Tankar i en soffa

 

      ”Från andra syndafloder sänker sig en duva.”

                                            

                                                            ( Ungaretti )

 

 

Livet är en grym historia!

 

Vid 05.30am vaknade han med ett ryck.

Ingenting speciellt hade väckt honom. Bara oron. Hela natten hade han drömt om Maximilian. Dennes leende ansikte dröjde sig nästan var hos Carl när han svängde upp benen från bädden och satte dem på det kalla golvet intill sängen.

Utan att tända några lampor, men bara litande till det han nu såg som skuggfigurer i sin lägenhet, tack vare det ljus som kom från lamporna på gatan, sökte han sig – insvept i en rödrandig morgonrock av frotté - ut i köket, hasande i tofflor, för att sätta på kaffet.

Kanske hade han vaknat så abrupt av plötslig subliminal motvilja mot Maximilian.

Hur som helst beslöt han sig, medan kaffevattnet kokade upp att godta Maximilians erbjudande om nya framtänder.

Det skulle ju göra hela tillvaron lättare för honom själv. Folk dömde en efter tänderna.

Han letade i halvmörkret rätt på sin telefon, såg att den hade nästan slut på batteriet och kopplade den in för laddning i ett urtag invid tv-soffan.

Sen sjönk han ner i soffan och lutade sig med rygg och armar mot alla kuddarna, i ett försök att i alla fall hjälpligt njuta av tillvaron.

Han existerade ju i alla fall.

Han s tillvaro var full av problem, men existensen själv är ju inte bara en potens, men även en sällsynt realitet.

 

Slagen av tankarna på sin dåliga ekonomi – böckerna sålde nästan ingenting, och tidningen betalade bara smulor för de artiklar han levererade – lät han huvudet falla bakåt mot soffkanten och slöt de ännu sömniga ögonen.

-Tänk om man skulle stanna här i lägenheten, tänkte han. (Han hörde hur hissen passerade ner förbi hans våning ute i trapphuset, skranglande.)

Om man aldrig skulle gå ut mer? Hur vore det att nu enbart syssla med det han hade i huvudet.

Om man har levt i fyrtio år så har man ju samlat på sig livserfarenhet nog, så det räcker!

Det fanns massor av människor som levde så där inskränkt, som var inne, såg på tv, lekte med hunden; eller de som bara spelade tv-spel. Och det fanns alla de som livet igenom jobbade på ett intellektuellt projekt: skrev en världshistoria, en ordbok för något exotiskt språk, eller bara skrev en tjock bok, kanske om nån annan bok, och dessa människor var fullt tillfreds med dessa sysslor, och grämde sig aldrig över nåt!!

Varför inte sluta sig till denna krets av människor, för vilka tanken på att ge sig in i ett konstbedrägeri bara skulle väcka av sky?

De skulle allihop tycka att det, att planera och genomföra ett konstbedrägeri var tecken på dålig självkänsla och brist på fantasi. Den sanna fantasin och den sanna självkänslan kunde bara yttra sig i ett gediget litterärt verk, eller i ett konsekvent genomfört projekt av inre självförverkligande på ett högt, och generellt oantastligt, moraliskt plan.

Om man ville värna ok sig själv, så skulle man inte begå brott.

Att privat anse att brott inom konstvärlden inte alls var något brott, men bara en revolt mot konventioner, och således ett tillåtet sätt att kapa åt sig miljoner på, det var ju – enligt dessa högtstående solitärer – bara ett gigantiskt självbedrägeri!

        Ett ”nietzscheanskt” uppror skulle aldrig resultera i en miljon, eller en halv, på fickan!

Carl satt och kved i soffan. Blotta tanken på pengarna som en Kirchner, falsk eller äkta, kunde inbringa kom han salivkörtlar att svälla.

Tänk hur bottenlöst träligt livet skulle vara, instängd i en lägenhet med ett jävla PROJEKT!!

Aldrig att han skulle klara av det, även om han nu hade vissa autistiska drag.

   Så sträckte Carl ut handen mot golvlampan, och ryckte i den lilla kedjan som slog på ljuset från de tre glödlampornas under den beigea skärmen.

Dagen tog sin början, tänkte han, neutralt.

 

   -----------------------------

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL VI

 

 

 

 

”Knacka hårt, men inter nödvändigtvis aggressivt!”

 

 

 

Carl