fredag 16 augusti 2024

From my swedish novel "Skjuta sig fri" (2022, BoD). Can be bought on Amazon, Bokus, or Adlibris as either paperback or e-book.

 

 


                          REVENGE


 

a crime novel by Kaj Bernh. Genell 2024.

 


                 





 


 


                              


                                                         I


 I have always desired to lead a peaceful and organized life just like everyone else. However, the weather can sometimes be unpredictable, leading to unexpected developments, as some of you may have experienced.


 


During the time of the story, I leased a two-bedroom flat in a typical three-floor building on a small street named Trädgårdsgatan in Mölndal - not out of preference, but due to its very affordable rent and the calm, peaceful environment, which was ideal for my nerves. In general, Mölndal was seen as a smaller area to the north of Gothenburg, which is much larger. The primary source of pride and vitality in Mölndal was primarily the broad road leading to the city. Many people believe that Gothenburg is a bustling city with a strong trading presence and is often referred to as "the world's biggest small city." In contrast, Mölndal is seen as simple, rural, old-fashioned, and unhurried. The houses in this area typically do not exceed three stories in size. A river, Mölndalsån - not navigable but drowning depth - splits the small town in half.


 


It was mid-November but still very mild and reminiscent of summer. Because of unusual weather and sky conditions, thick vegetation of ash and linden trees remained present.


 


Both my residence and the weather were suitable. However, I was still tense as my job, career, and finances unexpectedly became an issue. And not a minor issue. However, it was an immense and terrifying circumstance.


 


It wasn't until September that I found out that Paul, who I now see as a deceitful imposter, had swindled me out of my business using straightforward legal loopholes, making it difficult to recover. Naturally, that is the reason he employed them.


 



I chastised him, telling him what an a** he was. Certainly, it wasn't beneficial. I then consulted colleagues. I also looked into law books. I wrote letter after letter to Paul asking him to change his mind. I contacted a lawyer and fought like an animal to get back the up-and-coming firm, essentially my proud creation, but all this without a shred of results. That fuck had fooled me out of everything! Through a legal loophole!




 In October, I was paused in my state of anger for a few days by the unfortunate death of my friend Ismail, a long-ago partner in my first company, in the business of web design and server technology. Ismail had died from liver cancer. It came as a shock to everyone, and I mourned him deeply.


It was luck in bad luck because I had other things to do and, simultaneously, a chance to more effectively ponder what I should do about Paul. Ismail, who also worked with Paul, had warned me about him, but I laughed and said, "Oh, I know Paul. A modest guy." But it turned out to be completely wrong.


It was not in Molndal but in Gothenburg that my and Paul's firm was located, occupying an entire floor in a skyscraper, where subsequently now this Paul resided, utilizing all my patents, all contacts, contracts, options, and octroys that we had created together. And all the capital that this represented.


 


On a Saturday in December last year at Ismail's funeral in Lidkoping, a small provincial town by Lake Vänern, it was terribly cold. This is, of course, not at all usual in December in Sweden but more so in February. I rattled my teeth from the train station to the church. When I saw the coffin on the catafalque and the few bouquets on the lid, of which mine was the one with blue violets, I realized again that life was short. You couldn't wait with things, postpone them infinitely, and if you wanted to create a decent life for yourself, it was time to start now. You couldn't expect anyone else to serve you in the future. Within a short time, you would be a companion for eternity with Ismail and all the others. And then the fun was over.


"What was fun?" I thought all the way home from the funeral. Yes, I had just divorced my beloved spouse, Els-Marie, in the spring and was happy to have escaped, at least for a while, the somewhat annoying, slightly sickly, but also almost creepily beautiful woman. My God, she had a natural "movie star look", and I have never been thrilled my any woman in how she had thrilled me.


Following the divorce, she phoned to express her happiness about being liberated. Even though we weren't together anymore, she called frequently and talked like always. I was feeling down, and it wasn't quite a pleasant sadness. I am naturally inclined towards optimism, as you may have observed from my logic. This situation involving the company, Paul's deceit, and my finances has negatively affected me.




