Spännande avsnitt från min kommande bok om Kafkas Amerika.

  §9.   Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda.  Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!

      I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.). Karl blir då och då ganska så illa misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Karl blir misshandlad, inte bara av Delamarche. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K. och lantmätare K. ) hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan, förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda. Det brister - för ett ögonblick i Pollunderkapitlet -  för Karl: ”” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.” ^[1]

         Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu … en balkong. ( Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd.). Men Karl är i denna kravlöshet fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.:

                               ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.”^[2]

          När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet.( Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som barn blev utelåst på  – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong.). Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado.  Livet som en asyl.

        På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att här ingenting alls krävs. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong,^[3] skimrar här förbi som en absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. ^[4])

        Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd från, en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke?

      Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman, anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien.  Men … utgiven blir historien ändå, av Brod.

     Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning genom det absurda. Enligt dem Kierkegaardska tanken att räddningen, frälsningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det/vill det. I kraft av det absurda.) ^[5]

     Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen för Naturteatern i Oklahoma,  som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta teatervis, med  … Salvador Dali-liknande ^[6]teaterpodier, med flickor, utklädda i vita klänningar till änglar,  stående på podierna, där blåsande på trumpeter.            

      Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i det han säger till en ”ängel" ! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses.

     Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta. Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att blåsa bra…..

     Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund o. ursprung.

                      

---

[1] A., s.72.

[2] Ib, s.192.f.

[3] På balkar. ( Namnet ”balkong”s etymologiska grund. )

[4] Beisnner, 1958, ss.13f.

[5] Likt Tertullianus, av S.K. mycket uppskattad kyrkofader.

[6]  el. Gordon Craig. -  Jfr. Ekbom, s. 107.

Road to Prexezla.( Sheet music.)

Oanständig Jackelén

         Jaha, idag, den 17 April, förklarade ärkebispen att folk är mer religiösa än dom tror. Hon tar alltså ifrån gemene man rätten att definiera sig själv. Så har hon sofistiskt frågat folk vilken gud det är de icke tror på. Smått förvirrade har folk svarat. Så säger då, inväntande, Antje Jackelén, glatt:" Den tror inte jag heller på, Gud är inte sån."
        För det första är det alltid den som förespråkar existens av något som har bevisbördan. Sen är det givetvis en sanslös elakhet att få människor att ge en definition på det som nästan är hopplöst att definiera, även om man nu TROR. De mest skarpsinniga yrkesfilosofer och kyrkofäder och statsteologer har misslyckats.
       Jag tänker nu inte missfirma bispen på det sätt hon har gjort med andra. Det vore lätt, om man skulle sänka sig till hennes låga sofistik. Jag kan bara uttrycka mitt förakt. Vi lever idag i en tid när ideologier är mycket viktiga. Sånt skiter hon i. Hon vill bara vinna resonemanget och sätta folk på plats. Fy fan!

KIERKEGAARD INCOGNITO

                                INCOGNITO

        Kierkegaard avser, under det att han ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.
             Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?

                  Ett onekligen lärorikt problem.:

         Hur valde han detta att dölja sig själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv? Lärde sig S.K. något av att välja att dölja sig själv? Han valde om inte annat så att lära sig. Inte utan stor entusiasm. Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då? ( Resten, givetvis.)

 
                S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. Och en punkt. - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. Han skulle aldrig glömma den Punkten. Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl vad den upplevelsen är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, - och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den för honom kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna HEMMA i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen" – vad nu än detta var. Det spelar ingen roll vad det var, ty han själv var i alla fall säker på att det hindrade liv. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)-filosofen. Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) Ja, varför inte. Den kloke Michael. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! Han valde att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
                Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld.

       Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest.

    "/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for."

        Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..
                 Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.

      Sedan, när han snart – under en serie kriser - upptäcker att han inte kan leva, så är det det jaget han väljer att dölja. Och så är det det han visar. Detta förkrisjag är hans mytologi. Han har VARIT religiös. Så är religionen en del av mytologin. Men nu – i författarskapet, är det att han enbart är inkognito. Och det är hans ämne. Detta Att.

         Det är bland annat därför han blir så uppbragt när Goldschmidts Corsaren publicerar karikatyrerna av honom. Media krossar Kierkegaard. Han, Danmarks mest begåvade människa, har inget försvar mot karikatyrer. Allt annat går att försvara sig mot.

       Det var det enda han inte räknat med. Att någon skulle visa honom, ( "Det som kan visas kan inte sägas." Wittgenstein.) genom att rita en figur.

