Kapitel 22

 

Slim Tegelvall hade inte en endaste talang. Arnar var, förutom elektrotekniskt geni, en utmärkt elgitarrist ( under namnet ”Chuck” ) – som behärskade ”tapping” – och schlagerpianist och förtjänade i sina tonår en mindre slant på att spela i olika band i storstaden. Slim, som, vilket ni redan gissat, kallades ”Slim” på grund av sin nära nog bisarrt smala och taniga kroppshydda, kunde inte ta en ton och var trög i nära nog allting. Om fadern, Ericus Tegelvall, dragit en vits mitt i alla snickerierna på sin ögonsten till hus, så hade Slim dels inte förstått vitsen, men också ofta ansett vitsen vara ämnad att få honom sluta att blanda sig i husbygget, där Arnar då ofta kommit på nån originell idé om en yttre trappa från övre sovrummet eller kommit med ett tips på nån genial stupränna av presenning.

Om man inte förstår sin omgivning, vilket stämde in på Slim, så är det lätt att man blir misstänksam.

Slim hade ett intensivt förhållande till datateknik. Hans kunskap var dock av det mer intuitiva slaget. Datakod var – enligt Slim - sådant man kopierade. Den matematik man mest lärde ut på Chalmers var av ett generellt slag, vilken oroade Slim. Denne hade lyckats komma in på Chalmers enbart genom utnyttjande av diverse appar på internet, VPN och avancerad AI, samt bruk av hjälp från kamrater i Orten via hörsnäcka. Slim var mest intresserad av matematik UTAN paradoxer och utan inblandning av negativa tal, imaginära tal och annat konstigt. En sådan enklare form av matematik kunde man finna inom datateknik. Detta var en enkel matematik, och knappt ens matematik. Kodning till exempel var ju mer ett chiffer, samt en serie kommandon som direkt bestämde vad man ville ett protokoll skulle utföra. Lätt som en plätt. Och ganska så lätt att komma ihåg, då allt var skäligen endimensionellt. Alla siffror och symboler man använde i protokollen var strikt bundna till funktioner, till praktiska resultat som framkom i dataströmmar, i loggar, datakluster, i figurer och texter på en skärm. Inte heller serverteknologi var något som krävde någon Einstein.

Så var Slim en produkt av det nya samhället. Datasamhället. Ingenting föreföll för Slim egentligen krångligt, så länge det fanns på internet. Allting som var IRL, hade stämpeln IRL på sig eller luktade IRL var för Slim, liksom vad det föreföll, alla Slims nätkamrater, helt förkastligt. Drömmen om kommunikation och en ideell tillvaro var för Slim visserligen inte alls Flashback eller Telegram. Drömmen, som för Slim var ett och samma sak som med Verkligheten, var att suveränt flyta fram i ett universum där algoritmer blandades med digitala ryggdunkar och där LEKEN ( den nya kulturen ) var själva syret i den tillvaro, som – i kraft av den digitala matematiken – föreföll vara den nya Vågen, vars koppling till ett yttre liv var behagligt vag, och därigenom helt försumlig.

Den digitala världen skulle utrota alla problem.

Slim kände sig alltså BEFRYNDAD med sina kamrater, de å den digitala surfvågen seglande nya conquista-dorerna, där målet för de ständiga upptäckterna inom kodningens område var – förutom den exkluderande exklusiviteten, vilken var ett övergående stadium, en slags teknikens mörka medeltid - en värld av oändlig transparens, oändlig tillgänglighet och förgörande av de fiender som inte tillät denna genomskinlighet.

Man föreställde sig, i Slim och Slims kamraters krets, World Wide, att hela världens lycka hängde på utrotandet av okunskapen om digitala system. Om okunskap i kryptering blivit ett minne blott, och att om bara alla en gång blivit medvetna om krypteringens välsignelser så kom man på så vis att – med elektricitetens hjälp - simma i salighetens nejder. En hjälp på vägen var givetvis kryptovalutan, som skulle utrota kapitalismen – förpassa korruptionen och svälten till forntiden - och ge alla lika möjligheter till en gigantisk förmögenhet och evig lek.

