torsdag 30 mars 2017

Greve Vakterl. Caput 7. ( En roman om abjektet.)



Kapitel 7.

En oväntad vändning.

       Följande dag var handelsdag. Medved Jenisej skulle komma med sin ombyggda sneda svarta fiskebåt med matvaror och post. Jag bjöd upp handelsmannen till slottet när han anlänt. Väl på mitt kontor låste jag dörren, bjöd på en cigarr, och lutade mig mot honom, så att jag kände doften av hans skägg, och frågade viskande:
     ”Vad skall ni ha för att ta mig från ön och till Ryssland?”
     Den gamle fiskargubben betraktade mig med sina små blå plirande ögon och blåste sen ut ett moln av rök och sade så:
     ”Ni är dum. Här e världen ände. Och en bra ände. Och vart ska ni då i Ryssland å göra?”
     Bryskt sade jag:
     ”Jag betalar.”
     ”Jag tar inte passagerare.”
     ” Fan! Ogint!”
    Jag insåg gubbens makt och min vanmakt. Dessutom var ju hans upplysning - eller vad det nu var - ganska intressant. Detta var världens ände. Följaktligen sade jag åt gubben att påföljande onsdag medföra en liten hund. En lugn liten valp. Något prickigt. Jag grät över min godhet. Han avseglade och vi packade sen alla upp hans varor. Speciellt roligt var det med veckotidningarna. Ty här var ont om aktuella bilder på ön. Nu märkte jag dock att Elim och Pramalan allvarligt talades vid en bit bort. Hade månne Jenisej avslöjat min vilja att lämna ön? Jag satt inne i salssoffan med Grå då de två tjänarna mycket riktigt trädde in med var sin pistol i händerna och med ett par handbojor. Så nu var det roliga slut. Jag hade gjort något dumt. Något himla dumt. Jag skämdes inför mig själv när jag sträckte fram händerna och jag slutade livssvettas. Man satte mig djupt nere i källaren i en cell i ett valv bakom galler.
        Det behövdes inga ord. Allt var fullständigt självklart. Men jag hade inte väl installerat mig i den fuktiga cellen förrän min nyfikenhet fick upp ögonen. Vem, tänkte jag, skulle nu bli greve? Jag kunde nerifrån mitt källarhål höra hur diskussionens vågor gick höga uppe i slottssalen. Jag ställde om några terrakottafigurer så att de bildade en hörlur och kunde så höra valet:
     ”Elena är vald till vår Grevinna!”, hörde jag Elim säga med radikal röst.
     Barnet. Dom hade valt barnet. Som om det var en lösning. Dessa idioter på två ben. De skulle få se, och jag skulle få se. Men det skulle ge mig en chans. Särskilt när hunden kom! Hunden hade varit ett genidrag! ( Bara nu inte vargarna åt upp kräket.)
    Nu gick dagarna långsamt och jag frös och svalt medan man däruppe hade lagat flygeln och börjat spela något ohyggligt på den. Dum musik. Pramalan spelade tango. Om inte annat så skulle den s.k. musiken ta död på mig.
     Pramalan kom med mat. Han grät då och då och bad om ursäkt, men sade att det fanns ju gränser. ( Han menade inte att vara rolig.)
     Så hade läget på Auer förändrats. En annan dag hörde jag också att de båda gamla nu dött i varandras armar och båda begravts vid stelen. Nu var det vi fem kvar. Och handelsmannen. Jag hade inget fönster och min begäran om att få åtminstone gojan, hon med anledningarna, som sällskap avslogs av slottsinvånarna. En annan dag kom Elena och visade valpen. En liten prickig valp som hon kallat Tomten. Så kallade man väl ingen hund!
    ”Säg Elena, du förlåter väl mig?”
    ”Det kan man väl göra om hundra år.”, sa hon yvigt med ett litet leende och sprang iväg upp för att leka med Tomten.
     Jag tänkte, att om jag hängde mig nu, skulle väl historien ta slut. Men som jag inte var säker på detta, så hängde jag mig inte. Inte än i alla fall……, tänkte jag. Svagt.
     Kanske skulle Starotsken spåra upp mig, eller min syster. Vem vet?

måndag 27 mars 2017

Fick inte köpa på Johannebergs livs. Hade för små pengar. Svälter ihjäl.

