Pedofilen Franz Kafka?

     Kafka kände sig inte strikt bunden av trohetslöfte till den tålmodiga Felice Bauer under förlovningstiden, men träffade andra kvinnor. Under en resa till Riva i Italien, då han kände sig i behov av vila och ombyte, mötte han en 18-årig Schweizisk icke-judisk flicka, Gerti Wasner, som han omedelbart blev attraherad av. De hade roligt, "på kafka-vis" d.v.s. ”under lek”, och han diktade sagor till henne om kvällarna, som han läste upp för henne vid frukosten. De umgicks bara några dagar, men sådana affärer gjorde djupt intryck på Kafka. Som alltid tycks Kafka undvika en ”like” i styrka, - han söker sig ofta till unga flickor, - "ofarliga" sådana. I dagboken beskriver han ofta mycket unga flickors – ibland unga, ibland nordiska, pojkars - skönhet. En bok om pedasteri som Brod lånade honom fick honom helt ur sinnesjämvikt. Han jämförde då läsningen av sådan litteratur, något förvånande, förvillande, men även upplysande, med läsningen av … psykoanalytiska skrifter.  FK kan heller - fullständigt hänsynslöst - inte låta bli att nämna om mötet med schweiziskan i ett brev till Felice! Kanske upplevde FK vissa ”höjdpunkter” också i tillfälliga ibland helt asexuella närmanden; han var hämmad i sin sexualitet, och fann ibland mer nöje i att ha sina förhållanden i formen lekkamrat-lekkamrat. Och kanske var det så att han ofta fantiserade över sådana förhållanden. Han var den sorts man, som alltifrån unga år knöt täta vänskapsband med män, band som ofta varade livet ut. Han vårdade dessa kontakter väl, samt var förmodligen själv lätt att tycka om. Endast Ernst Weiss uttryckte uppfattningen, att Kafka var elak. Ofta föll FK mitt i sina romanser in i djup melankoli, vilket man kan se som tecken på en livslång depression. Så tycks han också – troligen omedvetet, och kanske av skräck - förflyttat mycket av den sexuella laddningen någon annanstans. 

        Nu har det, ganska nyligen, framlagts en hypotes av S. Friedländer,^[1] om att Kafka skulle varit i det närmaste totalt ointresserad av kvinnor, och att Kafka istället skulle haft en dragning till barn, av båda könen. Att han skulle ha varit pedofil. Skulden (!) – det genomgående draget, motivet, i Kafkas diktning  och skammen är härigenom s.a.s. ”given”, enl. Friedländer. Detta öppnar för ett plausibelt perspektiv av – tidigare för de flesta - oanad tragik. Det är inte ägnat att upplysa oss om FKs verks  värde eller struktur, men de bidrar till möjlig förståelse av en förutsättning för dem. Nämligen: döljandet av ett begär, och därmed en dubbelhet. Vissa konkreta motiv kan härmed upplysas, t.ex. den rika förekomsten av ”halvfärdiga” varelser i Kafkas texter, hjälpredor, unga pojkar och bråkiga flickor o.s.v.. Man kan tänka sig att Kafka hade en förkärlek för det icke-vuxna, det evigt tonåriga, liksom han själv, enligt utomstående, t.ex. förläggaren på Rowohlts, K. Wolff, påminde om en evig tonåring. Till Kafkas biografi bidrar Friedländers teori givetvis med åtskilliga tolkningsmöjligheter. Nu har dennes bok ännu mest ställts i kontrast till Brods beskrivning av Kafka. Om man ofta förbinder Kafka med föreställningen om masochism, så kan denna då vara sammankopplad också med någon sexuell avvikelse, just som pedofili, som delvis fick utlopp en sådan hållning. ( FKs intresse för Mirbeau och Masoch var betydande. Detta var i hans kretsar visserligen inte originellt, men ändå.). Det kommer förmodligen aldrig att kunna klargöras hur det faktiskt förhöll sig. Att FK tillsammans med de prostituerade under sina bordellbesök skulle ha ”levt ut” sina innersta fantasier, fått sina sexuella behov tillfredsställda är inte sannolikt. FK talade i samband med sin sexualitet ofta om sin feghet. Så är det nu mest troligt att Kafka, i en blandning av självplågerie, pansexualitet och flyktmässig sublimering, närmast ägnade sig åt vad Flaubert kallade, att ”knulla sitt bläckhorn”.