------------------------

Kaj Genell 2017                   

Pedofilen Franz Kafka?

     Kafka kände sig inte strikt bunden av trohetslöfte till den tålmodiga Felice Bauer under förlovningstiden, men träffade andra kvinnor. Under en resa till Riva i Italien, då han kände sig i behov av vila och ombyte, mötte han en 18-årig Schweizisk icke-judisk flicka, Gerti Wasner, som han omedelbart blev attraherad av. De hade roligt, "på kafka-vis" d.v.s. ”under lek”, och han diktade sagor till henne om kvällarna, som han läste upp för henne vid frukosten. De umgicks bara några dagar, men sådana affärer gjorde djupt intryck på Kafka. Som alltid tycks Kafka undvika en ”like” i styrka, - han söker sig ofta till unga flickor, - "ofarliga" sådana. I dagboken beskriver han ofta mycket unga flickors – ibland unga, ibland nordiska, pojkars - skönhet. En bok om pedasteri som Brod lånade honom fick honom helt ur sinnesjämvikt. Han jämförde då läsningen av sådan litteratur, något förvånande, förvillande, men även upplysande, med läsningen av … psykoanalytiska skrifter.  FK kan heller - fullständigt hänsynslöst - inte låta bli att nämna om mötet med schweiziskan i ett brev till Felice! Kanske upplevde FK vissa ”höjdpunkter” också i tillfälliga ibland helt asexuella närmanden; han var hämmad i sin sexualitet, och fann ibland mer nöje i att ha sina förhållanden i formen lekkamrat-lekkamrat. Och kanske var det så att han ofta fantiserade över sådana förhållanden. Han var den sorts man, som alltifrån unga år knöt täta vänskapsband med män, band som ofta varade livet ut. Han vårdade dessa kontakter väl, samt var förmodligen själv lätt att tycka om. Endast Ernst Weiss uttryckte uppfattningen, att Kafka var elak. Ofta föll FK mitt i sina romanser in i djup melankoli, vilket man kan se som tecken på en livslång depression. Så tycks han också – troligen omedvetet, och kanske av skräck - förflyttat mycket av den sexuella laddningen någon annanstans. 

        Nu har det, ganska nyligen, framlagts en hypotes av S. Friedländer,^[1] om att Kafka skulle varit i det närmaste totalt ointresserad av kvinnor, och att Kafka istället skulle haft en dragning till barn, av båda könen. Att han skulle ha varit pedofil. Skulden (!) – det genomgående draget, motivet, i Kafkas diktning  och skammen är härigenom s.a.s. ”given”, enl. Friedländer. Detta öppnar för ett plausibelt perspektiv av – tidigare för de flesta - oanad tragik. Det är inte ägnat att upplysa oss om FKs verks  värde eller struktur, men de bidrar till möjlig förståelse av en förutsättning för dem. Nämligen: döljandet av ett begär, och därmed en dubbelhet. Vissa konkreta motiv kan härmed upplysas, t.ex. den rika förekomsten av ”halvfärdiga” varelser i Kafkas texter, hjälpredor, unga pojkar och bråkiga flickor o.s.v.. Man kan tänka sig att Kafka hade en förkärlek för det icke-vuxna, det evigt tonåriga, liksom han själv, enligt utomstående, t.ex. förläggaren på Rowohlts, K. Wolff, påminde om en evig tonåring. Till Kafkas biografi bidrar Friedländers teori givetvis med åtskilliga tolkningsmöjligheter. Nu har dennes bok ännu mest ställts i kontrast till Brods beskrivning av Kafka. Om man ofta förbinder Kafka med föreställningen om masochism, så kan denna då vara sammankopplad också med någon sexuell avvikelse, just som pedofili, som delvis fick utlopp en sådan hållning. ( FKs intresse för Mirbeau och Masoch var betydande. Detta var i hans kretsar visserligen inte originellt, men ändå.). Det kommer förmodligen aldrig att kunna klargöras hur det faktiskt förhöll sig. Att FK tillsammans med de prostituerade under sina bordellbesök skulle ha ”levt ut” sina innersta fantasier, fått sina sexuella behov tillfredsställda är inte sannolikt. FK talade i samband med sin sexualitet ofta om sin feghet. Så är det nu mest troligt att Kafka, i en blandning av självplågerie, pansexualitet och flyktmässig sublimering, närmast ägnade sig åt vad Flaubert kallade, att ”knulla sitt bläckhorn”.