Nu har det hänt! Skulle köpa mat för femton enkronor på Johannbergs livs. Ägg och mjölk. Dom jävlarna ville inte ha pengarna. Dom ville ha sedlar. FAN: HELLER. Bojkotta!

Greve Vaktel, en roman. Kapitlet 6.




Kaptenen är alltid ensam.

     Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd…..
Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.
       Elim serverade varmt te´. Kaffe var det inte tal om.
     ”Varför i all sin dar lyder ni just mig?”, frågade jag, ur balans och trött som jag var och med drömmarens osvikliga logik.
    ”Det finns säkert en anledning.” svarade Elim.
     ”Vad menar du med det?”
     ”Ja, att det kanske finns en.”
     -”Va?”
     ”Anledning.”
     Nu knirkade jag till i stolen av häpnad. Här krånglade man till det.
     ”Nu vill jag höra hur du menar, käre Elim.”
     Jag lade till vänligheten i manipulativt syfte, vilket Elim genast märkte. Han tyckte annars om mig.
     ”Ja, jag finner ju praktiskt att lyda er, men varifrån idén kommer, det vet jag inte. Och kanske inte ni heller.”
    ”Nähä. Sa jag. - Så ni vet inte varför ni gör som ni gör?”
    ”Nja, dels, dels.” Mannen var blixtrande intelligent.
    Nu funderade jag ett tag. Pysslade med gojan som låg i sin kartong och tittade ömsom på den ena ömsom på den andre. Som av roat intresse, eller inte…. Som om också den bollade med en anledning.
    ”Säg, Elim. Kan ni inte fråga mig något som ni vill veta lika hett som jag?”
    ”Jo, men så smart!”
    ”Nä, fråga på! Jag ber om det.”, menade jag, låtsat infantilt.
    ”Varför tillåter ni er själv att bestämma här?”, frågade Elim.
     Nu var det verkligen illa att jag hade skadat min tå och hamnat i länstolen. Varför i helvete skulle man tänka så mycket. Är inte makt en ren fantasi? Det är nu inte fantasin som styr tanken, det är möjligheterna. Och när de senare är begränsade, då rinner tydligen frågorna till på det mest konstiga vis. Och sanningen är en kombination av ren fantasi och brist på densamma.
     Jag bad nu Elim att öppna kontorsfönstret för att släppa in lite sommarvärme in i slottet. Slottet var egentligen inget slott.
      Utanför kvittrade en sparvhök.
     ”Jag bestämmer naturligtvis just för att ni vill det!”
     ”Nja.” sade Elim. Och fortsatte: ”Vad är hönan, och vad är ägget?”
      Nu tittade Elena in med några klenetter. Hon sjöng lågt: "Oh, what a wonderful morning…."
      En sån dum sång!
      ”Nä, detta går inte! Sa jag.” ( Och det var ju uppenbart att Elenas handling hade avgjort det hela.) ”Nu skall vi inte grubbla utan ta saken i egna händer. Jag är inte intresserad av småsaker. Den som inte tänker "en gros" kommer aldrig nån vart!”
     ”Men ni kan väl svara!” Insisterade Elim, oförskämt. Pramalan skulle aldrig sagt så. Pramalan var mer en omtänksam typ. Elim var näsvis och klok…
     ”Jag tar mig rätten, där ingen annan tar sig rätten. Vill du kanske ta över, Elim?”
     ”Nej , nej, på inte sätt. Hur skulle jag kunna det? Då kommer jag ju i samma sits.
     ”Ja, varför inte. Du som är så klok?!”
     ”Nej, jag skulle aldrig kunna försvara det valet inför mig själv. Svarte Petter vill jag inte ha.” sade Elim och vände på klacken och lämnade mig med Elena och gojan.
     Jag satt som förlamad. Elim hade förklarat allting så elegant och samtidigt så tarvligt. Makten som Svarte Petter. Vinden rörde om lite bland pappren på bordet. Gojan muttrade och Elena lallade.
    ”Vad talar ni om, herr Greve?” frågade Elena.
     Jag såg på flickebarnet. Vad skulle bli av henne. Skulle hon bli lycklig, lyckligare än jag. Vad skulle hennes lycka bli…..?
    ”Asch, strunt och politik.”
     Elena stödde sig med båda händerna mot bordskanten och såg mig i ögonen och frågade:
    ”Kan jag inte få en hund?”
     Jag svarade undvikande på detta, sa att vi bodde på en enslig ö, och bad sedan att hon skulle leda mig ned till slottssalen.
    "Kaptenen är alltid ensam." tänkte jag då vi långsamt tog oss ner för trappan.
     Pramalan höll på att laga flygeln. Det var trevligt med en praktisk person. Petronella oroade sig för sina föräldrar:
     ”De är så svaga.” sade hon sorgset. "Så klena så.."
Jag skämdes över att inte ha besökt dem. De var ju sannerligen också människor.
     ”Vet de vem som är greve?”, frågte jag.
     ”Javisst, det är klart. Jag har sagt att det är Ivan den förskräcklige.”
     Hon log härvid. Jag avvisade hennes leende.
     ”Ja, idag blir en rolig dag.” sa jag rakt ut i luften, begrundande att det just var jag som valt att bestämma allt på ön. Tills nån annan gjorde det.

