Greve Vaktels äventyr. Caput No. 4

Kapitel 4.

Öns beskaffenhet och en lärarutnämning.

        Min ö - om jag nu kallar den så - var tvivelsutan mycket vacker. Här blomstrade det tistel och vallmo på den svarta marken, som emellertid inte överallt var lika jämnsvart, ty på vissa ställen på ön hade förmultnade växter givit upphov till små ängar och det fanns i norrlägen även bland några snörester ringblommor och mitt ibland dem vandrade faktiskt en liten blåstjärt omkring och vid sidan av en björk och på en liten bergssida kunde jag även, genom att kisa, se en fetknopp av den mindre sorten.
       Vi - Elim och jag - hade lyckan - som det heter - att även "upptäcka" ytterligare en ö, utanför vår egen. En mycket mindre. Till bådas vår förvåning syntes på denna vara ett litet kastell byggt, i samma röda sandsten som vårt eget slott… och hur denna sten kommit till ön kan man naturligtvis endast gissa, men det torde ha varit per fartyg.
      Elim avslöjade att han med de andra blivit ilandsatt på huvudön av en allt annat än excentrisk miljonär som ville veta om det fanns guld o diamanter på ön, men sedan hade den girige aldrig hörts av eller setts till mera. Han babblade mycket om detta och tyckte sig vara något slags offer.
      Ja, således var ön förhållandevis bevuxen och vi gjorde en grov uppskattning av öns ålder på basis av våra geologiska och botaniska kunskaper och hamnade i den slutsatsen att ön nog var 200 år gammal och slottet var nog en 80 år. Fast allt detta mellan tummen och pekfingret.
      Sedd uppifrån luften - från en ballong - skulle ön ha sett gråfläckig ut, halvrund, med gula skiftningar samt här o där en blå pöl samt en röd prick på den långa sydsidan. Pricken skulle då vara vårt slott.
Västeröver från vår ö - som enligt Elim hete Auer - en rest från någon misslyckad tysk kolonisation kring förra sekelskiftet, ack, dessa tyska kolonier …. - låg den lilla miniön. Ut från vår egen ös västra spets alltså. Vi döpte den till Theirs, ty vi hade faktiskt upptäckt att den amerikanska patrullbåten nu låg vid en liten brygga där, och alltså roade sig amerikanarna med att bebo kastellet, - som vi för skoj skull, och när vi ändå var i döpartagen - då gav namnet ”USA minor”.

      Åt detta skämt skrattade vi medan vi sakta travande närmade oss slutet på vår cirkelvandring runt den svarta ön. Det kunde likaså noteras att mängden höns tilltog ju närmre slottet vi kom, men någon förklaring till detta kom vi överens om att inte ens försöka gissa oss till. Vi lät helt enkelt detta vara ett faktum. Hönsen var alla vita och kunde sjunga.
      Klockan var ungefär 9 på kvällen när vi kom "hem" och mottogs av gamle Pramalan ( ca.27 år gammal så där ) som var ute och vallade vargarna på slottsbacken invid solstolarna. Vargarna gläfste hurtigt och en av dem, den minsta, ( Grå), hoppade upp och slickade mig i ansiktet.
Och jag tyckte att denna dag varit en bra dag. På Auer. En dag som ännu inte var helt till ända.