 

Att detta på flera sätt och vis var verklighetsfrämmande och ologiskt, det hade ännu ingen kommit på. Inte ens Slim. Han visste inte om den nya datavärldens mål var att möjliggöra att kartlägga och kontrollera all mänsklig verksamhet, intill minsta signalsubstans hos minsta kryp på vilken himlakropp som helst i vilket solsystem som helst. Han visste inte om det var byggandet av detta enorma bibliotek, som var det yttersta målet för all digital forskning och utveckling. Nej. Var insamlingen av data skulle stoppas - om alls - visste ingen. Han hänfördes – liksom alla sina fränder online – av de möjligheter, som det senaste programmeringsspråket erbjöd. Hur eleganta var inte de nya lösningarna, då man kunde så lätt sekvensera bilder som erhölls ultrasnabbt, bilder med en så gigantisk skärpa, att man blev bedövad. Om den digitala världens tankeinnehåll, i den mån det fanns något, brydde sig inte Slim.

Datavärlden var liberalismens karikatyr, och han visste inte om det.

 

Slims överordnade reflexioner kring digitaliseringen och dess naturliga konsekvens: AI var av den enklare sorten. Han var övertygad om att vacker dag, så skulle några kriminella använda AI till att spränga hela jorden i två bitar. Till dess skulle man njuta av datasamhället, som – enligt Slim – var själva höjden av allt mänskligt tänkande. Om man visste att världen skulle gå under, så behövde man inte bry sig om saken, tänkte Slim, som i detta avseende var rationell.

 

Slim Tegelvall var alltså obildad – i motsats till Cantrell Ruthbjörn - och skulle förmodligen, om någon påmint honom om det, sagt att han inte heller hade någon önskan om att bli det, heller! Eftersom bildning var något för den gamla världen. I nutida kunskap existerade ingenting som benämndes ”bildning”. Man var helt enkelt kunnig, eller inte kunnig, i det bestämda avseendet. Av eller på. Etta eller nolla.

 

Digitaliseringen hade utrotat rationaliteten, kunskapsbegreppet och reflexionen. Så var det vara. Den som inte begrep det, var en idiot.

Så lät den digitala världens budskap, även om ingen sa det rakt ut.

Tekniken, denna autonoma dumma kraft, hade – med hjälp av sina slavar, genomförarna, teknikerna - bevisat sin överlägsenhet, omedvetet och effektivt likt en bakterie som ödelägger ett värddjur.

Det gamla afrikanska ordspråket löd: ”Om man gräver för djupt i marken, så bränner man fingrarna.”

Så enkelt var det.

Framtiden – trots att Slim inte visste det – var att ta hand om brända fingrar.

Folk hade hittills glömt bort den ädlaste av alla konster: konsten att låta bli.

 

 

 

KAPITEL FYRTIOFen

 

 

KAPITEL FYRTIOFYRA

 

EN DAM KOMMER PÅ BESÖK

 

 

NÄR den nordiska hösten på allvar började slita löven från träden i Fjerrered, så att Boxeby allé, som på sommaren var så mjuk, och som ett långt rum, mer liknade en frövuxen kviståker, fann sig Nils hur som helst alltmer tillrätta på det gamla herresätet.

Han funderade på hur det skulle vara att bo där på landet, på landsbygden, jämt, att hyra in sig i ett par rum, ty det fanns ännu ett halvt dussin rum – med lågt i tak och bristfällig värme … - här som stod alldeles tomma, och inte ens var fullt möblerade.

Han trivdes här ute i den fria naturen.

 

Men det fanns ju flera krux. Bland annat: hur skulle han kunna få med sig alla böcker han hade på Arkivgatan? Och skulle han verkligen alls lämna denna ärla bland lägenheter, bara för att bo hos en vän, som levde som en greve ute på landet.

Och vad skulle han göra med alla mosterns kartonger i källaren? Det var ju mosterns lägenhet, ursprungligen. Vad skulle mostern ha tyckt om att han flyttade till landet?

