Den gamla trädgården - Omslagsfoto: jag själv som indian 1948.

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.

Hjälp om huruvida huset hade telefon! Hjälp!

HJÄLP! Är det någon somkan hjälpa till. På fasaden syns två urtag med nån slags sladd. Är detta för telefon???? Snälla , någon? ( Kortet visar alltså sydsidan på det hus som figurerar i berättelsen "Den gamla trädgården". Personerna är - nerifrån och upp -, jag själv samt min Mamma. (1950).)

Den gamla trädgården. Caput 6.

När åskan är över är det dags för middag. Man äter bräckkorv och potatis. Det är det vanligaste. Jag åt då och tackade för maten. Efteråt fortsatte Göran med sin deckare, och jag strosade omkring i huset. Så småningom tog jag tag i serietidningshögen som låg bredvid radion. Favorithäftet var en Tarzans Julbok, för färgerna. Hårt röda, mörkgröna, violetta och rosa. Innehållet, själva ploten, i Tarzan var försumbart, men de egenartade färgerna var revolutionerande. Man kan se på mig, hur girigt jag sög i mig dessa färger, som så stred mot allt omedelbart förnuft, i det att bladen på växterna var blå, himlen mörkröd, havet rosa, människorna lila o.s.v.. Det var detta som öppnade dörren till en annan värld. Allt tycktes mer verkligt, om det nu fullständigt bytte färg. Och detta tycktes för mig lösa ett problem, nu oklart vilket! Färgerna i Tarzan var tvärtom, de var negationen till världen. De var inte som ett negativ, de var betydligt större, de var liksom kaninhålet i Alice i Underlandet, som Jag ännu inte läst och inte visste något om, en väg till ett annat rike, där en annan, ännu en, yrsel väntade.

Om jag bara anat så censurerad min tillvaro, som var upptagen av privatestetik, var. Ingen talade nånsin om kriget som just passerat. Aldrig nämndes Hitler.

Det fanns hos mig en förtjusning över det annorlunda och för yrseln. Detta kan tyckas betänkligt. Ja. Så var det t.ex. få saker som slog den upplevelsen, kanske bara den att vara riktigt sjuk i feber.

Att ha hög feber och känna kroppen halvdomnad mellan lakanen, nästan som om kroppen höll på att försvinna, flyga bort. Jag älskade denna upplevelse av att sväva mellan Varat och Intet. Jag berättade aldrig om detta för någon heller, ty jag insåg att det karaktärsmässigt troligen var någonting som man skulle kunna benämna ”fel” eller ”brist”. Den lille greve Masoch upplevde sig som om han hade en dragning åt det förbjudna. Jag var dock inte så oroad över detta, eftersom jag mycket, mycket dunkelt var medveten om att detta hade ”sociala orsaker”. I en annan tid, i ett annat samhälle, med en annan familj, så skulle min läggning kunna godtas såsom både pittoresk och spännande. Detta föresvävade mig i alla fall. Och så tog jag mig därför lov till att vara lite egenartat hemligt njutande av mina solitära nöjen. Dessa nöjen som jag hade för sig själv, i mitt eget huvud, slog med hästlängder ut de nöjen som presenterades av den stora vida världen. Att det var illa begrep jag inte. Jag var introvert, njöt av mitt inre, och njöt av att medvetet njuta av det.

I och med ”tarzanupplevelsen” så kom Jag att värdera massor av händelser i omvärlden helt annorlunda än vad jag skulle gjort annars. Jan ”erövrade”, tack vare konstnären Hogarth, en … osund skepsis visavis omvärlden, och visavis den värdeskala som man runtomkring mig alldeles uppenbart använde för att handha upplevelser och handlingar. Mina privata värderingar blev till den grad frånvända de normala, att jag fann för gott att allt som ofta hävda, först öppet, men sedan tyst för mig själv då jag nu fann att det inte uppskattades, det jag ansåg, att saker och ting i allmänhet inte spelade någon roll ! Nu förstår jag att ni nu, ni som läser detta, inte alls tror mig. Att ni hävdar, att detta är bland de allra värsta rationaliseringar ni mött i en skildring av ett litet barn. Kan det här röra sig om en lögn, eller har vi här en uppenbarad sanning, framlagd av den vuxne Jag, tänkt sittande imaginärt på trappen i Härryda? Kan vi ha en överskattning av ”tarzanuppelvelsen”.? Och varför i så fall? Allt detta syns ju mycket intressant. Inget i berättelsen, hittills, överskrider i intresse detta problem.