     ”Att laga en Steinway”, sade Pramalan , ” är inte det lättaste.”
     Med en smäll lossnade just då en tangent och flög i en båge över rummet och landade på vargen Grå, den minsta, som ryckte till och ilsket förvånat betraktade Pramalan. Denne ursäktade sig inför vargen, som då åter slöt ögonen.
     ”Tänk om jag är med barn! ”, sade Petronella plötsligt.
     Hon hade faktiskt en egenartad förmåga att själviskt tänka mest på sig och de sina.
     Elim smög tyst i gallerierna och iakttog en obehaglig Savonarola-tystnad. Men Elena började gymnastisera på golvet. Hon hjulade fram och tillbaka.
     ”Nu är det väl dags för lektion, Pramalan?” sade jag..
     ”Det är Elim som har hand om filosofin.” svarade denne.
     ”Jaha. Elim! Filosofi! Kunskap är nyckeln till allt ont.”
     Elim masade sig fram till soffgruppen och satte sig i en blå fåtölj.
     ” Ja. sade han. Då börjar vi. Vi börjar med Sokrates.”
     ”Varför det?” undrade Elena klokt.
      ( Så klokt man nu kan undra. )
     ”Ja, det är arbiträrt.”
     ”Va? Arbi va då?” undrade Elena.
     ” Vi måste ju börja nånstans. Och Sokrates är väldigt bra, eftersom han är dubbel. Det är bra att börja med en dubbelhet, i sin tur, ty då tar ämnet aldrig slut.”
     ”Dubbel?” undrade Petronella, tvekande, men ändå inträngande på något sätt.
     När jag märkte att det filosofiska samtalet startat ( med undran, som sig bör …. Oh, ljuvliga undran …. ) smög jag mig långsamt, om än med svårighet, ut ur slottet och satte mig i en av de portugisiska solstolarna.
     Det gladde mig att jag svettades. Den som svettas, den lever.
Över mitt huvud utkämpades en strid mellan en kondor och en röd sparvhök.
     Jag iakttog de olika metoder som antagonisterna använde. Det visade sig att kondoren använde sin tyngd mot sparvhökens kvickhet.
Jag såg det – åter - som ett tecken (!) att kondoren vann genom att helt enkelt trycka till sparvhöken till marken i ett 50 meter långt nedtryck. Jag applåderade och sparvhöken … den dog och blev sedan soppa åt oss, eftersom Pramalan snabbt var framme, viftande undan den häpna kondoren med en påk.
     Sen måtte jag ha slumrat. Jag var psykiskt uttröttad. Jag märkte inte att Pramalan lade en filt över mina ben och stoppade om mig. Jag såg inte hans ansikte. Jag var inte där. Jag sov, och i min drömfantasi och där red jag på en stor noshörning ut och in i Niger. Otaliga gånger vände vi in över gränsen till och ut över gränsen från Niger, som vi trodde var ett land. Nu är det en flod, men vi trodde det var ett land.