I understood that as long as Paul was around, all the assets, debts, and projects I had created at my firm had no value. I wouldn't be able to create something like that once again. Paul was on track to build a successful company specializing in web and server development within a specific area, with finalized contracts. Paul had captured the complete market in the Nordic countries, Germany, and the Netherlands. I could not do anything about this situation.




After returning to Gothenburg by train from the funeral, I believed it would be possible to restore my business since I had made covert data backups. However, it would only be successful if Paul's company completely vanished, which is unlikely. However, in what way could it vanish? If only Paul would vanish...



It wasn't until after several days of my thoughts drifting that I made a decision. I attempted to assess my current state in my miserable life, carefully considering risks and probabilities. If everything I had worked for was taken away from me, my life held little value. I was without a spouse, relatives, or a profession. I had that before! At my current age of forty, the chances of a bright future appeared dim - a terrifying realization!


And as soon as the decision was made, which suddenly and marvelously seemed to be the case, everything at first went quite smoothly. Paul should be done away with, and I was going to ensure he disappeared from the living area. And quickly. The psychopaths had to go! 


Nevertheless, I made the decision without telling myself I had made it. Through some unconscious mechanism, it made my entire body shake. I didn't understand how I had made the decision. Still, I was happy that I had finally decided on something important.


The tremors in my body didn't want to go away. To eliminate them, I had to run a lengthy exercise in the woods next to where I lived. Comically enough, Trädgårdsgatan in my small town lies next to a forest, a quite hefty small wilderness. I've been to many cities, and the street called Trädgårdsgatan ( Garden Street ) is usually situated in the middle of the city in the older parts and has something pathetic about it, almost ironic.  Trädgårdsgatan was located close to a large forest on the outskirts of a small village, just like a tautology. ----. Once out in the woods, I calmed down a bit. When I met others – some dressed in colorful leotards – who also were out running, for there were a lot of them, I thought that they had not the slightest idea that here was a man running amongst them who, in a month or so would be a MURDERER. On my return home, I threw the almost worn-out socks in a blue plastic laundry basket while I thought that if the tremors returned and I began to feel sick, I could change my mind. Because not the slightest thing had yet taken place in real life. I had just planned the whole thing and had decided to kill Paul.


But at least for the time being, the decision stood firm.


What choice did I have? Really!


 


    


                                                       II


 


In the course of the next few days, I came to the realization that to get by economically during the nearest month or so, since I had no livelihood after the loss of my company, I had to make use of my taxi card and - just as important -  my contact with a particular person named John, an older, quiet, sympathetic family man, interested in stamps, who always wore a burgundy jacket, who owned two cabs. 


If I drove a taxi at night, I would perhaps get by. However, this caused a certain unease, as it is not the most pleasant job in the world, but also a relief because getting out a little among people could help my state of mind.


I called John and agreed that he would email me a schedule for the next few days. He also told me that I had always done the taxi job exemplaryly during the years I had driven for him. The car in question, one of the two cabs he owned, was also in excellent condition, he said, since last spring, the wheel suspension had been replaced, and the interior had been overhauled.


 


On Tuesday the following week, it happened that Stig called at noon.


Stig was an old friend of mine, an old classmate. We did not have much more in common than we once had been in the same class in high school. He eventually ran into a problematic situation in life. Without engaging in his life – since I did not think he wanted me to do that - I had never really brought myself to let the acquaintance go out, as I felt that he might need me at some point. Stig´s trouble had started early. The year after graduating – as a nineteen-year-old – Stig had gone crazy and gone into an asylum, and after that he never became an ordinary human being.


Now he was mainly sitting alone in a small apartment in an outlying area, Hammarkullen, where he hardly dared to go out, because of the criminal gangs, and he longed back to the days of the big mental hospitals, when he could spend months hospitalized among like-minded in a rural environment, in an idyllic landscape where the trains at night rolled by at a leisurely pace and let their steam whistles sound over the area. In the moonlight, black and white cows descended among the shrubs of reeds down to the small creeks in the mornings. But that was long ago. Now, the asylum was gone, replaced by chemical substances in the blood of the surviving patients.