Så fattig är nu berättelsen.

För det första så kom jag ganska snabbt till en övertygelse om att jag besatt en osund förtjusning för saker och ting som rörde fantasin, och önskade på grund av detta sättas på plats av verkligheten. Fadern vägde här lätt. Jag betraktade livet igenom denne som ett stort barn. Jag var emellertid rädd för honom. Så därifrån var ingen hjälp att vänta angående en förstärkning av kontakten med det reala. Vad jag som liten satte sitt hopp till var istället den store fostraren, nämligen självaste … Döden. Döden spelade roll. Tänkte jag. Så inväntade jag den rimligheten att det snart skulle vara så att någon i min närhet dog. Ty folk dog i världen, och jag ville känna på hur det var när någon försvann, och att det då – i och med detta försvinnande – skulle uppkomma hos mig en känsla av verklighet och konkret existens. Sålunda väntade jag på att någon i familjen eller släkten skulle gå bort. Detta skedde nu inte. Hela släkten levde vidare, oförskämt kry. Alla blev äldre och äldre. Det skulle inte dö nån på 20 år. Och den första som dog var Mamma. Men då var jag vuxen. Eller nåt ditåt.

Låt oss nu återgå till njutningen av tarzanupplevelsen.

Katt

Den gamla trädgården Caput 5

Här, i Härryda, var det som allt hände.

Jag sitter på trappan på framsidan. Mamma kommer ut i dörröppningen bakom mig och vinkar till och frågar – med knapp synbar blick - om jag är hungrig. Jag svarar att han inte är det. Hon går in och jag går till min cykel, som ligger stilla på gräsmattan.

Jag gränslar nu cykeln och börjar sen cykla i en åtta på den större gräsmatteremsan, den södra. Jag cyklar på detta sätt, i en åtta, sjungande för full hals:”WONderful, WONderful, COOOpenHAAAaaagen!” med ett ordentligt tryck på pedalerna på de betonade satsdelarna. Jag upprepar rörelserna, cyklar runt, runt och detta cyklande kommer på inte sätt att förbättra min motorik eftersom de bara repeteras. Till slut tröttnar jag och går i stället in i huset för att leka där. Inne sitter Göran som vanligt med en pytteliten serietidning om Kapten Kid. Göran frågar om vi skall spela spel och vi tar fram Galoppspelet. Vi sätter oss på golvet och jag brer ut spelplanen medan Göran plockar fram tärning och de små tennhästarna, som alla har namn som börjar på ”G”. Jag väljer Garant, medan Göran väljer Gush. Sedan låter de också Gisela vara med – som båda sköter - för att få fler hästar i loppet. Mamma kommer från köket och klagar på att de är inne när det är vackert väder, och att de föresten skall gå till simskolan snart. Pappa är denna vecka i stan och arbetar på dagarna och kommer först körande på kvällen och ställer då sin lilla gröna bil uppe vid de gamlas gård. Snart är galoppen över. En av hästarna vann.