        Jag understryker ännu en gång att kärnan i allt detta, att Kafkas största kamp var den mot pedofilin, - och den naturliga implikationen: att mycket i författarskapet handlar om just detta -  är byggt på spekulationer.

---

[1]  i dennes bok Franz Kafka, 2013.

Sagt

Har man ingenting att säga, så säger man naturligtvis inte det.

En subteori hos Hegel.

      Det finns någonstans i G.W.F. Hegels författarskap - en passage, där denne påstår att man aldrig reflekterar, utan att man i reflekterandet har någon annan person, en Annan, i  åtanke. Detta kan vi här kalla: ”adresserat tänkande”. Teorin finns också hos andra spekulativa tänkare. Man reflekterar alltså aldrig, enligt denna teori, för att nu konkretisera detta, ensamt och riktigt ärligt, och gediget, utan att ha en tanke på en adressat! Man reflekterar alltså - för att generalisera – aldrig riktigt själv. Inte i den bemärkelsen, som vi i allmänhet har ... tänkt oss ,- med reflexionen såsom ett ensamt samtal med en själv, en sololoquia,  isolerat och rent. Man tänker - i varje särskilt reflekterande - enligt Hegels teori - ut något, såsom svar på en Annan(s) existerande. Ens favoritförfattare, eller tänkare, hade inte bara sina egna tankar för sig, utan det, som han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara riktat till en annan person, - och detta förhållande skulle ingen människa då aldrig kunna bli av med, aldrig kunna ändra på världs vis! Vi finner liknande uppslag hos den amerikanske språkfilosofen Charles Peirce. Här blommar hos Hegel således en "jagskepsis" och en determinism, helt skild från dennes övriga determinism. Detta skulle implicera, att det existerar en ursprunglig ”fatal dialogiskhet” i allting. Allt jag tänker, är tänkt för någon annan! Och jag är dessutom aldrig säker på vem det är! Jag är ju inte heller säker på, om jag söker en konsensus visavis min reelle läsare, eller min ”verklige adressat”, eller om jag konfronterar denne. Hur var det med Kafka, om vi nu experimentvis menar att det ligger något i denna teori? "Mitt skrivande handlade bara om dig!", menade Kafka själv, syftande på sin far. [1] Var det så, eller var allt skrivet till någon annan, kanske till Anna Pouzarová, som Rieck tror? Ty vad kan man själv veta? Vem är herre i eget hus? Var allt Søren Kierkegaard - för att ta ett annat exempel – skrev, skrivet till hans far, eller månne - som han själv hävdade - till Regine ( Olsen ), hans ungdomskärlek ? Eller till den första kärleken, Bolette Rørdam, eller till … den äldre brodern, Peter? ( Ty Peter var helt visst beundrad av S., jämte fadern, Michael. Kierkegaard fruktade mest av allt i världen ensamheten, men sökte den också. Dansken tycks extremt monologisk, - men allt skrivet måste, enligt Hegels teori vara riktat till någon, - eller kanske till något.  Det kan då inte vara riktat till honom själv, inte heller till ensamheten, - men väl till Gud, eller kanske möjligen till tomheten, i fruktan för ensamheten själv? ). Freud skrev förmodligen, gissar jag, inte alls till sin far, Jakob? Eller? Var allt ändå skrivit i revansch mot förolämpningen mot fadern, den berömda ”rännstensincidenten”? [2] Varför var nu nasiologen ( nässpecialisten ) Fliess så viktig för Freud? Hur viktig var han, som Annan? Var Freuds skrivande riktat till hela världen o.s.v., o.s.v.? Denna teori, både rimlig och orimlig, som är grundad i ren spekulation, och icke det minsta verifierad av fysiologer eller psykologer, har ju som teori extremt vida implikationer: främst den: jag KAN helt enkelt inte tänka själv!  Ty allt tycks - enligt denna teori - vara ett slags svar på vad en annan person står för, eller har stått för. En replik.  I en oändlig radda svar, en evig dialog.[3] Då blir ju i så fall min nutid, i alla fall i en bemärkelse, en parodi på mitt förflutna, och min tankefrihet är en illusion. Och det första yttrandet, det man reagerar på är för alltid förlorat i historiens töcken, i en avlägsen forntid.

