Den
dimmige
mannen
ROMAN
Kaj
Bernh. Genell
”Jag
fattar trögt.
Men när
jag fattar, så fattar
jag ordentligt.”
( J.-P.
Sartre )
Kapitel
I
Det var
en molnig eftermiddag i slutet av september, i New York, då västvinden ljumt
och vänligt svepte in över Hudson-floden och Manhattan och över alla de
slitsamma och äregiriga människor som bor i New York, inklusive Simon Spiegel,
en fyrtioårig, lätt skallig, romanförfattare, som till sin enorma glädje och
förvåning nu blivit extra kulturskribent med halvårskontrakt för en av stadens
morgontidningar, New Morning Post.
Föregående
dag hade det ösregnat, och här och där fanns en vattensamling eller en stor
fuktig fläck i asfalten, som ett minne av det.
Simon
var själv helt dränkt i ekonomiska bekymmer, och slogs av blyghet, när han
tänkte på hur misslyckad hans författarbana var. Han funderade nu – eftersom
han nyss misslyckats med ett semi-autobiografiskt romanförsök, och ändå var
enveten - på att skriva en bok om forntida pirater, kolonialism och
slav-handel, med tonvikt på europeiska kapare och kolonisatörer, men visste
inte riktigt hur stort han skulle lägga upp det hela. En detta ämne närliggande
bok hade han redan klar, om Drottning Kristinas av Sverige liv och död, en
monark som ju även hon hade haft ett antal piratfartyg underställda sig.
Piratverksamhet var rätt så ofta i
forntiden en statsangelägenhet.
Simon
kunde svenska, efter att ha bott i Sverige i fem år, på 90-talet. Han hade där
passat på – medan han var ung och pigg - att doktorera i Uppsala på den kände
renässansmannen Dr. Lemnius , en avhandling som gick praktiskt taget alla
förbi.
Simon
tillhörde det slaget människor som enligt ett lösligt schema företar långa
promenader ( t.ex. i Central Park ) ungefär varannan dag, för att sedan helt
och hållet koncentrera sig på sitt arbete de andra dagarna, och därmed låta den
ena dagen inverka på det mest gynnsamma sätt på den andra. Detta sker ju sällan
om alla dagar tillbringas på samma sätt.
Simon
led också av ett handikapp, ett sällsynt sådant. Ofta hände det att han flera
dagar i sträck levde som i en dimma, mentalt sett, och inte riktigt kunde delta
i verkligheten. Han hade själv inte minsta kontroll över när dessa perioder kom
eller avslutades, men var i det avseendet som ett rö för vinden. I de bättre
perioderna, när dimman inte var där, kunde man inte märka på honom någon som
helst verklighetsfrånvändhet, klumpighet, överdriven dumhet eller något som
skilde honom från folk i gemen.
Under
de dåliga perioderna, så märkte folk kring honom att han rörde sig som i en
dröm, och många, som var observanta, undvek då hans sällskap. Andra, som inte
hade tid eller lust att notera hur folk var, blev bara överraskade över att det
kom någon i deras väg, som tycktes helt frånvarande och hjälplös.
Detta
Simons dimtillstånd hade med ä åren inte alls förbättrats, men utgjorde tvärtom
nuförtiden en så stor del av dennes liv som nära nog totalt en fjärdedel av den
tid under vilken han existerade.
Simon
hade just denna dag – som var en dag av något begränsat medvetande - begett sig
från Lenox Avenue, där han bodde i en trerums-lägenhet, på fjärde våningen, med
högt i tak och höga fönster – som vilken klassisk lägenhet som helst på
Manhattan med byggår 1900 - och stuckatur i taket, en liten klenod till boplats
- en del i en Co-Op – fastighet – ärvd av sin moster, på en lång hälsorunda,
iförd nya promenadskor, som var lite högre i lästen och stödde ankeln lite,
vilket ju var extra nödvändigt, då han just tillfrisknat från ett brott på
vänster ankel.
Simon
beundrade arkitekturen i staden. Han tröttnade aldrig på dess buttra karaktär.
Även om han, såsom varande ingrodd skeptiker, inte hade mycket till övers för
arkitekter, så var ju New York ändå, enligt honom, en bebyggelseetetisk
lyckträff. Husen i New York var som gjorda en vänlig, händig snickarfarbror.
Skyskraporna liknade stora radioapparatschassin, konver-terade till jätteformat
och morbitt uppdragna på höjden mer av en okänd gud än av snillrika New England
arkitekter.
Promenaden
ledde denna dag först genom det närbelägna rutiga gatunätet på gamla Manhattan,
där folk strömmade i båda riktningar längs trottoarerna, klädda i all världens
färger, och med en outgrundligt noga kalibrerad hastighet, så att man vare sig
kunde misstänkas att skynda sig eller dra benen efter sig. Efter att ha räddat
en liten svart hund från överkörning hade det inte burit sig bättre än att han
tagit en lång sväng inne i Central Park, där han ätit en stor strut klassisk
chokladglass vid ett litet stånd intill vattnet – där det också på en liten
scen fanns ett grönmålat upright parkpiano, där en äldre svarthyad tant i vit,
plisserad klänning och jättelik uppbuffat hår och dubbla fuskpärlhalsband som
vilade lätt mot hennes svettiga barm, på de av regn och fukt gistna tangenterna
spelade A Nightingale sang in Berkeley Park. Efter att lyssnat till den enligt
Simon verkligt talangfulla damen och även lagt en tjugodollarssedel på
pianolocket hade han återvänt till sina egna trakter på Manhattan och då passerat
gränsgatan till Central Park mot Harlem, stadens forna horgata, 111th Street,
som ju numera blivit alltmer neutraliserad av den nya tiden, där livet för
stadens befolkning blivit allt mindre reellt, och nu mer försiggick mer andligt
i hemmets vrå, vid laptoppar, surfplattor och mobiltelefoner.
New
York var ett nytt mer ljusgrönt The Apple, ett nytt New York, nu när pandemin
hade passerat, och medan man under pandemin ansträngt sig för att hålla tyst om
alla hemskheter under denna farsots lopp, så hade man ännu inte beslutat sig
för nya samtalsämnen. Därför tycktes folk lite mer undvikande än vad som var
vanligt. Andligen trevade man sig fram – bildlikt talat - i denna världens mest
betydelsefulla metropol.
Sedan
hade han dock ändrat sig, och beslutat sig för att inte alls gå hem, men att ta
en stor sväng västerut.
Det
hade tagit i att blåsa lite, och en fiskmås dalade på ett djärvt sätt ner mot
ett tappat wienerbröd i ränn-stenen.
Efter
en dryg timme hade han – trots sin ömma ankel - nått Bronx.
Förbluffad
stannade han då plötsligt till, när han upptäckte att man på ett ställe där man
förut sålt latexskor, skinnskärp och lädermode för unga kvinnor. Affären var
borta. Istället låg där nu ett antikvariat. En ny pampig svart skylt – 2 meter
bred - över fönstret förkunnade med vita stora bokstäver
ANTIKVARIAT ORMVRÅKEN
Eftersom
böcker nu var ett av Simons allra största intressen, så gick han snabbt närmare
skyltfönstret och noterade med van blick numerären, originaliteten och skicket
på sortimentet. Fanns där överhuvudtaget något intressant, eller var alltihop
romaner om damer som blev mördade i Florida på en strand? Eller gamla
Dickens-romaner, eller Harlequinsnusk?
Ganska
tillfreds noterade han att där fanns Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och Carol
Joyce Oates.
Så
beslöt han sig lika snabbt – i ett anfall av sällsynt aktivitet - för att
närmare utröna vad det var för människor som kommit på den briljanta idén att
öppna ännu ett antikvariat i det redan så antikvariattäta New York.
Väl
inne på linoleumgolvet i butiken, möttes han av ett glatt tillrop från någon
bakom disken:
”Aah,
Mr. Spiegel! Wellcome! Vi har fått in massor av litteratur om renässansen!”
Han
hade blivit igenkänd!
Rösten
tillhörde en medelålders skallig man i grönrutig kavaj. Han bar stålbågade
glasögon, bakom vilka fanns snabbt blinkande, nyfikna ögon.
Det var
dock faktiskt numera inte ovanligt att man visste vem han var, då han till och
med blivit intervjuad i CNN om en biografi, skriven av en engelsman, som just
kommit ut om Leonardo ca Vinci. Man kunde nästan säga att Simon tillhörde
etablissemanget, även om han själv inte riktigt ville att det skulle vara så,
men föredrog Underdogens position. Men han behövde ju pengarna, bland annat för
att betala hyran för sin vackra lilla lägenhet.
Simon
hade egentligen alltid varit fattig. Om man hela livet går och grunnar på hur
den STORA ROMANEN skall se ut, så blir man inte rik. Och fattigdom är mer en
känsla la som biter sig fast i en, än ett faktiskt ekonomiskt förhållande. Den
som en gång varit fattig agerar i något betydande avseende som en fattiglapp i
resten av sitt liv, även om han eller hon gör av med pengar så det visslar.
---
Antikvariatet,
där Simon blivit så generöst mottagen, bestod av fyra rum. Det var högt i tak
där också, men riktiga bokhyllor var ännu inte på plats. I två av rummen fanns
provisoriska bokhyllor längs alla väggar, men i de andra stod enbart travar av
papplådor, fulla med böcker, som alla osade av långvarig förvaring i någon
gammal övergiven lada i Connecticut.
Inget
är härligare än gamla böcker! Tänkte Simon barnsligt.
Mannen
bakom disken, där det tronade en urgammal kassaapparat i gjutjärn, med
kassalådan utdragen till sitt maximum, ville inte ge sig:
”Det är
väl förresten inte så att ni vill vara med i vår kulturklubb?”
Spiegel
lade ner en bok han funnit om Kinas antika historia framför sig på disken och
svarade:
”Ojdå,
har ni en förening också, en klubb?”
”Ja, vi
har litteraturaftnar på andra våningen.”
Här
pekade mannen över det med böcker i olika format och färger helt belamrade
rummet mot en liten oerhört brant vitmålad vindeltrappa som vid en kortvägg
ledde upp till ett hål i taket, varifrån ett originellt ljus strömmade och även
lite musik. Det var klassisk musik, som Simon gissade var Vivaldi.
”Ah,
fantastiskt”, sa han. ”Det var rappt agerat! För en månad sen var det kläder
här, damkläder…”, pladdrade han på, fortfarande som ett barn, medan han – som
dragen av en osynlig kraft förflyttade sig mot vindeltrappan, som – liksom den
gamla kassaapparaten - även den var en gjutjärnsskapelse av äldre modell.
”Ja,
välkommen i morgon kväll till exempel,” sa mannen i den gröna kavajen, vars
mönster nu började klarna för Simon, där han stod mitt framför mannen, som
lutande sig över disken, just rafsat åt sig den kinesiska historieboken och nu
försökte se om den var märkt med något pris på insidan av bakre pärmen.
Kavajens
mönster bestod nämligen av bokstäver. En text löpte originellt nog över hela
kavajen, i långa täta rader.
”Vad
står det?”, undrade Simon nyfiket, och pekade på ärmen på mannens kavaj.
”Det är
Dantes Inferno! På italienska.”, svarade mannen glatt, varpå han tillade: ”4
dollar.”
”Haha”,
skrattade Simon artigt och mycket torrt. ( På Toskanska, tänkte han, men sa
inget.) Sen dristade han sig, medan han vände blicken mot trappan, en fråga:
”Kan
man inte få ta sig en titt upp till klubben?”
”Helst
inte. Mnemosyne städar just nu där uppe. Det är hon som gillar Vivaldi.”
Simon
gick ändå, frimodig, och van att raljera som han var, några steg mot trappan,
där han nu syntes vara förbluffad över hur oerhört brant den var, vilket han
inte sätt förut, medan han tänkte att även han själv gillade Vivaldi.
”Kors
då, va smal den är, trappan!”
”Ja”,
sa ägaren.
”Jag
har just tillfrisknat från ett brott på fotleden. Vet inte om jag nånsin kommer
upp för den trappan.”
Simon
var visserligen bara i fyrtioårsåldern, och för övrigt frisk, men den branta
vindeltrappan skrämde honom.
Han
ville inte skada sig ännu en gång. Brottet på vänsterfoten hade orsakats av att
han blivit påkörd av en äldre cyklist på 5:e Avenyn, då han slagit i ankeln i
trottoarkanten, så att själva ankeln slagits i två delar, och den övre delen
förskjutits 0,2 mm utöver den lägre. Foten hade svullnat upp ordentligt, och
han hade med foten i paket fått tillbringa två månader i hemmet, då han passat
på att fullborda tre romaner, vilket i och för sig var en god sak, men som hade
påverkat hans humör och kondition till det värre.
Nu
ville han inte klättra i vindeltrappor.
”Finns
det ingen annan väg upp till våningen över?”, undrade han, starkt förvisad om
att det måste finnas en sådan.
”Jodå”,
sade den blinkande antikvaristen och log artigt,” man går in genom porten
bredvid här, och så tar man hissen upp, och på dörren där står: ”–––Barbado
Travels”.
”jaha”,
sa Simon, som nu inte fann det passande att fråga mer, när han mötte på
detaljer, vars innehåll han inte begrep.
”Vi har
inte hunnit ersätta skylten”, förklarade mannen urskuldande. Han tillade:
”Men
idag är det alltså städdag, och vi har för övrigt mest öppet om kvällarna
alltså. På klubben.”
Simon
insåg nu att han fick ge med sig, och han betalade de fyra dollarna genom att
trycka sitt bankkort mot en liten digital apparat.
Simon
hade ont om pengar som vanligt. Även om han nu hade anställning som
julturskribent, så räckte inte pengarna.
”När är
det öppet på klubben då, och vad heter klubben och vad är dess syfte?”, undrade
han slutligen, eftersom han visste att det skulle reta honom senare om han inte
fått veta svaret på dessa frågor.
Idet
samma öppnades dörren mot gatan hastigt, och en otroligt vacker, lång kvinna,
iklädd en svart dräkt och en stor gul regnjacka, och med en bred, svart basker
på huvudet, kom in i affären, med ett ljudligt rop:
”Ohoh,
så pinsamt!”, ropade hon.
-------------------------------
Långa
blonda, curlande lockar dinglade ner på båda sidor under baskern. Hennes ögon
var stora och blå. Hon flämtade och stödde sig mot den bakre delen av en c:a
130 cm hög avbalkning av masonit vid ena skyltfönstret, som var till för att
stödja de böcker man satte upp i skylten.
”Du kan
inte tänka dej, en man kom fram, rakt ur blotta intet och ville bjuda mig på
lunch! Jag hatar sånt!”
Antikvaristen
rusade fram mot henne på ett sätt som avslöjade att de var bekanta:
”Lisette!
Så jobbigt! Så jädra jobbigt! Men det är över nu..”, ropade han tröstande,
medan han strök henne över armen, nogsamt, för att inte verka utnyttja
tillfället för att göra något närmande.
Simon
fick för sig att flickan, som verkligen var lång och stor, och såg lika stark
ut som en häst, hade inbillat sig alltihop, eller rent av hittat på det. Simon
uppfattade med ens det överdrivna hos henne, och beslöt sig, innan han blandade
sig i samtalet att vara redo att möta en psykopat.
Högt sa
han:
”Folk
har ingen hyfs!”
Flickan
lossade försiktigt antikvaristens grepp om sin underarm och vände sig mot
Simon, och under det hon fick ett lidande uttryck i ansiktet, utbrast hon:
”Hyfs?!
Det var ju en attack! En attack mot min heder!”
Simon
stirrade på henne.
Han
beklagade nu för sig själv återigen att han varit så mycket hemma med sin
brutna fotled, ty han kände sig plötsligt ovan vid möten med människor,
särskilt känslofyllda sådana. Men han beslöt sig ändå att hålla sin linje och
att avvisa det hela som en bagatell. Det var inte nån betjänt med att man höll
på att dutta och pyssla med denna händelse, som ju var ganska sp å alldaglig i
all sin tarvlighet.
”Vad
tror ni Tolstoys Anna Karenina skulle ah sagt om hon hade blivit utsatt för
samma sak?”, undrade nu Simon glatt.
Lisette,
som flickan ju hette, som såg ut att vara i trettioårsåldern, stirrade på Simon
och sa sen:
”Det
vet väl inte jag.”
Vändande
sig till antikvaristen frågade hon nu, istället:
”Var är
toaletten nu igen?”
”Den är
trasig. Tyvärr.”, svarade antikvaristen, som istället på ett bjudande sätt
försökte sammanföra Lisette med Simon.
”Detta
är Simon Spiegel. Detta Är Lisette Helmgard.”
Lisette
sträckte fram handen och Simon tog den. Hennes grepp var överraskande löst.
”Mitt
eget namn”, sa antikvaristen till Simon, ”…är Rupert.”
Simon
bockade överdrivet.
”Rupert
Hodgkins”, fyllde han i och drog med den lediga handen över den skalliga
hjässan.
”Finns
det ingen toalett på övervåningen som fungerar då?”, undrade Lisette.
Det
fanns det, och strax försvann Lisette, något stönande upp för den branta
vindeltrappan. Simon följde henne med ögonen, och förstärktes i intrycket att
hon besatt stora kroppskrafter.
”Det
var det”, pustade Rupert, som om han just genomgått en smärre pärs.
Simon
tänkte, att vissa människor är jobbiga som pandemier, eller som livshotande
sjukdomar.
”Har du
haft antikvariat nån annan stans förr?”, undrade nu kulturjournalisten och
tänkte att om han hade haft en stol så hade han satt sig. Det värkte i ankeln.
Kanske sockan satt för hårt också.
”Inte
egentligen. Jag har ett nätantikvariat också.”
”jaha”,
sa Simon och såg sig om efter en stol.
Rupert
försvann bakom disken och kom tillbaka med en taburett, en enkel men vacker
skapelse av lackad björk med normal sitthöjd.
”Vad
trevligt här e!”, sa Simon och satte sig.
Han
sneglade på klockan. Hon var 03.00pm.
Nu
slamrade det på övervåningen, och sen kom Lisette åter nedklivande.
Även om
hon är falsk, tänkte Simon, så verkar hon guskelov inte alls pretentiös. Om man
får välja mellan falsk och pretentiös – även om pretentiositet är en sorts
falskhet – så valde jag hellre falskheten, tänkte Simon.
När
Lisette åter var hos dem, nu mer lättad, sa hon:
”Ja,
ursäkta mig. Jag var visst lite odräglig.”
Simon
log från sin taburett. Rupert ställde några böcker tillrätta i skylten på et
chevalereskt sätt. Han tycktes ha fått en hel massa uppfostran, tänkte Simon.
”Ingen
fara”, sa Simon, utan att tillägga något alls.
I den
pinsamma tystnad som uppkom genom denna Simons osynliga tillrättavisning beslöt
sig nu Lisette för att hämnas:
”Det
var en äcklig karl.”
Hon
menade mannen som sökt bjuda henne på lunch utan att de var bekanta.
Simon
log. På något sätt tyckte han om denna storväxta kvinna, med baskern och de
stora ögonen. Hon var så stor och klumpig att han tänkte att detta hade fått
henne att i många avseenden hamna utanför. Men hon tycktes ha både vant sig vid
detta och accepterat det. Men hon hade troligen valt att spela en del spel för
att kunna stå ut med att inte tillhöra något egentligt sammanhang.
”Han
var inte bara äcklig. Han förstörde min dag också”, sa hon, och nu började hon
nästan gråta.
Rupert
grep nu in och sa:
”Simon
här jobbar på Morning Post. Han recenserar.”
Mitt i
ett par tårar såg nu Lisette upp och strök sig över den nästan platta magen med
handflatan.
”Han
skriver romaner också. Thrillers och annat.”, fyllde Rupert i, belåten som om
alltihop gällde honom själv.
”Åh”,
sa Lisette.
”Så nu
har jag bjudit honom med i klubben”, sa Rupert.
”Då
kommer ni i morgon kväll?”, undrade Lisette.
”Jag
tror det”, menade Simon som sedan fick reda på att klockan åtta vore nog alla
samlade.
Efter
det tog Simon sin nya bok och promenerade hem, något haltande av sin
ankelskada. Rupert och Lisette vinkade efter honom från dörren.
Så
trevligt med nya vänner, tänkte han.
Fast
lite underliga och forcerade verkade dom, tänkte han.
KAPITEL
II
Väl
hemma igen tänkte Simon, medan han kokade potatis, av sorten King Edward – de
enda ätbara, enligt Simon - att allting var bättre än det liv han levde för
några år sedan, med Iris.
Potatis
ja. Han hade ju det så dåligt ställt. Även om han inte hade mycket hyra i
Co-Op-fastigheten, - mest bara lite för skötsel av löpnade saker i föreningen,
en tusenlapp i månaden, så hade inte mycket att leva på. Simon var nämligen
skuldsattsedan ett tiotal år tillbaka, på grund av en knalldålig husaffär uppe
i Maine, en sommarstuga, en skogsbungalow, en tänkt skrivarstuga, som visade
sig vara praktiskt taget obeboelig, och inte värd nåt alls. Skulden för detta
uppgick fortfarande till flera miljoner. Han visste att om han inte skrev en
bestseller, eller nåt nära nog i den klassen, så skulle han förbli fattig
resten av sitt liv.