 


When alone in his apartment in Hammarkullen, almost hallucinating, Stig used to make up crime stories that rarely got published. He was convinced that you wrote better ones if you lived in a state where you wandered in and out of psychosis. On his bookshelf, there were books by Philip K. Dick and Cornell Woolrich. Stig meant, quite seriously, that in a strained state of mind, you had a 360-degree view of the human being and the human psyche. According to Stig, no one could in literature lick the sweetness out of a crime like the half-insane, the borderline psychotic.


 


Stig did not call me to tell me about his latest literary achievement. He simply needed money. A visit to the dentist – since he needed to replace his front teeth - had ruined him, and now he didn't even have macaroni at home, he said.


"I will cable some.", I told him, even though my finances indeed were – as I already explained – not among the best in the country.


"Fine," said Stig, and, honest as he was, he added: "But would you perhaps visit me someday, too…? It's a bit lonely out here."


This was probably where the shoe pinched the most, I figured. I promised Stig to stop by the very same evening – since I know what loneliness is. When we hung up, I thought about what I should bring as a present. I felt that cloudberry jam was a treat, but I knew he would be happy to get birdseed for his large multicolored macaw parrot.


 


In fact, I was pleased about the invitation. Stig was, in his own way, an expert on crime. And crime was what my brain was busy with these days. 24-7. I did not think I could get away with Paul without committing a crime. Mabe Stig could help me out with my plan. Well, of course, I didn't have a real plan. No actual plan at all.


 


It was still only three o'clock. We had agreed that I should come by Stig´s place around seven o´clock. I had several hours before I was to get on the wagon out to Hammarkullen.


I sighed and looked up at the wall above my tiny desk, where hung a miniature portrait in black and white of William Blake, the philosopher who was the idol of my youth. I decided to take another walk before I got on the tram. Fresh air clears the head, and a walk also does.


When I got outside the house, I thought it was cold, although it was just September, and sure enough, the hollyhocks had collapsed entirely in the flowerbed. It also started to drizzle. Did it make sense to walk outside in the drizzle? The sneakers on my feet were not ideal in this weather and needed to be replaced, so I realized I had to change my shoes. It was almost six oclock and rush hour traffic, and it would be crowded on the wagon. I decided to return to my apartment to change my shoes and take a taxi to Hammarkullen. While switching to mahogany-colored boots, I wondered why they put such horrible names on the suburbs. I thought all the suburban names were somewhat brutal, like “Hjällbo”, and “Tynnered”, even “Rosengård” in Malmoe. I associated “Rosengård” with King's Manor and men with swords, who in the King's Court defended the king and beheaded the enemy or made them slaves, who had to serve on the farm. All the suburban names were brutal. “Biskopsgården” was not one bit better. “Kärna Ängar” in Örebro was, of course, a beautiful name.


 


Then I called for a taxi while I ran down the stairs, somewhat uncomfortable in my boots. I don't like boots, as the foot angle changes to a less natural one. I only wear boots because they are beautiful. The ideal way to control the foot is to have the main parts of the foot at a 90-degree angle to the lower leg. Then, you get the most power out of your leg, and the natural muscle pump will work at its best in this position.


The taxi driver was a stable lady about sixty-five, with grey, short hair, and she looked at me with a watchful eye. I silently wondered if she had a gun, but then closed my eyes and pretended I was tired. The chauffeur lady didn't say a word on the way to Hammarkullen. When I had paid on arrival at Stig's apartment row, she turned around almost halfway and said, without smiling in the least:


"Yes, we all have our problems."


´Exactly, ´ I thought, without answering. You should know! Then I thought, when I slammed the taxi door, that my problems were actually minor if you compared them to those that Stig had in his Kafkaesque life. I should have dragged the taxi lady up to Stig and told her to explain to Stig that we all had our problems. Then I wondered why I was so nasty and greedy - except for Stig then.