       När vi kom in i slottets sal möttes vi av Petronella - nu i röd klänning ( var får kvinnor alla kläder ifrån! ) - och jag tog argt med henne avsides in i en liten absid, dekorerad med små putti, där jag bad henne om en tjänst:
      ”Hjälp mig! Sade jag. Hjälp mig med att rädda dig själv!”
      Den lystna kvinnan endast stirrade på mig. Till slut sa hon hest:
      ”Hur då?”
      ”Du måste ge upp tanken på att "jag skall göra dig lycklig". Du förstår - jag skall vara ärlig - jag är försiktig med kvinnor.”
     ”Nonsens!” , sade kvinnan, vars kinesiska uppenbarelse stod darrande framför mig, och hon tog snabbt min ena hand och lade den på sitt vänstra bröst. Jag tog bort handen, och sade:
      ”Du är helt enkelt problem.”
      ”Nonsens.”, sade hon med en papegojas envishet men nu betydde ordet något annat, och hon tycktes ändå acceptera definitionen. Ty hon gick och satte sig i soffan vid öppna spisen och tog upp en bok (Robinson Crusoe). I en fåtölj intill satt Elena och sov med sin egen öppna mun. Den dövstummas små vita tänder stod i bjärt kontrast mot den skära tungan, som då och då Zara Larssonlikt rörde sig i korrespondens till de latenta drömtankarna. Hon var lik Zara Larsson. Utom att hon var tystare.
      Pramalan plutade med läpparna osvenskt och serverade mig en whisky och så satte vi på radion. Någon TV fanns inte på slottet. Efter de vedervärdiga nyheterna från ett okänt land, nyheter, som lästes med triumfartat tonfall, stängde vi av och satt sen och småpratade som om allt var som vanligt.
      Petronella var dock sannerligen inte glad utan påpekade sporadiskt:
- Ja, lycklig är man ju inte….. och blir det väl inte heller ….
      Då sade jag åt Pramalan att denne följande dag skulle starta skolundervisning i slottssalen och att denna skulle innefatta ekonomisk historia, botanik och filosofi. Det nödvändigaste alltså. Denna samtyckte okoncentrerat.
      ”Så får Elena sluta upp med sitt dövstummande!!!!”, sa jag så högt att densamma vaknade med ett ryck och sa:
     ”Va?!”
     ”Ja, just det, ditt lilla trääpple! Nu skall du börja skolan!”
     Den lilla - hon var 17 år, det hade Elim sagt på förfrågan - började gråta.
     Själv var jag dock ganska nöjd med att nu ha börjat bryta ner försvar på försvar ( och även vissa anfall ) hos mina undersåtar utan att för den skull göra dem ila så värst.
     Jag fick ett symboliskt beröm av den klipske Elim i form av en Havannacigarr, som han trollade fram ur en låda, där den uppenbarligen hade legat. Bolmande på cigarren gick jag - nöjd med mig själv - fram till Steinwayflygeln, jodå, ni hörde ätt, satte mig, skruvade upp stolsitsen och slog an för att framtvinga ett dundrande H-moll. Men - inte ett ljud kom från instrumentet då tangenterna inte gick att pressa ned. De hade gistnat och fastnat totalt. Bedrövad svor jag på mitt hemlands tungomål och skrek sen:
    ”Här arbetar man och arbetar man, och aldrig, aldrig blir det nån ordning!
     Då - bara som för att understryka detta faktum - blottade Elena sin högra axel med ett skälmskt leende och tog fram en trasig mobil och simulerade en selfie. Något GSM-nät fanns ju inte.
     ”Sluta upp med det där! Sa jag. Och fortsatte:
     ”Gå nu upp till era respektive rum allihop! Jag stannar här hos vargarna! De är i alla fall hederliga.”
      Dessa låg i grupp vid brasan och sov, som vanligt proppmätta av höns.
     Alla de kränkta och tillsagda lomade iväg uppför stentrappan, vars trappsteg var ovanligt höga, och tröstad av att man här i alla fall då och då lydde order gick jag så och ställde mig vid ett av de otvättade fönstren och stirrade ut i natten över det glimmande havet. Bakom mig i den skumma salen suckade Gråare djupt och när nu klockan i slottstornet slog tolv tunga slag gick jag själv upp till mitt eget brungrå Kafkakontor - med några hyllor belamrade med fula terrakottagubbar - för att lägga mig där till vila för natten på det svala golvet.

Greve Vaktel. Caput 3.

Kapitel 3.

Där jag äter min första frukost på ön - och finner en uppgift.