Potatis
levde han ofta på, eftersom d et var billigt. Med ett snett leende tänkte han på Muhammed Atta,
en av de som planerat och genomfört
detaljerna i 11 september-attacken mot World Trade Center, hur denne, medan han
ännu levde i Hamburg, hade livnärt sig i flera år på enbart potatis.
Men,
det är klart, hade Simon tänkt, att skulle han nu själv leva på potatis, så
borde det vara bra potatis. Så handlade han alltid i en liten eko-affär, där
dom hade just King Edward.
Han
började tänka på detta, att allt i alla fall var bättre än på Iris´ tid,
eftersom han funderade över Lisette, som han visserligen inte alls var
attraherad av, men som ändå förde med sig en slags frisk förtvivlan in i hans
synfält.
Iris
alltså. Iris, som sedan länge stod som en mörk fond till hans nuvarande liv. Så
hemskt det hade varit alltihop!
Han
hade träffat Iris på en privat vernissage i en våning på Manhattan, där en
bekant ( Sudden Lindholm ) till Simon, - en svuren fleece- och
polystyrenmotståndare - hade samlat ihop – köpt och lånat – en mängd teckningar
av den svenske konstnären Simon Fredrik Hill, som varit verksam kring
sekelskiftet 1900 i Sverige efter en del studier i Frankrike.
Hill
hade visserligen tidigt blivit galen, men producerat en mängd teckningar, vilka
nuförtiden räknas bland konsthistoriens verkliga klenoder.
Det
sägs att han blev inlåst i sin fars hus i Lund, satt och ritade mängder av
fantastiska scener, med tusch, på baksidan av de anteckningar som hans far,
professorn i matematik vid Lunds Universitet, gjort i sina matematiska
forskningar, för att sedan gå till fönstret på andra våningen, ropat till sig
barnen på gatan, och sedan låtit teckningarna singla ner till dem.
Fantastiskt,
bara det!
Alltnog,
under visningen av dessa teckningar, på Manhattan, dit de alltså nu förirrat
sig, så hade Simons armbåge stött ihop med en kvinnas, Iris Hoffman, en liten
olivhudad kvinna med becksvarta ögon, överarm.
Även
hon var bland tjoget inbjudna gäster.
De hade
börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var,
så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park
istället.
De hade
börjat prata, och som de båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var,
så hade de snart lämnat våningen och gått på en promenad i Central Park
istället.
Hon var
kortväxt, och hade alltså olivfärgad, lite mörk hy, ( som hos romer ) , svart,
något krulligt hår, och detta hår satt på ett lustigt sätt vid tinningarna på
det mycket lilla huvudet.
Ögonen
var svarta, men med osedvanligt små pupiller, ungefär som om någon just hade
slagit henne i huvudet med något hårt.
Simon
tyckte att sättet som håret vid hjässan ramade in den lilla pannan, var något
så utsökt att han tänkte att han skulle vilja se den pannan framför sig resten
av sitt liv.
Iris
var inte särskilt pratsam av sig, med verkade begåvad och arbetade inom
socialförvaltningen med stödlägenheter åt missbrukare.
En
egendomlighet med henne var att hon, när hon talade med eller mötte nån alltid
halvt vände borthuvudet åt ena eller andra hållet. Det var också så att hon
ofta på håll, med ena halvan av ansiktet vänd mot de närmaste personerna, ofta
sneglade på folk med en mycket kritisk blick, ja ibland med ett öga som tycktes
fråga: ”Är du inte riktigt klok?”
Oavsett
vem som inlett samtalet, av oss två, så tittade hon alltid rakt in i ögonen på
mig hela tiden. Men hennes ansikte var givetvis då, som alltid, halvt bortvänt,
eller tillvänt – vilket man nu föredrar.
Analytisk
var hon inte, vilket man kunde trott, med hennes mycket höga IQ, men hon
bemötte snarare tillvaron intuitivt.
Hon mer
låtsades diskutera än verkligen diskutera.
Ofta sa
hon: ”Nej det anser jag inte!”, eller: ”Nej, det tycker jag VERKLIGEN inte.”,
och det tyckte Simon var oerhört sexigt.
Samtidigt
som detta nonsens pågick, så var Simon säker på att Iris gjorde sina analyser.
Dessa
behöll hon dock för sig själv.
När han
då – mitt i ett gräl om ingenting - drog henne till sig för att kyssa hennes
mycket lilla panna, blev Iris alltid stel, eller formlös. Hon varken gjorde
motstånd eller spelade med. Men Simon Spiegel hade hela tiden känslan av att
hon var medveten om och njöt av varje sekund. Det gjorde att Simon blev än mer
upphetsad. Han kunde inte få nog av hennes lilla rebelliska, aggressiva
varelse.
Han
bjöd – efter att de umgåtts på vernissagen - ut henne på restaurang och de blev
ett par, flyttade ihop och bodde i flera år i en lägenhet i Bronx, när hon
arbetade och Simon skrev en engelsk version av sin avhandling om Lemnius.
Då Iris
var så tystlåten, så fick de inte stort umgänge, och absolut inte på
Socialförvaltningen där hon arbetade, och Simon förlorade till och med en del
av det umgänge han förut haft. När tre år hade gått så tyckte inte Simon att
det hela fungerade, hur söt och lojal än Iris var.
Därför
sa han en kväll, när Iris som vanligt satt på golvet med ett av sina vanliga
jättelika pussel, som hon var en mästare på att lägga, att han ville göra slut
och att han tänkte flytta, och att hon kunde få lägenheten. Om den var för
stor, så kunde hon ju byta, sa han.
Iris
stirrade på honom. Hennes små pupiller blev nu ännu mindre, nästan till
ingenting, och hon sa, medan hon knyckte på nacken och de små armarna
beskäftigt sysslade med pusselbitarna, att hon inte tillät det:
”Inte.”,
sa hon, ”Jag tillåter det INTE.”
”Va?”,
sa Simon, och famlade efter luft med tungan.
”Om du
försöker lämna mig, så dödar jag dig!”
Hon
hade länge brukat anklaga honom för att inte älska henne.
Han
hade då svarat att han aldrig sagt att han älskat henne. Hon hade då alltid
svarat, att det var just precis det hon sa.
Iris
hade under åren skaffat sig ett hundratals pussel av kolossalformat, pussel,
som hon förvarade i stor sjökista, som hon ärvt av sin far, en sjökista som
stod bredvid tv:n, på ett ceremoniellt anklagande sätt.
Nu
bytte hon omständligt pussel, genom att rafsa ihop det natursceneripussel hon
hade framför sig på golvet, precis innan det var helt lagt, och la det tillbaka
i kartongen, som hon sedan placerade i sjökistan, ur vilken hon tog en annan
låda, hällde ut dess bitar på golvet, och började lägga det nya pusslet. Detta
– som föreställde en lemur i en hängmatta i tropikerna - hade hon lagt ett otal
gånger, men var alltid spänd på att lägga det på nytt.
Simon
hade absolut noll förståelse för denna sysselsättning, men han hade genom åren
märkt att den höll henne lugn och nöjd.
Därför
avbröt han henne inte, och när han – vid en hastig snegling – märkte att en
liten bit som ännu inte var inpassad, skulle passa precis på ett visst ställe,
och där forma en vassrugg, så reste han sig från soffan och böjde sig ner för
att plocka upp den lilla träbiten.
”Du
lämnar mig INTE!”
När
Simon den kvällen gick ut med hennes hund, en osedvanligt dum Cocker Spaniel,
av den svartvita sorten, - med namnet ”Basso” - så var han så upprörd att
käkarna skakade.
Skulle
Iris verkligen döda honom? Det lät så.
Han
försökte ett tag tänka på något annat, på sin bok om den gamle belgaren,
författaren till boken om 1500-talsmirakler, som missbildade kor och människor
med siarförmågor.
Snart
var han tillbaka till tankarna på Iris.
Väl
hemma igen med hunden, sa han:
”Hur
skulle det vara om jag hotade dig då?”
”Försök!”,
sa hon.
”Du kan
inte mena allvar.”, sa Simon, med tilltagande uppgivenhet.
Sen
lämnade de ämnet för dagen och gick på kvällen och lade sig, trötta och
givetvis sura på varandra.
Framtiden
såg mörk ut. Inte nog med dödshotet, nu tycktes Simons ekonomi också bara bli
allt sämre.
I sitt
enständiga arbete med mytkritik hade han helt tappat skrivförmågan. Det ligger
i sakens natur att böcker som SKAPAR myter är mycket mer färgrika och
underhållande än de böcker som försöker AVSKAFFA myter. Han hade – i kultur och
skrivavseende – blivit något av en tråkmåns. Och det finns ju, för författare,
egentligen bara en dödssynd, ju. Att vara tråkig.
Men
efter några veckor, då Simon hade övervägt att lägga in sig på psykiatrisk
klinik, ångrade sig Iris och sa:
”Okey
då. Du får väl gå då! Aldrig får jag behålla nånting här i livet.”
”Allt
skall tagas ifrån eder.”, hade hon sedan sagt, bibliskt.
Alltid
när fruntimmer blir bedrövade återvänder de till barndomen, och till saker och
ting deras pappa sagt, eller så.
Simon
hade raskt packat, och med bara en stor resväska tog han den kvällen in på ett
litet omodernt hotell, ( Hotell Sagan ) varifrån han sedan skulle ser om han
kunde få tag i en lägenhet.
Det var
då mostern hade dött, och en advokat ringde och sa åt honom att han ärvt
co-op-lägenheten på Lenox Avenue.
KAPITEL
III
Nästa
dag på eftermiddagen gick Simon återigen till de åtta kvarteren till
antikvariatet.
De hade
visserligen bjudit inom till kvällen, till klockan åtta, men han var både
orolig och misstänksam, så han tänkte rekognoscera lite, genom att titta i
antikvariatets fönster, som om han just haft vägarna förbi.
Det
hade han inte. Tidningsredaktionen till exempel låg åt diametralt motsatt håll,
i New Haven.
I
antikvariatsfönstret hängde en skylt, där det stod:
”STÄNGT FÖR STÄDNING”
”Konstigt”,
tänkte Simon, som ju aldrig upplevt att antikvariat var något annat än
ostädade.
Samtidigt,
medan han betraktade de nöta bokbanden som låg framme i skylten, gamla
klassiker av Shakespeare och Molière, att han nuförtiden mådde så dåligt att
det växlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland kände han sig befriad av att
historien med Iris Hoffman var slut, medan han andra dagar kände sig bottenlöst
ensam och missnöjd. Ofta funderade han på om han inte i alla fall skulle åka
upp till Maine, där den där stugan han hade ruinerat sig på, stod, och
fortfarande var i hans ägo.
Den var
visserligen praktiskt taget obeboelig, på grund av alla sina brister – vilka
vore en allt för lång historia att redovisa – men han kunde ju ändå kvarta i
den lilla gäststugan, som hörde till huset, och där han faktiskt hade vistats
en hel sommar, medan han ännu trodde att huvudbyggnaden skulle bli möjlig att
bo i.
Där
fanns ju en härlig natur, en sjö, med brygga och en egen båt. Trevliga grannar
bodde inte långt bort, och livet på landet var inte så hektiskt. Man kunde
sitta utanför livsmedelsaffären, eller vid bensinstation och prata hela
dagarna.
I New
York handlade allting om pengar, och att hålla sig flytande och att vara ajour,
och inte göra sina bekanta missnöjda med en.
Men han
ville inte bo i en gäststuga resten av sitt liv.
Hur man
än vände och vred på saker och ting, så landade det alltid i en enda insikt:
man behövde PENGAR.
Nu
kände han en hand på sin axel.
Han
ryckte till. Det passerade så mycket folk bakom honom att han inte observerat
mannen, som ändå faktiskt syntes tydlig i skyltfönstrets spegling i glaset.
När han
vände sig om var det en okänd man i trettioårsålder, klädd i beige, svagt
randad, kostym, kanariegul väst och blå slips. Han bar en ljusgrå regncape i
handen, och såg ut som en affärsman, men med lite artistisk touche. Håret var
ljust, ögonen blå och han hade en liten ljus mustasch. Kanske kom han från
Skandinavien? Var han finländare eller något? Det är mycket med ursprung i New
York.
Egendomligt
nog tänkte alltid Simon på sig själv som främling i staden. Varför visste han
inte.
”Simon Spiegel?”, frågade mannen nyfiket.
Simon
blev chockad över att folk visste vem han var, men så var det: om man syntes i
CNN, så visste plötsligt alla vem man var, och man blev ett slags offentlig
egendom, i klass med parkbänkarna och elbelysningen.
”Det är
ju stängt idag.”, sa han vänligt.
”Du
skulle också kolla på böcker?”, frågade Simon, för att också var a vänlig. Det
är ju det man lever på i New York.
”Nej,
jag är en av ägarna till antikvariatet…”
”Aha.
Åh. Jag trodde att Rupert…”
”Jo,
Rupert är också ägare. Vi är fem stycken.”
”Ojdå,
ja … alt är ju dyrt…”, mumlade Simon, som ändå tyckte att fem ägare verkade väl
komplicerat.
”Får
jag presentera mig? Mitt namn är Rostock. Maximilian Rostock.”
” Nice to meet you!”
”Får
jag bjuda på en kopp kaffe istället?”, undrade den blonde mannen, just medan
ett par regndroppar blötte båda deras oskyddade huvuden.
”Det
ligger ett kafé om hörnet.”, sa han och pekade österut.
Simon
samtyckte, och snart satt de på var sin taburett inne i Café Sundown, ett litet
hak med tjugo sittplatser eller så.
Maximilian
hade beställt och betalat, och kaffet smakade prima.
”Vad
gör ni mer än deläger antikvariat?”, undrade Simon, och ansträngde sig för att
le större än han kände för.
Hans
oro för allt hade dragit ner mungiporna till knäna. Och trots sitt på många
sätt bevisade skarpsinne, och sin omfattande beläsenhet, så kände sig Simon
ofta mindervärdig och som om han på nåder fick delta i det sociala livet, så
som det levdes av medelklassen på Manhattan. Han fick kämpa för att försöka
vara med, och givetvis kämpa ännu mer för att på något sätt uppskatta att vara
det. Helst ville han vara nån annanstans. Han visste bara inte var.
Maximilian
betraktade honom med sin oblandade vänlighet, och som om han läst Simons tankar
sa han:
”Det är
allt en jävla stad detta!”
Simon
böjde lättad på huvudet för att kunna le större. Han hade två trasiga tänder,
som syntes för väl, när han l log.
”Haha!”,
skrattade han, och kände sig bekväm nog att inte kommentera Maximilians öppning
med mer än just ett skratt.
”Du
visade ett visst intresse för vår kulturklubb?”, sa Maximilian, nu aningen mer
strikt.
”Ja,
det … givetvis.”
”Vi
sysslar mest med konst. Med tavlor, måleri.”
”Jaha.
Jag undrade just. Kan du berätta mer?”
”Klubben
heter Trismegistos.”
Simon
studsade.
”Men är
inte det ett galleri?” Han drog sig till minnes att han faktiskt besökt ett
galleri i Bronx, med just det namnet.
”Jovisst.
Det är vårt galleri.”
”Jaha.
Så klubben är mer en förening som sköter ett galleri?”
”Jo,
det kan man säga. Fast vi har väldigt trevligt också. Men givetvis, det handlar
ju mycket om att göra en god affär.”
”Jovisst.”
Maximilian
fyllde på mer kaffe i sin kopp ur en liten vit porslinskanna med små blå
blommor på.
Ӏr det
nåt möte ikväll?”, undrade Simon, som tänkte att han hade missförstått något.
Maximilian
sköt kaffekannan mot Simon till med en artig gest, och sa:
”Jess.
Vi skall bland annat diskutera nästa utställning. Om du vill vara med i klubben
så får du naturligtvis vara med i att planera utställningar i galleriet också.
Det är ju det vi gör. Och alla som är med och deltar i arbetet får förstås sin
del av vinsten.”
”Vinsten?”
”Jaja,
vi säljer ju tavlor.”
Simon
tänkte att det ju verkade utmärkt att kunna tjäna en slant. Och han kunde ju
vara nyttig för ett galleri, som journalist, även om han ju inte var den som
hade mest kontakter i New York precis.
”Ojdå.
Intressant. Vad är det för tavlor då?”
”Vi har
en konsthandlare, Robert, med i klubben, som har ett helt parti med gammal
europeisk konst, från expressionismen. Mest tysk konst. Han har flera Kirchner.
Modersohn-Becker och Kirchner.”
Ӂh,
det var en vacker period!”, sa Simon, och lyste upp. Han beundrade verkligen
Kirchner, som hade starka färger. Men samtidigt blev han bekymrad, eftersom
Kirchners konst ju betingade väldiga priser, och att det tycktes konstigt att
ett amatörgalleri kunde ÄGA sådana konstskatter.
”Men
Kirchner är ju berömd??”
”Ett
oväntat kap, som sagt.”
”Jag
har rest mycket i Europa. Min familj kommer från Finland, eller ursprungligen
från S:t Petersburg. Men jag har bott i Berlin. Konsten som Robert har fått tag
i är verkligen förnäm. Vi har inte just Kirchner öppet i galleriet, men säljer
dem privat. Vi har galleriet mer för att ragga upp lämpliga kunder.”
Simon
stirrade på Maximilian.
Det
hela verkade mer än skumt.
Vad
skulle han göra? Resa sig upp och tacka för kaffet, och säga att han hade
mycket att göra?
Simon
satt kvar och stirrade framför sig.
”Tavlorna
är bra.”, sa Maximilian. ”Dom ser verkligen ut som Kirchner. Vi behöver en
journalist, som vet vad som rör sig i journalistvärlden. Du anar inte hur
viktigt det är för ett litet galleri att ha kulturvärlden bakom sig!!!”
Simon
tvekade.
”Men
jag är ingen sån kulturjournalist. Jag skriver bara en bokrecension då och då.
Jag vet ingenting om…”
”Om du
vill vara med, så kan du tjäna en hacka!”, avbröt Maximilian.
”Ni
säljer alltså förfalskade Kirchner?”, frågade Simon rakt upp och ner.
”Välgjorda.”,
svarade Maximilian spotskt.
Han
tillade:
”Det är
otroligt svårt att slå sig fram i dagens kulturvärld. Endast dom som är i det
allra högsta skiktet – och där är varken du eller jag – får några kontrakt över
huvudtaget. Det vet du själv. Ditt kontrakt va rju inte så lukrativt a så att
man blir hysterisk inte…”
Simon
nickade. Man hade gjort research på honom. Man visste att han behövde pengar.
Och nu erbjöds han ett jobb. Frågan var väl bara vad han väntades utföra för
något. Skulle han vara nån slags kontaktman, eller penningtvättare eller nåt?
”Det
verkar riskabelt. Visst skulle jag behöva pengarna, och att förfalska en
oljemålning är ju inte direkt det värsta brott man kan utföra.”, menade Simon.
”Exakt.
Nej. Konstvärlden är ju humbug. Kirchner är visserligen bra, men konstvärlden i
sig är ju humbug.”
”Men
vad skulle jag göra för att få vara med?”, undrade Simon.
”Du
skall bara stå och se hederlig ut. Ingen människa har sett så hederlig ut som
du på CNN. Du ser verkligen ut som en man kan anförtro sitt favoritdjur till.”
Simon
nickade.
”Ingen
kommer att upptäcka att tavlorna är förfalskade. Inte om de marknadsförs i de
bästa kretsar. Det är kretsarna som ger legitimitet.”
”Men
jag rör mig inte i de bästa kretsar…”
”Du
sällskapade en gång med Violet Hutcherson?”
”Violet,
jo?”
”Vi
vill att du återupptar bekantskapen med henne. Det är Reginald Hutcherssons
pengar vi vill åt.”
Simon
studsade. Allt detta var absurt.
Han kom
mycket väl ihåg Reginald Hutcherson, en stor, skarp, intelligent karl, som
Simon hade varit rädd för som 25-åring, när han och Violet dejtade. Hutcherson
hade varit ingenjör och byggt broar i Canada. Dom hade hur mycket pengar som
helst.
Han var
även konstsamlare.
”Men
Violet är ju gift och har barn och allt?”
”Hon är
skild.”
”Jaha.”
Simon
började svettas.
Detta
var inte bra. Han borde nu tacka Maximilian för kaffet och resa sig och gå hem.
”Detta
är absurt.”, sa Simon. ”Jag förstår inte varför jag sitter här och pratar över
huvud taget. Jag är väl ingen gangster?!”
Han
knäppte kavajen och skulle just till att resa sig, då Maximilian sa:
”Iris
är också med på det hela.”
”Iris
är också med på det hela. På sätt och vis.”, upprepade Simon tonlöst.
Vad var
detta? Drömde han?
