Tarvlig verklighet

 

 

Här vaknade Simon med ett ryck, och tänkte att vad han drömt var nära nog ett exakt minne.

Höll han på att bli galen? Man kunde ju inte drömma minnen! Då var slutet nära.

Efter att ha rätat upp sig i fåtöljen började han nu tänka på drömmen.

Det där med porrtidningen stämde ju förstås inte. En sådan tidning kunde man knappt hitta på antikvariat ens.

Detaljen irriterade honom. Förvånad noterade han att han minns hur den nakna flickan på omslaget såg ut. Åh, det var ju Violet!!! Bara att bysten var betydligt större.

Han skrattade till, reste sig ur fåtöljen och hämtade sin mobil, där det just plingat till.

Det var ett sms från Maximilian.

”Ring upp Violet i morgon och be att få besöka henne ute i Hamptons.”

Simon ringde med detsamma upp det nummer varifrån sms:et kom.

Maximilian svarade.

”Ja?”

”Jo, jag vill bara säga att jag tycker hela upplägget verkar barnsligt. Kan vi inte lägga ner alltihop?”, sa Simon.

”Vad vet du om upplägget? Du har bara fått reda på så mycket som jag vill att du skall veta. Resten vet du inget om.”

”Nähä.”, sa Simon.

”Du kommer att få din del när allt är över. Till dess gör du som jag säger!”

”Jaha.”, sa Simon.

”Men Iris då? Hur är det med Iris?”

”Allt är bra med Iris. Hon kunde inte må bättre.”, sa Maximilian.

Efter en liten tystnad lade Maximilian på luren och Simon satt med sin telefon i handen och så tomt framför sig i rummet, där ljus från gatan vandrade som ett mystiskt chiffer – än åt ena, än åt andra hållet - över tak och väggar.

”Allting är ett helvete.”, sa Simon och famlade efter fåtöljens armstöd för att ta sig upp på benen.

Han gav upp och såg i stället på sin armbandsklocka. Den visade på 01.00am.

Utan vidare somnade han nu igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL XII

 

 

När morgonen kom var Simon på bättre humör. Framåt tio-tiden, fortfarande klädd i sin gamla morgonrock, började nu Simon bombardera Violet med sms. Han sände roliga bilder, tips på böcker, citat från antika filosofer, o.s.v. tills Violet slutligen bjöd honom till faderns hus i East Hampton över helgen.

Det beslöts att de skulle ta tåget vid Penn Station på lördagen vid 9-tiden på morgonen och så färdas med LIRR ( Long Island Railroad - USAs äldsta ännu fungerande järnvägslinje ) de tre timmarna ( de 130 kilometrarna ) ut till spetsen av Long Island, där miljonärernas paradis låg, helt nära spetsen på halvön, just innan Montauk, den gamla fyren, som låg på den låglänta landtungans yttersta spets. Som det nu var november, så var turistsäsongen över. Ingen badade där ute längre, ingen fiskade småhaj, men promenaderna utmed de smala sandstränderna utmed den långa likt ett väldigt långfinger rakt ut i Atlanten sig sträckande landtungan var under denna årstid helt underbara. Det visste alla.

 

Simon hade nu tre dagar att sysselsätta sig själv, innan mötet med gamle Reginald, som han inte sett på femton år.

Han beslöt att se efter i sin garderob om han hade snygga kläder och skor, som skulle kunna överleva en granskning från ett överklassöga.

Då han var nöjd med en av sina grå kostymer, så försökte han lugna ner sig. Ett par boots – med skotskrutig överdel - behövde definitivt smörjas och putsas, nya strumpor inköpas, men annars tycktes honom allt till belåtenhet.

Således tänkte han nu att ta itu med sina manuskript, både romanerna och de ”kulturvetenskapliga”, för att uppdatera sig om graden av kompletthet hos dessa. Kunde något av dessa manus komma att stå färdiga under hösten, eller var alla i sådant bedrövligt skick att de inte skulle bli färdiga förrän snön smält?

Redan a en snabb blick försäkrade Simon om att allt han hade framför sig i manusform var fullständigt skräp, och han insåg att skulle han nånsin bli miljonär, så inte skulle det ske genom hans egna skriverier.

Istället gick Simon ut på den diminutiva balkongen på baksidan, mot gården, där han satt sig i en korgstol som stod där, och stirrade upp mot den molniga himlen.

Varför var allt som det var?

Han suckade.

Tankar på Iris dök upp från ingenstans, och samtidigt som en stor kråka landade på det bortre avsnittet av räcket, som löpte runt balkongen, endast avbrutet av den lucka som fanns, där trappan som löpte längs fasaden, och erbjöd en utrymningsväg vid brand.

Kråkeländet ville väl ha mat.

”Lilla, lilla Iris!”, sa Simon, som i hastigheten blandade ihop kråkan med sin ex-girlfriend.

Överhuvudtaget är sammanblandningen just ett tecken på den typ av hebefreni, som ju drabbar den som alltför länge umgås med hopplösa planer, och gång på gång upplever att hen inte alls är en del av det mänskliga försöket.

Ty ett försök är det, civilisationen.

Kanske går det inte på första, kanske inte heller på andra.

Kråkan sade ingenting, men dess blick var djup.