       Vargen Gråast väckte mig med en liten slick i örat följande morgon och omkring klockan 11 AM, lokal tid, ( vad skulle det annars vara ) – så släntrade jag ner för den branta stentrappan till bottenvåningen, nu uppklädd i en av förvaltare Belfrages kvarglömda kostymer, en helsvart tunn rödfodrad dress, och fann därnere ett dignande frukostbord, belamrat med rostat bröd och lite lingon, som jag sedan själv hittade massor av på ön. Vid bordet satt de som kunde förväntas sitta just där, d.v.s. Elim, Pramalan, Petronella och Elena. Petronellas föräldrar var för svaga att ta sig ner från den västra tornet, där de legat - som det berättades - det senaste året. Jag drack mitt té under livlig konversation med mina undersåtar och de hade en märklig förmåga, grundad i öns ordnings- och rättssystem att få mig att axla denna roll tvärt och med pondus.
Jag exekverade därför lätt mina order. Alla på ön var som gjorda för att ledas.
    ”Jag skulle vilja ta mig en titt på ön. Går det att färdas runt den på en dag?”
     Pramalan svarade buttert.
    ”Det går på fem timmar.”
     Elim, som var något mindre till växten - en helt annan typ - sade å sin sida:
    ”Cirka sju timmar, till fots.”
    ”Till fots? Har vi ingen häst eller något?”
    ”No, Sir, vi har ingen häst.”. svarade Pramalan torrt och svalde en smörgås hel.
     Som jag då såg att vädret var vackert, det lyste ljust av sol genom de något otvättade fönstren eller vad det var, så bestämde jag att vi skulle sätta oss på framsidan av Slottet, där jag hade sett några solstolar under ett par kakifärgade baldakiner.
     Så snart befann vi oss alla utomhus, njutande av den vackra utsikten över havet, som låg glittrande några hundra meter snett nedför vårt röda sandstensslott.
     ”Något nytt från Europa?” frågade jag rakt ut i luften.
     ”Börsen stängde ned i New York.” sade Pramalan.
     ”Jaha. Hur mycket då?”
      - 1,5.
      - I see. Nå, jag har en viss huvudvärk. Nu har jag huvudvärk och jag förstår inte hur ni klarar er här utan apotek…
      - Vi har ju vår handelsman, Jenisej, som kommer en gång i veckan med sin båt med varor.
      -  Nå det var ju bra. Egentligen - jag strök här med handen över mitt förmodligen bleka ansikte - vet jag inte om jag skall vandra runt ön idag eller kontrollera räkenskaperna.
      Elim, som ofta var föredömligt diskret, sköt då in:
      - De är i sin ordning!
      - Jaha. Vad lever vi av då?
     ”Vi har tillgångar. Assets.”, svarade Elim med ett litet leende, ” assets, och Greven skulle bli förvånad om Greven visste hur mycket vi faktiskt ägde.”
     ”Ja men det kan du väl tala om på direkten! Ekonomi är inte så svårt.”, sade jag irriterat.
     ”122 miljoner Australiensiska dollar.”
     ”Jaha.” ( Jag visste inte vad jag skulle göra med upplysningen, men det tycktes som om vi hade pengar. Hur lite vi hade anade jag inte. ) ”Då tror jag att vi tar oss en titt på ön. Finns det en karta?”
     ”Ja, den här ön ser ut som detta födelsemärket jag har på armen", sade Pramalan och pekade på sin vänstra arm, där det mycket riktigt fanns en brun fläck, något avlång.
      ”Jaha. Jag tackar, jag tackar.”
     Här skrattade nu Elena så att magen guppade. Petronella , klädd i en vit dräkt, läppjade på lite däven morgonchampagne och skrattade övergivet. Jag betraktade de båda. Elena var inte ett dugg lik sin syster. Elena var en spröd, svagsint artistnatur, medan Petronella var robust och köttslig. Men de var ju inte äkta släkt.
     ”Skall jag göra i ordning en vagn, Sir?”, Frågade Elim.
     ”En vagn???”
     ”Ja, vi drar våra gäster runt ön.
     ”Det här förstår jag inte. Det tar alltså fem timmar får Pramalan och sju för dig. Var kommer då vagnen in?”
    ”Den kommer fram på sex timmar.”, sade Elim, som för mig framstod som urtypen för det diplomatiska geniet, som en sån människa som gör att allting fungerar, att allt till slut ordnar sig, och jag tänkte att utan detta faktotum skulle ön snart stå öde, kall och obefolkad. Säkerligen skötte han allting, med Guds hjälp.
      ”Skall vi följa med?”, rågade Petronella, som nu började verka lite småfull.
     ”Nej. Jag hade tänkt be dig tvätta fönstren eller vad det är i slottet under tiden.” svarade jag och spände blicken i hennes svarta ögon.
     ”Ha!”, var svaret.
     Nu bar det sig inte bättre än att en höna hade kommit upp på hennes bord och av misstag stjälpte omkull hennes höga kristallglas. Det som var kvar av champagnen strömmade nu över duken och ner i knät på den sydländska skönheten från Korea eller vad det nu kan ha varit. Jag förstod att dessa människor, som jag nu av en slump, som det verkade, hade träffat, inte var några ordinära människor. Kanske hade de slipats till det de var på just denna ö, eller så förhöll det sig på något annat sätt, som jag omöjligen kunde reda ut. Men det var en annan klass, ett annat stuk, på dessa fyra "kamrater" än vad jag var van vid från Prexezla. Där talade man om religion och kult, här mer om mat och promenader.
         Jag beslöt att avsluta efterfrukosten och beordrade så att Pramalan skulle stanna i Slottet med damerna och föräldrarna - som vinkade upp ifrån tornet med sina vita hårtestar vajande i vinden - medan Elim och jag till fots, utan kärra, skulle ta oss runt ön medförande en del små rökta korvar av olika form samt vars sin flaska vatten.
     Elena tog fram sitt äpple och erbjöd detta som ytterligare färdkost. När jag tog i det märkte jag att det naturligtvis var av trä, samt försett med en otydlig autograf, och lyckades pressa fram ett leende. Ur det. Jag förstod nu till fullo att jag helt enkelt var satt att utföra en gigantisk pedagogisk uppgift. Det var det det handlade om. Jag hade kommit till denna ö med förseglade order, men nu var förseglingen bruten och alltstod klart: jag skulle uppfostra fyra, nå tre… - jag undantog den förträfflige Elim - till hyggliga människor, eller sex ( föräldrarna ) - alternativt gå under! Det är alltid bra att ha en uppgift i livet.
     ”Om inte fönstren är tvättade när vi är tillbaka så kommer jag banne mig att låta dig slita spö!” Sade jag argt till Petronella.
     ”Det är väl inte mitt fel att Elena lurade dig med det där äpplet.” svarade Petronella listigt.
     ”Vem är jag om inte Greve Vaktel?” , skrek jag med mina lungors fulla kraft.
     ”Fönstren tål inte vatten.” sade den åldriga koreanskan i den nedfläckade dräkten.( Jag förstod inte att hon inte hånade min titel istället.)
     Den rakryggade Pramalan lovade då att tvätta fönstren. Hans mening var att de tålde vatten i viss utsträckning.
     Efter bara en kvart var nu jag och den kvicktänkte matematikern Elim på väg på en svart sandstig iförda fotriktiga skor - kostymen hade jag på - och med en hagelbössa utan ammunition med oss.
     Det skulle för mig visa sig att denna ö var en pärla, en gnistrande oas på det norra halvklotet, en Guds gåva till mänskligheten och till mig.
     Ön var alltså mestadels svart. En vulkanö, svart som sot under solen. Runtom låg en bit av Stilla Havet, grönt. Några kondorer seglade lojt i vinden. I fjärran syntes den amerikanska patrullbåten, då och då avlossande en liten kanon, förmodligen mot kondorerna. Allt var som nytt och mer likt en fantastisk dröm. Eller, som Elim sa, i det han gående motade bort några förvirrade höns från vägen:
     ”Ni måste förstå, Herr Greve, … att denna ö är sjuk!”
     Ja, jag kände mig , för första gången i mitt liv faktiskt, behövd, en slumrande förmåga …… "Trääpple", tänkte jag och slängde muskedundret – alltså geväret - i ett visset hagtornsbuskage. Jag gillade - då som nu, inte skjutvapen.