Varför gick han inte bara hem.
Hur
kunde Iris vara inblandad? Detta översteg hans författarhjärna mångdubbelt i
gåtfullhet.
”Vadå?
Iris?”
”Ja,
hon vill också tjäna en slant.”
”Men vi
har gjort slut.”
”Ja, h
hon är i alla fall med i Trismegistos.”
”Hur
många är med?”
”I det
riktiga bedrägeriet bara två. Det är jag och Ziggy. Det är han som målar
tavlorna. Och så jag. Dom andra tror bara att allt är ett kulturellt skämt. En
happening..”
”Det är
ju väldigt bra att veta hur många man är, om man är en sammanslutning som skall
begå brott…”, försökte Simon.
”Kanske
det.”
Simon
var mållös.
”Hur
som helst så samlas vi alla ikväll klockan 8, på Barbado Travel, ovanför
Antikvariat Ormvråken.”
”Jo, så
e det”, sa Simon dystert. ”Pengar måste man ju ha. Trevligt att träffa nya
människor också. Men det är alltså bara ni två som vet att det skall utföras
ett bedrägeri?”, undrade han, ägaren till en mögelskadad stuga i Maine, som nu
plötsligt fick ont i sin ankel, som han trodde hade läkt fullständigt. Det
kanske skulle bli en sån där skada, som gjorde sig påmind när själen krisade.
Kanske ankeln skulle bli hans nya varningsklocka. Förr hade han alltid fått ont
i magen.
”Det är
inget tvång.”, sa Maximilian i lätt on, sköt ifrån sig den urdruckna
kaffekoppen och var på väg till cafédörren innan Simon hade kunnat samla
tankarna. Men han vände sig om och sneglade på Simon, inte dystert som Iris
brukat, men mer spefullt:
”Du får
fixa dom där framtänderna förstås. Annars lär du inte göra nåt intryck på vare
sig Ziggy, Violet eller Reginald!”
Simon
kom att tänka på Lisette, men sa ingenting.
KAPITEL
IV
Simon
gick de åtta kvarteren hem utan att märka var han var, vad han såg eller om han
blev sedd, eller av vem.
Efter
han stängt ytterdörren hemma om sig i lägenheten på Lenox Avenue, på våning 3
av 14, så beslöt han sig att gå till kylskåpet och ta fram whiskyflaskan.
Livet
var ändå slut, tänkte han.
Detta
skulle aldrig gå!! Inte en chans i helvete! Dom hade kartlagt honom i minsta
detalj. Han var som en liten marionett.
Men vad
hindrade honom att helt enkelt gå till polisen och berätta att han kommit på
några konstsvindlare?
Han
funderade.
Han
hade ju inga alls bevis. Om han backade ut, och gick till polisen, så skulle
dom naturligtvis bara sluta att ha möten på Barbado Travel, och inte ha nån
utställning just då med Kirchner.
Dessutom
kunde det gå illa för Iris.
Men på
vilket sätt hon var insyltad visste han inte. Om hon alls var det.
För att
gå till polisen med det hela, så måste han alltså spela med ett tag, till allt
blev mera konkret.
Å andra
sidan, tänkte Simon, att om han gick till polisen när han väl gått med i ligan
– eller vad det var – så kunde han bli straffad av dem på ett sätt som han
knappast kunde bli innan han gått med.
Om han
gick med, och tjallade då, så kunde dom mycket väl sätta ett skott i nacken på
honom.
Om han
skulle gå till Polisen så fick det bli nu.
Han
stod vid den öppna kylskåpsdörren med ena handen om den stora whiskyflaskan,
där det fanns en tredjedel nästan persikefärgad nektar.
Hans
hand slöt sig hårdare. Vad skulle han göra? Han kunde inte dricka nu! Han måste
hålla huvudet klart. Nu var det allvar. Detta var en chans, men det var också
en risk.
Vad
ville han?
Ingen
hade han att be om råd. Vem skulle det varit?
Utan
att ta med sig flaskan gick han in till stora rummet och satte på tv: n. Det
var ju ingenting han ville se, men ljudet skulle lugna.
När han
passerade fönstret såg han brandtrappan utanför. Den gjorde honom alltid trygg.
Alla gatlyktor gjorde så att trappan var väl synlig, även om det nu var mörk
kväll ute. Det var som en halvt religiös upplevelse att få en glimt av
brandtrappan därute. Det fanns alltid hopp, tycktes den säga. Även om branden
kommer, så är jag här!
En
fiskmås hade suttit på den häromdan och tittat in mot honom i flera minuter.
Som en
ängel.
Bakåtlutad
i soffan gjorde han nu flera kalkyler, utan att nå något avgörande.
En film
på tv, på en kanal som han inte begrep hur han fick in visade guldframställning
i Congo på 1920-talet.
Tv-kanalen
tycktes hete Amalthea, och Simon tänkte att den kanske tillhörde
bostadsföreningens abonnemang. Han hade ju uppfattat att det fanns ett sådant,
och att det sköttes av ordföranden, en gammal Navy Seal med blå intensiva ögon,
en man som han ibland brukade möta då denne varit och handlat, och kom
fullastad med påsar och små lådor, där det fanns vita och röda bönor,
palsternackor, kål, läk och indiska kryddor. En man som lagade sin egen mat
kunde man lita på!
Han
hette Dewey.
Alltså
var kanalen vald av Dewey, tänkte Simon, som blev mer och mer förbryllad över
filmen.
Han
glömde nu totalt bort sin eventuella framtid som konstbedragare, och
uppslukades av den lilla dokumentärens innehåll.
Man
visade en bit av Congo, och hur man färdades på låglandet där, på dammiga vägar
fram till bergen. Där grävde man djupa schakt och lastade sedan upp mineraler i
truckar, vilka tog med malm till en liten fabrik.
Efter
att vita män i rockar, och svarta män med bar överkropp, i flera steg förädlat
metallen, som visade sig vara guld, till tackor, så transporterades dessa
tackor sedan till sin slutliga förvaringsplats: riksbanken i Bryssel.
Filmen
avslutades med några bildsvep över den vita personalens haciendor, med
prunkande trädgårdar, kvinnor i långa kjolar och tropikhatt, samt barn som
lekte under tropiska växter, vaktade av en svart Nanny.
Filmen
var uppenbarligen en reklamfilm för guldutvinning.
EN
REKLAMFILM FÖR GULDUTVINNING.
Det
behövdes det väl ingen reklam för.
Förtvivlad
över mänskligheten slog Simon av tv:n med en knapptryckning på remoten.
Han
suckade, och med full kraft återkom nu funderingarna över de nya människor han
stött på i samband med besöken på antikvariatet.
”Så
snillrikt!”, utbrast han halvhögt.
Egentligen
var det visserligen smart att ha en hel mängd entusiastiska kulturmänniskor,
som frontade hela aktionen. Har man ett gäng idealister ikring sig, som
protesterar mot konstmarknadens urartning, så kan man, inbäddad bland dem,
hålla sig dold.
Sedan
tänkte han på att han borde akta sig.
Främst
oroade han sig för att dom hade letat upp Iris.
Om de
inte varit så totala fiender, så hade han ringt upp henne.
Han
sökte slå bort tankarna på tavelkuppen totalt genom att sätta sig vid sin
laptop.
Där tog
han nu upp email, och konstaterade att han var jagad av sina kreditorer. Hur
han bar sig åt, så skulle han nog aldrig bli av med skulderna.
Överallt
trängde sig problem på.
Han
tänkte på att ringa sin ende trogne vän, Evertsen, men var orolig att han
skulle trötta ut denne, genom sitt evinnerliga tjat om sin dåliga ekonomi.
Evertsen
brukade säga:
”Sluta då upp med att skriva böcker och
skaffa dig ett vanligt kneg! Du får väl växa upp nån gång!!”
Evertsen
hade egen datafirma, och livnärde sig på det.
”Jag är inte intresserad av nåt annat än
litteratur”, hade Simon sagt.
”Litteratur är egentligen ingenting”, hade
Evertsen svarat, irriterad.
Simon
hade inte svarat på detta. Han hade bara tänkt på alla böcker han läst.
Bland
hans livs lyckligaste stunder var de resor som Evertsen och han själv gjort
längs kusten ovanför Boston.
Så
enkelt och så fritt det varit, att bara promenera längs stränderna, utan att
vilja något mer än att röra sig i de fria.
”Promenader
är ingenting heller”, hade Simon tänkt för sig själv.
Nu
plingade det till i laptoppen. Ett nytt mejl tydligen.
Det var
från Maximilian. Och det löd:
”I
morgon 10.30 hos Dr. Overberg på 44:de gatan. Hansen-Overberg Clinic. Jag har
beställt tid hos dig. Han fixar dina tänder gratis. Räkningen skickas till mig.
Hjärtliga
Hälsningar från Maximilian”
En kall
kåre gick från ryggslutet upp i nacken på Simon.
”Ge dig
inte in i detta!”, sa en röst i hans huvud.
Han
stängde laptoppen och gick och la sig. För att kunna hoppas sova la han på sig
ett extra täcke.
Livet
var en grym historia!
KAPITEL
V
Livet
är en grym historia!
Vid
05.30am vaknade han med ett ryck.
Ingenting
speciellt hade väckt honom. Bara oron. Hela natten hade han drömt om
Maximilian. Dennes leende ansikte dröjde sig nästan var hos Simon när han
svängde upp benen från bädden och satte dem på det kalla golvet intill sängen.
Utan
att tända några lampor, men bara litande till det han nu såg som skuggfigurer i
sin lägenhet, tack vare det ljus som kom från lamporna på gatan, sökte han sig
– insvept i en vinrödrandig morgonrock av frotté - ut i köket, hasande i
tofflor, för att sätta på kaffet.
Kanske
hade han vaknat så abrupt av plötslig subliminal motvilja mot Maximilian.
Hur som
helst beslöt han sig, medan kaffevattnet kokade upp att godta Maximilians
erbjudande om nya framtänder. Det skulle ju göra hela tillvaron lättare för
honom själv. Folk dömde en efter tänderna.
Han
letade i halvmörkret rätt på sin telefon, såg att den hade nästan slut på
batteriet och kopplade den in för laddning i ett urtag invid tv-soffan.
Sen
sjönk han ner i soffan och lutade sig med rygg och armar mot alla kuddarna, i
ett försök att i alla fall hjälpligt njuta av tillvaron.
Han
existerade ju i alla fall.
Han s
tillvaro var full av problem, men existensen själv är ju inte bara en potens,
men även en sällsynt realitet.
Slagen
av tankarna på sin dåliga ekonomi – böckerna sålde nästan ingenting, och
tidningen betalade bara smulor för de artiklar han levererade – lät han huvudet
falla bakåt mot soffkanten och slöt de ännu sömniga ögonen.
-Tänk
om man skulle stanna här i lägenheten, tänkte han. (Han hörde hur hissen
passerade ner förbi hans våning ute i trapphuset, skranglande.)
Om man
aldrig skulle gå ut mer? Hur vore det att nu enbart syssla med det han hade i
huvudet.
Om man
har levt i fyrtio år så har man ju samlat på sig livserfarenhet nog, så det
räcker!
Det
fanns massor av människor som levde så där inskränkt, som var inne, såg på tv,
lekte med hunden; eller de som bara spelade tv-spel. Och det fanns alla de som
livet igenom jobbade på ett intellektuellt projekt: skrev en världshistoria, en
ordbok för något exotiskt språk, eller bara skrev en tjock bok, kanske om nån
annan bok, och dessa människor var fullt tillfreds med dessa sysslor, och
grämde sig aldrig över nåt!!
Varför
inte sluta sig till denna krets av människor, för vilka tanken på att ge sig in
i ett konstbedrägeri bara skulle väcka av sky?
De
skulle allihop tycka att det, att planera och genomföra ett konstbedrägeri var
tecken på dålig självkänsla och brist på fantasi. Den sanna fantasin och den
sanna självkänslan kunde bara yttra sig i ett gediget litterärt verk, eller i
ett konsekvent genomfört projekt av inre självförverkligande på ett högt, och
generellt oantastligt, moraliskt plan.
Om man
ville värna ok sig själv, så skulle man inte begå brott.
Att
privat anse att brott inom konstvärlden inte alls var något brott, men bara en
revolt mot konventioner, och således ett tillåtet sätt att kapa åt sig miljoner
på, det var ju – enligt dessa högtstående solitärer – bara ett gigantiskt
självbedrägeri!
Ett ”nietzscheanskt” uppror skulle
aldrig resultera i en miljon, eller en halv, på fickan!
Simon
satt och kved i soffan. Blotta tanken på pengarna som en Kirchner, falsk eller
äkta, kunde inbringa kom han salivkörtlar att svälla.
Tänk
hur bottenlöst träligt livet skulle vara, instängd i en lägenhet med ett jävla
PROJEKT!!
Aldrig
att han skulle klara av det, även om han nu hade vissa autistiska drag.
Så sträckte Simon ut handen mot golvlampan,
och ryckte i den lilla kedjan som slog på de tre glödlampornas sken under den
beigea skärmen.
Dagen
tog sin början, tänkte han, neutralt.
-----------------------------
Nu var
klockan plötsligt mycket, och eftersom Simon beslutat sig för att gå till
tandläkaren, så dök han nu in i duschen, och efter att ha rakat sig, bytt till
rena kläder och nappat åt sig sin mobiltelefon, störtade han ner på gatan för
att hoppa på en buss som tog honom de få kvarteren till doktor Overbergs
mottagning.
Denne –
en kort, glad karl med tangorabatt - mötte honom redan vid den mycket lilla
receptionen och tog vänligt hand om honom, i det han sade:
- Så klart att man
måste se fin ut, om man skall återknyta bekantskapen med ett gammalt x!
Han log
vänligt, med en bländade tandrad. Simon svarade inte. Maximilian var en fräck
fan, sa han till sig själv.
Simon
tänkte också, medan Overberg mixtrade med hans tänder, på hur filmindustrin i
Hollywood förr i tiden just på samma sätt som Maximilian gjort. Clark Gable såg
ut som vilken lagerarbetare som helst när han spelade sina första roller som
cowboy. En av cheferna på filmbolaget erbjöd honom nya tänder. Den perfekta
tandraden gav magin åt ansiktet. Ett proffsjobb av en tandtekniker fixade hela
karriären.
När
Overberg tagit en avgjutning på det han lämnade av Simons framtänder sa han att
Simon kunde återkomma dan därpå, vid tvåtiden, så skulle den nya bryggan vara
klar.
Simon
tackade så hjärtligt och begav sig nu hemåt igen, för att tänka över om han
verkligen skulle bege sig till kulturklubben på kvällen.
Han
hade fortfarande inte bestämt sig, och hans vankelmod var pressande, och så
mycket mer obehagligt, som han kände sig totalt ensam i situationen.
Väl
hemma slog han sig ner vid sitt skrivbord, bland diverse papperslappar,
refuseringsbrev och halvlästa tidskrifter och böcker med hundöron.
Ingen
av hans böcker, hans få böcker, hade sålt mer än 1000 exemplar. Borde man inte
inse att loppet var kört. Hur var det nu med den där definitionen från Einstein
på en idiot: en person som gång på gång försöker med samma försök, på samma
sätt, med samma förut-sättningar, förväntande sig ett annat utfall än det
föregående.
Om han
misslyckats med alla sina böcker, vad talade för att han nånsin skulle lyckas?
Hans
förläggare hade klagat och bett honom att införa mer kraftfullt mytiskt
material i sina berättelser.
”Du som
känner myten så väl, du, om någon, borde väl ha förstått att det alltid är
myten som säljer. Ingen berättelse får någon nerv eller nåt djup, om inte någon
av vår kulturs bredare myter är åberopad. Du borde veta det. Men ingenstans i
dina böcker finns det sådana breda, mytiska anslag. Då blir det som det blir!”
Simon
suckade, och medan tungan trevade mellan tänderna, där Overberg på några
ställen hade borrat några jack i tändernas sidor, jack, som alltså var nya och
obekanta för tungan, så lät han handen riva ner en brevhög, så att den föll ner
just vid sidan av bordet.
Det var
en smått revolutionär gest.
Han tog
tag i laptoppen och googlade upp ett namn:
ERNST LUDWIG KIRCHNER
Jaha.
Ja, så var det ju. Kirchner hade levt i Tyskland under trettiotalet, blivit
hånad av nazisterna, och rädd, förföljd, och desillusionerad hade han tagit
sitt liv i början på WWII.
Vad
hans konst var värd fick man inte reda på i artikeln han läste. Men berömd och
hyllad var han.
----------------
Simon
gick ut i köket och letade rätt på bröd och ost och gjorde sig en stor smörgås
med persilja på.
Sedan
gick han in i storarummet och satte sig tillrätta i läsfåtöljen som stod invid
fönstret som vette ut mot Lenox Avenue.
Trottoaren
utanför, trevåningar ned, var bred, och dessutom planerad med en liten allé
höga almar, så man var delvis förskonad från det värsta bullret, som ju annars
är en ständig följeslagare till allt liv på Manhattan.
Solen
trängde då och då igenom molnen där uppe, nu på eftermiddagen, och några
sjöfåglar passerade utanför på jakt efter sopor.
Invid
fåtöljen fanns ett litet sideboard av ljust trä, belamrat med böcker och
tidskrifter.
Simon
suckade när han sjönk ner i fåtöljen, medveten om att han måste fatta ett
beslut angående Maximilian och hela kulturklubbsgrejen.
Skulle
han verkligen inte bara avstå från alltihop?
Vad
hade han att vinna?
Att han
skulle tjäna några pengar på det hela kunde han inte inse. Man skulle bara
utnyttja honom. Ingen människa gav bort pengar i onödan. Allra minst folk som
Maximilian.
Haken
var ju bara den, att dom hade lurat med Iris.
Hur i
alla sin dar dom fått tag på henne var en gåta, men nu var det i alla fall så
det var, och det var bekymrande för Simon.
Förhållandet
med Iris var visserligen slut, och det hade ju dessutom urartat till något
förfärligt, men det var ju ändå så att man hade vissa skyldigheter mot
människor man en gång haft nära relationer med. Eller hur?
De var
en del av ens liv, och om man struntade i dem, eller betedde sig illa mot dem,
även om relationen var över, så kunde det påverka en själv, ens livshistoria,
ens egen själ och själsfrid.
Han
kunde inte bara strunta i att dom lurat med Iris.
Även om
nu Iris var en mycket kapabel människa, så var hon nu ändå i en mycket utsatt
position, givet vad Simon trodde sig veta, och trodde sig ha fått reda på genom
Simon.
Dessutom
var Simon nyfiken. Inte minst på konstförfalskaren själv. På den mystiske
Ziggy.
Simons
respekt för människor som verkligen kunde ett hantverk var mycket djup.
Det som
Albert Einstein en gång sagt om att arbete är det enda som gör livet
uthärdligt, det höll Simon med om, och han hade där för sig själv tillagt att
vad som verkligen skänkte frid, det var att behärska en syssla, en konst eller
ett kunskapsområde till fulländning.
Så var
det nog med Ziggy, att denne kände förmodligen till Kirchner och oljemåleriets
konst till 100%, och han kunde alltså vila i fullständig förtröstan och
tillförsikt i denna visshet.
Det var
Simon nyfiken på.
Någon
gång i livet hade han mött människor som så behärskade en konst, att de liksom
svävade en liten bit över golvet när de förflyttade sig, och de hade själva
gjort sig lite större än själva livet.
När
Simon bestämt sig för att gå till kulturklubben, så blev nu resten av dagen
lättare, och han försökte dra sig till minnes allt han visste om
konstförfalskning, vilket inte var särskilt mycket, innan han somnade i den
mjuka, blommönstrade fåtöljen, just som några solstrålar letat sig ner bland
husväggarna och träden på Lenox Avenue, och snuddade hans av bekymmer
konstfullt mönstrade panna.
KAPITEL
VI
Simon
var punktlig, och stod nu, kl. 08.00pm utan för Ormvråken, och funderade på
varför det var släckt i antikvariatet om nu klubben, på våningen ovanför skulle
vara öppen, då han kände en hand på sin axel.
Det var
en kortväxt, rödlätt man med rullande gång, i fiskbensmönstrad grå kavaj, med
pigga blå ögon och fula, bruna tänder.
”Simon
Spiegel?”
”Jo
då.”, svarade Simon.
”Jaha,
ja, jag är Ziggy Berntsen. Maximilian sa att du skulle komma till klubben
ikväll. Vi har bytt adress!”
”Jaha…”
Utan
vidare godtog Simon förklaringen och hoppade in i en liten bil av märket Audi,
som tydligen var Ziggys. Ziggy satte sig bakom ratten, startade och snart var
de två på väg utföravenyn i hög fart.
”Vart
skall vi?”
”Vi
åker till Maximilians.”
Det
visade sig att ´Maximilians´, det var helt enkelt galleriet, som Simon kände
till något, Trismegistos, i Bronx, efter att besökt en liten utställning där
med blyertsteckningar av någon han glömt namnet på.