Tankarna svirrade runt – nästan som för sig själva -  i tankens stora rymd.

Och vad skulle inte flytten kosta? Han hade ju så ont om pengar att han inte ens hade råd att betala en flyttbil. Patetiskt, men sant.

Och hur skulle han besluta detta? Kunde han verkligen be Herbert om råd i en fråga som involverade Herbert?

Det kunde han ju inte.

        Kunde han fråga Tutor?

Tutor var ju ung. En gammal man som Nils kunde givetvis inte fråga Tutor om råd i en sådan fråga. Och Pauline skulle vi inte tala om. Inte Fru Aho heller.

Han hade ingen att tala med. Jo, sin vän i stan förstås. Gusten Peterson, men det var ju kanske lite för länge sedan de hade talats vid, för att det skulle vara lämpligt.

Hur det än kom sig så frågade Nils Herbert om han tyckte att det vore en god idé om han, Nils, flyttade ut till honom på Boxeby, som han, Herbert, ju sagt att han ville att Nils skulle göra.

   ”Flytta hit, men hyr ut lägenheten till nån du känner.”, sa Herbert. ”Det kan vara bra att tjäna en slant.”

Nils sa att han in te kände nån som behövde en lägenhet.

Så stod nu saken.

De satt denna dag i köket och drack kaffe, som de tagit från automaten. Hushållerskan var denna dag ledig och i Göteborg, så de hade mat att värma, som stod i kulskåpet. Där fanns mat till alla fyra, snyggt insvepta tallrikar i stanniolpapper, till Herbert, Nils, Tutor och Pauline.

Ingen av de båda herrarna i köket var hungrig. Klockan var nu fyra på eftermiddagen, och nu hörde Pontius skälla ute på gårdsplanen.

       Vad är det nu, tycktes deras manér säga, när de båda reste sig, och halvspringande gick in i den lilla serveringsgången, varifrån de sedan dök in i stora salongen och fram till var sitt fönster för att se om det var en bil som svängt upp därute.

Och det var det.

En liten blå Kia av senare modell stod därute med motorn igång. En färgrik dress på föraren som skymtade i bilen skvallrade om att det var en kvinna.

”Vem i all sin dar är detta?”, undrande Herbert.

    Pontius III – denna tragiska kortbenta vovve, förbisedd av hela världen för sitt ilskna lynnes skull - hade - kedjad, som han var -, ändå gått fram till bildörren på passagerarsidan och stod där och nosade med en nyfödd tillit.

 

Nu studsade de båda vännerna i fönstret till, eftersom en dam steg ut på förarsidan och sträckte på sig, som  för att försöka räta ut ryggen.

Det var Inez Blomberg!

Hunden gnydde förväntansfullt.

Hon hade på sig en långärmad blå klänning med röda blad och blommor i halvsmått mönster på.

Bilen lät hon stå där den stod, mitt på gårdsplanen, och efter att hon böjt sig in i bilden och tagit ut en mörkbrun, blank promenadkäpp, slog hon igen bildörren så hårt hon kunde.

Pontius tog förskräckt ett skutt och sprang därefter ner mot den ljusgrå halvt mossbelupna silon i sin långa kedja, men utan att skälla.

Sedan tittade Inez upp mot huset, fick se de två bleka ansiktena i fönstret, och viftade då med sin käpp, på ett sätt som indikerade att hon bad dem, vilka de nu var – hon kunde omöjligt urskilja anletsdragen från håll – att komma ut på gårdsaplanen och välkomna henne.

Herbert och Nils gjorde också så.

 

   ------

 

MED DEN mänskliga tanken och upplevelseförmågan är det ju så, att den mest är inriktad på att söka efter avvikelser och skillnader. Om man till exempel har planerat en blomma i en kruka, vattnet och donat med den, och ställt den i ett fönster hemma, för att sedan resa bort på en ve4cka, så är det, som man noterar, när man kommer tillbaka till sin lägenhet, och skall ta en titt på n blomman igen, normalt inte dess skönhet, men just skillnaden i dess utseende från hur man minns e att den såg ut när man lämnade den i fönstret.