Och Mamma tar nu pojkarna med sig till simskolan. Göran drar mig i en skrinda halva tiden, ty det är en lång väg. Sista biten får man alla tre gå, då stigen fram till Hornasjön är täckt av ett stort ytligt rotsystem från granar som växer på ett tunt lager jord. Överallt ligger barr. På badplatsen är det mycket folk, och där finns ett slags omklädningsskjul där en sida är före pojkar, en för flickor. En simlärare är där, en flicka anställd av kommunen. Simdynor ligger i travar, och ett litet område invid stranden är avspärrat med rep. Utanför badbryggan tjugo meter ut finns en flotte med en livboj på. Allt är idylliskt. Men jag kan inte simma och när jag får på mig badbyxor får jag också ta på sig flytskivor i en rem runt bröstet. Jag vandrar så på sandbottnen tjugofem meter åt ett håll och tillbaka, gör simrörelser med händerna. Simlärarinnan har en viss humor, märker gången på bottnen, ler, säger till, men kan inget göra åt det hela. Efter simlektionen, som är tänkt att leda fram till tagande av Järnmärket = 50 meters bröstsim, beger man sig hem. Jag märker att mamma inte tycker att utfärden är rolig. Ofta tänker jag på att mamma så sällan tycker att något är roligt. Det är min stora sorg. Hon tycker bara det är roligt med nya kläder, och när någon säger att hon är vacker. Något annat har jag över huvud taget aldrig märkt att hon uppskattat. Mamma tycker till exempel det är tråkigt att laga mat. Allt är tråkigt för mamma. Hellre diska. Hon tänker så bra då, säger hon. Detta utgör ett problem för mig, som märker att inget som jag själv gör faktiskt kan glädja mamma. Jag är duktig på att rita. Men Mamma konstaterar bara kyligt att jag inte har färgsinne. Ibland, när inte Göran eller Hans är i närheten, förlorar tillvaron på landet sin charm. Ihågkomstens trädgård känns som ett fängelse, och Jag längtar bort. Då plockar jag bland mina serietidningar och sina små böcker. Vad för slags fängelse är denna trädgård?

Jag har tillsammans med Hans en dag på vägen ner till affären träffat två andra pojkar, varav en har ett ärr över munnen, och följer med dem hem till ett hus som ligger i en backe uppåt Hornasjön till. Där råder en annan stämning, och huset är av modernare snitt, och mäniskorna där är präglade av vitalitet och påhittighet. Huset är lågt, med fasad av grå plattor, har massor med rum, snyggt färgsatta, och trädgården är färgsprakande och proppfull med nya saker, gräsmattan illgrön och som ny, och på den står ett jättelikt växthus, och där finns i deras trädgård massor med leksaker och cyklar, och allt är nymålat, och det tycks som om man här har hur mycket pengar som helst. Och glädje. Hemma hos oss finns ingen glädje, bara hjärtlighet. En tom hjärtlighet.

Snart sitter jag och Hans med en av pojkarna, Orvar, mitt i ett litet låtsasland invid ett bergsparti fullt med tennsoldater och skapar en batalj mellan två arméer. Jag blir av någon anledning gråtfärdig vid tanken på att jag kanske beter mig fel under leken. Snart återvänder Jag och Hans neråt vägen till våra enklare hus och lekplatser, under det vi samtalar om de färggranna soldaterna, hästarna och kanonvagnarna och de små husen i mossan. Jag tänker att jag inte vill bli som Orvar med den kalla blicken, och att livet kanske är bättre i stan. Allt är bättre nån annanstans.

Väl hemma i trädgården sitter jag på samma trapp som mig själv i västersolen och funderar. Jag spanar …. Troligen efter prinsessan. Jag böjer huvudet långt ut över grinden. Spanar och spanar.

Jag får en idé, rycker till och min kropp blir mjukare och livligare. Nästa gång jag lutar mig fram är armen med, och jag vinkar glatt bortåt stigen. Det syns fortfarande inte en själ, - allra minst en sagoprinsessa. Men jag är igång. Jag har lyft ur mig själv och placerat halva mig i den person som ”kommer”. Jag är nu empatiskt redo för den kommande. Jag har så att säga ”gjort en sädesfält-himmel” på det mänskligt interaktiva planet, och efter det jag nu vinkat glatt förgäves ett slag, så är jag i alla fall lite mer tillfreds med min väntan, då jag där förutsåg mötet, och övade mig i flertalet känslor. Om jag låtsade att prinsessan kom vet jag inte. Om hon fick ett namn vet jag inte. Men detta hände alltså inte. Jag stod stilla och stumt, utan att lyfta någon arm och stirrade efter henne, prinsessan, ungefär som hon fanns målad i boken, den romantiska, Den förtrollade hatten.