Why was I angry with everyone? Well, because someone had cheated me out of my entire business. That fucking Paul had put me in a vile predicament. I was now well on my way to becoming a criminal, a murderer. On my way to. So far, I was mostly angry. I could be characterized by the term: full of restrained anger. 


 


Stig welcomed me with open arms.


 


       -----------------------------------------------


            


He lived alone in a two-room apartment on the third floor. The house was run-down and did not belong to the top stock, even in Hammarkullen. In addition, the apartment rooms were a terrible mess. Then Stig also owned a parrot of a more significant kind. Maybe it was a Macaw. Don't know. Why even ask if it wouldn't mean anything to me, which it was. It was multicolored.


As soon as I saw the bird, I realized that I had forgotten to buy seeds for it, not to mention the usual marmalade for Stig.


This time, he – despite this - was unusually cordial. However, under the merriment, I could see a gnawing of anxiety in him. He acted no worse than before. In general, Stig was among the wisest and most sensible people I know, even though he was completely crazy. He could give sane advice.


When I sat down on the filthy couch at Stig's, my phone silently rang. It was Els-Marie. I decided to take a look at it a little later. She didn't want to let go of the relationship; this was obvious, and she happened to be sick, too. Her lungs were constantly sickly, even though she was strong in general. People do have a hard time!


Now I turned all my attention to my dear friend, Stig. He had gained some weight since I last saw him, and I guessed that it was some medication of his that had such a side effect. But on the other hand, he had been improbably thin before. Stig was not one of those people who put on weight easy.


"Yes, this is how it is," said Stig, who, least of all, was a pretentious type. ("Better generous than pretentious.", as he used to say. With a slight wink of the eye. )


I thought I wanted to take Stig on a trip around the world.


"It's the psychopaths' fault," Stig said. "It always is. Everything is always the fault of the conservatives and the psychopaths."


That's what he always said. He generalized for fun. He then elaborated on this. We discussed this for a while and came to the conclusion that when you were at your worst, you saw psychopaths everywhere, in every corner. Everyone in the stairwell was a psychopath. But when you felt better, the number of psychopaths, as well as narcissists, in the world decreased drastically, and you suddenly couldn't think of a single one.


This was really the whole science of psychopaths, in a nutshell, we concluded. We laughed at this. Stig toothless, but still.


 


Already at eight o'clock, I returned home by tram.


 


 


   


                                          


                                                         III


 


Just as I have felt an attraction to insane people all my life, I also have, when it comes to women, always been amorous only with blonde, cat-like women. Those, you know, who are of that sleepy type, who you can pull over without them making much of a fuss about it, but they mostly drink a soda or a beer in the meantime.


Els-Marie was lascivious, lanky, rye-blonde, and slightly stupid, which I thought I preferred. It's never easy to know what you like, as you – as everyone also knows – can be erotically turned on by the most incredible combinations.


I most often get most sensually aroused by petite, dark, weasel-like, raw rubber-breasted teenagers, such as the hateful crook Paul's daughter, Linn, who was eighteen years old and a singer in a punk band. But those creatures are far too challenging to deal with in the long run, so I'm sticking to the typical Vimmerby-like, a little older ones of my own age, that you can more easily ignore when you like to. You are always drawn to the ones you can easily access in the long run.


But the dream of the hard-to-get lives with me, too. I often think Linn would have liked to have done this and that with me. When Paul and I worked together, She came to the office to beg for a penny from Dad Paul. She often sat down upon one of our drawing boards and ensured the little skirt was crooked and dangled with the little legs. Little girls always want to check their attraction to slightly older men. And I was very drawn to the girl. But, of course, I was careful not to show anything. You don't want to make a fool of yourself. Or get her dad on oneself.


I know this sounds like I am a terrible person, but I am at least honest.


 


Now Els-Marie, whom I have known since she was a teenager, had had an ailment for several years. It wasn't the lungs or migraines. She had accidentally hurt her knee many years ago when she got stuck on a trampoline. The knee was severely broken, and since then, her most common line, which, despite being as Swedish as you can be, is always said in English, namely:


"It's my leg, you know."