 

Så när Nils och Herbert hade eskorterat den på sin käpp stödde Inez upp för trappan till Boxeby, och via den nedra verandan in i den stora salongen, där så många lustiga partyn hade hållits för ett halvt sekel sedan, där i alla fall Herbert och Inez varit närvarande, så var det första som Herbert och Inez tänkte på var skillnaderna i utseendet på Herbert – respektive Inez – nu och då. Nils var mer en åskådare till hur de två nu mätta varandra.

Inez måste ha sett Herbert som en lite mer hopsjunken, lite mer brunfläckig, lite blekare version av den Herbert hon mindes. Mindre kraftfull också, och mer allvarlig. Onödigt allvarlig – om man frågade henne, som aldrig riktigt kunde kväsa den livslust som var så stark inom henne att inte sen ett förlorat minne kunde skapa bekymmer.

     ”Att återvända är endast bra, om man återvänder till sig själv.”, citerade Inez tyst för sig själv ur sitt goda fjärrminne Erik Gustav Geijer. Hon kunde Geijers skrifter utantill.

 

När Inez placerat sig i den stora soffan på söderväggen – väggen mot Södra Tornet – i stora salongen på nedre botten, där den stora klumpbenade Bechtsteinen dagen till ära sken med en ny glans, eftersom Ella polerat den med Lustre Varnish, ett polermedel, som hon funnit i källaren på en hylla – hade damen från Malaga knäppt upp sina gula läderboots och masserat de lite svullna anklarna en stund, med en gethandsbeklädd hand, innan hon avslöjader sitt ärende.

Herbert och Nils stod som två fånar och stirrade på den paranta damen, vars uppenbarelse dock var något generad av en dålig hårfärgning, så att flera vita testar av hår lite skamligt spretade ut ur den för övrigt ordentligt kastanjefärgade hårvolmen, vilken var genomdragen med ett långt pärlnystan, vars mest framstående ände slutade i en brosch, som syntes vara gjord av nån slags tjänstetecken för Slovenska fallskärmsjägartrupper, som troligen förärats henne av någon Slovensk turistälskare i Malaga.

Hur som helst bad Inez de två herrarna att sitta, för att sedan uppmana dem att hämta ett glas vatten åt henne, efterosm hon, som hon, sa ”höll på att dö av törst”.

Solen lyste milt in i rummet, och utanför satt Pontius III på trappan med spetsade öron för att försöka uppfatta något av konversationen.

Inte mycket intressant hände ju här på Boxeby längrer. Han s anfäder hade ju berättat så mycket intressant om gamla tider, när nazisterna haft sina partyn här, så att det rann punsch långt ner till bäcken.

”Jo”, sa Inez, som nu fått ett glas glimmande friskt vatten från kranen, av Nils, som sen satt sig på behörigt avstånd från Inez, i en alldeles för låg fåtölj, i vilken han nästan försvann.

”Jag vil höra vad det för trams med att det skulle finnas skatter nedgrävda i trädgårdarna i bygden!”

Inez hade med detta yttrande satt tonen, som i sig bar reminiscenser från förr, då det var exakt på detta sätt som Inez domderat formoddags, och fått alla att tjäna hennes agendor, likt en koordinerad skvadron slavar.

”Om det är så du ser det, som trams, så finns det väl inte mycket att tillägga.” svarade Herbert prompt, dymedelst fallande in i den av Inez honom tillskrivna rollen.

”Uppuppupp”, svarade Inez .”Nu skall vi inte vara sådana. Jag menar egentligen att jag vill höra mer om detta brev, som det pratas om, INNAN jag förklarar att det är trams!”

”Ja men säg  det då!”, svarade Herbert, som var klart missnöjd med hur besöket utvecklat sig, med en sädan hiskelig fart.

Ibland hade han ju längtat efter att få möta Inez, men när det nu äntligen skett, så önskade han att hon aldrig hade kommit. Mycket just för att hon var precis lika dan.

Ändrades verkligen inte folk någonting, efter att ha tappat minnet och bott i Malaga och blivit konstnär och allting?