Ziggy
parkerade utanför, och de gick in i galleriet, genom en dörr där en skylt
förkunnade ”STÄNGT”.
Simon
kunde inte låta bli att skratta för sig själv.
Så
enkelt och lätt detta var, att få nya vänner i kulturvärlden.
Väl
inne möttes han av synen av ett sällskap som stod med drinkar i händerna och
betraktade konsten på galleriets väggar, vilken uteslutande tycktes bestå av
oljemålningar och teckningar av Kirchner.
Inalles
visade det sig vara sex personer i rummet, förutom Simon själv.
Maximilian
som kom emot Simon med utsträckt arm presenterade alla en och en, genom att
demonstrativt peka ut dem, där de stod, pekande med ett kort intelligent
pekfinger:
”Här
har vi Rupert Hodgkins, som du redan känner. Och här är Lisette Helmgard.”
Simon
noterade att de var uppklädda som till fest, och Lisette hade en vacker kort
kjol av gult siden och högklackade skor.
”Här är
Gloria. Gloria Nicholson.”
Simon
bugade inför en lång flicka med svart pagefrisyr.
”Här är
Ziggy, Ziggy B., som du redan känner.”
Simon
log.
”Och
här är Petrus, en vän till mig från Columbia.”
Petrus
var en stor kille i trettioårsåldern, axelbred med ett vinnande leende. Han
tuggade tuggummi.
”Och vi
njuter av Kirchner!”, sa Max.
Simon
vände sig, lite ängslig, till denne:
”Men
var är … Iris?”
”Hon
kunde inte komma”, sa Maximilian lätt, och gav Simon ett glas sherry, i ett
dimmigt glas.
Simons
hjärta slog ett dubbelslag, och han funderade över om det Maximilian sagt om
att Iris var med i klubben alls hade någon sanning i sig.
Var han
lurad? Vad skulle han säga?
Maximilian
kände människor väl nog att begripa att detta med Iris skulle locka Simon att
komma, och det skulle vara svårt för Simon att bevisa att Iris INTE var medlem
av klubben.
”Nu
njuter vi av Kirchner!”, upprepade Max.
Simon
funderade på om han lite lätt skulle ifrågasätta att det var Kirchner, men fann
att det skulle vara oprofessionellt, och att dt inte var säkert att samtliga
som var närvarande visste att det rörde sig om förfalskningar, varpå han
istället sa:
”Han
var hatad av Hitler.”
Alla de
sex andra log nedlåtande åt denna svaga kommentar.
”Så
detta är kulturklubben?”, fortsatte Simon, som dock inte tänkte låta sig bli
dominerad till tysthet och passivitet.
”Jo,
kärnan av kulturklubben.”, sa Max leende.
”VAD ÄR
DÅ SYFTET MED KULTURKLUBBEN?”, undrade Simon.
”Att
lura av de rika svinen pengar förstås”, sa Gloria, som här krökte på överläppen
i utstuderat hån mot denna grupp.
När
Simon nu var införstådd med vilken samling människor han befann sig, beslöt han
sig för att hålla en lägre profil och låta den andra spela ut sina kort.
Efter
en liten stund, när man hyfsat glasen, lotsade Maximilian in alla i ett inre
rum, där det fanns några soffor och fåtöljer, samt lite mer ögonvänlig
belysning.
Genom
en högtalare hördes Donna Summers gamla discoslagdänga ”Hot Stuff” tona ut i
rummet.
”Vi
planerar alltså att lotsa hit gamle Reginald Hutcherson. Och Simon här har
lovat att invagga den gamle gossen i julstämning.”
Simon
såg ner i golvet, från kanten av en fåtöljsits i blå sammet.
”NU var
goda råd dyra”, tänkte han och kände hur det värmde av skam i nacken. Skulle
han inte gå med detsamma. Han hade ju inte minsta lust att vara med om detta.
Varför skulle han alls vara med om
detta?
Sagt
och gjort. Simon reste sig upp, knäppte sin kavaj och sa till de andra, som
just börjat glamma lite i rummet, understödda av musiken.
”Jag
tror jag ska gå.”
De
andra sex personerna tystnade, och som genom ett under tystade även Donna
Summer, mitt i en fras.
”Vad
då?”, sa Maximilian Rostock. ”Har du inte förstått?”
”Jodå.
Nu i tänker begå ett brott.” Simon var nu på väg mot dörren till
utställningssalen, genom vilken de kommit in i rummet.
Petrus
ställde sig då i vägen och tog tag i rockslaget på Simons kavaj.
Maximilian
höjde rösten:
”Du har
inte förstått att din väninna inte är här, för att vi ville ha henne nån annan
stans.”
Simons
hjärta flög upp i halsen. Vad var det han sa?
”Va?”
”Iris
är i gott förvar hos oss. På annan plats. Ända tills den här affären är
genomförd.”
Så var
det, tänkte Simon. De hade kidnappat Iris.
Nu
begrep han äntligen.
Han var
fast.
Ingenting
kunde han göra, annat än att ställa upp på att lura Reginald. Ja, Violet och
Reginald.
Nu
återstod bara om han skulle kunna underrätta polisen.
Maximilian
läste givetvis hans tankar, och sa därför:
”Om du
blandar in polisen, så hamnar lilla Iris i Hudson River.”
Simon
återvände till sin fåtölj, i vilken han sjönk ner med en suck värdig en
dekadent symbolist.
Åh,
tänkte han, vad Iris måtte hata honom för detta. Där hon satt, förmodligen i
ett mörkt rum, eller en källare, nånstans.
Den
långa Gloria kom och satte sig bredvid honom.
”Var
inte ledsen!” sa hon.
Simon
undrade varför han inte skulle vara ledsen, men Gloria förklarade ingenting,
men bara strök sina fingrar utmed hans hals.
Ingenting
av större u intresse utspelade sig under kvällen. Man talade faktiskt om kultur
– kanske för att öva upp en förmåga, tänkte Simon.
Således
var man ense om att det såg mörkt ut för Hollywood och för film i allmänhet,
medan man spådde framgång för konserter och event.
Så
mycket som det diskuterades pengar under den fortsatta kvällen kom Simon att
undra om han verkligen hade hamnat hos någon samling människor som verkligen
var i stånd att revoltera mot de rika och deras konstsmak.
Vid
10.00pm började Simon tänka på refrängen, och efter att ha växlat några ord med
Maximilian angående tandläkare Overberg, och tackat Maximilian för de nya
tänder han skulle få påföljande dag, begav han sig hem över, med en buss han
fann.
KAPITEL
VII
DET VAR
först när han steg in över hemmets tröskel på Lenox Avenue, som känslorna hann
ifatt honom.
Han var
nu kapad av ett gäng, att genomföra ett bedrägeri.
Alltihop
var helt osannolikt, eftersom bedrägeriet ju knappast kunde hålla mer än en
kort tid, och sedan blev hela bunten anhållen av Polisen, tänkte Simon. Det
hela framstod som så enfaldigt planerat att han inte trodde det var sant. Var
detta verkligen Maximilians mening? Kunde inte Maximilian och Ziggy bättre än
så här?
Simon
suckade.
Nu hade
han ett val ( eller två val som folk sa…):
Skulle
han kontakta Polisen, eller skulle han inte?
En ännu
större fråga var kanske var dom höll Iris någonstans.
Klockan
närmade sig nu 09.00pm. Ju längre kvällen framskred, medan han slötittade på
CNN, och denna kväll kunde njuta av presentatören, Becky Andersson, vars
skönhet Simon i åratal i hemlighet beundrat, ju klarare blev hans sinne, som
under dagen – på grund av hans egendomliga mentala handikapp – varit mer eller
mindre försänkt i dimma.
Han
hade tidigare inte velat störa processen genom att försöka få tag på Iris, med
vilken han ju inte hade något egentligt att göra längre. De hade ju gjort slut,
och inte alls planerat att nånsin återse varann.
Men nu
– eftersom det var för hennes skulle han fortfarande var delaktigt i hela den
här fåniga affären – så ville han försöka ta reda på vad som hänt henne.
Det var
om inte annat en hederssak, tänkte han.
Iris
svarade dock inte i telefonen. Inget röstmeddelande heller. Ett oändligt antal
signaler gick fram, men ingen svarade.
Simon
stirrade på tv:n och kände sig nu plötsligt, i denna situation – inte särskilt
förvånande egentligen – kolossalt ensam.
Han var
van vid ensamhet, men i denna pressade situation var ensamheten något annat.
Nu
återstod då problem No.2. Skulle han ringa Polisen?
Vad
skulle då hända med Iris?
Alltså
var valet lätt.
Han
skulle spela med i den löjliga planen och se hur allt utvecklade sig. Det kunde
ju inte bli värre än vad det redan var.
Vad
hade han att förlora?
Han var
ju – när allt kom omkring – en fullständigt misslyckad författare, och en
utfattig New York-bo. Kanske var ändå Maximilian, som föreföll vara en bildad
karl, och Ziggy, i grund och bottenärliga människor som ville honom väl.
Han
funderade över denna hypotes, men slog sedan bort den som orimlig. De var
givetvis rena skurkar, och om han själv kunde lura dom, så var det just det han
skulle göra!
Tills
han kom på hur det skulle gå till, och han ansåg sig ändå skarpsinnig, fick han
avstå från att ringa Polisen. Han kunde ju alltid ringa Polis senare.
Nöjd
var han inte med sina funderingar, men det var ju faktiskt inget man kunde göra
något åt, tänkte han. Om man inte kom på nån bättre plan, så var det så.
Varför
oroa sig? I morgon skulle han i alla fall få nya tänder!! Det var ju något
odelat positivt. Det hade ju aldrig hänt annars.
Om han
inte mött Maximilian, så skulle han gått med trasiga framtänder resten av sitt
liv. Så företagsam var han ju. Typ.
Simon
gick sedan till sängs, och somnade omedelbart, uttröttad av denna dags alla
ovanligheter.
-----------------
På
morgonen vaknade han av att en solstrimma letade sig in genom köksfönstret,
vilket var högt beläget på köksväggen och genom den lilla gången till sovrummet
och in på den blå trasmattan invid sängen, där hans tofflor stod.
Iklädd
sin vinröda frottémorgonrock lagade han till kaffe åt sig.
Kaffet
gjorde hans sinne ljust, och berusad på detta sätt tog han upp telefonen och
satte sig att googla på ditt och datt.
Han
tänkte att han borde lära sig lite om Kirchner, eftersom han ju förmodligen
måste tala för Kirchners sak när han träffade Violet och Reginald. Bäst var om
han var fullständig expert på Kirchner, tänkte han, lystet.
Expertens
roll var ju något som kunde rädda den mest futila personlighet. Inte för att
han ansåg sig futil, men det gjorde aldrig en osäker människa sämre att kunna
ALLT, formligen ALLT, om en liten företeelse i den mänskliga kulturens sfär.
När han
läst igenom Wikipedias redogörelse för Ernst L. Kirchners liv och gärning,
kände han sig lätt befryndad med Kirchner. Denne hade varit snille, men också
missbrukare, sjuk och mentalfall. Han hade slutat sitt liv med att skjuta sig
med sitt gevär. Det var osäkert om det var med avsikt.
Hans
tavlor och teckningar var fantastiska. Så mycket var klart. Kirchner hade varit
ett snille. Död 1938.
Han
hade sett kriget komma.
Simon
beslöt att gå till Antikvaroat Ormvråken för att se om de hade någon konstbok
med Kirchners verk.
Men
först skulle han ju till tandläkaren.
Före
det kunde det vara lämpligt med en promenad, resonerade han.
Central
Park var ju alltid en pålitlig vän. Kanske damen vid pianot fanns kvar där,
eller var där igen, sa han sig.
Vid
elvasnåret steg han ut ur sin port, iklädd sin gamla svarta skinnjacka, då det
ju nu började bli höst, och satte av söderut, mot den välsignade parken.
Han
glömde för en stund bort Maximilian, Ziggy och konstkuppen, och njöt av att
bara existera. Kanske var det den gamla jackan som gjorde det. Han hade inte
haft på sig den sedan i april nånting. Den bar på gamla minne från lyckligare
tider. Den hade till exempel varit med i Uppsala, när han doktorerat. Det var
tider det! inbillade sig Simon, som aldrig glömde hur ensam han varit i
Sverige.
Väl
framme i parken kom en flock duvor att förfölja honom. Varför visste han inte.
Kanske någon i svart skinnjacka brukade mata dem?
På den
lilla scenen stod det gröna pianot ensamt, övergivet och kallt som en
monolitskulptur.
Simons
mod sjönk. Fanns ingen att tala med.
I samma
stund upptäckte han på den smala sandvägen ett bekant ansikte bland de få
människor som mitt på dagen tog en promenad. Det var Wilfred, en gammal lodis
som han kommit i kontakt med på ett kafé för länge sedan, och hjälpt med att
teckna ett mobilabonnemang.
Wilfred
såg ännu mer sliten ut, och Simon tänkte att han såg ut som om han minst av
allt hade något mobilabonnemang kvar.
De
skakade hand, och Simon frågade hur han mådde.
Wilfred
hade keps, luggslitet blont hår och svarta pilotglasögon.
Han var
klädd i en lätt smutsig jeansdress, och luktade källare på långt håll.
”Hur
mår du?”, undrade Simon. ”Va roligt!”, tillade han, uppriktigt.
”Jag
har haft en stroke.”, mumlade Wilfred tandlöst, men även han med ett äkta
leende.
”Va?”,
sa Simon.
Båda
stod de där, och båda tycktes drömma sig bort till en lyckligare och mer
problemfri tillvaro.
Efter
en stunds samtal, under vilken den gamle flanörskollegan även berättade att han
brutit sin lillfinger, framkom det att han fått försämrad pension. Ty
förtidspension av någon sort var vad han levde på.
Simon
beklagade även detta, då Wilfred lyste upp och sa:
”Förresten,
jag såg Iris häromdan på JFK!”
Simon
studsade. Vad sa karln??
”På
flygplatsen? Hur då?”
”Ja,
hon såg så lycklig ut. Hon hade resväska och skulle nånstans, jag vet inte vad.
Hon hejade på mig i alle fall.”
När
Simon och Wilfred umgåtts hade de en gång ätit lunch på McDonalds tillsammans,
och Iris hade då varit med och hade talat om matematik med Wilfred, som en gång
tagit en magisterexamen i detta ämne, samt matematisk statistik, vid Penn
University.
”Men
vart reste hon?”
”Ingen
aning. Vi bara hälsade på varann. Hon försvann.”
Simon
nickade.
”Var
hon ensam där?”, frågade Simon.
”Ja,
jag såg ingen annan som var med henne.”, mumlade Wilfred, som nu började
svettas. Kanske han inte mådde bra.
”Hur är
det?” undrade Simon.
”Det är
magen”, sa Wilfred, som sen sa att han måste gå.
Simon
klappade om Wilfred, rotade fram en femtiodollarssedel ur fodret på
skinnjackan, som han lagt där för katastrofsituationer, och Wilfred avlägsnade
sig söderöver, varifrån han kommit, med en lätt rullande gång, som accentuerats
genom åren till att fullständigt likna en parodi på gång. Men det är
klart: att få en stroke kunde ju inte
precis förbättra en redan dålig gångförmåga.
Synd
att Wilfred haft solglasögon på sig, tänkte Simon, för han hade velat se hur
Wilfreds ögon såg ut. Om det verkligen var samme Wilfred som förr. Utan att ha
sett hans ögon och pupiller var det omöjligt att konstatera något sådant
säkert.
Simon
lämnades stående, tomt stirrande mot den lilla scenen med pianot.
”Vad i
all sin dar hade Iris gjort på JFK?”
Kunde
dom ha lurat iväg henne, till Barbados eller nånstans … deras kontor hette ju
Barbado Travels …. För att lättare kunna hålla henne fången DÄR?
( Han
borde ha frågat Wilfred vid vilken gate han sett henne försvinna.)
Den här
historien blir bara konstigare och konstigare, tänkte han, medan han också
bestämde sig att gå tillbaka hemåt. Det var för tidigt att gå till Dr. Overberg
redan nu. Han kunde till exempel laga pannkakor hemma, resonerade han, medan
tanken på Iris fortfarande pulserade som ett hjärta framför hans ögon.
Eftersom
han ändå hade tid, så ändrade han seg och beslöt att personligen gå till Iris´
adress på 53rd Strit och se om lägenheten fortfarande var bebodd.
Raskt
letade han reda på en buss som tog honom de 30 kvarteren dit, och när han kom
till porten så såg han att hennes namn stod där som vanligt. Han ringde på.
Ingen svarade.
Mer
fanns inte att göra.
Iris
var försvunnen.
Och
Maximilian visste förstås var hon var. Men varför hade hon varit på JFK? Var
Iris med och PLANERADE och LEDDE kuppen? ”Aldrig!”, beslöt Simon.
Hur han
funderade begrep han inte.
KAPITEL
VIII
Efter
det besök Simon senare denna dag kom att göra hos Overberg, så tycktes nu
faktiskt ett helt nytt kapitel i hans liv ta sin början. Ja, så fantastisk var
den nya brygga, eller protes, som nu täckte hans egna framtänder, och som fick
hans leende att stråla!
Overberg
var verkligen en begåvning!
Han
hade tackat denne sjugånger, bugat och därpå nästan stormat nerför trapporna.
Ett
sånt LEENDE.
Folk på
stan blev med ens oerhört mer tillmötesgående, och han fick lättare att röra
sig både på trottoarerna och i butiker och på matställen. Om han bara hade
munnen lätt l öppen så att en glimt av den nya tandraden syntes, så gjorde han
nu succé, där han förut mer hade behandlats som något som katten släpat in!
Efter
en kopp kaffe på Merv´s Coffee House – där den blonda servitrisen nästan hade
satt sig vid hans bord i en liten stund och tänt en cigarett - tog han sig
hemåt, för att där invänta nästa instruktion från Maximilian, hans nya
arbetsgivare.
Simon
undrade i sitt stilla sinne om han skulle drista sig att be om ett litet
förskott. Maximilian kunde ju inte förutsätta att Simon skulle jobba för denne
på kredit.
Men
kvällen kom utan något samtal eller något meddelande från kidnapparen.
Simon
var för orolig för att läsa och beslöt sig för att se en gammal film. Han hade
laddat ner ett otal gamla Film Noir från Internet Archive till sin laptop, så
att han när som helst kunde streama en film från datorn till tv:n och njuta av
Edward G. Robinson, George Taft och Humphrey Bogart när som helst, utan att
behöva bry sig om resten av världen.
För
Simon, som hade en grundlig kunskap om all världens kultur, och läst
klassikerna ofta på originalspråk, och uttalat sig på CNN om Leonardo da Vince,
och en annan gång t.o.m. om Marcel Prousts Á la Recherche du Temps Perdu, så
var ändå världskulturens absoluta höjdpunkt de svartvita filmer som gjorts i
Hollywood på 1940-talet om den undre världen i USA:s båda kustområden.
Han
älskade hela atmosfären och fotot och miljöerna. Alltihop! Ofta också de
taffliga intrigerna. En film av den gudomliga Ida Lupino var för Simon Spiegel
mer värd än all modern konceptkonst sammantagen. Inget här i världen avskydde
han så mycket som konceptkonst. Hans primära hatobjekt var tomatburkar av Andy
Warhol. Aldrig att Simon kunde förlika sig med att sådana enfaldiga
engångsöveraskningar i fönsterskyltningsformat kunde ses som KONST!
Nu tog
han upp listan på filmer, och valde efter en stunds betänketid High Sierra med
Humphrey Bogart.
Mitt i
första scenen, där Bogarts bekymmersrynkade panna tonat fram ringde det i
telefonen.
Simon
kastade en hastig blick på sitt armbandsur, en billig sak han köpt från Kina.
09.22pm.
Det var
Maximilian.
”Hello!
Du är nöjd med tänderna förstår jag?” hördes Max röst lågt.
”Jodå.
Jag tackar så mycket!”
”Då
kanske du kan börja jobba. Du får se tänderna som en första betalning.”
”Men
jag är nästan pank…”, sa Simon, som hade förutsett Maximilians drag.
”Då får
du väl pantsätta nåt. Vi har inga pengar.”
Simo9n
studsade vid oförskämdheten.
”Du
skall ringa upp Violet. Ikväll!”, fortsatte storstadsbanditen.
”Ikväll??”
”Ring
072355********!”
Simon
kände svetten bryta fram i pannan. Så fort allt gick! Och vad i all sin dar
skulle han säga till Violet?”
Maximilian
hade nu en liten utläggning om vad Simon skulle lägga fram för Violet, och
Simon tog fram ett vitt kuvert ur en pappershög på vars baksida han antecknade
stolparna i det Maximilian sa:
Maximilian:
”Reginald bor ju kvar i det hus där du redan varit på besök, ute i skärgården,
du vet The Hamptons.”
”Mm.
Jag vet.”, svarade Simon tyst.
”Efter
skilsmässan från Doktor Ortiz så flyttade Violet tillbaka, i fjol, till den
gäststuga som står invid Reginalds villa, … gäststugan invid bryggan, där du
också varit.”, fortsatte Max.