lördag 25 mars 2017

In your book store

Greve Vaktel. Caput 5.



Kapitel 5.

Jag skaffar enkelt en säng.

     Jag sov länge, inte på golvet men på min skinnklädda dyscha, och var alldeles stel i kroppen när jag vaknade. Jag måste se till att få ett sovrum. Det måtte väl finnas massor. Jag hade ännu inte gått husesyn, skam till sägandes. Något var sannerligen sjukt med ön.
     När jag haltade ner för trappan, fortfarande iklädd den rödfodrade kostymen jag ärvt av stackars Belfrage ( jag förmodade att denne inte överlevt flykten … ) hörde jag redan en mässande stämma med Pramalans karaktäristiska talfel ( oegentligt r ) genomgå ekonomins grunder. Invändningar haglade från de två eleverna, Petronella och Elena.
     ”Är 5 verkligen ett tal?”, hördes från Elena.
     ”Ja, det följer på 6.”, sade Pramalan upphöjt.
     ”Jaja. 5 procent....”, sade Petronella. Det har man hört. 5 procent. Det är väl enkelt.”
     ”Duodecimalt ….” , sade papegojan från sin stolpe.
      Snabbt berömde jag dem, för att de nu gjorde något för sin framtid.
     ”Är han bra?”, frågade jag den lilla, före detta döva.
     ”Pramalan är alltid duktig. sade Elena med en röst som förvånade mig, förmodligen för att den s.a.s. var ny. ”Han är född duktig.”
     ”Det är utmärkt. Men jag måste störa. Nu vill jag gärna ha ett sovrum ...”
     Tjänaren, som just hade tänkt lägga fram Wittgensteins idé om de två olika matematikslagen,  och lejonens två svansar, suckade, slog samman sina smala händer i det att han slöt ögonen.
     ”Det var allt för idag, mina damer. Jag har tyvärr annat att göra.” Dee två eleverna fnissade och de ansträngde sig i att verka vara jämnåriga. Vilket de, dialektiskt sett, nästan var.
     Pramalan och jag gick igenom övervåningens rum och jag fann till min förtvivlan att de var fyllda med hobbyartiklar, pingpongbord, damkläder, gamla fartygsmodeller i trä, ett tomt akvarium för tumlare, ett rum fullt av cyklar, o.s.v. i det hart när oändliga.
     ”Men finns det då inga sängar?”
     ” Å jo, i tornen.”, sa Pramalan.
      Och så gick vi till ett trapphus till ett av de två obebodda tornen. Vi gick upp en våning och där i det nordvästra tornet, med utsikt över Theirs, fanns ett ljust vitrappat rum med säng och bord och alltså en utsikt som hette duga. Man såg kastellön och man såg ett underbart hav som tycktes stålgrått. Det sammansmälte långt borta med en himmel, som för ögonblicket var beströdd med små droppar som av kattguld.
     ”Detta tar jag.”, sa jag.
     ”Det är lite avsides. Ni blir ensam.”, sade Pramalan.
     ”Det är vänligt att tänka så, men jag har också en rygg. En rygg, Pramalan, som behöver vila. Jag behåller ju kontoret.”
      Alla utom jag var missnöjda med att jag ville ha det bekvämt. Det var som om till och med den kloke Elim, som hjälpte mig bära en del böcker till tornet, tyckte att en greves främsta plikt var arbete.
     ”Vad skall ni göra här då? undrade Elim elakt. I ensamheten?
     ”Det var då fan. Har det gått troll i er allihop!!! Jag vill väl ha det bra!?”
     ”Jojo. Men Belfrage....”
Jag avbröt Elim med en svidande salva:
     ”Inte ett ord om några D-jädra Belfragar. Det är jag som är greve!”
    Efter detta nämndes inte namnet B., utan kringgicks.
    När allt nu var ordnat satte jag mig vid mitt rumsbord, hade tråkigt och såg ut över Stilla Havet. Jag öppnade fönstret för att höra havets svall. Det hördes lite. Så satt jag där.
    Jag hade nog suttit i en timme och ena benet hade nästan somnat när en knackning på dörren gjorde slut på denna en av tillvarons mer tidlösa pauser.
    ”Kom in!”
    Det var, ja gissa! Ja, Petronella så klart.
    Asiatiskan steg in och satte sig objuden på sängkanten, medan jag ju satt vid bordet intill fönstret. Ljuset föll vackert på hennes solbrända hy, och jag betraktade henne precis som hon ville. Det enda orosmolnet i min värld fanns här inne i slottet och hette just Petronella. Det föll mig ett ögonblick in att mörda henne, men jag insåg det fruktansvärda i samma stund och frågade istället hur hon mådde, i hopp om att hon mådde bra.
    - Fy. sade hon. Ni är allihop lika dana... falska....
Jag hade fruktat detta. Och nu övervägde jag inte något mord, men väl att införa segregering i slottet. Män för sig och kvinnor för sig.
    ”Jag vill inte ha nån relation.” sade jag. ”Med nån. Man bör inte umgås.”
        Petronella lämnade rummet högröd i ansiktet och själv var jag genomsvett. Det hela var påtaglit likt gymnastik. När jag såg ut genom fönstret upptäckte jag en cyklon på väg mot ön. Jag rusade ut, rusade fel, och hamnade i ett litet rum där man förvarade apskelett. Det var väl den där B-f- s hobby. Att samla apskelett och terrakotta och spela pingis och hälla lim i pianon. Jag hade inte tid med hobbies, jag. Ut ur rummet och snart var jag nere i salen. Inte ett ögonblick funderade jag på varför man tålde att jag var högsta hönset på ön. Om man säger så.