”Brevet försvann i en brand på Europavägen. Bilen kraschade.”, sa Nils, som ville rädda Herbert, vars långa bleka ansikte bar spår av nära nog oändlig besvikelse.

Inez vände sig mot Nils.

”Inez Blomberg”, sa hon, stirrade stint på Nils med sina av hjärnskadan vanställda ögon, som mer likande baksidan på jetmotorer, än mänskliga ögon med iris och pupill.

”Nils Steiner. Jag är gäst hos Herbert.”

”Jaha.”

Här tystnade Inez, i övertydlig avsikt att få en obehaglig stämning att spridas, som hon sedan skulle kunna skingra genom att lägga fram något projekt som hon troligen skulle finna större gensvar för om det serverades i just en sådan stämning.

”Så brevet har brunnit upp? Jaha, och det var ju lämpligt. Misstänkt lämpligt.”, sa Inez och stirrade nu på Herbert, på ett sådant sätt att Nils kände sig avfärdad.

Brevskrivaren brann också upp”, sa Nils då, som givetvis inte tyckte om att behandlas illa.

Med det sagt, så började nu en hätsk stämning spridas i den lilla salongen, där egentligen ingen räddning syntes vara inom räckhåll, då Ella uppenbarade sig i dörren till serveringsgången med en bricka, på vilken det stod tre kaffekoppar, en kanna kaffe, samt ett fat med klenäter på.

”Åh”, sa Inez, ”äntligen en förnuftig människa! Vad har det tagit åt mänskligheten på sista tiden?”

Nils och Herbert utbytte blickar, som Inez denna gång valde att ignorera, fullt medveten om att hon hade hela sällskapet som i en liten ask.

Det var bara att trycka till, liksom.

Med det sagt, så skall i ärlighetens namn också hävdas, att Herbert inte hade yttrat ett enda välkomnande ord, ännu.

”Vi skall ju inte bråka, det första vi gör”, sa Herbert, och detta var nu den imaginära gest som behövdes, för att ställa allt till det n bästa.

”Jag vet inte om det går att få logi här ett dygn, eller om det är för mycket besvär?”, j hastade sig Inez att fråga Ella, som just var på väg ut i köket igen, genom den låga dörröppningen till serveringsgången.

”Det får ni fråga godsägaren om!”, svarade Ella.

”Går det bra, hörrudu?”, sa Inez, som ignorerade den förnäma titeln.

Nu hördes ett skall utifrån verandan, då Pontius III trodde att hon talade om honom.

”Det är klar, Inez”, sa Herbert, ”ursäkta att jag var så ohövlig. Det är klart du skall stanna.”

Denna replik blev nu, i sin ampra dräkt av tarvlig retorik, hängande i luften, medan man skålade på saken i kaffe.

”Säg åt damen i köket då att jag inte tål drag, inte tål smådjur och inte vill ha tjocka täcken men bara två fioltar.”

 

      -------------------------------------------

 

KAPITEL FYRTIOTRE

 

KAPITEL FYRTIOTRE

 

LISAVETAS BEGRAVNING

 

Begravningsbyrån Adjö hade ordnat allt för Slim: beställt tid i kyrkan till lördag kl.12.00, ordnat med lunch för de som ville hedra Lisabeta på Lundens gård, en restaurang inte långt från kyrkan, med utsikt över fjorden, samt även arrangerat med blommor och musik i kyrkan.

Tutor – som ju var en av Slims nära vänner – skulle gå dit, medan Herbert inte ens hade mött Slim, men bara sett denne på avstånd, och tänkte stanna hemma.

Nils ville gärna bevista en begravning på landet, så han beslöt sig för att följa med Tutor på lördagen till pastor Ambroses kyrka.

 

Slim hade ringt sin bror Chuck, och bett denne komma, men han kunde inte komma ifrån, sa han.

Slim blev inte överraskad över detta, men lite besviken, och hans bedrövelse var svår för alla att se.

Den långa mannen i svart kostym från Adjö hade valt en vacker vit kista med meanderbårder på. Blommorna var tiotalet mörkröda rosor, för att Slim velat ha just det.

