Drawing

Fick inte köpa på Johannebergs livs. Hade för små pengar. Svälter ihjäl.

Nu har det hänt! Skulle köpa mat för femton enkronor på Johannbergs livs. Ägg och mjölk. Dom jävlarna ville inte ha pengarna. Dom ville ha sedlar. FAN: HELLER. Bojkotta!

Greve Vaktel, en roman. Kapitlet 6.

Kaptenen är alltid ensam.

     Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd…..
Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.
       Elim serverade varmt te´. Kaffe var det inte tal om.
     ”Varför i all sin dar lyder ni just mig?”, frågade jag, ur balans och trött som jag var och med drömmarens osvikliga logik.
    ”Det finns säkert en anledning.” svarade Elim.
     ”Vad menar du med det?”
     ”Ja, att det kanske finns en.”
     -”Va?”
     ”Anledning.”
     Nu knirkade jag till i stolen av häpnad. Här krånglade man till det.
     ”Nu vill jag höra hur du menar, käre Elim.”
     Jag lade till vänligheten i manipulativt syfte, vilket Elim genast märkte. Han tyckte annars om mig.
     ”Ja, jag finner ju praktiskt att lyda er, men varifrån idén kommer, det vet jag inte. Och kanske inte ni heller.”
    ”Nähä. Sa jag. - Så ni vet inte varför ni gör som ni gör?”
    ”Nja, dels, dels.” Mannen var blixtrande intelligent.
    Nu funderade jag ett tag. Pysslade med gojan som låg i sin kartong och tittade ömsom på den ena ömsom på den andre. Som av roat intresse, eller inte…. Som om också den bollade med en anledning.
    ”Säg, Elim. Kan ni inte fråga mig något som ni vill veta lika hett som jag?”
    ”Jo, men så smart!”
    ”Nä, fråga på! Jag ber om det.”, menade jag, låtsat infantilt.
    ”Varför tillåter ni er själv att bestämma här?”, frågade Elim.
     Nu var det verkligen illa att jag hade skadat min tå och hamnat i länstolen. Varför i helvete skulle man tänka så mycket. Är inte makt en ren fantasi? Det är nu inte fantasin som styr tanken, det är möjligheterna. Och när de senare är begränsade, då rinner tydligen frågorna till på det mest konstiga vis. Och sanningen är en kombination av ren fantasi och brist på densamma.
     Jag bad nu Elim att öppna kontorsfönstret för att släppa in lite sommarvärme in i slottet. Slottet var egentligen inget slott.
      Utanför kvittrade en sparvhök.

     ”Jag bestämmer naturligtvis just för att ni vill det!”
     ”Nja.” sade Elim. Och fortsatte: ”Vad är hönan, och vad är ägget?”
      Nu tittade Elena in med några klenetter. Hon sjöng lågt: "Oh, what a wonderful morning…."
      En sån dum sång!
      ”Nä, detta går inte! Sa jag.” ( Och det var ju uppenbart att Elenas handling hade avgjort det hela.) ”Nu skall vi inte grubbla utan ta saken i egna händer. Jag är inte intresserad av småsaker. Den som inte tänker "en gros" kommer aldrig nån vart!”
     ”Men ni kan väl svara!” Insisterade Elim, oförskämt. Pramalan skulle aldrig sagt så. Pramalan var mer en omtänksam typ. Elim var näsvis och klok…
     ”Jag tar mig rätten, där ingen annan tar sig rätten. Vill du kanske ta över, Elim?”
     ”Nej , nej, på inte sätt. Hur skulle jag kunna det? Då kommer jag ju i samma sits.
     ”Ja, varför inte. Du som är så klok?!”
     ”Nej, jag skulle aldrig kunna försvara det valet inför mig själv. Svarte Petter vill jag inte ha.” sade Elim och vände på klacken och lämnade mig med Elena och gojan.
     Jag satt som förlamad. Elim hade förklarat allting så elegant och samtidigt så tarvligt. Makten som Svarte Petter. Vinden rörde om lite bland pappren på bordet. Gojan muttrade och Elena lallade.
    ”Vad talar ni om, herr Greve?” frågade Elena.
     Jag såg på flickebarnet. Vad skulle bli av henne. Skulle hon bli lycklig, lyckligare än jag. Vad skulle hennes lycka bli…..?
    ”Asch, strunt och politik.”
     Elena stödde sig med båda händerna mot bordskanten och såg mig i ögonen och frågade:
    ”Kan jag inte få en hund?”
     Jag svarade undvikande på detta, sa att vi bodde på en enslig ö, och bad sedan att hon skulle leda mig ned till slottssalen.
    "Kaptenen är alltid ensam." tänkte jag då vi långsamt tog oss ner för trappan.
     Pramalan höll på att laga flygeln. Det var trevligt med en praktisk person. Petronella oroade sig för sina föräldrar:
     ”De är så svaga.” sade hon sorgset. "Så klena så.."
Jag skämdes över att inte ha besökt dem. De var ju sannerligen också människor.
     ”Vet de vem som är greve?”, frågte jag.
     ”Javisst, det är klart. Jag har sagt att det är Ivan den förskräcklige.”
     Hon log härvid. Jag avvisade hennes leende.
     ”Ja, idag blir en rolig dag.” sa jag rakt ut i luften, begrundande att det just var jag som valt att bestämma allt på ön. Tills nån annan gjorde det.