Greve Vaktel Kapitel 2.

Kapitel 2.

     Om Prexezla och något om varför jag blev förvisad därifrån.

        Staden, den mycket lilla staden, som jag lämnat, Prexezla, låg dåförtiden i en liten av berg dold vik på kusten, söder om X, med utsikt över en vik av Oceanen. Omgiven av berg som det lilla samhället var, och eftersom befolkningen talade ett eget, svårförståeligt språk, samt hade en egen religion, och var argsint, så fick den mestadels vara i fred.

        Jag själv föddes in i det ledande skiktet, och var greve.  Tidigt märkte man min enastående klokhet och uppfinningsrikedom. Nu var dessa egenskaper inget som gjorde mig anpasslig. Och anpasslighet var just vad staden premierade, mycket genom sin devota dyrkan av gudinnan Oleifanta.

       Varje helgdag lade sig befolkningen på torget inför monolitstatyn, alla utom jag, som inte hade abstraktionsförmåga nog att begripa vikten av denna framåtrörelse under gudinnans bistra öga. Detta vållade i början inte mer ett överseende småleende, men som jag fortsatte med min vägran genom tonåren, så växte efterhand en hätskhet fram. Hela familjen drabbades. Min syster Gorgola slog mig med den heliga skriften och min farfar tog, 99 år gammal, livet av sig genom att stava sig igenom denna baklänges, det ädlaste sättet att lämna denna värld, enligt ortodoxa oleifantianer.