        Jag understryker ännu en gång att kärnan i allt detta, att Kafkas största kamp var den mot pedofilin, - och den naturliga implikationen: att mycket i författarskapet handlar om just detta -  är byggt på spekulationer.

---

[1]  i dennes bok Franz Kafka, 2013.

Sagt

Har man ingenting att säga, så säger man naturligtvis inte det.

En subteori hos Hegel.

      Det finns någonstans i G.W.F. Hegels författarskap - en passage, där denne påstår att man aldrig reflekterar, utan att man i reflekterandet har någon annan person, en Annan, i  åtanke. Detta kan vi här kalla: ”adresserat tänkande”. Teorin finns också hos andra spekulativa tänkare. Man reflekterar alltså aldrig, enligt denna teori, för att nu konkretisera detta, ensamt och riktigt ärligt, och gediget, utan att ha en tanke på en adressat! Man reflekterar alltså - för att generalisera – aldrig riktigt själv. Inte i den bemärkelsen, som vi i allmänhet har ... tänkt oss ,- med reflexionen såsom ett ensamt samtal med en själv, en sololoquia,  isolerat och rent. Man tänker - i varje särskilt reflekterande - enligt Hegels teori - ut något, såsom svar på en Annan(s) existerande. Ens favoritförfattare, eller tänkare, hade inte bara sina egna tankar för sig, utan det, som han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara riktat till en annan person, - och detta förhållande skulle ingen människa då aldrig kunna bli av med, aldrig kunna ändra på världs vis! Vi finner liknande uppslag hos den amerikanske språkfilosofen Charles Peirce. Här blommar hos Hegel således en "jagskepsis" och en determinism, helt skild från dennes övriga determinism. Detta skulle implicera, att det existerar en ursprunglig ”fatal dialogiskhet” i allting. Allt jag tänker, är tänkt för någon annan! Och jag är dessutom aldrig säker på vem det är! Jag är ju inte heller säker på, om jag söker en konsensus visavis min reelle läsare, eller min ”verklige adressat”, eller om jag konfronterar denne. Hur var det med Kafka, om vi nu experimentvis menar att det ligger något i denna teori? "Mitt skrivande handlade bara om dig!", menade Kafka själv, syftande på sin far. [1] Var det så, eller var allt skrivet till någon annan, kanske till Anna Pouzarová, som Rieck tror? Ty vad kan man själv veta? Vem är herre i eget hus? Var allt Søren Kierkegaard - för att ta ett annat exempel – skrev, skrivet till hans far, eller månne - som han själv hävdade - till Regine ( Olsen ), hans ungdomskärlek ? Eller till den första kärleken, Bolette Rørdam, eller till … den äldre brodern, Peter? ( Ty Peter var helt visst beundrad av S., jämte fadern, Michael. Kierkegaard fruktade mest av allt i världen ensamheten, men sökte den också. Dansken tycks extremt monologisk, - men allt skrivet måste, enligt Hegels teori vara riktat till någon, - eller kanske till något.  Det kan då inte vara riktat till honom själv, inte heller till ensamheten, - men väl till Gud, eller kanske möjligen till tomheten, i fruktan för ensamheten själv? ). Freud skrev förmodligen, gissar jag, inte alls till sin far, Jakob? Eller? Var allt ändå skrivit i revansch mot förolämpningen mot fadern, den berömda ”rännstensincidenten”? [2] Varför var nu nasiologen ( nässpecialisten ) Fliess så viktig för Freud? Hur viktig var han, som Annan? Var Freuds skrivande riktat till hela världen o.s.v., o.s.v.? Denna teori, både rimlig och orimlig, som är grundad i ren spekulation, och icke det minsta verifierad av fysiologer eller psykologer, har ju som teori extremt vida implikationer: främst den: jag KAN helt enkelt inte tänka själv!  Ty allt tycks - enligt denna teori - vara ett slags svar på vad en annan person står för, eller har stått för. En replik.  I en oändlig radda svar, en evig dialog.[3] Då blir ju i så fall min nutid, i alla fall i en bemärkelse, en parodi på mitt förflutna, och min tankefrihet är en illusion. Och det första yttrandet, det man reagerar på är för alltid förlorat i historiens töcken, i en avlägsen forntid.

---

[1] BadV, s.148.

[2] Då Jakob Freud blivit knuffad av gatan av en av de rike gentlemännen från Wiens jetset. För att JF var jude.

[3] Jfr. här den s.k. dialogfilosofin, och där t.ex. Martin Bubers Die Dialogische Schriften.