben i Västafrika. En expedition med den mångförslagne internationalisten Henrik Carloff från Rostock i spetsen sändes i väg till Guldkusten. Vid Cabo Corso köpte svenskarna mark ( i konkurrens med Engelsmän )  av kungen av Futu. Det köpta området, som kallades Koloni, låg på nuvarande republiken Ghanas område och administrerades de första åren av Carloff. En mindre borg, Karolusburg, byggdes under ledning av Schweizaren Isaac Melville, och två små kastell byggdes även längs kustremsan.

L. de Geer var huvudrisktagare. Gustav Horn, Adler Salvius och Julius Coyet[1] m.fl. stockholmare hade andelar. Cabo Corso låg i kung Brewedas land Futu el. Fetu.  En Skeppar Gabbe tog 260 svarta slavar med sig på sitt skepp och seglade över till Barbados i Västindien. Slavarna byttes mot socker. Denna mer oskyldiga last togs till Göteborg, Vinsten av byteshandeln blev betydande, varför Louis De Geer beslöt att utrusta fler svenska fartyg, segelskeppen Christina och Stockholms Slott bl. andra. Drottning Kristina såg, även hon, jämte sitt hov, det hela an med esprit. Fartygen lastades fulla med tyger, metaller, glaspärlor, knivar, speglar och sädesbrännvin. Skeppen seglade ner till Cabo Corso och kom åter med koloniala produkter.

En rejält slavhandelserfaren kompanjon till De Geer, tysken – eller finnen, eller holländaren -  Heinrich ( Hendryk )  Carloff, utnämndes med ens till guvernör över Cabo Corso. Carloff brukade själv säga att han var finne. Andra säger att han föddes i Rostock. 1637 var han hur som helst anställd vid Holländska Västindiska Kompaniet. 1649 tjänstgjorde Carloff i dess tjänst i Afrika, i trakten av nuv. Ghana. Han fick då löfte om köp av land från Kungen av Futu.  Efter 12 år hos Holländarna erbjöd Carloff sina tjänster åt de Geer, som ju var multikulturell. Han hyrdes till det nya kompaniet - som eg. var i allting blott en kopia av det holländska - för hundra gulden och ett uns guld i månaden som både skeppare och direktör. Han tog över fartyget på Elbe och anlände till Guldkusten 22 April 1650, samma år som Rembrandt målade bebådelsen, Kvarnen samt gjorde en fin tuschteckning föreställande ett lejon.

Henrik Carloff ( som i England kallade sig Carelove ) hade varit i holländsk tjänst och kände den enväldige kung Breweda. Carloff blev med ens också svensk general och adlades, under namnet Carloffer, - med vapensköld i Riddarhuset och allt. Den svenska fanan hissades 1650 och Breweda fick från Drottning Kristina, ett brev skrivet på svenska.

Vid ett tillfälle, då Carloff var på väg till Sverige 1652 med skeppet Christina blev de uppbringade och tagna in till Plymouth. Tjugo säckar guld samt 6,500 elefantbetar lastades av på Engelsk mark. Guldringar, hals- och armband togs till Tower of London. Men Carloff själv fick resa vidare.

Detta år (1652) dog Louis de Geer i Amsterdam, och mindre framstående affärsmän fick ta över som partners till Carloff.

Två fabriker och lager byggdes under tiden vid Gemoree vid Accra. Slavar, som levererats av kung Breweda, skeppades till den portugisiska ön Sao Tomé utanför Afrikas västkust där be byttes mot socker, med vilket fartygen sedan seglade till Bremen.

Nu hände det stora saker i Stockholm. Drottning Kristina avgick 1654 som drottning och gack sig iväg till Rom med halva svenska statskassan och sökte audiens hos påven samt lyssnade på konserter med Allessandro Scarlatti.  Samma år dog även den ansedde och framsynte rikskanslern Axel Oxenstierna, mannen som var stor även i Paris, och skapade Sveriges hela förvaltning.

ALORS. Arkivmaterial visar att fartygen Johannesburg och Stockholms Slott den 2 februari 1655 medförde 36 slavar, 90 mark guld samt en del andra produkter, vilket allt försåldes vid omlastningsorter. Kompaniets hemmahamn var det relativt nygrundade Göteborg. I själva verket handlade man mer med hamnar vid Elbe.

Nu anklagades Carloff för svindleri och förskingring av de Geer. Efter sex år avskedades denne och så utnämndes en ny svensk guvernör över Cabo Corso, Johan Filip von Krusenstierna. Än idag äro Krusenstiernorna stolta över sin anfader.

Carloff försvann.

Den 27 mars 1657 erbjöd emellertid Carloff sina tjänster till Fredrik III av Danmark. 1657-1662 var Carloff sedan direktör för Danska Afrikakompaniet. Carloff hade aktier för 25,000 gulden. December 1657 lämnade Carloff Emden på "Glückstadt" som hade 18 kanoner och 48 man ombord, och 25 januari 1658 landsteg man öster om Karolusburg. Det är oklart om Carloff här lämnade Köpenhamn i egenskap av kapare, med fribrev från Fredrik, eller som anställd krigsman – vilket senare energiskt hävdades.

Den 27 januari 1658 kom Carloff på s/s Glückstadt, och erövrade på bara två dagar Karolusburg och Cabo Corso åt Danmark. Krusenstierna tvingades – misshandlad - lämna kolonin. Många deserterade till Carloffs sida.  Fartyget Stockholms Slott, togs i beslag och så var hela Cabo Corso danskt, inklusive alla handelskontrakt. Karl X Gustav såg detta som ”causa belli” och han angrep, delvis p.g.a. att hans krig i Polen gick så dåligt, och hela armén höll på att förintas av porussierna, Danmark 1658.