”På
dagarna åker hon in till stan och har sin psykologpraktik på 92nd Street. Där
har du dock inte varit, eller hur?”
”Nej,
hon var inte klar psykolog när vi träffades…”
”Alltnog.
Du skall ringa upp Violet och säga att du vill ses. Helst då hemma hos henne.
Eller ännu hellre, förstås, hemma hos Reginald. NU är han 80 år, men en pigg
gubbe. Det är ju honom det gäller att övertyga. Du skall säga att du slagit dig
på konsthandel och att du faktiskt råkat få in ett helt PARTI med Ernst Ludwig
Kirchner från ett dödsbo i Boston.”
”Jaha.”,
sa Simon avogt.
”När
dom frågar hur tavlorna ser ut, så säger du att dom visar jag gärna, men att
dom hänger så mörkt på galleriet att bilder blir dåliga om man fotar dem. De
skall ses i verkligheten. Och de är dessutom till salu, om man köper snabbt.”
”Det
låter väldigt amatörmässigt.”
”Att
sälja konst är ingen Rocket Science. Det är baserat på överrumpling.”
Maximilian hördes le i telefonen.
”Men om
jag inte kan få träffa Reginald då? Det är ju inte ens säkert att jag släpps in
där i The Hamptons. Violet kanske inte alls vill träffa mig?”
”Det
tar vi då. Vi utgår från att hon vill.”
Simon
suckade.
”Ring
nu, och så ring tillbaka sen! Omedelbart.”
”Jojo,
men först. Jag undrar …. Var är Iris nånstans?”
”Bry
dig inte om det! Ring nu!”
Maximilian
la på.
Simon
svettades och djupandades. Allt detta var absolut gräsligt! Hade han kunnat
ringa polisen, så skulle han gjort det meddetsamma.
Han
skakade i händerna och visste inte vad han skulle ta sig till. Nu MÅSTE han
lugna ner sig. Annars skulle alltihop misslyckas. Men om det misslyckades så
skulle han ju bli fri från alltihop! Att misslyckas vore ju lösningen!! Allt
han behövde göra var att bryta ihop, dra täcket över huvet, och inte öppna nån
dörr, nånsin.
Men om
han inte hörde av sig till Maximilian så skulle ju denne bara ringa honom och
säga att det såg illa ut för Iris.
Efter
en kvart ringde han upp Violet.
”Hej!
Det är Simon!”
Det
blev tyst i andra änden.
”Siiimooon?
”sa en röst nästan viskande.
”Ja, är
det Violet?”
”Jaaa…”,
svarade rösten.
”Det är
Simon. Simon Spiegel.”
”Åh, är
det du!”
”Ja,
jag hörde att du fortfarande levde.”, skämtade Simon, vars händer nu var
stadiga igen, eftersom Violet till och med lät vänlig. Kanske skulle hon kunna
hjälpa honom i hans eländiga belägenhet?
Det var femton år sedan de senast sågs.
”Jodå.
Äldre och klokare.”, sa Violet som nu tycktes ha hämtat sig från
överraskningen.
Simon
visualiserade för sig Violet, som man gör när man talar i tleefonen med någon.
Hon var rätt liten – just som Iris – men smalare och inte alls ett sånt kompekt
energiknippe. Hennes främsta egenskap var onekligen hennes rödhårighet. Hon
hade ljust rött hår och blek hy, något fräknig. I detta liknade hon hela sin
släkt. Alla Hut
Tanden
du minns att jag slog en bit ur på Hampton Beach?
Kapitel 1
Det var en molnig dag i slutet av
september, i New York, en eftermiddag, då västvinden ljumt och vänligt svepte
in över Hudson-floden och Manhattan och över alla de slitsamma och äregiriga
människor som bor i New York, inklusive Simon Spiegel, en fyrtioårig, lätt
skallig, romanförfattare, som till sin enorma glädje och förvåning nu blivit extra
kulturskribent med kontrakt för en av stadens morgontidningar, New Morning Post.
Föregående dag hade det ösregnat,
och här och där fanns en vattensamling eller en stor fuktig fläck i asfalten,
som ett minne av det.
Simon var själv helt dränkt i
ekonomiska bekymmer, och slogs av blyghet, när han tänkte på hur misslyckad
hans författarbana var. Han funderade nu – eftersom han nyss misslyckats med
ett semi-autobiografiskt romanförsök, och ändå var enveten - på att skriva en
bok om forntida pirater, kolonialism och slav-handel, med tonvikt på europeiska
kapare och kolonisatörer, men visste inte riktigt hur stort han skulle lägga
upp det hela. En detta ämne närliggande bok hade han redan klar, om Drottning
Kristinas av Sverige liv och död, en monark som ju även hon hade haft ett antal
piratfartyg underställda sig.
Piratverksamhet var rätt så ofta i forntiden
en statsangelägenhet.
Simon kunde svenska, efter att ha
bott i Sverige i fem år, på 90-talet. Han hade där passat på – medan han var
ung och pigg - att doktorera i Uppsala på den kände renässansmannen Dr. Lemnius[1],
en avhandling som gick praktiskt taget alla förbi.
Simon tillhörde det slaget
människor som enligt ett lösligt schema företar långa promenader ( t.ex. i
Central Park ) ungefär varannan dag, för att sedan helt och hållet koncentrera
sig på sitt arbete de andra dagarna, och därmed låta den ena dagen inverka på
det mest gynnsamma sätt på den andra. Detta sker ju sällan om alla dagar
tillbringas på samma sätt.
Simon led också av ett handikapp,
ett sällsynt sådant. Ofta hände det att han flera dagar i sträck levde som i en
dimma, mentalt sett, och inte riktigt kunde delta i verkligheten. Han hade
själv inte minsta kontroll över när dessa perioder kom eller avslutades, men
var i det avseendet som ett rö för vinden. I de bättre perioderna, när dimman
inte var där, kunde man inte märka på honom någon som helst
verklighetsfrånvändhet, klumpighet, överdriven dumhet eller något som skilde
honom från folk i gemen.
Under de dåliga perioderna, så
märkte folk kring honom att han rörde sig som i en dröm, och många, som var
observanta, undvek då hans sällskap. Andra, som inter hade tid eller lust att
notera hur folk var, blev bara överraskade över att det kom någon i deras väg,
som tycktes helt frånvarande och hjälplös.
Detta Simons dimtillstånd hade
med ä åren inte alls förbättrats, men utgjorde tvärtom nuförtiden en så stor
del av dennes liv som nära nog totalt en fjärdedel av den tid under vilken han
existerade.
Simon hade just denna dag – som
var en dag av något begränsat medvetande - begett sig från Lenox Avenue, där
han bodde i en trerums-lägenhet, på fjärde våningen, med högt i tak och höga
fönster – som vilken klassisk lägenhet som helst på Manhattan med byggår 1900 -
och stuckatur i taket, en liten klenod till boplats - en del i en Co-Op –
fastighet – ärvd av sin moster, på en lång hälsorunda, iförd nya promenadskor,
som var lite högre i lästen och stödde ankeln lite, vilket ju var extra
nödvändigt, då han just tillfrisknat från ett brott på vänster ankel.
Simon beundrade arkitekturen i
staden. Han tröttnade aldrig på dess buttra karaktär. Även om han, såsom
varande ingrodd skeptiker, inte hade mycket till övers för arkitekter, så var
ju New York ändå, enligt honom, en bebyggelseetetisk lyckträff. Husen i New
York var som gjorda en vänlig, händig snickarfarbror. Sky-skraporna liknade
stora radioapparatschassin, konver-terade till jätteformat och morbitt
uppdragna på höjden mer av en okänd gud än av snillrika New England arkitekter.
Promenaden ledde denna dag först
genom det närbelägna rutiga gatunätet på gamla Manhattan, där folk strömmade i
båda riktningar längs trottoarerna, klädda i all världens färger, och med en
outgrundligt noga kalibrerad hastighet, så att man vare sig kunde misstänkas
att skynda sig eller dra benen efter sig. Efter att ha räddat en liten svart
hund från överkörning hade det inte burit sig bättre än att han tagit en lång
sväng inne i Central Park, där han ätit en stor strut klassisk chokladglass vid
ett litet stånd intill vattnet – där det också på en liten scen fanns ett grönmålat
upright parkpiano, där en äldre svarthyad tant i vit, plisserad klänning och
jättelik uppbuffat hår och dubbla fuskpärlhalsband som vilade lätt mot hennes
svettiga barm, på de av regn och fukt gistna tangenterna spelade A
Nightingale sang in Berkeley Park. Efter att lyssnat till den enligt Simon
verkligt talangfulla damen och även lagt en tjugodollarssedel på pianolocket
hade han återvänt till sina egna trakter på Manhattan och då passerat gränsgatan
till Central Park mot Harlem, stadens forna horgata, 111th Street, som ju
numera blivit alltmer neutraliserad av den nya tiden, där livet för stadens
befolkning blivit allt mindre reellt, och nu mer försiggick mer andligt i
hemmets vrå, vid laptoppar, surfplattor och mobiltelefoner.
New York var ett nytt mer
ljusgrönt The Apple, ett nytt New York, nu när pandemin hade passerat, och
medan man under pandemin ansträngt sig för att hålla tyst om alla hemskheter
under denna farsots lopp, så hade man ännu inte beslutat sig för nya
samtalsämnen. Därför tycktes folk lite mer undvikande än vad som var vanligt.
Andligen trevade man sig fram – bildlikt talat - i denna världens mest
betydelsefulla metropol.
Sedan hade han dock ändrat sig,
och beslutat sig för att inte alls gå hem, men att ta en stor sväng västerut.
Det hade tagit i att blåsa lite,
och en fiskmås dalade på ett djärvt sätt ner mot ett tappat wienerbröd i ränn-stenen.
Efter en dryg timme hade han –
trots sin ömma ankel - nått Bronx.
Förbluffad stannade han då
plötsligt till, när han upptäckte att man på ett ställe där man förut sålt
latexskor, skinnskärp och lädermode för unga kvinnor. Affären var borta.
Istället låg där nu ett antikvariat. En ny pampig svart skylt – 2 meter bred -
över fönstret förkunnade med vita stora bokstäver
ANTIKVARIAT
ORMVRÅKEN
Eftersom böcker nu var ett av Simons
allra största intressen, så gick han snabbt närmare skyltfönstret och noterade
med van blick numerären, originaliteten och skicket på sortimentet. Fanns där
överhuvudtaget något intressant, eller var alltihop romaner om damer som blev
mördade i Florida på en strand? Eller gamla Dickens-romaner, eller
Harlequinsnusk?
Ganska tillfreds noterade han att
där fanns Scott Fitzgerald, Virginia Woolf och Carol Joyce Oates.
Så beslöt han sig lika snabbt – i
ett anfall av sällsynt aktivitet - för att närmare utröna vad det var för
människor som kommit på den briljanta idén att öppna ännu ett antikvariat i det
redan så antikvariattäta New York.
Väl inne på linoleumgolvet i
butiken, möttes han av ett glatt tillrop från någon bakom disken:
”Aah, Mr. Spiegel! Wellcome! Vi
har fått in massor av litteratur om renässansen!”
Han hade blivit igenkänd!
Rösten tillhörde en medelålders
skallig man i grönrutig kavaj. Han bar stålbågade glasögon, bakom vilka fanns
snabbt blinkande, nyfikna ögon.
Det var dock faktiskt numera inte
ovanligt att man visste vem han var, då han till och med blivit intervjuad i
CNN om en biografi, skriven av en engelsman, som just kommit ut om Leonardo ca
Vinci. Man kunde nästan säga att Simon tillhörde etablissemanget, även om han själv
inte riktigt ville att det skulle vara så, men föredrog Underdogens position.
Men han behövde ju pengarna, bland annat för att betala hyran för sin vackra
lilla lägenhet.
Simon hade egentligen alltid
varit fattig. Om man hela livet går och grunnar på hur den STORA ROMANEN skall
se ut, så blir man inte rik. Och fattigdom är mer en känsla la som biter sig
fast i en, än ett faktiskt ekonomiskt förhållande. Den som en gång varit fattig
agerar i något betydande avseende som en fattiglapp i resten av sitt liv, även
om han eller hon gör av med pengar så det visslar.
---
Antikvariatet, där Simon blivit
så generöst mottagen, bestod av fyra rum. Det var högt i tak där också, men
riktiga bokhyllor var ännu inte på plats. I två av rummen fanns provisoriska
bokhyllor längs alla väggar, men i de andra stod enbart travar av papplådor,
fulla med böcker, som alla osade av långvarig förvaring i någon gammal
övergiven lada i Connecticut.
Inget är härligare än gamla
böcker! Tänkte Simon barnsligt.
Mannen bakom disken, där det
tronade en urgammal kassaapparat i gjutjärn, med kassalådan utdragen till sitt
maximum, ville inte ge sig:
”Det är väl förresten inte så att
ni vill vara med i vår kulturklubb?”
Spiegel lade ner en bok han
funnit om Kinas antika historia framför sig på disken och svarade:
”Ojdå, har ni en förening också,
en klubb?”
”Ja, vi har litteraturaftnar på
andra våningen.”
Här pekade mannen över det med
böcker i olika format och färger helt belamrade rummet mot en liten oerhört
brant vitmålad vindeltrappa som vid en kortvägg ledde upp till ett hål i taket,
varifrån ett originellt ljus strömmade och även lite musik. Det var klassisk
musik, som Simon gissade var Vivaldi.
”Ah, fantastiskt”, sa han. ”Det
var rappt agerat! För en månad sen var det kläder här, damkläder…”, pladdrade
han på, fortfarande som ett barn, medan han – som dragen av en osynlig kraft
förflyttade sig mot vindeltrappan, som – liksom den gamla kassaapparaten - även
den var en gjutjärnsskapelse av äldre modell.
”Ja, välkommen i morgon kväll
till exempel,” sa mannen i den gröna kavajen, vars mönster nu började klarna
för Simon, där han stod mitt framför mannen, som lutande sig över disken, just
rafsat åt sig den kinesiska historieboken och nu försökte se om den var märkt
med något pris på insidan av bakre pärmen.
Kavajens mönster bestod nämligen av
bokstäver. En text löpte originellt nog över hela kavajen, i långa täta rader.
”Vad står det?”, undrade Simon
nyfiket, och pekade på ärmen på mannens kavaj.
”Det är Dantes Inferno! På
italienska.”, svarade mannen glatt, varpå han tillade: ”4 dollar.”
”Haha”, skrattade Simon artigt
och mycket torrt. ( På Toskanska, tänkte han, men sa inget.) Sen dristade han
sig, medan han vände blicken mot trappan, en fråga:
”Kan man inte få ta sig en titt
upp till klubben?”
”Helst inte. Mnemosyne städar
just nu där uppe. Det är hon som gillar Vivaldi.”
Simon gick ändå, frimodig, och
van att raljera som han var, några steg mot trappan, där han nu syntes vara
förbluffad över hur oerhört brant den var, vilket han inte sätt förut, medan
han tänkte att även han själv gillade Vivaldi.
”Kors då, va smal den är,
trappan!”
”Ja”, sa ägaren.
”Jag har just tillfrisknat från
ett brott på fotleden. Vet inte om jag nånsin kommer upp för den trappan.”
Simon var visserligen bara i fyrtioårsåldern,
och för övrigt frisk, men den branta vindeltrappan skrämde honom.
Han ville inte skada sig ännu en
gång. Brottet på vänsterfoten hade orsakats av att han blivit påkörd av en äldre
cyklist på 5:e Avenyn, då han slagit i ankeln i trottoarkanten, så att själva
ankeln slagits i två delar, och den övre delen förskjutits 0,2 mm utöver den
lägre. Foten hade svullnat upp ordentligt, och han hade med foten i paket fått
tillbringa två månader i hemmet, då han passat på att fullborda tre romaner,
vilket i och för sig var en god sak, men som hade påverkat hans humör och
kondition till det värre.
Nu ville han inte klättra i
vindeltrappor.
”Finns det ingen annan väg upp
till våningen över?”, undrade han, starkt förvisad om att det måste finnas en
sådan.
”Jodå”, sade den blinkande
antikvaristen och log artigt,” man går in genom porten bredvid här, och så tar
man hissen upp, och på dörren där står: ”–––Barbado Travels”.
”jaha”, sa Simon, som nu inte
fann det passande att fråga mer, när han mötte på detaljer, vars innehåll han
inte begrep.
”Vi har inte hunnit ersätta
skylten”, förklarade mannen urskuldande. Han tillade:
”Men idag är det alltså städdag,
och vi har för övrigt mest öppet om kvällarna alltså. På klubben.”
Simon insåg nu att han fick ge
med sig, och han betalade de fyra dollarna genom att trycka sitt bankkort mot
en liten digital apparat.
Simon hade ont om pengar som
vanligt. Även om han nu hade anställning som julturskribent, så räckte inte
pengarna.
”När är det öppet på klubben då,
och vad heter klubben och vad är dess syfte?”, undrade han slutligen, eftersom
han visste att det skulle reta honom senare om han inte fått veta svaret på
dessa frågor.
Idet samma öppnades dörren mot
gatan hastigt, och en otroligt vacker, lång kvinna, iklädd en svart dräkt och
en stor gul regnjacka, och med en bred, svart basker på huvudet, kom in i
affären, med ett ljudligt rop:
”Ohoh, så pinsamt!”, ropade hon.
-------------------------------
Långa blonda, curlande lockar
dinglade ner på båda sidor under baskern. Hennes ögon var stora och blå. Hon
flämtade och stödde sig mot den bakre delen av en c:a 130 cm hög avbalkning av
masonit vid ena skyltfönstret, som var till för att stödja de böcker man satte
upp i skylten.
”Du kan inte tänka dej, en man
kom fram, rakt ur blotta intet och ville bjuda mig på lunch! Jag hatar sånt!”
Antikvaristen rusade fram mot
henne på ett sätt som avslöjade att de var bekanta:
”Lisette! Så jobbigt! Så jädra
jobbigt! Men det är över nu..”, ropade han tröstande, medan han strök henne
över armen, nogsamt, för att inte verka utnyttja tillfället för att göra något
närmande.
Simon fick för sig att flickan,
som verkligen var lång och stor, och såg lika stark ut som en häst, hade
inbillat sig alltihop, eller rent av hittat på det. Simon uppfattade med ens
det överdrivna hos henne, och beslöt sig, innan han blandade sig i samtalet att
vara redo att möta en psykopat.
Högt sa han:
”Folk har ingen hyfs!”
Flickan lossade försiktigt
antikvaristens grepp om sin underarm och vände sig mot Simon, och under det hon
fick ett lidande uttryck i ansiktet, utbrast hon:
”Hyfs?! Det var ju en attack! En
attack mot min heder!”
Simon stirrade på henne.
Han beklagade nu för sig själv
återigen att han varit så mycket hemma med sin brutna fotled, ty han kände sig
plötsligt ovan vid möten med människor, särskilt känslofyllda sådana. Men han
beslöt sig ändå att hålla sin linje och att avvisa det hela som en bagatell.
Det var inte nån betjänt med att man höll på att dutta och pyssla med denna
händelse, som ju var ganska sp å alldaglig i all sin tarvlighet.
”Vad tror ni Tolstoys Anna
Karenina skulle ah sagt om hon hade blivit utsatt för samma sak?”, undrade nu Simon
glatt.
Lisette, som flickan ju hette,
som såg ut att vara i trettioårsåldern, stirrade på Simon och sa sen:
”Det vet väl inte jag.”
Vändande sig till antikvaristen
frågade hon nu, istället:
”Var är toaletten nu igen?”
”Den är trasig. Tyvärr.”, svarade
antikvaristen, som istället på ett bjudande sätt försökte sammanföra Lisette
med Simon.
”Detta är Simon Spiegel. Detta Är
Lisette Helmgard.”
Lisette sträckte fram handen och Simon
tog den. Hennes grepp var överraskande löst.
”Mitt eget namn”, sa
antikvaristen till Simon, ”…är Rupert.”
Simon bockade överdrivet.
”Rupert Hodgkins”, fyllde han i
och drog med den lediga handen över den skalliga hjässan.
”Finns det ingen toalett på övervåningen
som fungerar då?”, undrade Lisette.
Det fanns det, och strax försvann
Lisette, något stönande upp för den branta vindeltrappan. Simon följde henne
med ögonen, och förstärktes i intrycket att hon besatt stora kroppskrafter.
”Det var det”, pustade Rupert,
som om han just genomgått en smärre pärs.
Simon tänkte, att vissa människor
är jobbiga som pandemier, eller som livshotande sjukdomar.
”Har du haft antikvariat nån
annan stans förr?”, undrade nu kulturjournalisten och tänkte att om han hade
haft en stol så hade han satt sig. Det värkte i ankeln. Kanske sockan satt för
hårt också.
”Inte egentligen. Jag har ett
nätantikvariat också.”
”jaha”, sa Simon och såg sig om
efter en stol.