She had a fused knee. That is, she had undergone a arthrodesis. Her knee could not be bent.


Her new, actual ailment was that her leg had begun to ache at night, and she was sometimes completely upset about this. And that's understandable. You can put up with a lot, but not pain and insomnia. And she didn't want pills. "You shouldn't get stuck on Oxycontin or whatever it's called and become a wreck on that while you're still young!!"


 


In almost all situations, her arthrodesic, straight leg also caused problems. Els-Marie had, therefore, started to turn in the negative direction. Vain and conceited as she is, the use of this small line, -“It´s the leg you know!” – uttered in English and not in Swedish was a marked attempt to elevate the current situation and the problem of this to a finer, more international level and not to refer to an ordinary rustic fused knee leg, or straight leg.


I don't even know if it is still called straight leg – in our time when people are offended by completely objective terms, by calling a rose a rose – when you have had a leg operated on like that. It was done in Mallorca, where the trampoline had been. Perhaps in Sweden, they had never had an arthroplasty.


You can understand that she gets sad sometimes. I was now distraught. Her pain was terrible. If it was pain? You can never know as an outsider. Maybe she was too bored or just unlucky? She lived alone. After all, she was a beauty, almost young, and had undergone arthrodesis ata  remote hospital in Spain.


Now, when I called Els-Marie one day and asked how the situation was, in response to a text message she had sent a few days ago saying: “Hello, Sweetie!" Els-Marie replied, unconcerned that I had just made a bet with myself that she would answer just:


"It's the leg, you know." ( She answered in English, not in Swedish.)

>>>>>>>>>>>>>>>>>>




Copyright K. Bernh. Genell 2024

 

 

 

fredag 2 augusti 2024

kap. 3. Landskapet

 

 

T  R  E





 

 

LANDSKAPET i FJERRERED

 

 

 

Det måttligt bebyggda och befolkade landskapsområde, där Herbert bodde, och som Utterholmen var sydvästra kustremsan till, hette Fjerrered – fyrtiotvå kvadratkilometer stort - och var, på grund av den rika frekvensen ofruktsam moränmark - , enbart fläckvis uppodlat. Ty odling fanns och landskapet var mer än ett sommarhusparadis. Det var även en gammal ”kulturbygd” och ett ställe där man fortfarande förmodades idka diverse näringar för att skaffa ett levebröd.

Det var dock som om kustbygdens folk – folk i kaparkaptenernas härad - aldrig riktigt ”bestämt sig för” om det var någon idé att alls odla särskilt mycket på åkrarna. Många åkrar låg i träda, och på grund av det genom klippöar splittrade landskapet fanns mycket få riktigt stora odlingsytor.

 I alla de små träddungarna som också fanns tryckte harar, räv, grävling och vildsvin, med sina av naturen fantasifullt designade klädedräkter, stirrande, och i olika storlekar. De hukade, inte räddhågset men mer intresserat tillsammans inför höstovädret, som fredagseftermiddagen nu plötsligt hotade med.

 

Genuint nyckfulla, alltid främmande var de än var, dessa harar som snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden för länge sen var bärgad, dröjde många i skogsbrynen. Andra, yngre, hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna, när de väl fått upp farten. Biffkorna – böndernas räddning - stod, som alltid, trygga, varma och ångande i höstvädret, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade i grådiset så vitorna glänste och släppte lugnt och oberört rök ur sina mular innan även de långsamt tågade iväg för att också de söka skydd. De väldiga djuren ställde sig till sist under de plymiga men redan något avlövade almträden i kanten av det magra betet, där ängen sluttade den mot den med älggräs, oleander, nyttigt kvanne och spretigt buskris försedda hafsigt och ojämnt utförda dikningen, medan solen mellan talrika, starkt konturerade, mörkvioletta molntussar sände glimtar av varningsljus ner över den med ockrafärgade stubbåkrar översållade nejden. Traktens mjölkkor poserade, också de stelt och blankögt, med andedräkten som virad runt nosen, för en landskapsmålare, en Poussin, en Millet, som glömt att infinna sig på avtalad tid - blivit hindrad av en älskarinna i Montmartres festkvarter – eller hellre för en okänd, för dem själva osynlig konstnär, som befann sig i en annan dimension, där denne vätte sina penslar med en inspirerad tunga.