Genom fred i Roskilde i februari 1658 erhölls alla danska provinser i södra och västra Sverige. Det är JUST DÅ som Danmark tar den svenska kolonin Cabo Corso. Karl X anfaller i vredesmod på nytt Danmark i augusti 1658 och vinner igen.

I freden i Köpenhamn 1660 återfår Sverige - efter 2 år - Cabo Corso. ( Men då har Karl X redan dött, av förkylning i Kronhuset i Göteborg. )

Carloff lät sen stjäla alltihop i Karolusburg, lät tömma befästningar, lager och kastell och tog guld och dyrgripar ombord på fartyget Stockholms Slott och sitt egna fartyg Glückstadt. 40 säckar guld, cirka 5 ton elfenben, 20 kanoner mm.mm.

Carloff lät sedan dansken Samuel Schmidt, med 40 man,  hålla ställningarna. Carloff trodde att han skulle tas emot som en hjälte i Danmark. Men Danmark och Sverige hade slutit fred, upptäckte denne då, och Carloff såg det som ett bättre alternativ att försöka ta hela lasten och återvända till Holland.

Samuel Schmidt sålde – i sin tur - kolonin för 8.000 Floriner 1659 till Holländska Afrikakompaniet och försvann - även han - med pengarna.

Detta utspelade sig ju under en tid när man KUBDE försvinna. Det var relativt lätt att försvinna, och man behövde egentligen inga frömögenheter för att slå sig fram utomlands, bara lite erfarenhet och djärvhet.

Nu tröttnade den afrikanske slavhandlarkungen. Han  tog tillbaka Cabo Corso ett par veckor efter holländarna anlänt. OCH han överlät det till gamla Sverige igen. Ny guvernör blev en viss Anton Voss från Hamburg, som betalade 27.000 daler i guld till Breweda. Affärerna kom igång igen, delvis nu med afrikansk personal ( soldater ). Mångåriga strider mellan svenskar och holländare ledde till att Svenska Afrikanska Kompaniet blev ruinerat. Alla kolonister, de Geer, Salvius, Ebba Brahe, Brita och hennes väninnor i palatsen i Stockholm, slickade sina sår. Svenskarna fick 1665 till sist 140.000 Riksdaler i ersättning från Danskarna för Cabo Corso mot att svenskarna på Bibeln lovade att de avstod från att i framtiden lägga sig i på Guineakusten.

Man ville dock från Sveriges sida innan dess ha Carloff utlämnad till Sverige.  Fryxell:

        ”Icke heller kunde Carloffs utlemnande med skäl begäras, emedan det var i egen skap af Dannemarks lagliga krigare, som han eröfrat Cabo Corso. Men Sverige vidhöll sina påståenden och uppdref ersättningssumman stegvis från 200- till 300 och slutligen till 400,000 riksdaler,  samt hotade att icke bortföra sina troppar, förrän också denna fordran blifvit beviljad . Konung Fredrik bestormades af sina undersåtares klagomål öfver svenska hären , och af deras böner att blifva befriade från denna tryckande Jandsplåga. Rörd häraf samt utan tillräcklig magt att göra motstånd , nödgades han slutligen lofva utbetala äfven dessa 400,000 riksdaler. Då förklarade Karl Gustaf, att han till säkerhet för verkställigheten fordrade något landskap i pant eller ock en borgensför

bindelse af några köpmän från Hamburg. Detta villkor ansåg konung Fredrik vara för sig ganska förnedrande.” o.sv.,o.sv.

Redan 1659 var Carloff I konflikt med Holländska Västindiska kompaniet rörande ägandeskapet till guld. Hendrik C. bodde då i Haarlem. Han hotade holländarna, under dessa förhandlingar, med att gå över till Britterna. Holländarna planerade då i en sinnrik plan att mörda brodern till kung Breweda. Detta skulle ske genom en attack på Karolusburg. En viss Isaac Coymans, en nederländare, underrättade då danskarna om dessa planer. Coymans dömdes för förräderi och satt på tukthus – trots att mången ädel dam utbad sig för honom -  i fyra år. Carloff själv gifte sig I Holland med Sophia Felicitas von Wohlzogen.  1660 köpte han ett hus på Keizersgracht, intill Jan Valckenburghs, en vän från tiden på Guldkusten.

Långt före 1662 ( och före 1667 när Sverige officiellt avsade sig hela projektet med handel på Guldkusten ) insåg Carloff att de nordiska ländernas äventyr I Afrika syntes slut.

Han lämnade sitt kära Amsterdam 1664 och seglade till Angola. Mellan 1664 0ch 1677 skulle Carloff inneha diverse poster inom det Holländska kolonialväldet i Västindien, bland annat som guvernör på Barbados och Tobago. När Engelsmännen erövrade Tobago ( en ö som bara under den Nya Tiden bytte ägare 33 gånger ) och Carloff togs till fånga.

 Efter 1677 har man inte längre några uppgifter om Hendrik Carloff. Så känner man vare sig dennes födelseår eller dödsår.

Drottning Kristina skulle överleva allt detta, och kunde på tryggt avstånd från Sverige ner i södra Europa reflektera över – lärd och intellektuell som hon var - vad det blev av Sveriges kolonisation av Afrika.

---

[1] Än idag finns ett brev från Carloff till Coyet i Riksarkivet för oss att bese.