     ”Att laga en Steinway”, sade Pramalan , ” är inte det lättaste.”
     Med en smäll lossnade just då en tangent och flög i en båge över rummet och landade på vargen Grå, den minsta, som ryckte till och ilsket förvånat betraktade Pramalan. Denne ursäktade sig inför vargen, som då åter slöt ögonen.
     ”Tänk om jag är med barn! ”, sade Petronella plötsligt.
     Hon hade faktiskt en egenartad förmåga att själviskt tänka mest på sig och de sina.
     Elim smög tyst i gallerierna och iakttog en obehaglig Savonarola-tystnad. Men Elena började gymnastisera på golvet. Hon hjulade fram och tillbaka.
     ”Nu är det väl dags för lektion, Pramalan?” sade jag..
     ”Det är Elim som har hand om filosofin.” svarade denne.
     ”Jaha. Elim! Filosofi! Kunskap är nyckeln till allt ont.”
     Elim masade sig fram till soffgruppen och satte sig i en blå fåtölj.
     ” Ja. sade han. Då börjar vi. Vi börjar med Sokrates.”
     ”Varför det?” undrade Elena klokt.
      ( Så klokt man nu kan undra. )
     ”Ja, det är arbiträrt.”
     ”Va? Arbi va då?” undrade Elena.
     ” Vi måste ju börja nånstans. Och Sokrates är väldigt bra, eftersom han är dubbel. Det är bra att börja med en dubbelhet, i sin tur, ty då tar ämnet aldrig slut.”
     ”Dubbel?” undrade Petronella, tvekande, men ändå inträngande på något sätt.
     När jag märkte att det filosofiska samtalet startat ( med undran, som sig bör …. Oh, ljuvliga undran …. ) smög jag mig långsamt, om än med svårighet, ut ur slottet och satte mig i en av de portugisiska solstolarna.
     Det gladde mig att jag svettades. Den som svettas, den lever.
Över mitt huvud utkämpades en strid mellan en kondor och en röd sparvhök.
     Jag iakttog de olika metoder som antagonisterna använde. Det visade sig att kondoren använde sin tyngd mot sparvhökens kvickhet.
Jag såg det – åter - som ett tecken (!) att kondoren vann genom att helt enkelt trycka till sparvhöken till marken i ett 50 meter långt nedtryck. Jag applåderade och sparvhöken … den dog och blev sedan soppa åt oss, eftersom Pramalan snabbt var framme, viftande undan den häpna kondoren med en påk.
     Sen måtte jag ha slumrat. Jag var psykiskt uttröttad. Jag märkte inte att Pramalan lade en filt över mina ben och stoppade om mig. Jag såg inte hans ansikte. Jag var inte där. Jag sov, och i min drömfantasi och där red jag på en stor noshörning ut och in i Niger. Otaliga gånger vände vi in över gränsen till och ut över gränsen från Niger, som vi trodde var ett land. Nu är det en flod, men vi trodde det var ett land.

In your book store

Greve Vaktel. Caput 5.

Kapitel 5.

Jag skaffar enkelt en säng.

     Jag sov länge, inte på golvet men på min skinnklädda dyscha, och var alldeles stel i kroppen när jag vaknade. Jag måste se till att få ett sovrum. Det måtte väl finnas massor. Jag hade ännu inte gått husesyn, skam till sägandes. Något var sannerligen sjukt med ön.
     När jag haltade ner för trappan, fortfarande iklädd den rödfodrade kostymen jag ärvt av stackars Belfrage ( jag förmodade att denne inte överlevt flykten … ) hörde jag redan en mässande stämma med Pramalans karaktäristiska talfel ( oegentligt r ) genomgå ekonomins grunder. Invändningar haglade från de två eleverna, Petronella och Elena.
     ”Är 5 verkligen ett tal?”, hördes från Elena.
     ”Ja, det följer på 6.”, sade Pramalan upphöjt.
     ”Jaja. 5 procent....”, sade Petronella. Det har man hört. 5 procent. Det är väl enkelt.”