---

[1] BadV, s.148.

[2] Då Jakob Freud blivit knuffad av gatan av en av de rike gentlemännen från Wiens jetset. För att JF var jude.

[3] Jfr. här den s.k. dialogfilosofin, och där t.ex. Martin Bubers Die Dialogische Schriften.

Om min bok: Kafka and the kafkaesque

         Inom världslitteraturen har Kafka sedan länge intagit sin plats. Han har till och med, alltså, eponymiserats, blivit ett "begrepp", ett begrepp som transcenderar det litterära: Ex. ”Det blev ett rent kafkascenario.”; " något kafka över det hela"; ”Helt kafkaartat!”; ” Kafkaesque! ”. Så kan man säga, att jag här delvis också är ute efter, om inte ursprunget till en idé, så efter ursprunget till ett begrepp, lika mycket som jag söker essensen i en förnämlig stil! Jag försöker förena frågan om hur Kafka gjorde, hur Kafka skrev, med att söka efter essensen i det kafkaeska. Det ”kafkaeska” är avseendet jag söker. Det ”kafkaeska” är dock inte stilen, vilken här – något oegentligt - kallas ”kafkaisk”[1]. Så har jag åtagit mig två svåra uppgifter, (x) att å ena sidan besvara frågan om vad det ”kafkaeska” är skapade, och å den andra (y) frågan om hur - i helskotta - han gjorde för att skapa det?

       

         Tittar man närmare på författarskapet, så kan man komma att inse att bara en del av författarskapet riktigt passar in under termen ”kafkaeskt”. Jag koncentrerar mig främst på den del, som allra mest passar in under benämningen. Och hur i kom nu då begreppet ”kafkaartat” och ”kafka” till? Man kan säga, att begreppet, eponymen ”kafka” förmodligen i förstone är ett tecken för den förtjusta vanmakten över att denna upplevelse de facto inte går att beskriva. Vi har, kollektivt kulturellt, i och med detta begrepps skapande och med vår användning av det, i realiteten skapat en extension av vår upplevelse- och kommunikationsförmåga. Termen är i sig intetsägande, liknar inget, då den enbart hänvisar till upphovsmannen. Den fordrar i någon grad kunskap om vad Kafka gjort. Termen, begreppet ”kafka”, har vissa likheter med metafysiska begrepp, i det att den både är tautolog och suddig, men att vi på ett intuitivt sätt inom vår kultur ändå successivt har interioriserat en allmän betydelse i den. Denna betydelse är inte i allt upplysande, men kan användas repressivt. Det tycks, om vi tänker på, att begreppet avser beskriva ett fiktivt ( Kafkas) universum, röra sig om ett begrepp som i mycket betecknar en närmast ontologisk sfär, och som om det famösa begreppet ”kafkaartat” skulle kunna stå vid sidan om kategorier som ”övernaturligt”, ”apokalyptiskt”, ”helvetiskt”, ”paradisiskt”. Den enda motsvarigheten, med en något liknande originalitet och ”tyngd”, som har med modern litteratur och litterära universa att göra och samtidigt med vårt samhälle och liv, är kanske ”orwellskt”[2], med alla olikheter som finns mellan dessa begrepp med avseende på extension och på grad av klarhet. Vi har här att göra både med ideologiska ting och ”verkuniversala”,  fiktionsontologiska. Begreppet ”kafka”s extension består nog också – som en tredje aspekt - i det, att det är likt en pågående fråga. Vi skall se, att denna i viss mån är en öppen fråga, och en svår sådan, och på vilket sätt den är det.

         Men om man vill klargöra världen och söka undanröja mystifikationer, som ju i längden står i vägen för förståelse av världen, så kan man otvivelaktigt ge sig på begreppet ”kafkaesk” som ju – det håller alla med om - används lite slarvigt: man blir ju inte mycket klokare om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd ”kafkaartad”, om inte denne någon med ”kafkaartad” inte menar mer än t.ex.  groteskt+oförklarligt. Vad jag skriver här – i detta manus – är alltså mycket till för att lösa upp denna föreställning och föra sakernas tillstånd dithän att man kan få bort ordet ”kafkaartad” som synonym till något sådant förenklat och uppenbart felaktigt som ”grotesk+oförklarlig”, och få det till något mer substantiellt, och med en mer verksam, preciserad innebörd, med en klar genes. Då, om jag lyckas med detta, så har jag lyckats ”befria världen” ifrån en mystifikation och dessutom förhoppningsvis bringat ytterligare ”positiv” kunskap till världen. Kanske kan begreppet, genom en kantiansk revolution, få en mer solid innebörd?