Slim tänkte – som gripen av någon okänd ostyrig kraft - att i nästa liv så skulle han själv bli begravningsentreprenör.

 

Gästerna anlände i god tid till den runda, av svarta kedjor på granitstenar kringgärdade, grusplanen utanför den måttligt stora kyrkan, vilken var gjord i trä på stengrund. Stengrunden – vid vars grönmossiga kant vitplister, fetknopp och timotej syntes - var från gamla Götakungars tid.

Kyrkan föreföll, kortvuxen som den var, föga mytisk. Mer tänkte man på familj och kommun än på Gud och bispar och den yttersta domen, när man såg den. Den såg kort sagt vänlig ut, och man hade inte släppt lös någon arkitekt med metafysiska böjelser.

Arkitekter har historiskt sett i Sverige ofta rekryterats från befästningskonsten. Därför – bland annat – ser kyrkorna så ointagligt fientliga ut i den flesta svenska socknar. ( Det gör ju gamla skolor också, eftersom dom också är ritade av gamla militärer, eller nazisympatisörer. Arkitekter är som grupp vanligen konservativ. Även alla de nydanande, experimentella arkitekterna är, i hemlighet, konservativa. Det finns ingen revolutionär arkitektur. ) Den gamla kopplingen mellan religion och krigföring saknades alltså i Fjerrered, där kyrkan mer vykortsfager anspelade på dragspel och midsommarfest än på härnadståg till Königsberg och Prag.

 

I kyrkans port, vars ena halva stod öppen, dominerade Carl Ambroses gestalt, klädd i svart långrock och blanka svarta skor. För dagen var hans svarta hår nästan slätkammat, och hanförsökte se så farbroderlig ut som han kunde, även om hans n pormalla pojkaktiga, mer slyngelaktiga uppsyn då och då sken igenom. Innan han hade stigit ut på kyrktrappan hade han tagit en cigarett och fimpen bar han nu dold i handen, i tumvecket. Just detta fick honom att se hemlighetsfull ut i ansiktet, eftersom Ambrose tillhörde den lilla skara av människor som har svårt med simultankapaciteten. Man förundras över att det finns människor som till exempel har svårt att både gå och prata samtidigt, medan det t.ex. finns sjöstjärnor som kan hålla ordning på flera hundra fötter när de förflyttar sig på en strand.

Vilka egenskaper som generellt går i par med dålig simultankapacitet vet jag inte, men hos Ambrose syntes egentligen inga andra handikapp föreligga. Mannen var i allating ytterst kapabel, och det är en gåta varför han valt prästyrket.

Den lilla skaran som anlänt för att hedra minnet av moster Lisaveta och för en stund försjunka i reflexion över dödens realitet, var alltså några tiotal människor, varav inte alla känt henne alls.

De nickade tyst åt varann, och ett fåtal skakade hand, med löst handslag.

 

Himlen var denna dag blå, luften ljummen och luktade hav, - det var vindstilla och bara enstaka fåglar korsade rymden över den i järn smidda kyrktuppen.

Ambrose lämnade nu porten och gick sedan runt och hälsade på alla som kommit, och nu var det ett fast handslag som gällde. Handslaget tycktes säga ”Så roligt att du kom, och det är så fint att vi i alla fall lever, så att vi kan säga farväl till henne som dött, och att det finns några som minns henne, och vi måste också tänka på att nästa gång är det vår tur.”

Så gick de sörjande in och satte, kyrkvaktmästaren – en man med grönblek hud och tjocka glasögon – stängde porten, och pastorn klättrade upp i predikstolen, under vilken en träfigur, föreställande något som såg ut som en av ålder flagad sjöjungfru log tandlöst, och vinkade åt organisten på läktaren.

Denne spelade ett preludium av Bach, som lät som ljudet av en nyoljad slåttermaskin.

Efter detta höll svenskamerikanske Ambrose en slags predikan, vilken dock visade sig mer vara ett föredrag:

 

”Kära vänner!”, började han.