De stod som en sinnebild av alteriteten, av Annanheten, i världen. Korna.

    Men alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar, rävar, mullvadar och näbbmöss till korpar, törnskator, steglitsor, fiskgjusar och örnar, på Fjerreredhalvöns magra, ömsom direkt steniga och leriga, utmarker, kunde föreställas som goda, lugna och nära nog religiösa i sinnet. Ja, varför inte?

Många djur var givetvis existentiellt sorgsna, innerst inne, också. De hade – och har - en medvetenhet, som inga människor har, den om att de är här på jorden, delvis för att bli mat (!) åt andra. De vet att själva deras kroppar, som kött, som protein, är begärliga för andra, en upplevelse som människan ju sällan har, på samma sätt.

    [ Att på det där viset – alltifrån födseln – detta är viktigt att inse, springa omkring och veta att man är en proteinkälla för andra, måste ju benämnas som ett direkt melankoliskt liv. Djuren verkar dock – så upplever jag det – se krasst på det hela.  Även från predatorernas sida är ju attityden sådan att man få föreställningen att båda parter inte riktigt kan tycka att alltihop är en maximal lösning, men att tycks förstå den mekanism som är skapare av alltihop, i alle fall. Men några leenden ser man ju sällan hos djuren. ]

 

 

Fälten var här och där åtminstone mellanstora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande grunda halvgenomskinliga Cremona-gröna bäckar, som bäcken utanför Chateau Ruthbjörn. Mest utmärkande var en huvudbäck, kallad Fjerrereds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt och odramatiskt. Nära nog all fukt kom med tillfälliga ösregn eller ständigt med vinden, saltbemängd, och den räckte ju inte på långt när. Moln släpper inte sitt regn stadigt över en kust. Ofta behöver de en sjuds upp i vädret, av en liten bergshöjd, för att allt skall komma igång. Nederbörden i denna landsdel hade alltså alltid, i sin ringhet, varit ett problem, och överallt hade man dammar, märgelgravar och även rader med trätunnor och gamla itubrända bensintunnor för vatten, som man ibland också fick hämta från inlandet. Har man klippgrund, så finns det erfarenhetsmässigt och lättförklarligt nog inget vatten. Långa vattenledningar av koppar hade under senare tid installerats, som förde vatten ända från sjöar i Småland ut hit till kustlandskapet.

 

Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än ofruktsamhetens, magerhetens, torkans och tristessens.

 

 Detta var kort sagt inte alls den sortens land och mark som någon startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest, pompa och glam. Fjerrered var en utmark i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och kalla och haj- och delfinfria. Hade Djingis Khan, Caesar, Alexander den store eller Napoleon eller Rommel kommit hit så hade de inte blivit besegrade med svärd, men dött av leda.

 

Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något som inte har något erkänt värde; mot något anonymt, färglöst och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett nära nog konkret intet. Möjligen ett fårbete. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns - i stort sett - ett formlöst ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning.

Det är intresset som göder och föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, enbart på det stora Intet och den eviga sömnen. En utmark är likt Dödsskuggans dal. Här föds – i Le vent de la vie et la mort - allting bara för att dö. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött, omusikalisk, haltande försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan. Och den är ofta bra på det.

 

Vindarna bar alltså salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke och stora stolthet, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet, vilket man ju faktiskt var.  Här syntes nämligen för den skarpögde åt öster böjda enar och låga, krokiga martallar som med ena handen stödde sig mot den mossbelupna granithällen med den andra svepte sina torra brunaktiga barr omkring sig.

Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjerrered var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador, vagnslider och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte. Ibland disputerade bönder och drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, hästskor, potatisämbar, skovlar, hamprep, narskrapor, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik, träpluggar och tenar, tjurselar, treuddar, mjölbingar, havresäckar och mjölkmaskiner som låg huller om buller, och intrasslade i varandra jämte kilometervis med taggtråd i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var inte så lite folkskygga.

 

Vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från nerfarten till Utterholmens villa- och kuststadsområde löpte den smala ensamma – ofta dammiga - grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga.  Det var en mycket ålderdomlig grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet – stånkandet - från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna och söndagskvällarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade invid vissa gårdar, som gapade mer tomma än andra, växt igen och allt var på sina ställen blott lervälling, stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på skorstenarna på Boxeby gård, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, om hösten alldeles tysta.

Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig startat något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien, Australien, Tonga och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och den eklatanta bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjerrered. Nu var det inflyttning från storstaden som gällde. Hit flyttade människor som hade råd att köpa eller bygga ett hus. Det artade sig nu till att bli en rikemansbygd.

För de få bönder som fanns kvar blev det biffkouppfödning.

Storbönderna sålde av sin mark, avstyckad i tomter. Sen, bevars alla dessa sommargäster och de nya fastboende, pendlarfolket! De byggde under blott några årtionden rader av hus, av alla de slag, mest låga, bungalowliknande, många avancerade, och drog till sig nysprängda, kraftigt muddrade hamnar, segelbåtar i hundratal och satte i turistskala – men ändå - sprätt på den bygd som så länge legat i dvala, för fäfot och inför hot om avfolkning.

Man kan bara ana vad traktens grodor tyckte om detta.

 

Nu var denna bygd – som blivit ett annex till storstaden, ett annex för de nyrika, för parvenyerna, inte desto mindre trots alla brister, och alla förändringar, i vissa avseenden en gammal bondebygd. Inkräktarna från staden var och förblev inkräktare, och de personer som figurerar i denna berättelse hade – de flesta av dem – sina rötter, sedan generationer – här ute i denna karga del av den svenska mytiska obygden. De var födda i Fjerrered.

Under den nya ytan, där det kördes elskoter, skateboard och Teslabil så fanns allt det gamla kvar. Som när man lagt ett modernt tjusigt blommigt överkast över en säng, river av det och omedelbart ser säckväv och en tagelmadrass inunder. Så var det.

I vissa delar av Fjerrered var allt som det alltid varit. Gamla jutesäckar, där bös från korn av råg, majs och havre i vissa ladugårdar fortfarande kunde täcka golvet med ett jämnt tunt skikt. Diverse väggfasta burar av hönsnät, där redena gapade tomma efter leghorn, kunde stå tomma i tiotals år i uthusen till de gamla gårdarna, där folk bodde, folk, vars förfäder bott här sedan medeltiden.

 

Detta var hembygd för vissa, för dem som hade sina långa rötter här, med hela den mystik som begreppet ”hem” har för oss alla, - eller för många människor. Hem, säger vi ofta, är där vi kommer ifrån, eller dit vi hör, den plats vi är lugna på, där vi andas lätt, där vi hänger vår hatt. Vad ett hem är kan alltså variera med olika människor, men ofta är en hembygd något enkelt och självklart, som Fjerrered är för en som är född i Fjerrered. Överhuvudtaget är ”hem” ett begrepp som vilar i en slags nära nog mytisk enkelhet, och som växer i en enkel, föga reflekterad atmosfär. ”Hem” är ett vilans begrepp, och det står aldrig för äventyr. Äventyret utspelar sig inte i hemmets lugna vrå, annat än i barnasinnen och i bittert folks fantasier. Hem – det är ett existensbegrepp; det är när allt är bra. Hem, det är därifrån man kommer, och dit man ska, säger den konservative. ”Ursprung ist das Ziel”, som gamle religionsfilosofen Schleiermacher så envist hävdade. Hemmet är meningen med livet, för den arkaiskt lagda människan.