     ”Duodecimalt ….” , sade papegojan från sin stolpe.
      Snabbt berömde jag dem, för att de nu gjorde något för sin framtid.
     ”Är han bra?”, frågade jag den lilla, före detta döva.
     ”Pramalan är alltid duktig. sade Elena med en röst som förvånade mig, förmodligen för att den s.a.s. var ny. ”Han är född duktig.”
     ”Det är utmärkt. Men jag måste störa. Nu vill jag gärna ha ett sovrum ...”
     Tjänaren, som just hade tänkt lägga fram Wittgensteins idé om de två olika matematikslagen,  och lejonens två svansar, suckade, slog samman sina smala händer i det att han slöt ögonen.
     ”Det var allt för idag, mina damer. Jag har tyvärr annat att göra.” Dee två eleverna fnissade och de ansträngde sig i att verka vara jämnåriga. Vilket de, dialektiskt sett, nästan var.
     Pramalan och jag gick igenom övervåningens rum och jag fann till min förtvivlan att de var fyllda med hobbyartiklar, pingpongbord, damkläder, gamla fartygsmodeller i trä, ett tomt akvarium för tumlare, ett rum fullt av cyklar, o.s.v. i det hart när oändliga.
     ”Men finns det då inga sängar?”

     ” Å jo, i tornen.”, sa Pramalan.
      Och så gick vi till ett trapphus till ett av de två obebodda tornen. Vi gick upp en våning och där i det nordvästra tornet, med utsikt över Theirs, fanns ett ljust vitrappat rum med säng och bord och alltså en utsikt som hette duga. Man såg kastellön och man såg ett underbart hav som tycktes stålgrått. Det sammansmälte långt borta med en himmel, som för ögonblicket var beströdd med små droppar som av kattguld.
     ”Detta tar jag.”, sa jag.
     ”Det är lite avsides. Ni blir ensam.”, sade Pramalan.
     ”Det är vänligt att tänka så, men jag har också en rygg. En rygg, Pramalan, som behöver vila. Jag behåller ju kontoret.”
      Alla utom jag var missnöjda med att jag ville ha det bekvämt. Det var som om till och med den kloke Elim, som hjälpte mig bära en del böcker till tornet, tyckte att en greves främsta plikt var arbete.
     ”Vad skall ni göra här då? undrade Elim elakt. I ensamheten?
     ”Det var då fan. Har det gått troll i er allihop!!! Jag vill väl ha det bra!?”
     ”Jojo. Men Belfrage....”

Jag avbröt Elim med en svidande salva:
     ”Inte ett ord om några D-jädra Belfragar. Det är jag som är greve!”
    Efter detta nämndes inte namnet B., utan kringgicks.
    När allt nu var ordnat satte jag mig vid mitt rumsbord, hade tråkigt och såg ut över Stilla Havet. Jag öppnade fönstret för att höra havets svall. Det hördes lite. Så satt jag där.
    Jag hade nog suttit i en timme och ena benet hade nästan somnat när en knackning på dörren gjorde slut på denna en av tillvarons mer tidlösa pauser.
    ”Kom in!”
    Det var, ja gissa! Ja, Petronella så klart.
    Asiatiskan steg in och satte sig objuden på sängkanten, medan jag ju satt vid bordet intill fönstret. Ljuset föll vackert på hennes solbrända hy, och jag betraktade henne precis som hon ville. Det enda orosmolnet i min värld fanns här inne i slottet och hette just Petronella. Det föll mig ett ögonblick in att mörda henne, men jag insåg det fruktansvärda i samma stund och frågade istället hur hon mådde, i hopp om att hon mådde bra.
    - Fy. sade hon. Ni är allihop lika dana... falska....
Jag hade fruktat detta. Och nu övervägde jag inte något mord, men väl att införa segregering i slottet. Män för sig och kvinnor för sig.
    ”Jag vill inte ha nån relation.” sade jag. ”Med nån. Man bör inte umgås.”
        Petronella lämnade rummet högröd i ansiktet och själv var jag genomsvett. Det hela var påtaglit likt gymnastik. När jag såg ut genom fönstret upptäckte jag en cyklon på väg mot ön. Jag rusade ut, rusade fel, och hamnade i ett litet rum där man förvarade apskelett. Det var väl den där B-f- s hobby. Att samla apskelett och terrakotta och spela pingis och hälla lim i pianon. Jag hade inte tid med hobbies, jag. Ut ur rummet och snart var jag nere i salen. Inte ett ögonblick funderade jag på varför man tålde att jag var högsta hönset på ön. Om man säger så.