Stora åskmoln närmar sig nu plötsligt från alla kanter. Snart öser det ner, och jag och jag flyttar in. Jag ser hur mamma går ut på trappen och spanar mot skyn. ”Jaha, nu blir det åska igen.”, säger hon, glömmer att massera sina höfter. Mamma är oerhört rädd för åska, och när åskan snart kommer så dra hon fram en stol mitt i rummet, långt från alla elledningar och sätter sig där, med händerna ängsligt i knät. Åskan är bara att genomlida. Inga böner. Bara lidande. Det åskar ofta och länge och ibland slår åskan ner i något träd på berget eller så, men aldrig har det varit nån eldsvåda här. Det regnar för mycket i denna skog. Regnet brukar komma samtidigt med åskan. Ösregn. Jag låter mig svepas med av rädslan. Jag drar en stol intill mamma, och där siter vi. Göran ligger lugnt ovanpå i en av de två skåpsängarna och läser nu Nyckelmagasinet ( ett kriminalmagasin ) i skenet av en läslampa som är klumpigt monterad av min otekniska pappa i sängens gavel.

Den gamla trädgården Caput 4.

Så står jag som barn, lutar mig mot den vingliga grindstolpen mot ängen och spanar, ömsom åt väster, ömsom öster, och väntar på att det där skall komma trippandes en ljuvlig, småleende, ( på ett urkorkat sätt ) prinsessa iklädd fotsid vit klänning, med ett trollspö i handen.

Jag beger mig i detta syfte till baksidan av huset, där bodarna och snickarverkstan med huggkubben står. Från dasset kommer ett par getingar. En ekorre smiter fram mellan mina ben. Och jag stirrar på min lilla sköldpadda, som stretar i gräset utanför sin sandlåda för att få något annat att äta än de salladsblad som lagts åt honom av oss. Denna sköldpadda var helt vanlig, gråaktig, och hade inget indiskt-mytologiskt över sig. Den tycktes på en gång tanklös, blind och deprimerad. Jag sätter mig på den lilla stenmuren bredvid en tofsmes, som står bredvid sitt bajs och blinkar, och funderar.

När vi en höst skulle flytta till stan var sköldpaddan försvunnen. Vi tillbragte vintern i stan och kom så ut igen till stugan i Maj året därpå. Efter några minuters promenad upptäckte jag sköldpaddan som långsamt stretade fram i fjolårsgräset. Den hade överlevt vintern på Kopparbo. Efter denna händelse brydde vi oss mindre om sköldpaddan, och ansåg att den hörde mer till naturen än till oss. Den hade inget namn.

Den kanske lever än. Det är kanske sköldpaddan som gör att jag skriver detta.

Några meter bakom mig på baksidan, i nordöst, framför dasset, ligger ett skjul, som inretts till pojkrum. Ursprungligen var det en del av snickarverkstan, men nu bodde Göran och jag där. Detta pojkrum var inrett med två sängar, hade ett fönster mot söder och det hade t.o.m. elektricitet, som dragits in av Hans äldre bror, en rödhårig lång kille med jättelika händer, vid namn Uno. I pojkrummet hade Göran och jag olika saker, såsom en mängd böcker och tidningar, samt filmstjärnebilder på väggarna och en vimpel från vår Finlandsresa. Filmstjärnorna var sådana som Peter Lawford och antagligen Sal Mineo. Ibland regnade det på tjärpappastaket, och det smattrade. Vi satt ibland på tröskeln för att vänta ut regnet och då sjöng vi unisont:

- Sluta å regna! Sluuuta å regna!

Denna akt var onekligen i klass med ceremonin vid flaggstången. Regnsången hade något mytiskt och ursprungligt över sig. Den uppstod spontant, och den ledde enbart till en fortsättning på sig själv. En underlig gemenskap fanns i detta sjungande. Märklig var optimismen i sången. Vi anade att det kunde regna hela dan, men hade samtidigt en svag övertygelse om att sången kunde ändra på huruvida det regnade eller inte. För oss, som var helt irreligiösa, och för vilka begreppet ”Gud” inte betydde något alls, var detta med besvärjelsen något extremt viktigt. Vi sjöng och sjöng utan att någonsin diskutera sången.

Den gamla trädgården. Caput 3.