 

      Att ”hem” är ett mystiskt begrepp, det betyder att det är ett begrepp, som när man säger det, och samtidigt sluter sina ögon, så framkallar det syner av egendomligt och behagligt slag.

Att något är mystiskt betyder att något är relaterat till slutna ögon.

Slutna ögon, det är ögon som tidigare varit vidöppna, som girigt slukat allting i tillvaron, men som lika plötsligt som intensivt och tillfälligt slutes i existentiell reflexion.

Existentiell reflexion betyder - om man inte är fackfilosof - att man reflekterar på det som raskt kan upphöra att existera.

Mystik är egentligen inte mystiskt, men är en naturlig process.

Hos människan processas allting, i en rundgång. En del av denna process är det som vissa människor föredrar att kalla mystik, medan andra mer har det som en naturlig rörelse i själen. Liksom vissa människor anser att man inte vet vad livet eller litteraturen är, eller människan för den delen., så hävdar andra att litteraturen, livet och människor är rörelse, att dessa tre består av den mest diversifierade rörelse som finns i hela universum.

 

         Livet, det anser nog många, med mig, är så egenartat, att det inte finns någon annanstans än just HÄR. Och då är det också så, att den rörelse som finns här, i liv, hos människor och i litteraturen är den mest remarkabla kalejdoskopiska rörelse som finns.

        Inte i hela universum finns något så oerhört komplicerat som en litterär text, skapad av det näst mest komplicerade: en människa. Matematik kommer ju inte ens i närheten, då matematiken bara är ett transformationssystem. Fysik är endimensionellt såtillvida att det enbart är en formaliserad spekulation kring ett litet antal dimensioner. Filosofi är en formaliserad fantasi som – som fantasi - hämmas av sitt sanningskrav, och som sanning hämmas av kravet på vision.

   Verkligheten är i sig själv inte nog komplicerad, att tävla med litteraturen, då ju verkligheten inte har någon reflexion.

   Det finns dock egentligen ingen djupare mening i litteraturen. Dess mening ligger i den otroligt diversifierade och måleriska rörelsen, dess oändligt sensitiva åtbörd.

 

        Många frågar sig om seriös litteratur, i form av seriös fiktion, i till exempel romanform, är möjlig.  Hur sann och väsentlig kan en roman vara? Ett riktmärke för grubblerier om detta kan vara att man tänker på att en bra fiktion väl till största delen borde behandla allt det viktiga, som människor INTE TÄNKER på, när de är mitt i uppe i att drabbas av livets händelser, vilka för det mesta ju är helt otroliga. Händelserna alltså. Ty vad ger igenkänning – denna så hyllade egenskap hos moderna blockbusters aka bestsellers – igenkänning i romanens figurer, igenkänning i den tanketomhet som människor i allmänhet ”uppvisar”, när de går genom livet? Ingenting, utom ju möjligen en viss lättsam lättnad. Men vad är det för en vinst, att momentant känna en sådan avspänning, ENBART för att sen befinna sig i samma orediga reflexion som man hade innan man började läsa romanen??

 

Nåja, angående människan och universum då: Många människor – som går omkring här i tillvarons centralmarker – inser ju inte att just de själva, dess person, är ett exemplar av det mest komplicerade som finns i hela universum. Att de inom sig bär på den allra mest häpnadsväckande rikedom på strukturer och känslor, som nånsin uppstått i hela det väldiga universum

Detta är givetvis inte bevisat, men som vi vet hittills, så är detta det faktiska fallet. Inte mycket talar för att det funnits, finns eller kommer att finnas något mer komplicerat nånsin.

    Snart – om några miljoner år - är denna jordkula ensamt snurrande, livlös kring solen, åter tom på mer invecklade samband, säger forskarna, dessa kulturens mystiska dödgrävare.

    Sedan försvinner även solen.

    Det finns ingen mer meningslös lära än läran om rymden.

 

                ------------------------------------------------

 

 

 

 

 

 

 

Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

      Hemsida www.kajgenell.com  Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...