       Slutligen, när jag nu blivit 23 år, vårt samhälles magiska ålder, så tog stadens råd beslutet att befria mig från medborgarskapet, samt förklara mig biltog. Jag kysste min syster, den fromma, till avsked, lät sy in några diamanter en decimeter under huden samt tog till flykten undan en rasande folkmassa, som slängde uttjänta granater.

”Ve! Ve! ”, ropade de medan prästerna vred sina bönekvarnar.

        Jag kunde inte få med mig en enda bok, inte ens en tidning, ingen dator, ingenting.  Men var jag glad att jag ändå fått en god utbildning och hade mitt goda huvud! Starotsken bad mig trots allt stanna och visade mig i detta ärende ett lönnrum i en krypta under stora katedralen, men jag kunde och ville alls inte ta denna ynnest i åtnjutande, men menade att jag lika gärna, eller rentav hellre, kunde söka lyckan ute i världen, och ägna mig åt et liv som fri författare.

        Jag begav mig alltså i väg till kusten och spanade i höstdunklet efter S/s Tina. I staden, har jag sport, anordnade man en jättelik fest.

        Detta är min enkla förhistoria.

Om Makten, om Vetandets gränser och en Samtidighets triumf.

  Om Makten, om Vetandets gränser och en Samtidighets triumf. Franz Kafkas novellfragment Vid byggandet av den kinesiska muren ( 1917 ).

       Vi har insprängt i denna novell ett fragment, Det kejserliga budskapet, som publicerades 1917 i en tidskrift, och i detta fragment finns en liten berättelse om en kinesisk kejsare som vid sin död sänder ett bud med en budbärare till en avlägsen medborgare i det väldiga landet, som är så stort att inte ens himlen räcker för att täcka det. Nu är landet så oöverskådligt - ett vanligt grepp/motiv hos FK - att budet inte ens kommer halvvägs med det budskap, ett budskap som kejsaren bedömde vara av stor vikt. Vi ser att denna berättelse är en omvändning av Inför lagen, eftersom det i den kinesiska berättelsen finns en herre, oändligt mäktig, men inte mäktig nog att framföra sitt budskap. Kejsarens makt räcker inte till inför omständigheterna. Omständigheterna är att han har makt nog att få den avlägsnaste medborgare att oändligt vänta på ett budskap. Förgäves drömmer denne presumtive mottagare - egendomligt nog - vid sitt fönster om att få ett budskap från sin kejsare. Detta är det märkliga i berättelsen och denna märklighet är i viss grad lik Pascals berömda paradox om Gud som inte har möjlighet att bygga en mur som är så hög att han inte själv kan klättra över den..

       I den inramande berättelsen om muren är det – mitt i ett stilvirtuoseri - själva maktanalysen som är väsentlig, också där, liksom i Inför lagen.

    

          Här ”finns” ingen död Gud. Folken i det väldiga riket längtar efter sin kejsare, men de vet inget om honom, inte vem av dem som lever, vilken dynasti de lever i …. Kejsaren må finnas eller ej, budskap komma fram eller inte … Avståndet är så enormt att det faktiskt inte spelar någon roll om Kejsaren finns. ( Hösten innan – 1916 – hade Österrike-Ungerns Kejsare Franz Josef dött.). Strukturerna finns, och längtan hos mannen av folket. Längtan är här en psykisk storhet som bär upp dels själva riket, dels halva berättelsen, liksom att den rädsla är stor för nordfolken, rädslan som bygger hela kinesiska muren, medan nordfolken i själva verket aldrig har hotat det väldiga riket, och enbart förvånade ser på hur hela den väldiga muren byggs, och den byggs så intrikat och mångförslaget, att man kan tro, att meningen med muren bara delvis är att skydda. Den har andra syften men också mening i sig själv. Det antydes att dess egentliga mening – av en spekulant – skulle vara att vara en verklig ny grund till ett Babels torn. Månne det? Man misstänker att berättelsen även handlar om författande. Om Kafkas eget. Dess tema är givetvis även som ofta hos Kafka: om makt.

       Berättarglädjen är i denna berättelse av ett helt enastående slag. Kafka är aldrig bättre än när han får oscillera över betydelserna som i denna älskligt fabulerande prosa.