Vad minns jag idag av denna långsmala trädgård, detta stycke land som vi ägde? Det mest troliga är, att jag finner början på detta minnesäventyr i någon skenbart obetydlig detalj, och att denna dyker upp om jag nu inte alls letar efter den. Varför minns jag inte om vi hade telefon? Jag behöver troligen bara resa mig och gå i Anden omkring i huset, och så stöter jag på den. I själva verket är detta hela projekt livsviktigt. Vem kan leva utan Mening? Och meningen med Kopparbo har ju hitintills inte existerat! Hur kan det komma sig? Det är ju en skymf, en oanständighet. Om man nu kunde undanröja denna slöja av Omedvetenhet, av förstockad Dumhet, som döljer Meningen kring detta lilla landskap, lantställe, så kan det innebära skillnaden mellan att tyvärr icke alls ha levt å ena sidan, och å andra sidan: hurra, att ha levt ett rikt och fullt liv. Så står nu här min själ på spel. Om jag inte finner meningen med Kopparbo, så är allt förlorat. Om jag finner den, så är allt vunnet! Om jag både finner meningen och inte finner den, så är allt tragiskt. Som någon av våra västerländska filosofer en gång formulerat frågan, som än idag hänger i luften med sin aristokratiska och trotsiga förtvivlan:”Vad är ett liv, levt omedvetet, alls värt?”. Som om nu Dåren inte alls skulle levt, medan Diktaren, och den genomreflekterade kan gå fram på en högre nivå, en nivå som är den enda verkliga. De etiskt problematiska i att hänföra det Levande enbart till det Insett Meningsfulla står klart för var och en. Vi är inte utan insikt om att varje Diktares insikt och föreställning kan vara präglad av Dårskap, av Vanföreställning, och av Dumhet, medan varje Omedvetenhet hos en riktigt solid Dåre å andra sidan kan framstå – ur Evighetens synvinkel – som den mest sublima Vishet, och att den fullständigt dåraktiga och omedvetna människan faktiskt kan leva ett liv, som kan befinna sig såsom en integrerad del i en Medvetenhet, som befinner sig på ett helt okänt evigt saligt plan. En egenartad Dåre kan finna Mening i det Meningslösa och det Absurda, varav intetdera kan beskrivas, en mening som del av det kompletta Livet, och det kan vara perfekt, och allt en Dåre erfar kan mycket väl komma att för evigt bevaras nära Världsandens hjärta. Sådant har ingen av oss en aning om. Om det nu inte bara var för den lilla detaljen att det numera inte anses som helt visst att det finns dårar och visa. Det enda som finns är vi. Vi vet emellertid inte heller vad som lurar bakom varje meningsskapande åtgärd, bakom insikten om något Meningsfullt. Det kan stå varje upptäckande Diktare dyrt att stolt framkasta en Mening, och deklarera ett Liv såsom levt, då det bakom en sådan mening och en sådan deklaration kan öppna sig en avgrund i vilken det mest groteska eller absurda kan uppenbaras, för att inte tala om det, som varje tänkande människa fruktar allra mest: att hennes sökande, hennes reflexion och hennes kreativa tänkande skall öppna upp ett gigantiskt fält av Total Intighet. Vi vet inte heller detta.

Nu har vi alltså mer perspektiv på vårt åtagande. Vi kan fortfarande välja att lämna och inte mer beträda Ihågkomstens trädgård för risken att där finna … komplett Intighet, eller vi kan beträda dess mark med den dygd som benämns … mänsklig Tillförsikt.

Vad är då problemet? Vad är det jag menar? Jo: är det någon mening med att försöka minnas ( fel och rätt ) denna gamla trädgård ( med dess hus)?

Helt visst är minnet av Kopparbo – lantstället – den kod som kan förklara mitt liv. Mitt livs enigmakod. Minnet behöver inte göra något annat än att just koncentrera sig på detta, att skapa och använda sig såsom kod. För övrigt kan det lika gärna dunsta. Vad är minne utan översättningsfunktion? Jag vill enbart ha en förklaring! Helst en bra sådan. En bra förklaring bör innehålla åtminstone någon sanning. Den bör åtminstone innehålla nån slags sanning i överförd betydelse. Bör hänga ihop med mig. Få mig att andas lättare. Giv hit koden!