To kill a mockinbird.

         Har just läst To kill a mockinbird i svensk översättning ( Dödssynden (1960) ).
En fin liten bok. ( Översättningen är konstig och skulle kunna vara ämne för en essä bara den. En ung J. P. Westrup tillåter sig en hop anglicismer, hemsnickrade konstruktioner. Men konstigt nog bidrar nästan alla uppenbara språkliga inadvertenser till bokens skönhet.). Dagens situation för unga svarta i städerna i USA bildar bakgrund till min upplevelse. Men Mrs Harper Lees bok från 1960 behandlar händelser på 30-talet i Alabama.
        Stilen är amerikansk. Jag tänker på Steinbeck, på Saroyan, på Carson McCullers och Lee´s barndomsvän Capote, som alla skriver om småstäder i USA på landsbygden, och alla behandlar samhällen med medborgare av olika ursprung och med olika grupptillhörigheter och klass.
       Lees bok är dramatisk. Den påminner här om Reflections in a golden eye av McCullers. Men Lees bok är skriven med en bredare målning. Den är dock inte så färgsprakande som Steinbecks böcker.
Lees bok är mycket en diskussion om lag, och om uppfostran och om personlig utveckling och mänsklig värme och individens värde. En moralistisk bok. Mer än pittoresk.
       Men det pittoreska finns där också. Persongalleriet är mycket stort, och vi besöker bland annat en liten kyrka i Alabama utan piano eller orgel, driven av svarta.
       Intressant är bokens byggnad. Den har som centrum, kompositorisk tyngdpunkt,  en skygg man, Joo, som knappt alls deltar i boken, men kring vilken mycket av huvudpersonens tankar rör sig. Huvudpersonen är, osannolikt nog, en åttaåring, Scout, som senare, såsom Jag, berättar hela boken. Lilla Scout är väldigt mogen för sin ålder, och är en pojkflicka.
       Halva boken är en barndomsskildring, halva en samhällskritisk thriller.
       Jag är förvånad över att den hänger ihop alls. Men det kan vi tacka Joo Radley för. Ty han är den som inte deltar i onödan.
      Harper Lee, som blev advokat, uttrycker genom Scout sin skepsis inför det amerikanska rättssystemet, och sin respekt för människan.
      Scouts far, Atticus, är en sokratesgestalt. En önskefar. Helt vackert osannolik.
      Boken bryter mot amerikansk tradition i det att den inte är sentimental.
                Denna bok kan med behållning läsas än idag.
      

Sanders - Clinton - Trump

Många säger naturligtvis att Sanders stökat till det för Clinton. Att nu kommer hon förlora. Vad hade Sanders där att göra? Men han tillförde ju kunskap. I längden, i det långa loppet, är kunskap aldrig fel. Även om nu Trump vinner, just p.g.a. Sanders.

Syrrans skalbagge ( Fotad med Galaxy S5 )

Mat

Camilla Lif 2

Jo producenten för gudstjänsten lät meddela att Camilla Lifs gudstjänst var inspelad INNAN HÄNDELSERNA i Nice och München, så innehållet i gudstjänsten skulle därför - tydligen, enligt producenten - inte ses som relevant. Eftersom världen nu plötsligt var annorlunda.

Som om nu plötsligt Gud var en annan, eller inte fanns längre, eller världen, eller i alla fall att något var fel med predikan.

Jag tänker på Wittgenstein, som önskade sig en religion utan ord. Inte dumt!!!!!

Suck!!!!!!

Camillas Lifs tanke glider hegellikt framåt

Så hörde jag på gudstjänst på radio idag. Och Camilla Lif berättade intagande om en människas liv. Från barnets förundran över myran, till tonåringen och det stökiga med att finna sig själv, över i skepticism, och så i det nödvändiga i att få uppgå i en större gemenskap, och att få Gud som vän, och slippa tänka på självförverkligandet. Ja, alltihop var mycket intagande, och jag såg allt framför mig, och det var så lätt och bekvämt det hela.
Filosofiskt var det inte så olikt Hegels Fenomenologi, tänkte jag. Allt växte och gick över i det andra, och Guds dörr stod på glänt, likt Världsandens hos Hegel, i slutet av Världens Dag. Allt följde en naturlig gång. Hos Lif var det bara att titta in hos Gud och slå sig ner; skippa frågan om hans existens, bara sätta sig. Inget avgörande val. Trilla in och slappna av, liksom. Så förklarade en gång Kierkegaard för dom som ville höra på, att allt inte alls gick automatiskt, som hos Hegel ( och som hos Lif ), men att allt faktiskt krävde att man blev allvarlig, och att man valde att gott och ont fanns, och att Gud fanns. Man kunde inte släntra fram genom livet.
Personligen har jag aldrig kommit på att slå mig ner hos nån som jag inte tror existerar och ha som vän. ( Den okända kamraten. Jfr. Britt G. Hallqvist.). Sånt kräver nog i allmänhet en kris eller två. För gemene man.
För Kierkegaard såg det mer ut som bråddjup, och som förtvivlan, innan man kunde förmå sig till att tro på något så märkligt som en gud över en så ytterligt konstig värld.
"Förtvivlan är vårt enda hopp." menade Adorno. Men i söndagsgudstjänsten var allt mer som en sommarvandring till ett gemytligt kafferep. Ja, så kanske man borde se det. Vad vet jag, stackars eländiga man?

Bad på tak