Simon tänkte att kråkan, som just nu fick bära namnet Iris, utstrålade en sådan Logos, en sådan filosofisk vishet, att om denna air kunde, bara till en tiondedel, översättas till en bild, så kunde han ha en diktsamling färdig i morgon dag”

Kråkmonstret blinkade, och Simon tänkte att han borde gå in och hämta lite bröd åt det. I brådskan som Simon då plötsligt drabbades av, och på väg in i rummet, snavade han, och hamnade pladask på golvet, därmed även rivande ner en hög böcker, som låg på en stol med snörad botten, som stod invid balkongdörren. Under stolen låg en elledning. Denna elledning drogs med, ut på golvet, där mattan, en blå stilton matta, knycklades ihop, och ledningen drog med sig ännu en stol med böcker, vilka hamnade på Simons huvud.

Utan att drabbas av några särskilda skador reste sig Simon, och skakade på huvudet.

”Det är då själva fan!”, sa han.

Därefter stängde han dörren tillbalkongen, och glömde totalt bort kråkan, som snart även glömt Simon.

Kråkor har visserligen ett utmärkt minne, men bara för väsentligheter.

Utan vidare började Simon nu samla sig för avfärden till East Hampton, och han bestämde sig för att lägga på sin mest bedövande charm.

Som Simon i alla fall lärt sig att livet fordrade att man var fokuserad, så ämnade han se till att hans möjligheter till att lura Violet och Reginald maximerades genom att exponera sina nya tänder. I hallen lät han det bländande leendet blixtra mot sig själv.

Därpå lämnade han sin lägenhet, efter att man handflatan med kraft dunkat nederdelen av ljus-schwitsen, som släckte ner hela lägenheten.

   --------------

 

 

Torsdagen tillbringade Simon på ett undanskymt café, med namnet ”Bertha´s”, i änden av 111th Street.

Man serverade där wienerbröd och kaffe till lågt pris.

Caféets yttre var endast en röd port. Det inre beskrev till sin arkitektoniska ytform ett L. Den längre armen på L:et var belägen utmed en rad av fönster. Den kortare, däremot, grävde sig in i huskroppen, för att sluta med en dörr till toaletten. Invid toalettdörren var ett litet avskilt bås med ett bord och en stol. Bakom stolen var en blå dörr, som bar en gulvit pappskylt skylt, där det stod ”KONTOR”. Framför den dörren, bakom en spaljé, med halvdöda gullrankor, satte sig Simon på en stol med rottingrygg och rottingsäte.

Ingenting befrämjar ett författarskap så mycket som att sitta obekvämt. Just den allra innersta stolen på Bertha´s var ett underverk härvidlag. Man kunde inte sitta mer än tjugosekunder, förrän man fick räta på ryggen, glida med skinkorna på sätet, och sjustera armbågen på den arm man hä öll pennan i. PÅ det sättet undvek man att bli stel i kroppen, att hålla pennan i ett allt för fast grepp och få skrivkramp. Ja, om man satt på en tillräckligt bedrövlig stol, så fick man – samtidigt som man skrev sina 6000 ord, vilket alla vet är det dagliga pensum som stora författare producerar under ett normal  pass – nog med motion för dagen. Det var som att samtidigt sitta i en roddmaskin, som man vistades i fiktionens gröna oas.

Han hade utvecklat konsten att slösa bort dagar – på detta ljuvliga sätt - till mästerskap. Det hade krävt en lång träning.  Man måste givetvis arbeta hårdast med att undantränga skuldkänslan över slöseriet. Just klumpen i magen måste bearbetas.

Simon tänkte aldrig att det skulle bli böcker av det han skrev. Inte en tanke skänkte han heller åt den eventuelle läsare. Ännu mindre åt en eventuell kritiker. Som alla författare med någon heder i kroppen, så var han en suverän föraktare. Han föraktade alla människor, när han skrev.

När han inte skrev var han däremot mer som vem som helst.

Som Franz Kafkas klasskamrater berättade om denne i efterhand: ”Det märkliga med Franz var att det inte var något märkligt alls med honom. Han var den minst konstige av alla.”

   --------------------------

Nu hade inte Simon väl satt sig i innersta hörnet i cafét, svagt upplyst av ett grönt sken som kom från en serie tefatsformade bakelitlampor i taket, lyssnande till en soppa av trummusik fabricerad på ett instrument gjort av korta metallstänger från Trinidad och Tobago, och med hakan nedsänt mot bröstet, med en reservoarpenna i handen och ett litet skrivblock framför sig, börjat meditationen över klumpen i mellangärdet förrän han hörde dörren bakom sig öppnas, med ett gnissel, och kände en liten hand på sin axel.

Han glömde magen och tittade upp.

Det var Polly!

Hennes hår sänktes över honom, och en svag doft av schampo sögs in i hans av folkskräck häpet vidgade näsborrar.

Av alla människor i världen, - Polly!

 

(Världen var ingen bekväm plats för Simon. Mest för att världen var i avsaknad av berättarröst. Hur skulle man kunna ta till sig något så oskiktat som en värld utan handledande röst? Och i den verkliga världen fanns alltså ingen guidande kraft, vars främsta syfte var att genomlysa mänskliga myter, och medvetandeförstörande bedragande sagoproducenter, men världen var i stället en slags rå substans, som – tarvligt nog – framställde allting bara som det VAR, utan att man visste vad som var blodigt allvar eller bara lek. )

 

Polly? Här tarvas förstås en förklaring.

Polly var en flicka, som Simon mött