Man märkte hans stora förtjusning över att där, utan att bli avbruten, kunna få orda om det mänskliga villkoret i nästan en halvtimme, under förhållanden som gjorde det osannolikt att någon skulle avvika.

Nils, som satt i raden näst längst bak vid sidan om Tutor, tänkte att det givetvis var därför som Ambrose blivit präst. Den gode narcissisten ville kunna tala ostört till en samling random people.

 

      ”Well”, sa Ambrose, och lade fimpen till höger om Bibeln i predikstolen.

     ”Många människor känner inte till den amerikanske filosofen William James. Hur som helst så menade denne att allt som finns till är sant.

Detta bör inte tas bokstavligt, men James menade troligen att det är viktigt att ta till sig livet som enkelt. Att kunna se omkring sig och se sanning och trygghet i det enkla, att saker och ting, och varelser i nuet finns till.

     Det finns i amerikansk filosofi en strak vilja till gemenskap, till odling av det lilla kollektivet. Detta är ju något bra och positivt.

Ingen människa är en ö. Ingen är heller en bottenlös tjärn. Ingen är ens en halv tjärn. Alla är vi beroende av varandra. Vi simmar alla i livets å. Döden hotar vid varje krök.

     I Tyskland fanns det under tidigt 1900-tal en filosof vid namn Max Stirner, eller han kallade sig så, anspelande på sin höga panna, vilken verkligen var slående hög. Denne menade i sin bok Den enskilde och hans egendom, att människan borde se om sig och sitt, och inte låta någon ta något ifrån den enskilde. Stirner myntade det klatschiga uttrycket:

      ”Ich hab mein Sach auf Nichts gestellt.”

        Alltså: ”Jag har grundat min uppfattning på Intet.”, i protest mot alla metafysiska åskådningar, främst då kristendomen, religionen, vilken Stirner uppenbarligen hatade.”

Nils hostade här till, vilket noterades av Ambrose.

”Stirner menade att om var och en – suveränt – skötte sig och sitt, så skulle världen blir mycket bättre. Han var alltså en slags anarkist, i kontrast bland annat till William James, bror till författaren Henry James, som var närmast evangeliskt kristen, eller något ditåt, och dessutom svor på USAs konstitution.

      Nå, en viss uppmärksamhet fick Stirner, bland annat av Friedrich Engels, men inte många följare. Man imponerades dock av kraften i hans individualism, av språkets fyrverkerikraft. Men det spelade egentligen ingen roll hur kraftfull denna individualism var – retoriskt – eftersom Stirner när denne blev lite äldre, blev sjuk, och då han inte tjänat tillräckligt mycket pengar, så var han tvungen att resten av sitt liv, sjuk, ligga samhället, och det allmänna till last. Därmed lät Stirner – likt en korporerad freudiansk felsägning - sin egen kropp bevisa att hans huvud, med den osedvanligt höga pannan, hade haft fel.”

           Församlingen skruvade på sig.

 

Nils blick vandrade till de tre svarta små griffeltavlor, som med stöd av metallsprinter vågade sig att sträcka sig ut en bit över församlingens bänkrader, förkunnandes med några vita på spikar hängandes siffror på tavlans svarta botten, vilka psalmer som skulle sjungas, varav en, förmodligen, var den sorgliga om släkten som följa på släktens gång. Han visste att om den psalmen sjöngs, så skulle den sitta kvar i Nils huvud i en hel vecka framöver. Så stark ”logos” hade denna sång, för Nils.

   ”Lisaveta var ingen Max Stirner.”, fortsatte Ambrose, vars ansiktsuttryck föreföll Nils som en påstridig tupps, och Nils fann också – tarvligt nog - att det till formen liknade en spade.

     ”Hon insåg – när hennes syster plötsligt blev tagen ur livets aktuella räjong -, att hon måste uppfylla det generella kategoriska imperativet och frånse från sig själv och istället måna om sina syskonbarn. Hon valde det enkla, den stora gemenskapen, framför att egotisktiskt försöka koncentrera sig på det egna och personliga. Så blev det generella det personliga för Lisaveta, och vi hyllar henne, i denna begravningens stund för detta, hennes osjälviskhet och konstruktiva kärlek, och att vi nu alla bör i andakt och respekt böja våra huvuden i en tyst bön för lilla Lisaveta, i tacksägelse. Låt oss även be för Max Stirner!  Guds frid vare med eder, och Lisaveta, intill tidens ände! Allt som finns är sant. Låt oss omslutas av den stora enkelheten! Halleluja! Amen.”