         Detta kan jag uppnå, genom att svara på frågan: vad var det för författaren Kafka helt särpräglade? Man skulle då t.ex. inte längre kunna gömma undan t.ex. egendomliga samhälleliga tillstånd bakom ett oförklarligt begrepp, men måste faktiskt se till, vad som faktiskt ligger i det föregivet kafkaartade, t.ex. i en aktuell rättegång i en gammal f.d. sovjetstat, där rättssystemet uppenbarligen är genomkorrupt. Ty en genomkorrupt rättegång i en genomkorrupt stat har ju definitivt tydligare orsaker, än de vi kan ana bakom ”fallet Josef K.” inom rättssystemet i Kafkas Processen. Om man i dagens läge sätter epitetet ”kafkaartad” på en sådan aktuell rättegång, så har man i praktiken lagt en död hand över den, i en repressiv användning av begreppet ”kafkaesk”, stoppat vidare konstruktiv diskussion och analys, ty eftersom begreppet ”kafkaesk” inte - i alla fall inte än - har någon exakt innebörd, så är det inte fråga om någon analys alls. Begreppet spelar, i en sådan överförd bemärkelse, enbart på känslor, och diffusa sådana. Man skulle kunna undanröja förvirringen helt om man nu till äventyrs exakt skulle - till att börja med - veta vari kafkatekniken och Kafkas estetik består. Ty då får alltså ordet, begreppet, en innebörd som troligen inte alls är ekvivalent med vare sig ”grotesk”, ”hopplös”, ”absurd” eller ”oförklarlig” eller vad för konnotationer nu begreppet har idag, men något annat. Man skulle då kunna ta stöd i sin kunskap om stilen och i en mer reflekterade syn på begreppet ”kafka”, för att klarare se på vilket sätt den här som exempel tagna rättegången INTE är kafkaartad, samt också det sätt, på vilket den föreges vara kafkaartad.[3] Så är det en ganska angelägen demaskering vi i grunden har att göra med: som det är nu, så kan man i världen tro att det finns företeelser i verkliga livet av mystisk art, och att företeelser som liknar innehållet i Kafkas verk, bokstavligen är sådana som i Kafkas verk.

         Det är alltså, sammanfattningsvis, min uppfattning att vi inte kan ge begreppet ”kafkaartad” eller ”kafkaesk” en klarare, eller alternativ, innebörd, om vi inte reder ut hur Kafka bar sig åt för att skapa den effekt, som begreppet åsyftar.

Läs alltså: Kafka and the kafkaesque!

---

[1] Analogt med att benämna Strindbergs stil ”strindbergsk”. Oegentligt eftersom det blir svårkigheter vid översättning till diverse andra språk.

[2]  Efter George Orwell (xxxxxxx)

[3]  Jfr. Gert Nilson.

Kafka och klassikern.( Ny bok.)

                Man kan i ett sammanhang som det, som kommer att utveckla sig här, om Kafka, också erinra sig att  klassikern ofta står i centrum i romanens teori. Vad är en klassiker? . (  etymologiskt: ´klassiker´, av classicus, lat. ”första klassens medborgare”. ) Klassikern har så extraordinära kvalitéer, att den oftast - paradoxalt - tycks ha ersatt något, något som faktiskt alls inte fanns innan…. Vad är det för slags imaginärt tomrum, som är uppfyllt av Don Quixote, Cervantes´ mästerverk? Av Shakespeares Hamlet ? Eller av Kafkas Processen?  Ty vi kan nog kalla den en klassiker. Kanske 1900-talets klassiker par préferènce, och för mången själva bilden av den västerländska 1900-tals-människan. Denna Kafkas klassiker är ett "mystiskt" fenomen, i det att dagens värld knappt går att tänka sig utan Kafka: vi har till dels – ofta indirekt - formats av Kafkas Processen !? Klassikern speglar alltså inte bara historien; den är en del av den. Klassikern är en verkande kraft i historien.  

Kafka and the kafkaesque