       Cyklonen drog över, utan att så mycket som nudda ön, och det blev kväll igen. Jag förstod att cyklonen varit endast ett auspicium. Ett tecken. Man hade - som Storstarotsken skulle sagt - försökt att varna mig …. Men jag har aldrig låtit varna mig. Tvärtom: jag blir upprymd av hemska tecken och fruktansvärda spådomar. Det må vara en svaghet, men det tillhör min natur. Jag satt i mitt rum och hade upprymt tråkigt. Bläddrade nu i Auers aktieportfölj. Jag insåg att den var illa skött. Mina två tjänare hade ju alls inte tid att med de dåliga kommunikationerna ordna med förvaltningen av förmögenheten.
Då hörde jag fotsteg och insåg att allt var fåfängt …..vad gällde detta med kvinnan. Ty det var hon. Igen. Jag gav upp. Vi var sen tillsammans i mitt ensligt belägna tornrum. Hon var nöjd. Eller låtsades. Vid ett tillfälle låg vi och flämtade och hon, i sin 150 centimeter långa nakenhet, frågade med kattlik röst:
    ”Min egen greve ….
    ”Jaja.” erkände jag, och försökte att spela med, och lekfullt men genomfalskt dragandes henne i håret mumlade jag hennes namn.
    ”Vad gör du?”, sa hon då.
    Så olika människor kan vara! Jag skämdes till sömns. En ytterligare egenhet jag har.

fredag 24 mars 2017

Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

      Hemsida www.kajgenell.com  Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...