Så fördömligt kort, och upplysande, och enkel, var Ambrose.

 

Efteråt var det kaffe i prästgården. Pliktskyldigast deltog nu både tutor och Nils även där. Lisaveta hade ju inte minst förtjänat så mycket tänkte Nils Steiner, efter att ha fått berättat för sig i korthet om hennes förhållanden i livet av Tutor, som ju visste allt.

Slim kom och hälsade på både Tutor, som han ju kände, om än inte särskilt väl, och på Nils, som han ju kände till, inte minst genom spionkameran på Boxeby.

”Tack för att ni kom!”, sa Slim enkelt.

Alla tyckte att Ambroses pre3dikan, så kort den varit, hade haft många poänger, och ovanliga. Kanske hade karln dolda förmågor, tänkte många.

Något mer uppseendeväckande inträffade inte på begravningen, men Nils och Tutor åkte med Toyotapickupen snart – och långt innan det mörknade över Halland denna dag i tidig oktober - tillbaka till det kära Boxeby, som Nils mer och mer betraktade som sitt hem.

”Det var väl en fin begravning?”, sa Nils, lättad, till Tutor.

”Ja, och lite speciell.”, sa Tutor, när han svängde upp på gårdsplanen, varifrån Pontius III nu för tillfället dragit, för att ligga på trappen till verandan, från vilken han lät sina bruna ögon spela på allting utom bilen som kom, eftersom han hade en av sina blå dagar. Pontius III ( alltså döpt – satiriskt -  efter en gammal Ruthbjörn ) – så tax han var - kunde inte begripa vad han var till för, och varför han alls skulle fortsätta äta.

Ingen brydde sig ju om honom. Han hade själv börjat fatta tycke för sin kedja (!), som ändå ibland tycktes honom som den hyste en viss välvilja och inte hade det så lätt den heller.

Att även hundar kan bli galna, det visar detta, och det var något man börjat misstänka på Boxeby.

Galna djur hör man sällan talas om.

Pontius III slickade på kedjan.

Ingen kallade honom för Pontius III. Man kallade honom för ”hörru”.

Kanske var det därför han blivit galen. Pontius III visste att ”hörru” inte var nåt namn.

 

Nils klev ur bilen alldeles intill och sände en blick av medlidande med djuret, som dock inte längre väntade sig något av människosläktet.

Tutor körde vidare bilen till sitt garage, där han parkerade den vid sidan av, för att sedan gå in i sitt skjul och sätta på en kopp kaffe på bryggaren han hade där inne.

Nils satte sig i en korgstol på verandan, för att pusta ut efter den sorgliga ceremonin, och det nyskapande talet.

Medan Nils sträckte ut benen så långt han kunde, samt viftade med de lågskobeklädda fötterna åt sidorna, för att hjälpa upp blodcirkulationen, tänkte han att en gå i en landsortskyrka så där, och höra på en predikan, var en mycket sinnlig upplevelse.

Man blev på något sätt ett med träet i kyrkan, och kände också en viss masochistisk fröjd över att så att säga bli lite utskälld av Gud, i pastor Ambroses gestalt.

En människa som höll en sådan predikan, han måtte ha ett inre som liknade en karneval i Rio, tänkte Nils.

Hur ljuvligt att för en halvtimme låta sig risas, för att sedan med ens släppas ut återigen i guds gröna natur, för att där återigen kunna synda, tills det var dags för nästa fölåtelseorgie!

Nils log, tänkande på diverse passager ur predikan, som att till och med Friedrich Engels hade fått var med där, men blev plötsligt så sömnig att han halvskalliga, runda huvud föll bakåt mot den knistrande korgstolens lilla huvudkudde och han somnade, snarkande.