       Cyklonen drog över, utan att så mycket som nudda ön, och det blev kväll igen. Jag förstod att cyklonen varit endast ett auspicium. Ett tecken. Man hade - som Storstarotsken skulle sagt - försökt att varna mig …. Men jag har aldrig låtit varna mig. Tvärtom: jag blir upprymd av hemska tecken och fruktansvärda spådomar. Det må vara en svaghet, men det tillhör min natur. Jag satt i mitt rum och hade upprymt tråkigt. Bläddrade nu i Auers aktieportfölj. Jag insåg att den var illa skött. Mina två tjänare hade ju alls inte tid att med de dåliga kommunikationerna ordna med förvaltningen av förmögenheten.

Då hörde jag fotsteg och insåg att allt var fåfängt …..vad gällde detta med kvinnan. Ty det var hon. Igen. Jag gav upp. Vi var sen tillsammans i mitt ensligt belägna tornrum. Hon var nöjd. Eller låtsades. Vid ett tillfälle låg vi och flämtade och hon, i sin 150 centimeter långa nakenhet, frågade med kattlik röst:
    ”Min egen greve ….
    ”Jaja.” erkände jag, och försökte att spela med, och lekfullt men genomfalskt dragandes henne i håret mumlade jag hennes namn.
    ”Vad gör du?”, sa hon då.
    Så olika människor kan vara! Jag skämdes till sömns. En ytterligare egenhet jag har.

Bok

KÖP EN BOK OM KAFKA! här e den. Min senaste boooooook...⦽

Greve Vaktels äventyr. Caput No. 4

Kapitel 4.

Öns beskaffenhet och en lärarutnämning.

        Min ö - om jag nu kallar den så - var tvivelsutan mycket vacker. Här blomstrade det tistel och vallmo på den svarta marken, som emellertid inte överallt var lika jämnsvart, ty på vissa ställen på ön hade förmultnade växter givit upphov till små ängar och det fanns i norrlägen även bland några snörester ringblommor och mitt ibland dem vandrade faktiskt en liten blåstjärt omkring och vid sidan av en björk och på en liten bergssida kunde jag även, genom att kisa, se en fetknopp av den mindre sorten.
       Vi - Elim och jag - hade lyckan - som det heter - att även "upptäcka" ytterligare en ö, utanför vår egen. En mycket mindre. Till bådas vår förvåning syntes på denna vara ett litet kastell byggt, i samma röda sandsten som vårt eget slott… och hur denna sten kommit till ön kan man naturligtvis endast gissa, men det torde ha varit per fartyg.
      Elim avslöjade att han med de andra blivit ilandsatt på huvudön av en allt annat än excentrisk miljonär som ville veta om det fanns guld o diamanter på ön, men sedan hade den girige aldrig hörts av eller setts till mera. Han babblade mycket om detta och tyckte sig vara något slags offer.
      Ja, således var ön förhållandevis bevuxen och vi gjorde en grov uppskattning av öns ålder på basis av våra geologiska och botaniska kunskaper och hamnade i den slutsatsen att ön nog var 200 år gammal och slottet var nog en 80 år. Fast allt detta mellan tummen och pekfingret.
      Sedd uppifrån luften - från en ballong - skulle ön ha sett gråfläckig ut, halvrund, med gula skiftningar samt här o där en blå pöl samt en röd prick på den långa sydsidan. Pricken skulle då vara vårt slott.
Västeröver från vår ö - som enligt Elim hete Auer - en rest från någon misslyckad tysk kolonisation kring förra sekelskiftet, ack, dessa tyska kolonier …. - låg den lilla miniön. Ut från vår egen ös västra spets alltså. Vi döpte den till Theirs, ty vi hade faktiskt upptäckt att den amerikanska patrullbåten nu låg vid en liten brygga där, och alltså roade sig amerikanarna med att bebo kastellet, - som vi för skoj skull, och när vi ändå var i döpartagen - då gav namnet ”USA minor”.

      Åt detta skämt skrattade vi medan vi sakta travande närmade oss slutet på vår cirkelvandring runt den svarta ön. Det kunde likaså noteras att mängden höns tilltog ju närmre slottet vi kom, men någon förklaring till detta kom vi överens om att inte ens försöka gissa oss till. Vi lät helt enkelt detta vara ett faktum. Hönsen var alla vita och kunde sjunga.
      Klockan var ungefär 9 på kvällen när vi kom "hem" och mottogs av gamle Pramalan ( ca.27 år gammal så där ) som var ute och vallade vargarna på slottsbacken invid solstolarna. Vargarna gläfste hurtigt och en av dem, den minsta, ( Grå), hoppade upp och slickade mig i ansiktet.
Och jag tyckte att denna dag varit en bra dag. På Auer. En dag som ännu inte var helt till ända.