Rupert försvann bakom disken och
kom tillbaka med en taburett, en enkel men vacker skapelse av lackad björk med
normal sitthöjd.
”Vad trevligt här e!”, sa Simon
och satte sig.
Han sneglade på klockan. Hon var
03.00pm.
Nu slamrade det på övervåningen,
och sen kom Lisette åter nedklivande.
Även om hon är falsk, tänkte Simon,
så verkar hon guskelov inte alls pretentiös. Om man får välja mellan falsk och
pretentiös – även om pretentiositet är en sorts falskhet – så valde jag hellre
falskheten, tänkte Simon.
När Lisette åter var hos dem, nu
mer lättad, sa hon:
”Ja, ursäkta mig. Jag var visst
lite odräglig.”
Simon log från sin taburett.
Rupert ställde några böcker tillrätta i skylten på et chevalereskt sätt. Han
tycktes ha fått en hel massa uppfostran, tänkte Simon.
”Ingen fara”, sa Simon, utan att
tillägga något alls.
I den pinsamma tystnad som uppkom
genom denna Simons osynliga tillrättavisning beslöt sig nu Lisette för att
hämnas:
”Det var en äcklig karl.”
Hon menade mannen som sökt bjuda
henne på lunch utan att de var bekanta.
Simon log. På något sätt tyckte
han om denna storväxta kvinna, med baskern och de stora ögonen. Hon var så stor
och klumpig att han tänkte att detta hade fått henne att i många avseenden
hamna utanför. Men hon tycktes ha både vant sig vid detta och accepterat det.
Men hon hade troligen valt att spela en del spel för att kunna stå ut med att inte tillhöra något egentligt sammanhang.
”Han var inte bara äcklig. Han
förstörde min dag också”, sa hon, och nu började hon nästan gråta.
Rupert grep nu in och sa:
”Simon här jobbar på **** Post.
Han recenserar.”
Mitt i ett par tårar såg nu
Lisette upp och strök sig över den nästan platta magen med handflatan.
”Han skriver romaner också.
Thrillers och annat.”, fyllde Rupert i, belåten som om alltihop gällde honom
själv.
”Åh”, sa Lisette.
”Så nu har jag bjudit honom med i
klubben”, sa Rupert.
”Då kommer ni i morgon kväll?”,
undrade Lisette.
”Jag tror det”, menade Simon som
sedan fick reda på att klockan åtta vore nog alla samlade.
Efter det tog Simon sin nya bok
och promenerade hem, något haltande av sin ankelskada. Rupert och Lisette
vinkade efter honom från dörren.
Så trevligt med nya vänner,
tänkte han.
Fast lite underliga och forcerade
verkade dom, tänkte han.
KAPITEL
II
Väl hemma igen tänkte Simon,
medan han kokade potatis, av sorten King Edward – de enda ätbara, enligt Simon
- att allting var bättre än det liv han levde för några år sedan, med Iris.
Potatis ja. Han hade ju det så
dåligt ställt. Även om han inte hade mycket hyra i Co-Op-fastigheten, - mest
bara lite för skötsel av löpnade saker i föreningen, en tusenlapp i månaden, så
hade inte mycket att leva på. Simon var nämligen skuldsattsedan ett tiotal år
tillbaka, på grund av en knalldålig husaffär uppe i Maine, en sommarstuga, en
skogsbungalow, en tänkt skrivarstuga, som visade sig vara praktiskt taget
obeboelig, och inte värd nåt alls. Skulden för detta uppgick fortfarande till
flera miljoner. Han visste att om han inte skrev en bestseller, eller nåt nära
nog i den klassen, så skulle han förbli fattig resten av sitt liv.
Potatis levde han ofta på,
eftersom d et var billigt. Med ett snett
leende tänkte han på Muhammed Atta, en av de som planerat och genomfört detaljerna i 11
september-attacken mot World Trade Center, hur denne, medan han ännu levde i
Hamburg, hade livnärt sig i flera år på enbart potatis.
Men, det är klart, hade Simon
tänkt, att skulle han nu själv leva på potatis, så borde det vara bra potatis.
Så handlade han alltid i en liten eko-affär, där dom hade just King Edward.
Han började tänka på detta, att
allt i alla fall var bättre än på Iris´ tid, eftersom han funderade över
Lisette, som han visserligen inte alls var attraherad av, men som ändå förde
med sig en slags frisk förtvivlan in i hans synfält.
Iris alltså. Iris, som sedan
länge stod som en mörk fond till hans nuvarande liv. Så hemskt det hade varit
alltihop!
Han hade träffat Iris på en
privat vernissage i en våning på Manhattan, där en bekant ( Sudden Lindholm ) till
Simon, - en svuren fleece- och polystyrenmotståndare - hade samlat ihop – köpt
och lånat – en mängd teckningar av den svenske konstnären Simon Fredrik Hill,
som varit verksam kring sekelskiftet 1900 i Sverige efter en del studier i
Frankrike.
Hill hade visserligen tidigt
blivit galen, men producerat en mängd teckningar, vilka nuförtiden räknas bland
konsthistoriens verkliga klenoder.
Det sägs att han blev inlåst i
sin fars hus i Lund, satt och ritade mängder av fantastiska scener, med tusch,
på baksidan av de anteckningar som hans far, professorn i matematik vid Lunds Universitet,
gjort i sina matematiska forskningar, för att sedan gå till fönstret på andra
våningen, ropat till sig barnen på gatan, och sedan låtit teckningarna singla
ner till dem.
Fantastiskt, bara det!
Alltnog, under visningen av dessa
teckningar, på Manhattan, dit de alltså nu förirrat sig, så hade Simons armbåge
stött ihop med en kvinnas, Iris Hoffman, en liten olivhudad kvinna med
becksvarta ögon, överarm.
Även hon var bland tjoget
inbjudna gäster.
De hade börjat prata, och som de
båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var, så hade de snart lämnat
våningen och gått på en promenad i Central Park istället.
De hade börjat prata, och som de
båda märkte hur elektriskt deras sammanträffande var, så hade de snart lämnat
våningen och gått på en promenad i Central Park istället.
Hon var kortväxt, och hade alltså
olivfärgad, lite mörk hy, ( som hos romer ) , svart, något krulligt hår, och
detta hår satt på ett lustigt sätt vid tinningarna på det mycket lilla huvudet.
Ögonen var svarta, men med
osedvanligt små pupiller, ungefär som om någon just hade slagit henne i huvudet
med något hårt.
Simon tyckte att sättet som håret
vid hjässan ramade in den lilla pannan, var något så utsökt att han tänkte att
han skulle vilja se den pannan framför sig resten av sitt liv.
Iris var inte särskilt pratsam av
sig, med verkade begåvad och arbetade inom socialförvaltningen med
stödlägenheter åt missbrukare.
En egendomlighet med henne var
att hon, när hon talade med eller mötte nån alltid halvt vände borthuvudet åt
ena eller andra hållet. Det var också så att hon ofta på håll, med ena halvan
av ansiktet vänd mot de närmaste personerna, ofta sneglade på folk med en
mycket kritisk blick, ja ibland med ett öga som tycktes fråga: ”Är du inte
riktigt klok?”
Oavsett vem som inlett samtalet,
av oss två, så tittade hon alltid rakt in i ögonen på mig hela tiden. Men
hennes ansikte var givetvis då, som alltid, halvt bortvänt, eller tillvänt –
vilket man nu föredrar.
Analytisk var hon inte, vilket
man kunde trott, med hennes mycket höga IQ, men hon bemötte snarare tillvaron
intuitivt.
Hon mer låtsades diskutera än
verkligen diskutera.
Ofta sa hon: ”Nej det anser jag
inte!”, eller: ”Nej, det tycker jag VERKLIGEN inte.”, och det tyckte Simon var
oerhört sexigt.
Samtidigt som detta nonsens
pågick, så var Simon säker på att Iris gjorde sina analyser.
Dessa behöll hon dock för sig
själv.
När han då – mitt i ett gräl om
ingenting - drog henne till sig för att kyssa hennes mycket lilla panna, blev
Iris alltid stel, eller formlös. Hon varken gjorde motstånd eller spelade med.
Men Simon Spiegel hade hela tiden känslan av att hon var medveten om och njöt
av varje sekund. Det gjorde att Simon blev än mer upphetsad. Han kunde inte få
nog av hennes lilla rebelliska, aggressiva varelse.
Han bjöd – efter att de umgåtts
på vernissagen - ut henne på restaurang och de blev ett par, flyttade ihop och
bodde i flera år i en lägenhet i Bronx, när hon arbetade och Simon skrev en
engelsk version av sin avhandling om Lemnius.
Då Iris var så tystlåten, så fick
de inte stort umgänge, och absolut inte på Socialförvaltningen där hon
arbetade, och Simon förlorade till och med en del av det umgänge han förut
haft. När tre år hade gått så tyckte inte Simon att det hela fungerade, hur söt
och lojal än Iris var.
Därför sa han en kväll, när Iris
som vanligt satt på golvet med ett av sina vanliga jättelika pussel, som hon
var en mästare på att lägga, att han ville göra slut och att han tänkte flytta,
och att hon kunde få lägenheten. Om den var för stor, så kunde hon ju byta, sa
han.
Iris stirrade på honom. Hennes
små pupiller blev nu ännu mindre, nästan till ingenting, och hon sa, medan hon
knyckte på nacken och de små armarna beskäftigt sysslade med pusselbitarna, att
hon inte tillät det:
”Inte.”, sa hon, ”Jag tillåter
det INTE.”
”Va?”, sa Simon, och famlade
efter luft med tungan.
”Om du försöker lämna mig, så
dödar jag dig!”
Hon hade länge brukat anklaga
honom för att inte älska henne.
Han hade då svarat att han aldrig
sagt att han älskat henne. Hon hade då alltid svarat, att det var just precis
det hon sa.
Iris hade under åren skaffat sig
ett hundratals pussel av kolossalformat, pussel, som hon förvarade i stor
sjökista, som hon ärvt av sin far, en sjökista som stod bredvid tv:n, på ett ceremoniellt
anklagande sätt.
Nu bytte hon omständligt pussel,
genom att rafsa ihop det natursceneripussel hon hade framför sig på golvet, precis
innan det var helt lagt, och la det tillbaka i kartongen, som hon sedan
placerade i sjökistan, ur vilken hon tog en annan låda, hällde ut dess bitar på
golvet, och började lägga det nya pusslet. Detta – som föreställde en lemur i
en hängmatta i tropikerna - hade hon lagt ett otal gånger, men var alltid spänd
på att lägga det på nytt.
Simon hade absolut noll
förståelse för denna sysselsättning, men han hade genom åren märkt att den höll
henne lugn och nöjd.
Därför avbröt han henne inte, och
när han – vid en hastig snegling – märkte att en liten bit som ännu inte var
inpassad, skulle passa precis på ett visst ställe, och där forma en vassrugg,
så reste han sig från soffan och böjde sig ner för att plocka upp den lilla
träbiten.
”Du lämnar mig INTE!”
När Simon den kvällen gick ut med
hennes hund, en osedvanligt dum Cocker Spaniel, av den svartvita sorten, - med
namnet ”Basso” - så var han så upprörd att käkarna skakade.
Skulle Iris verkligen döda honom?
Det lät så.
Han försökte ett tag tänka på
något annat, på sin bok om den gamle belgaren, författaren till boken om
1500-talsmirakler, som missbildade kor och människor med siarförmågor.
Snart var han tillbaka till
tankarna på Iris.
Väl hemma igen med hunden, sa
han:
”Hur skulle det vara om jag
hotade dig då?”
”Försök!”, sa hon.
”Du kan inte mena allvar.”, sa Simon,
med tilltagande uppgivenhet.
Sen lämnade de ämnet för dagen
och gick på kvällen och lade sig, trötta och givetvis sura på varandra.
Framtiden såg mörk ut. Inte nog
med dödshotet, nu tycktes Simons ekonomi också bara bli allt sämre.
I sitt enständiga arbete med mytkritik
hade han helt tappat skrivförmågan. Det ligger i sakens natur att böcker som
SKAPAR myter är mycket mer färgrika och underhållande än de böcker som försöker
AVSKAFFA myter. Han hade – i kultur och skrivavseende – blivit något av en
tråkmåns. Och det finns ju, för författare, egentligen bara en dödssynd, ju.
Att vara tråkig.
Men efter några veckor, då Simon
hade övervägt att lägga in sig på psykiatrisk klinik, ångrade sig Iris och sa:
”Okey då. Du får väl gå då!
Aldrig får jag behålla nånting här i livet.”
”Allt skall tagas ifrån eder.”,
hade hon sedan sagt, bibliskt.
Alltid när fruntimmer blir
bedrövade återvänder de till barndomen, och till saker och ting deras pappa
sagt, eller så.
Simon hade raskt packat, och med
bara en stor resväska tog han den kvällen in på ett litet omodernt hotell, (
Hotell Sagan ) varifrån han sedan skulle ser om han kunde få tag i en lägenhet.
Det var då mostern hade dött, och
en advokat ringde och sa åt honom att han ärvt co-op-lägenheten på Lenox Avenue.
KAPITEL
III
Nästa dag på eftermiddagen gick Simon
återigen till de åtta kvarteren till antikvariatet.
De hade visserligen bjudit inom
till kvällen, till klockan åtta, men han var både orolig och misstänksam, så
han tänkte rekognoscera lite, genom att titta i antikvariatets fönster, som om
han just haft vägarna förbi.
Det hade han inte.
Tidningsredaktionen till exempel låg åt diametralt motsatt håll, i New Haven.
I antikvariatsfönstret hängde en
skylt, där det stod:
”STÄNGT FÖR STÄDNING”
”Konstigt”, tänkte Simon, som ju
aldrig upplevt att antikvariat var något annat än ostädade.
Samtidigt, medan han betraktade
de nöta bokbanden som låg framme i skylten, gamla klassiker av Shakespeare och Molière,
att han nuförtiden mådde så dåligt att det växlade mellan hopp och förtvivlan.
Ibland kände han sig befriad av att historien med Iris Hoffman var slut, medan
han andra dagar kände sig bottenlöst ensam och missnöjd. Ofta funderade han på
om han inte i alla fall skulle åka upp till Maine, där den där stugan han hade
ruinerat sig på, stod, och fortfarande var i hans ägo.
Den var visserligen praktiskt
taget obeboelig, på grund av alla sina brister – vilka vore en allt för lång historia
att redovisa – men han kunde ju ändå kvarta i den lilla gäststugan, som hörde
till huset, och där han faktiskt hade vistats en hel sommar, medan han ännu
trodde att huvudbyggnaden skulle bli möjlig att bo i.
Där fanns ju en härlig natur, en
sjö, med brygga och en egen båt. Trevliga grannar bodde inte långt bort, och
livet på landet var inte så hektiskt. Man kunde sitta utanför
livsmedelsaffären, eller vid bensinstation och prata hela dagarna.
I New York handlade allting om
pengar, och att hålla sig flytande och att vara ajour, och inte göra sina
bekanta missnöjda med en.
Men han ville inte bo i en
gäststuga resten av sitt liv.
Hur man än vände och vred på
saker och ting, så landade det alltid i en enda insikt: man behövde PENGAR.
Nu kände han en hand på sin axel.
Han ryckte till. Det passerade så
mycket folk bakom honom att han inte observerat mannen, som ändå faktiskt
syntes tydlig i skyltfönstrets spegling i glaset.
När han vände sig om var det en
okänd man i trettioårsålder, klädd i beige, svagt randad, kostym, kanariegul väst
och blå slips. Han bar en ljusgrå regncape i handen, och såg ut som en
affärsman, men med lite artistisk touche. Håret var ljust, ögonen blå och han
hade en liten ljus mustasch. Kanske kom han från Skandinavien? Var han
finländare eller något? Det är mycket med ursprung i New York.
Egendomligt nog tänkte alltid Simon
på sig själv som främling i staden. Varför visste han inte.
”Simon Spiegel?”, frågade mannen nyfiket.
Simon blev chockad över att folk
visste vem han var, men så var det: om man syntes i CNN, så visste plötsligt
alla vem man var, och man blev ett slags offentlig egendom, i klass med
parkbänkarna och elbelysningen.
”Det är ju stängt idag.”, sa han
vänligt.
”Du skulle också kolla på
böcker?”, frågade Simon, för att också var a vänlig. Det är ju det man lever på
i New York.
”Nej, jag är en av ägarna till
antikvariatet…”
”Aha. Åh. Jag trodde att Rupert…”
”Jo, Rupert är också ägare. Vi är
fem stycken.”
”Ojdå, ja … alt är ju dyrt…”,
mumlade Simon, som ändå tyckte att fem ägare verkade väl komplicerat.
”Får jag presentera mig? Mitt
namn är Rostock. Maximilian Rostock.”
”
Nice to meet you!”
”Får jag bjuda på en kopp kaffe
istället?”, undrade den blonde mannen, just medan ett par regndroppar blötte
båda deras oskyddade huvuden.
”Det ligger ett kafé om hörnet.”,
sa han och pekade österut.
Simon samtyckte, och snart satt
de på var sin taburett inne i Café Sundown, ett litet hak med tjugo sittplatser
eller så.
Maximilian hade beställt och
betalat, och kaffet smakade prima.
”Vad gör ni mer än deläger
antikvariat?”, undrade Simon, och ansträngde sig för att le större än han kände
för.
Hans oro för allt hade dragit ner
mungiporna till knäna. Och trots sitt på många sätt bevisade skarpsinne, och
sin omfattande beläsenhet, så kände sig Simon ofta mindervärdig och som om han
på nåder fick delta i det sociala livet, så som det levdes av medelklassen på
Manhattan. Han fick kämpa för att försöka vara med, och givetvis kämpa ännu mer
för att på något sätt uppskatta att vara det. Helst ville han vara nån
annanstans. Han visste bara inte var.
Maximilian betraktade honom med
sin oblandade vänlighet, och som om han läst Simons tankar sa han:
”Det är allt en jävla stad detta!”
Simon böjde lättad på huvudet för
att kunna le större. Han hade två trasiga tänder, som syntes för väl, när han l
log.
”Haha!”, skrattade han, och kände
sig bekväm nog att inte kommentera Maximilians öppning med mer än just ett
skratt.
”Du visade ett visst intresse för
vår kulturklubb?”, sa Maximilian, nu aningen mer strikt.
”Ja, det … givetvis.”
”Vi sysslar mest med konst. Med
tavlor, måleri.”
”Jaha. Jag undrade just. Kan du
berätta mer?”
”Klubben heter Trismegistos.”
Simon studsade.
”Men är inte det ett galleri?”
Han drog sig till minnes att han faktiskt besökt ett galleri i Bronx, med just
det namnet.
”Jovisst. Det är vårt galleri.”
”Jaha. Så klubben är mer en
förening som sköter ett galleri?”
”Jo, det kan man säga. Fast vi
har väldigt trevligt också. Men givetvis, det handlar ju mycket om att göra en
god affär.”
”Jovisst.”
Maximilian fyllde på mer kaffe i
sin kopp ur en liten vit porslinskanna med små blå blommor på.
”Är det nåt möte ikväll?”,
undrade Simon, som tänkte att han hade missförstått något.
Maximilian sköt kaffekannan mot Simon
till med en artig gest, och sa:
”Jess. Vi skall bland annat diskutera
nästa utställning. Om du vill vara med i klubben så får du naturligtvis vara
med i att planera utställningar i galleriet också. Det är ju det vi gör. Och
alla som är med och deltar i arbetet får förstås sin del av vinsten.”
”Vinsten?”
”Jaja, vi säljer ju tavlor.”
Simon tänkte att det ju verkade
utmärkt att kunna tjäna en slant. Och han kunde ju vara nyttig för ett galleri,
som journalist, även om han ju inte var den som hade mest kontakter i New York
precis.
”Ojdå. Intressant. Vad är det för
tavlor då?”
”Vi har en konsthandlare, Robert,
med i klubben, som har ett helt parti med gammal europeisk konst, från
expressionismen. Mest tysk konst. Han har flera Kirchner. Modersohn-Becker och
Kirchner.”
”Åh, det var en vacker period!”,
sa Simon, och lyste upp. Han beundrade verkligen Kirchner, som hade starka färger.
Men samtidigt blev han bekymrad, eftersom Kirchners konst ju betingade väldiga priser,
och att det tycktes konstigt att ett amatörgalleri kunde ÄGA sådana
konstskatter.
”Men Kirchner är ju berömd??”
”Ett oväntat kap, som sagt.”
”Jag har rest mycket i Europa.
Min familj kommer från Finland, eller ursprungligen från S:t Petersburg. Men
jag har bott i Berlin. Konsten som Robert har fått tag i är verkligen förnäm.
Vi har inte just Kirchner öppet i galleriet, men säljer dem privat. Vi har
galleriet mer för att ragga upp lämpliga kunder.”
Simon stirrade på Maximilian.
Det hela verkade mer än skumt.
Vad skulle han göra? Resa sig upp
och tacka för kaffet, och säga att han hade mycket att göra?
Simon satt kvar och stirrade
framför sig.