       När vi kom in i slottets sal möttes vi av Petronella - nu i röd klänning ( var får kvinnor alla kläder ifrån! ) - och jag tog argt med henne avsides in i en liten absid, dekorerad med små putti, där jag bad henne om en tjänst:
      ”Hjälp mig! Sade jag. Hjälp mig med att rädda dig själv!”
      Den lystna kvinnan endast stirrade på mig. Till slut sa hon hest:
      ”Hur då?”
      ”Du måste ge upp tanken på att "jag skall göra dig lycklig". Du förstår - jag skall vara ärlig - jag är försiktig med kvinnor.”
     ”Nonsens!” , sade kvinnan, vars kinesiska uppenbarelse stod darrande framför mig, och hon tog snabbt min ena hand och lade den på sitt vänstra bröst. Jag tog bort handen, och sade:
      ”Du är helt enkelt problem.”
      ”Nonsens.”, sade hon med en papegojas envishet men nu betydde ordet något annat, och hon tycktes ändå acceptera definitionen. Ty hon gick och satte sig i soffan vid öppna spisen och tog upp en bok (Robinson Crusoe). I en fåtölj intill satt Elena och sov med sin egen öppna mun. Den dövstummas små vita tänder stod i bjärt kontrast mot den skära tungan, som då och då Zara Larssonlikt rörde sig i korrespondens till de latenta drömtankarna. Hon var lik Zara Larsson. Utom att hon var tystare.
      Pramalan plutade med läpparna osvenskt och serverade mig en whisky och så satte vi på radion. Någon TV fanns inte på slottet. Efter de vedervärdiga nyheterna från ett okänt land, nyheter, som lästes med triumfartat tonfall, stängde vi av och satt sen och småpratade som om allt var som vanligt.
      Petronella var dock sannerligen inte glad utan påpekade sporadiskt:
- Ja, lycklig är man ju inte….. och blir det väl inte heller ….
      Då sade jag åt Pramalan att denne följande dag skulle starta skolundervisning i slottssalen och att denna skulle innefatta ekonomisk historia, botanik och filosofi. Det nödvändigaste alltså. Denna samtyckte okoncentrerat.
      ”Så får Elena sluta upp med sitt dövstummande!!!!”, sa jag så högt att densamma vaknade med ett ryck och sa:
     ”Va?!”
     ”Ja, just det, ditt lilla trääpple! Nu skall du börja skolan!”
     Den lilla - hon var 17 år, det hade Elim sagt på förfrågan - började gråta.
     Själv var jag dock ganska nöjd med att nu ha börjat bryta ner försvar på försvar ( och även vissa anfall ) hos mina undersåtar utan att för den skull göra dem ila så värst.
     Jag fick ett symboliskt beröm av den klipske Elim i form av en Havannacigarr, som han trollade fram ur en låda, där den uppenbarligen hade legat. Bolmande på cigarren gick jag - nöjd med mig själv - fram till Steinwayflygeln, jodå, ni hörde ätt, satte mig, skruvade upp stolsitsen och slog an för att framtvinga ett dundrande H-moll. Men - inte ett ljud kom från instrumentet då tangenterna inte gick att pressa ned. De hade gistnat och fastnat totalt. Bedrövad svor jag på mitt hemlands tungomål och skrek sen:
    ”Här arbetar man och arbetar man, och aldrig, aldrig blir det nån ordning!
     Då - bara som för att understryka detta faktum - blottade Elena sin högra axel med ett skälmskt leende och tog fram en trasig mobil och simulerade en selfie. Något GSM-nät fanns ju inte.
     ”Sluta upp med det där! Sa jag. Och fortsatte:
     ”Gå nu upp till era respektive rum allihop! Jag stannar här hos vargarna! De är i alla fall hederliga.”
      Dessa låg i grupp vid brasan och sov, som vanligt proppmätta av höns.
     Alla de kränkta och tillsagda lomade iväg uppför stentrappan, vars trappsteg var ovanligt höga, och tröstad av att man här i alla fall då och då lydde order gick jag så och ställde mig vid ett av de otvättade fönstren och stirrade ut i natten över det glimmande havet. Bakom mig i den skumma salen suckade Gråare djupt och när nu klockan i slottstornet slog tolv tunga slag gick jag själv upp till mitt eget brungrå Kafkakontor - med några hyllor belamrade med fula terrakottagubbar - för att lägga mig där till vila för natten på det svala golvet.