”Tavlorna är bra.”, sa
Maximilian. ”Dom ser verkligen ut som Kirchner. Vi behöver en journalist, som
vet vad som rör sig i journalistvärlden. Du anar inte hur viktigt det är för
ett litet galleri att ha kulturvärlden bakom sig!!!”
Simon tvekade.
”Men jag är ingen sån
kulturjournalist. Jag skriver bara en bokrecension då och då. Jag vet ingenting
om…”
”Om du vill vara med, så kan du
tjäna en hacka!”, avbröt Maximilian.
”Ni säljer alltså förfalskade
Kirchner?”, frågade Simon rakt upp och ner.
”Välgjorda.”, svarade Maximilian
spotskt.
Han tillade:
”Det är otroligt svårt att slå
sig fram i dagens kulturvärld. Endast dom som är i det allra högsta skiktet –
och där är varken du eller jag – får några kontrakt över huvudtaget. Det vet du
själv. Ditt kontrakt va rju inte så lukrativt a så att man blir hysterisk
inte…”
Simon nickade. Man hade gjort
research på honom. Man visste att han behövde pengar. Och nu erbjöds han ett
jobb. Frågan var väl bara vad han väntades utföra för något. Skulle han vara
nån slags kontaktman, eller penningtvättare eller nåt?
”Det verkar riskabelt. Visst
skulle jag behöva pengarna, och att förfalska en oljemålning är ju inte direkt
det värsta brott man kan utföra.”, menade Simon.
”Exakt. Nej. Konstvärlden är ju
humbug. Kirchner är visserligen bra, men konstvärlden i sig är ju humbug.”
”Men vad skulle jag göra för att
få vara med?”, undrade Simon.
”Du skall bara stå och se
hederlig ut. Ingen människa har sett så hederlig ut som du på CNN. Du ser
verkligen ut som en man kan anförtro sitt favoritdjur till.”
Simon nickade.
”Ingen kommer att upptäcka att
tavlorna är förfalskade. Inte om de marknadsförs i de bästa kretsar. Det är
kretsarna som ger legitimitet.”
”Men jag rör mig inte i de bästa
kretsar…”
”Du sällskapade en gång med
Violet Hutcherson?”
”Violet, jo?”
”Vi vill att du återupptar
bekantskapen med henne. Det är Reginald Hutcherssons pengar vi vill åt.”
Simon studsade. Allt detta var
absurt.
Han kom mycket väl ihåg Reginald
Hutcherson, en stor, skarp, intelligent karl, som Simon hade varit rädd för som
25-åring, när han och Violet dejtade. Hutcherson hade varit ingenjör och byggt
broar i Canada. Dom hade hur mycket pengar som helst.
Han var även konstsamlare.
”Men Violet är ju gift och har
barn och allt?”
”Hon är skild.”
”Jaha.”
Simon började svettas.
Detta var inte bra. Han borde nu
tacka Maximilian för kaffet och resa sig och gå hem.
”Detta är absurt.”, sa Simon.
”Jag förstår inte varför jag sitter här och pratar över huvud taget. Jag är väl
ingen gangster?!”
Han knäppte kavajen och skulle
just till att resa sig, då Maximilian sa:
”Iris är också med på det hela.”
”Iris är också med på det hela.
På sätt och vis.”, upprepade Simon tonlöst.
Vad var detta? Drömde han?
Varför gick han inte bara hem.
Hur kunde Iris vara inblandad?
Detta översteg hans författarhjärna mångdubbelt i gåtfullhet.
”Vadå? Iris?”
”Ja, hon vill också tjäna en
slant.”
”Men vi har gjort slut.”
”Ja, h hon är i alla fall med i Trismegistos.”
”Hur många är med?”
”I det riktiga bedrägeriet bara
två. Det är jag och Ziggy. Det är han som målar tavlorna. Och så jag. Dom andra
tror bara att allt är ett kulturellt skämt. En happening..”
”Det är ju väldigt bra att veta
hur många man är, om man är en sammanslutning som skall begå brott…”, försökte Simon.
”Kanske det.”
Simon var mållös.
”Hur som helst så samlas vi alla
ikväll klockan 8, på Barbado Travel, ovanför Antikvariat Ormvråken.”
”Jo, så e det”, sa Simon dystert.
”Pengar måste man ju ha. Trevligt att träffa nya människor också. Men det är
alltså bara ni två som vet att det skall utföras ett bedrägeri?”, undrade han, ägaren
till en mögelskadad stuga i Maine, som nu plötsligt fick ont i sin ankel, som
han trodde hade läkt fullständigt. Det kanske skulle bli en sån där skada, som
gjorde sig påmind när själen krisade. Kanske ankeln skulle bli hans nya
varningsklocka. Förr hade han alltid fått ont i magen.
”Det är inget tvång.”, sa
Maximilian i lätt on, sköt ifrån sig den urdruckna kaffekoppen och var på väg
till cafédörren innan Simon hade kunnat samla tankarna. Men han vände sig om
och sneglade på Simon, inte dystert som Iris brukat, men mer spefullt:
”Du får fixa dom där framtänderna
förstås. Annars lär du inte göra nåt intryck på vare sig Ziggy, Violet eller
Reginald!”
Simon kom att tänka på Lisette,
men sa ingenting.
As Heracleon was reflecting upon this in silence, Philip said, “Not only has
Empedocles bequeathed
to us bad demigods, Heracleon, but so also have Plato, Xenocrates, and
Chrysippus; and, in
addition, Demolitus, by his prayer that he may meet with ‘propitious spirits,’
clearly recognized that
there is another class of these which is perverse and possessed of vicious
predilections and impulses.
‘As for death among such beings, I have heard the words of a man who was not a
fool nor
an impostor. The father of Aemilianus the orator, to whom some of you have
listened, was
Epitherses, who lived in our town and was my teacher in grammar. He said that
once upon a time in
making a voyage to Italy he embarked on a ship carrying freight and many
passengers. It was already
evening when, near the Echinades Islands, the wind dropped, and the ship
drifted near Paxi. Almost
everybody was awake, and a good many had not finished their after-dinner wine.
Suddenly from the
island of Paxi was heard the voice of someone loudly calling Thamus, so that
all were amazed.
Thamus was an Egyptian pilot, not known by name even to many on board. Twice he
was called
and made no reply, but the third time he answered ; and the caller, raising his
voice, said, ‘When you
come opposite to Palodes, announce that Great Pan is dead.’ On hearing this,
all, said Epitherses,
were astounded and reasoned among themselves whether it were better to carry
out the order or to
refuse to meddle and let the matter go. Under the circumstances Thamus made up
his mind that if
there should be a breeze, he would sail past and keep quiet, but with no wind
and a smooth sea
about the place he would announce what he had heard. So, when he came opposite
Palodes, and
there was neither wind nor wave, Thamus from the stern, looking toward the
land, said the words as
he had heard them: ‘Great Pan is dead.’ Even before he had finished there was a
great cry of
lamentation, not of one person, but of many, mingled with exclamations of
amazement. As many
persons were on the vessel, the story was soon spread abroad in Rome, and
Thamus was sent for by
Tiberius Caesar. Tiberius became so convinced of the truth of the story that he
caused an inquiry
and investigation to be made about Pan; and the scholars, who were numerous at
his court,
conjectured that he was the son born of Hermes and Penelopê.’
Plutarch,
Moralia V.29: ‘The Obsolescence of Oracles’, 17 (trans. Frank Cole Babbitt)1
------------
Simon gick de åtta kvarteren hem
utan att märka var han var, vad han såg eller om han blev sedd, eller av vem.
Efter han stängt ytterdörren
hemma om sig i lägenheten på Lenox Avenue, på våning 3 av 14, så beslöt han sig
att gå till kylskåpet och ta fram whiskyflaskan.
Livet var ändå slut, tänkte han.
Detta skulle aldrig gå!! Inte en
chans i helvete! Dom hade kartlagt honom i minsta detalj. Han var som en liten
marionett.
Men vad hindrade honom att helt
enkelt gå till polisen och berätta att han kommit på några konstsvindlare?
Han funderade.
Han hade ju inga alls bevis. Om
han backade ut, och gick till polisen, så skulle dom naturligtvis bara sluta
att ha möten på Barbado Travel, och inte ha nån utställning just då med
Kirchner.
Dessutom kunde det gå illa för
Iris.
Men på vilket sätt hon var
insyltad visste han inte. Om hon alls var det.
För att gå till polisen med det
hela, så måste han alltså spela med ett tag, till allt blev mera konkret.
Å andra sidan, tänkte Simon, att
om han gick till polisen när han väl gått med i ligan – eller vad det var – så
kunde han bli straffad av dem på ett sätt som han knappast kunde bli innan han
gått med.
Om han gick med, och tjallade då,
så kunde dom mycket väl sätta ett skott i nacken på honom.
Om han skulle gå till Polisen så
fick det bli nu.
Han stod vid den öppna
kylskåpsdörren med ena handen om den stora whiskyflaskan, där det fanns en
tredjedel nästan persikefärgad nektar.
Hans hand slöt sig hårdare.
Vad skulle han göra?
Han kunde inte dricka nu! Han
måste hålla huvudet klart. Nu var det allvar. Detta var en chans, men det var
också en risk.
Vad ville han.
Och ingen hade han att be om råd.
Vem skulle det varit?
Utan att ta med sig flaskan gick
han in till stora rummet och satte på tv: n. Det var ju ingenting han ville se,
men ljudet skulle lugna.
När han passerade fönstret såg
han brandtrappan utanför. Den gjorde honom alltid trygg. Alla gatlyktor gjorde
så att trappan var väl synlig, även om det nu var mörk kväll ute. Det var som
en halvt religiös upplevelse att få en glimt av brandtrappan därute. Det fanns
alltid hopp, tycktes den säga. Även om branden kommer, så är jag här!
En fiskmås hade suttit på den
häromdan och tittat in mot honom i flera minuter.
Som en ängel.
Bakåtlutad i soffan gjorde han nu
flera kalkyler, utan att nå något avgörande.
En film på tv, på en kanal som
han inte begrep hur han fick in visade guldframställning i Congo på 1920-talet.
Tv-kanalen tycktes hete Amalthea,
och Simon tänkte att den kanske tillhörde bostadsföreningens abonnemang. Han
hade ju uppfattat att det fanns ett sådant, och att det sköttes av ordföranden,
en gammal Navy Seal med blå intensiva ögon, en man som han ibland brukade möta
då denne varit och handlat, och kom fullastad med påsar och små lådor, där det
fanns vita och röda bönor, palsternackor, kål, läk och indiska kryddor. En man
som lagade sin egen mat kunde man lita på!
Han hette Dewey.
Alltså var kanalen vald av Dewey,
tänkte Simon, som blev mer och mer förbryllad över filmen.
Han glömde nu totalt bort sin
eventuella framtid som konstbedragare, och uppslukades av den lilla
dokumentärens innehåll.
Man visade en bit av Congo, och
hur man färdades på låglandet där, på dammiga vägar fram till bergen. Där
grävde man djupa schakt och lastade sedan upp mineraler i truckar, vilka tog
med malm till en liten fabrik.
Efter att vita män i rockar, och
svarta män med bar överkropp, i flera steg förädlat metallen, som visade sig
vara guld, till tackor, så transporterades dessa tackor sedan till sin slutliga
förvaringsplats: riksbanken i Bryssel.
Filmen avslutades med några
bildsvep över den vita personalens haciendor, med prunkande trädgårdar, kvinnor
i långa kjolar och tropikhatt, samt barn som lekte under tropiska växter,
vaktade av en svart Nanny.
Filmen var uppenbarligen en
reklamfilm för guldutvinning.
EN REKLAMFILM FÖR GULDUTVINNING.
Det behövdes det väl ingen reklam
för.
Förtvivlad över mänskligheten
slog Simon av tv:n med en knapptryckning på remoten.
Han suckade, och med full kraft
återkom nu funderingarna över de nya människor han stött på i samband med
besöken på antikvariatet.
”Så snillrikt!”, utbrast han
halvhögt.
Egentligen var det visserligen
smart att ha en hel mängd entusiastiska kulturmänniskor, som frontade hela
aktionen. Har man ett gäng idealister ikring sig, som protesterar mot
konstmarknadens urartning, så kan man, inbäddad bland dem, hålla sig dold.
Sedan tänkte han på att han borde
akta sig.
Främst oroade han sig för att dom
hade letat upp Iris.
Om de inte varit så totala
fiender, så hade han ringt upp henne.
Han sökte slå bort tankarna på
tavelkuppen totalt genom att sätta sig vid sin laptop.
Där tog han nu upp email, och
konstaterade att han var jagad av sina kreditorer. Hur han bar sig åt, så
skulle han nog aldrig bli av med skulderna.
Överallt trängde sig problem på.
Han tänkte på att ringa sin ende
trogne vän, Evertsen, men var orolig att han skulle trötta ut denne, genom sitt
evinnerliga tjat om sin dåliga ekonomi.
Evertsen brukade säga:
”Sluta då upp med att skriva böcker och
skaffa dig ett vanligt kneg! Du får väl växa upp nån gång!!”
Evertsen hade egen datafirma, och
livnärde sig på det.
”Jag är inte intresserad av nåt annat än
litteratur”, hade Simon sagt.
”Litteratur är egentligen ingenting”, hade
Evertsen svarat, irriterad.
Simon hade inte svarat på detta.
Han hade bara tänkt på alla böcker han läst.
Bland hans livs lyckligaste
stunder var de resor som Evertsen och han själv gjort längs kusten ovanför
Boston.
Så enkelt och så fritt det varit,
att bara promenera längs stränderna, utan att vilja något mer än att röra sig i
de fria.
”Promenader är ingenting heller”,
hade Simon tänkt för sig själv.
Nu plingade det till i laptoppen.
Ett nytt mejl tydligen.
Det var från Maximilian. Och det
löd:
”I morgon 10.30 hos Dr. Overberg
på 44:de gatan. Hansen-Overberg Clinic. Jag har beställt tid hos dig. Han fixar
dina tänder gratis. Räkningen skickas till mig.
Hjärtliga Hälsningar från
Maximilian”
En kall kåre gick från ryggslutet
upp i nacken på Simon.
”Ge dig inte in i detta!”, sa en
röst i hans huvud.
Han stängde laptoppen och gick
och la sig. För att kunna hoppas sova la han på sig ett extra täcke.
Livet var en grym historia!
KAPITEL
V
”Från andra syndafloder sänker sig en
duva.”
( Ungaretti )
Livet är en grym historia!
Vid 05.30am vaknade han med ett
ryck.
Ingenting speciellt hade väckt
honom. Bara oron. Hela natten hade han drömt om Maximilian. Dennes leende
ansikte dröjde sig nästan var hos Simon när han svängde upp benen från bädden
och satte dem på det kalla golvet intill sängen.
Utan att tända några lampor, men
bara litande till det han nu såg som skuggfigurer i sin lägenhet, tack vare det
ljus som kom från lamporna på gatan, sökte han sig – insvept i en vinrödrandig
morgonrock av frotté - ut i köket, hasande i tofflor, för att sätta på kaffet.
Kanske hade han vaknat så abrupt av
plötslig subliminal motvilja mot Maximilian.
Hur som helst beslöt han sig,
medan kaffevattnet kokade upp att godta Maximilians erbjudande om nya
framtänder. Det skulle ju göra hela tillvaron lättare för honom själv. Folk
dömde en efter tänderna.
Han letade i halvmörkret rätt på
sin telefon, såg att den hade nästan slut på batteriet och kopplade den in för
laddning i ett urtag invid tv-soffan.
Sen sjönk han ner i soffan och
lutade sig med rygg och armar mot alla kuddarna, i ett försök att i alla fall
hjälpligt njuta av tillvaron.
Han existerade ju i alla fall.
Han s tillvaro var full av
problem, men existensen själv är ju inte bara en potens, men även en sällsynt
realitet.
Slagen av tankarna på sin dåliga
ekonomi – böckerna sålde nästan ingenting, och tidningen betalade bara smulor
för de artiklar han levererade – lät han huvudet falla bakåt mot soffkanten och
slöt de ännu sömniga ögonen.
-Tänk om man skulle stanna här i
lägenheten, tänkte han. (Han hörde hur hissen passerade ner förbi hans våning
ute i trapphuset, skranglande.)
Om man aldrig skulle gå ut mer?
Hur vore det att nu enbart syssla med det han hade i huvudet.
Om man har levt i fyrtio år så
har man ju samlat på sig livserfarenhet nog, så det räcker!
Det fanns massor av människor som
levde så där inskränkt, som var inne, såg på tv, lekte med hunden; eller de som
bara spelade tv-spel. Och det fanns alla de som livet igenom jobbade på ett
intellektuellt projekt: skrev en världshistoria, en ordbok för något exotiskt
språk, eller bara skrev en tjock bok, kanske om nån annan bok, och dessa människor
var fullt tillfreds med dessa sysslor, och grämde sig aldrig över nåt!!
Varför inte sluta sig till denna
krets av människor, för vilka tanken på att ge sig in i ett konstbedrägeri bara
skulle väcka av sky?
De skulle allihop tycka att det,
att planera och genomföra ett konstbedrägeri var tecken på dålig självkänsla
och brist på fantasi. Den sanna fantasin och den sanna självkänslan kunde bara
yttra sig i ett gediget litterärt verk, eller i ett konsekvent genomfört
projekt av inre självförverkligande på ett högt, och generellt oantastligt,
moraliskt plan.
Om man ville värna ok sig själv,
så skulle man inte begå brott.
Att privat anse att brott inom
konstvärlden inte alls var något brott, men bara en revolt mot konventioner,
och således ett tillåtet sätt att kapa åt sig miljoner på, det var ju – enligt
dessa högtstående solitärer – bara ett gigantiskt självbedrägeri!
Ett ”nietzscheanskt” uppror skulle
aldrig resultera i en miljon, eller en halv, på fickan!
Simon satt och kved i soffan.
Blotta tanken på pengarna som en Kirchner, falsk eller äkta, kunde inbringa kom
han salivkörtlar att svälla.
Tänk hur bottenlöst träligt livet
skulle vara, instängd i en lägenhet med ett jävla PROJEKT!!
Aldrig att han skulle klara av
det, även om han nu hade vissa autistiska drag.
Så sträckte Simon ut handen mot golvlampan, och ryckte i den lilla
kedjan som slog på de tre glödlampornas sken under den beigea skärmen.
Dagen tog sin början, tänkte han,
neutralt.
-----------------------------
Nu var klockan plötsligt mycket,
och eftersom Simon beslutat sig för att gå till tandläkaren, så dök han nu in i
duschen, och efter att ha rakat sig, bytt till rena kläder och nappat åt sig
sin mobiltelefon, störtade han ner på gatan för att hoppa på en buss som tog
honom de få kvarteren till doktor Overbergs mottagning.
Denne – en kort, glad karl med
tangorabatt - mötte honom redan vid den mycket lilla receptionen och tog
vänligt hand om honom, i det han sade:
-
Så klart
att man måste se fin ut, om man skall återknyta bekantskapen med ett gammalt x!
Han log vänligt, med en bländade
tandrad. Simon svarade inte. Maximilian var en fräck fan, sa han till sig
själv.
Simon tänkte också, medan
Overberg mixtrade med hans tänder, på hur filmindustrin i Hollywood förr i tiden
just på samma sätt som Maximilian gjort. Clark Gable såg ut som vilken
lagerarbetare som helst när han spelade sina första roller som cowboy. En av
cheferna på filmbolaget erbjöd honom nya tänder. Den perfekta tandraden gav
magin åt ansiktet. Ett proffsjobb av en tandtekniker fixade hela karriären.
När Overberg tagit en avgjutning
på det han lämnade av Simons framtänder sa han att Simon kunde återkomma dan
därpå, vid tvåtiden, så skulle den nya bryggan vara klar.
Simon tackade så hjärtligt och
begav sig nu hemåt igen, för att tänka över om han verkligen skulle bege sig
till kulturklubben på kvällen.
Han hade fortfarande inte bestämt
sig, och hans vankelmod var pressande, och så mycket mer obehagligt, som han
kände sig totalt ensam i situationen.
Väl hemma slog han sig ner vid
sitt skrivbord, bland diverse papperslappar, refuseringsbrev och halvlästa
tidskrifter och böcker med hundöron.
Ingen av hans böcker, hans få
böcker, hade sålt mer än 1000 exemplar. Borde man inte inse att loppet var
kört. Hur var det nu med den där definitionen från Einstein på en idiot: en
person som gång på gång försöker med samma försök, på samma sätt, med samma
förutsättningar, förväntande sig ett annat utfall än det föregående.
Om han misslyckats med alla sina
böcker, vad talade för att han nånsin skulle lyckas?
Hans förläggare hade klagat och
bett honom att införa mer kraftfullt mytiskt material i sina berättelser.
”Du som känner myten så väl, du,
om någon, borde väl ha förstått att det alltid är myten som säljer. Ingen
berättelse får någon nerv eller nåt djup, om inte någon av vår kulturs bredare
myter är åberopad. Du borde veta det. Men ingenstans i dina böcker finns det
sådana breda, mytiska anslag. Då blir det som det blir!”
Simon suckade, och medan tungan
trevade mellan tänderna, där Overberg på några ställen hade borrat några jack i
tändernas sidor, jack, som alltså var nya och obekanta för tungan, så lät han
handen riva ner en brevhög, så att den föll ner just vid sidan av bordet.
Det var en smått revolutionär
gest.
Han tog tag i laptoppen och
googlade upp ett namn:
ERNST LUDWIG KIRCHNER
Jaha. Ja, så var det ju. Kirchner
hade levt i Tyskland under trettiotalet, blivit hånad av nazisterna, och rädd,
förföljd, och desillusionerad hade han tagit sitt liv i början på WWII.
Vad hans konst var värd fick man
inte reda på i artikeln han läste. Men berömd och hyllad var han.
----------------
Simon gick ut i köket och letade
rätt på bröd och ost och gjorde sig en stor smörgås med persilja på.
Sedan gick han in i storarummet
och satte sig tillrätta i läsfåtöljen som stod invid fönstret som vette ut mot
Lenox Avenue.
Trottoaren utanför, trevåningar
ned, var bred, och dessutom planerad med en liten allé höga almar, så man var
delvis förskonad från det värsta bullret, som ju annars är en ständig
följeslagare till allt liv på Manhattan.
Solen trängde då och då igenom molnen
där uppe, nu på eftermiddagen, och några sjöfåglar passerade utanför på jakt
efter sopor.
Invid fåtöljen fanns ett litet
sideboard av ljust trä, belamrat med böcker och tidskrifter.
Simon suckade när han sjönk ner i
fåtöljen, medveten om att han måste fatta ett beslut angående Maximilian och
hela kulturklubbsgrejen.
Skulle han verkligen inte bara
avstå från alltihop?
Vad hade han att vinna?
Att han skulle tjäna några pengar
på det hela kunde han inte inse. Man skulle bara utnyttja honom. Ingen människa
gav bort pengar i onödan. Allra minst folk som Maximilian.
Haken var ju bara den, att dom
hade lurat med Iris.
Hur i alla sin dar dom fått tag
på henne var en gåta, men nu var det i alla fall så det var, och det var
bekymrande för Simon.
Förhållandet med Iris var
visserligen slut, och det hade ju dessutom urartat till något förfärligt, men
det var ju ändå så att man hade vissa skyldigheter mot människor man en gång
haft nära relationer med. Eller hur?
De var en del av ens liv, och om
man struntade i dem, eller betedde sig illa mot dem, även om relationen var
över, så kunde det påverka en själv, ens livshistoria, ens egen själ och
själsfrid.
Han kunde inte bara strunta i att
dom lurat med Iris.
Även om nu Iris var en mycket
kapabel människa, så var hon nu ändå i en mycket utsatt position, givet vad
Simon trodde sig veta, och trodde sig ha fått reda på genom Simon.
Dessutom var Simon nyfiken. Inte
minst på konstförfalskaren själv. På den mystiske Ziggy.
Simons respekt för människor som
verkligen kunde ett hantverk var mycket djup.
Det som Albert Einstein en gång
sagt om att arbete är det enda som gör livet uthärdligt, det höll Simon med om,
och han hade där för sig själv tillagt att vad som verkligen skänkte frid, det
var att behärska en syssla, en konst eller ett kunskapsområde till fulländning.
Så var det nog med Ziggy, att
denne kände förmodligen till Kirchner och oljemåleriets konst till 100%, och
han kunde alltså vila i fullständig förtröstan och tillförsikt i denna visshet.
Det var Simon nyfiken på.
Någon gång i livet hade han mött
människor som så behärskade en konst, att de liksom svävade en liten bit över golvet
när de förflyttade sig, och de hade själva gjort sig lite större än själva
livet.
När Simon bestämt sig för att gå
till kulturklubben, så blev nu resten av dagen lättare, och han försökte dra
sig till minnes allt han visste om konstförfalskning, vilket inte var särskilt
mycket, innan han somnade i den mjuka, blommönstrade fåtöljen, just som några
solstrålar letat sig ner bland husväggarna och träden på Lenox Avenue, och
snuddade hans av bekymmer konstfullt mönstrade panna.
Simon var punktlig, och stod nu,
kl. 08.00pm utan för Ormvråken, och funderade på varför det var släckt i
antikvariatet om nu klubben, på våningen ovanför skulle vara öppen, då han
kände en hand på sin axel.
Det var en kortväxt, rödlätt man
med rullande gång, i fiskbensmönstrad grå kavaj, med pigga blå ögon och fula,
bruna tänder.
”Simon Spiegel?”
”Jo då.”, svarade Simon.
”Jaha, ja, jag är Ziggy Berntsen.
Maximilian sa att du skulle komma till klubben ikväll. Vi har bytt adress!”
”Jaha…”
Utan vidare godtog Simon
förklaringen och hoppade in i en liten bil av märket Audi, som tydligen var
Ziggys. Ziggy satte sig bakom ratten, startade och snart var de två på väg
utföravenyn i hög fart.
”Vart skall vi?”
”Vi åker till Maximilians.”
Det visade sig att ´Maximilians´,
det var helt enkelt galleriet, som Simon kände till något, Trismegistos, i
Bronx, efter att besökt en liten utställning där med blyertsteckningar av någon
han glömt namnet på.
Ziggy parkerade utanför, och de
gick in i galleriet, genom en dörr där en skylt förkunnade ”STÄNGT”.
Simon kunde inte låta bli att
skratta för sig själv.
Så enkelt och lätt detta var, att
få nya vänner i kulturvärlden.
Väl inne möttes han av synen av
ett sällskap som stod med drinkar i händerna och betraktade konsten på
galleriets väggar, vilken uteslutande tycktes bestå av oljemålningar och
teckningar av Kirchner.
Inalles visade det sig vara sex
personer i rummet, förutom Simon själv.
Maximilian som kom emot Simon med
utsträckt arm presenterade alla en och en, genom att demonstrativt peka ut dem,
där de stod, pekande med ett kort intelligent pekfinger:
”Här har vi Rupert Hodgkins, som
du redan känner. Och här är Lisette Helmgard.”
Simon noterade att de var
uppklädda som till fest, och Lisette hade en vacker kort kjol av gult siden och
högklackade skor.
”Här är Gloria. Gloria Nicholson.”
Simon bugade inför en lång flicka
med svart pagefrisyr.
”Här är Ziggy, Ziggy B., som du
redan känner.”
Simon log.
”Och här är Petrus, en vän till
mig från Columbia.”
Petrus var en stor kille i
trettioårsåldern, axelbred med ett vinnande leende. Han tuggade tuggummi.
”Och vi njuter av Kirchner!”, sa
Max.
Simon vände sig, lite ängslig,
till denne:
”Men var är … Iris?”
”Hon kunde inte komma”, sa
Maximilian lätt, och gav Simon ett glas sherry, i ett dimmigt glas.
Simons hjärta slog ett
dubbelslag, och han funderade över om det Maximilian sagt om att Iris var med i
klubben alls hade någon sanning i sig.
Var han lurad? Vad skulle han
säga?
Maximilian kände människor väl
nog att begripa att detta med Iris skulle locka Simon att komma, och det skulle
vara svårt för Simon att bevisa att Iris INTE var medlem av klubben.
”Nu njuter vi av Kirchner!”,
upprepade Max.
Simon funderade på om han lite
lätt skulle ifrågasätta att det var Kirchner, men fann att det skulle vara
oprofessionellt, och att dt inte var säkert att samtliga som var närvarande
visste att det rörde sig om förfalskningar, varpå han istället sa:
”Han var hatad av Hitler.”
Alla de sex andra log nedlåtande
åt denna svaga kommentar.
”Så detta är kulturklubben?”,
fortsatte Simon, som dock inte tänkte låta sig bli dominerad till tysthet och
passivitet.
”Jo, kärnan av kulturklubben.”,
sa Max leende.
”VAD ÄR DÅ SYFTET MED
KULTURKLUBBEN?”, undrade Simon.
”Att lura av de rika svinen
pengar förstås”, sa Gloria, som här krökte på överläppen i utstuderat hån mot
denna grupp.
När Simon nu var införstådd med
vilken samling människor han befann sig, beslöt han sig för att hålla en lägre
profil och låta den andra spela ut sina kort.
Efter en liten stund, när man
hyfsat glasen, lotsade Maximilian in alla i ett inre rum, där det fanns några
soffor och fåtöljer, samt lite mer ögonvänlig belysning.
Genom en högtalare hördes Donna
Summers gamla discoslagdänga ”Hot Stuff” tona ut i rummet.
”Vi planerar alltså att lotsa hit
gamle Reginald Hutcherson. Och Simon här har lovat att invagga den gamle gossen
i julstämning.”
Simon såg ner i golvet, från
kanten av en fåtöljsits i blå sammet.
”NU var goda råd dyra”, tänkte
han och kände hur det värmde av skam i nacken. Skulle han inte gå med detsamma.
Han hade ju inte minsta lust att vara med om detta. Varför skulle han alls vara med om detta?
Sagt och gjort. Simon reste sig
upp, knäppte sin kavaj och sa till de andra, som just börjat glamma lite i
rummet, understödda av musiken.
”Jag tror jag ska gå.”
De andra sex personerna tystnade,
och som genom ett under tystade även Donna Summer, mitt i en fras.
”Vad då?”, sa Maximilian Rostock.
”Har du inte förstått?”
”Jodå. Nu i tänker begå ett
brott.” Simon var nu på väg mot dörren till utställningssalen, genom vilken de
kommit in i rummet.
Petrus ställde sig då i vägen och
tog tag i rockslaget på Simons kavaj.
Maximilian höjde rösten:
”Du har inte förstått att din
väninna inte är här, för att vi ville ha henne nån annan stans.”
Simons hjärta flög upp i halsen.
Vad var det han sa?
”Va?”
”Iris är i gott förvar hos oss.
På annan plats. Ända tills den här affären är genomförd.”
Så var det, tänkte Simon. De hade
kidnappat Iris.
Nu begrep han äntligen.
Han var fast.
Ingenting kunde han göra, annat
än att ställa upp på att lura Reginald. Ja, Violet och Reginald.
Nu återstod bara om han skulle
kunna underrätta polisen.
Maximilian läste givetvis hans
tankar, och sa därför:
”Om du blandar in polisen, så hamnar lilla Iris i Hudson River.”
Simon återvände till sin fåtölj,
i vilken han sjönk ner med en suck värdig en dekadent symbolist.
Åh, tänkte han, vad Iris måtte
hata honom för detta. Där hon satt, förmodligen i ett mörkt rum, eller en
källare, nånstans.
Den långa Gloria kom och satte
sig bredvid honom.
”Var inte ledsen!” sa hon.
Simon undrade varför han inte
skulle vara ledsen, men Gloria förklarade ingenting, men bara strök sina
fingrar utmed hans hals.
Ingenting av större u intresse
utspelade sig under kvällen. Man talade faktiskt om kultur – kanske för att öva
upp en förmåga, tänkte Simon.
Således var man ense om att det
såg mörkt ut för Hollywood och för film i allmänhet, medan man spådde framgång
för konserter och event.
Så mycket som det diskuterades
pengar under den fortsatta kvällen kom Simon att undra om han verkligen hade
hamnat hos någon samling människor som verkligen var i stånd att revoltera mot
de rika och deras konstsmak.
Vid 10.00pm började Simon tänka
på refrängen, och efter att ha växlat några ord med Maximilian angående
tandläkare Overberg, och tackat Maximilian för de nya tänder han skulle få
påföljande dag, begav han sig hem över, med en buss han fann.
KAPITEL
VII
DET VAR först när han steg in
över hemmets tröskel på Lenox Avenue, som känslorna hann ifatt honom.
Han var nu kapad av ett gäng, att
genomföra ett bedrägeri.
Alltihop var helt osannolikt,
eftersom bedrägeriet ju knappast kunde hålla mer än en kort tid, och sedan blev
hela bunten anhållen av Polisen, tänkte Simon. Det hela framstod som så
enfaldigt planerat att han inte trodde det var sant. Var detta verkligen
Maximilians mening? Kunde inte Maximilian och Ziggy bättre än så här?
Simon suckade.
Nu hade han ett val ( eller två
val som folk sa…):
Skulle han kontakta Polisen,
eller skulle han inte?
En ännu större fråga var kanske
var dom höll Iris någonstans.
Klockan närmade sig nu 09.00pm. Ju
längre kvällen framskred, medan han slötittade på CNN, och denna kväll kunde
njuta av presentatören, Becky Andersson, vars skönhet Simon i åratal i
hemlighet beundrat, ju klarare blev hans sinne, som under dagen – på grund av
hans egendomliga mentala handikapp – varit mer eller mindre försänkt i dimma.
Han hade tidigare inte velat
störa processen genom att försöka få tag på Iris, med vilken han ju inte hade
något egentligt att göra längre. De hade ju gjort slut, och inte alls planerat
att nånsin återse varann.
Men nu – eftersom det var för
hennes skulle han fortfarande var delaktigt i hela den här fåniga affären – så ville
han försöka ta reda på vad som hänt henne.
Det var om inte annat en hederssak,
tänkte han.
Iris svarade dock inte i
telefonen. Inget röstmeddelande heller. Ett oändligt antal signaler gick fram,
men ingen svarade.
Simon stirrade på tv:n och kände
sig nu plötsligt, i denna situation – inte särskilt förvånande egentligen – kolossalt
ensam.
Han var van vid ensamhet, men i
denna pressade situation var ensamheten något annat.
Nu återstod då problem No.2.
Skulle han ringa Polisen?
Vad skulle då hända med Iris?
Alltså var valet lätt.
Han skulle spela med i den
löjliga planen och se hur allt utvecklade sig. Det kunde ju inte bli värre än
vad det redan var.
Vad hade han att förlora?
Han var ju – när allt kom omkring
– en fullständigt misslyckad författare, och en utfattig New York-bo. Kanske
var ändå Maximilian, som föreföll vara en bildad karl, och Ziggy, i grund och bottenärliga
människor som ville honom väl.
Han funderade över denna hypotes,
men slog sedan bort den som orimlig. De var givetvis rena skurkar, och om han
själv kunde lura dom, så var det just det han skulle göra!
Tills han kom på hur det skulle
gå till, och han ansåg sig ändå skarpsinnig, fick han avstå från att ringa Polisen.
Han kunde ju alltid ringa Polis senare.
Nöjd var han inte med sina
funderingar, men det var ju faktiskt inget man kunde göra något åt, tänkte han.
Om man inte kom på nån bättre plan, så var det så.
Varför oroa sig? I morgon skulle
han i alla fall få nya tänder!! Det var ju något odelat positivt. Det hade ju
aldrig hänt annars.
Om han inte mött Maximilian, så
skulle han gått med trasiga framtänder resten av sitt liv. Så företagsam var
han ju. Typ.
Simon gick sedan till sängs, och
somnade omedelbart, uttröttad av denna dags alla ovanligheter.
-----------------
På morgonen vaknade han av att en
solstrimma letade sig in genom köksfönstret, vilket var högt beläget på köksväggen
och genom den lilla gången till sovrummet och in på den blå trasmattan invid
sängen, där hans tofflor stod.
Iklädd sin vinröda frottémorgonrock
lagade han till kaffe åt sig.
Kaffet gjorde hans sinne ljust,
och berusad på detta sätt tog han upp telefonen och satte sig att googla på
ditt och datt.
Han tänkte att han borde lära sig
lite om Kirchner, eftersom han ju förmodligen måste tala för Kirchners sak när
han träffade Violet och Reginald. Bäst var om han var fullständig expert på
Kirchner, tänkte han, lystet.
Expertens roll var ju något som
kunde rädda den mest futila personlighet. Inte för att han ansåg sig futil, men
det gjorde aldrig en osäker människa sämre att kunna ALLT, formligen ALLT, om
en liten företeelse i den mänskliga kulturens sfär.
När han läst igenom Wikipedias redogörelse
för Ernst L. Kirchners liv och gärning, kände han sig lätt befryndad med Kirchner.
Denne hade varit snille, men också missbrukare, sjuk och mentalfall. Han hade
slutat sitt liv med att skjuta sig med sitt gevär. Det var osäkert om det var
med avsikt.
Hans tavlor och teckningar var
fantastiska. Så mycket var klart. Kirchner hade varit ett snille. Död 1938.
Han hade sett kriget komma.
Simon beslöt att gå till
Antikvaroat Ormvråken för att se om de hade någon konstbok med Kirchners verk.
Men först skulle han ju till
tandläkaren.
Före det kunde det vara lämpligt
med en promenad, resonerade han.
Central Park var ju alltid en
pålitlig vän. Kanske damen vid pianot fanns kvar där, eller var där igen, sa
han sig.
Vid elvasnåret steg han ut ur sin
port, iklädd sin gamla svarta skinnjacka, då det ju nu började bli höst, och
satte av söderut, mot den välsignade parken.
Han glömde för en stund bort
Maximilian, Ziggy och konstkuppen, och njöt av att bara existera. Kanske var
det den gamla jackan som gjorde det. Han hade inte haft på sig den sedan i april
nånting. Den bar på gamla minne från lyckligare tider. Den hade till exempel
varit med i Uppsala, när han doktorerat. Det var tider det! inbillade sig
Simon, som aldrig glömde hur ensam han varit i Sverige.
Väl framme i parken kom en flock
duvor att förfölja honom. Varför visste han inte. Kanske någon i svart
skinnjacka brukade mata dem?
På den lilla scenen stod det
gröna pianot ensamt och kallt som en monolitskulptur.
Simons mod sjönk. Fanns ingen att
tala med.
I samma stund upptäckte han på
den smala sandvägen ett bekant ansikte bland de få människor som mitt på dagen
tog en promenad. Det var Wilfred, en gammal lodis som han kommit i kontakt med
på ett kafé för länge sedan, och hjälpt med att teckna ett mobilabonnemang.
Wilfred såg ännu mer sliten ut,
och Simon tänkte att han såg ut som om han minst av allt hade något mobilabonnemang
kvar.
De skakade hand, och Simon
frågade hur han mådde.
Wilfred hade keps, luggslitet
blont hår och svarta pilotglasögon.
Han var klädd i en lätt smutsig
jeansdress, och luktade källare på långt håll.
”Hur mår du?”, undrade Simon. ”Va
roligt!”, tillade han, uppriktigt.
”Jag har haft en stroke.”,
mumlade Wilfred tandlöst, men även han med ett äkta leende.
”Va?”, sa Simon.
Båda stod de där, och båda
tycktes drömma sig bort till en lyckligare och mer problemfri tillvaro.
Efter en stunds samtal, under
vilken den gamle flanörskollegan även berättade att han brutit sin lillfinger,
framkom det att han fä ått försämrad pension. Ty förtidspension av någon sort
var vad han levde på.
Simon bkeklagade även detta, då
Wilfred lyste upp och sa:
”Förrsten, jag såg Iris häromdan på JFK!”
Simon studsade. Vad sa karln??
”På flygplatsen? Hur då?”
”Ja, hon såg så lycklig ut. Hon
hade resväska och skulle nånstans, jag vet inte vad. Hon hejade på mig i alle
fall.”
När Simon och Wilfred umgåtts
hade de en gång ätit lunch på McDonalds tillsammans, och Iris hade då varit med
och hade talat om matematik med Wilfred, som en gång tagit en magisterexamen i
detta ämne på Penn University.
”Men vart reste hon?”
”Ingen aning. Vi bara hälsade på
varann. Hon försvann.”
Simon nickade.
”Var hon ensam där?”, frågade
Simon.
”Ja, jag såg ingen annan som var
med henne.”, mumlade Wilfred, som nu började svettas. Kanske han inte mådde
bra.
”Hur är det?” undrade Simon.
”Det är magen”, sa Wilfred, som
sa att han måste gå.
Simon klappade om Wilfred, rotade
fram en femtiodollarssedel ur fodret på skinnjackan, som han lagt där för
katastrofsituationer, och Wilfred avlägsnade sig söderöver, varifrån han
kommit, med en lätt rullande gång, som accentuerats genom åren till att
fullständigt likna en parodi på gång.
Simon lämnades stående, tomt
stirrande mot den lilla scenen med pianot.
”Vad i all sin dar hade Iris
gjort på JFK?”
-
[1] Levinus
Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst,
natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till
franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius
( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som
monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig
lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag.
Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om.
r
-
[1] Levinus
Lemnius, - f. 1505, död 1568 i Nederländerna - skrev flera böcker om läkekonst,
natur och mystik, böcker som översattes från latin under L.s livstid till
franska, italienska och engelska, bl.a. lästes av William Shakespeare. Lemnius
( Lemne) berättar i en skrift bland annat om ett nyttfött barn som fötts som
monster, vilket L. antog berodde på att barnet under fostertiden livnärt sig
lite extra av blodet från sina båda trillingbröder, vilka dött av detta tilltag.
Hur det gick för monstret skriver inte Lemnius något om.
r
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar