Kafkas Amerika. Kap VI. Paraply mot glömskan?

           I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij, - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under denna tillbakaväg ner i fartyget.

            Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker detta beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för någon begrundan eller ånger. Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles gräsligt ödesdigra i detta främmande land.

            Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet till Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt få invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man närmast anse som en hädare och hedning.

            Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en främling.

     Senare i Amerika, i Pollunders villa, - kap.3. - kommer Karls handlande att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt!

       Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär Karl i fortsättningen en mössa på huvudet,o ch det visar sig ju att mössan som herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen mössa av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin paraply, samtliga sända till Pollunder av Shubal.

            Karl  har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sannolikhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en djupare, omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i dunkel.

            Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i all sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla?

            Själva glömskan – må vara då av bara ett paraply – oroar. Varför just nu, när man skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar immigranterna.

           Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predikament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.

           Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren.  Ett memento, en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om väldigt stora dynamiska system.

            Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk. All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. Ty Censorn är en perfekt varelse, allvetande och klok. ( Men såsom allvetande och klok kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan skolastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara universum, är omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar man under. Man orkar inte ta ett steg. – Mr Know All är en tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i detta ämne.[1] )

             Det är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det att alltid vara observant på sig själv. Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj.

            Ett paraply mot glömskan skulle nog sätta krokben för oss.

            Många filosofer, såsom t.ex. Franz Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet.

---

[1] Mr Know-All. (1924)

Kafkas Amerika. del V. Paraplyn.

 .            ”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han / FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.”

                         ( Kafkas vän och älskarinna Dora Dymant ur ett av hennes brev till M. Brod.)

         

             Vi har i Franz Kafkas ofullbordade pikareskroman  Amerika en beskrivning av ett förlopp av insikt, - d.v.s. vi har en ”uppfostringsroman” - interfolierat med små öar av glömska, och genom att iaktta och tolka det dialektiska förloppet mellan glömska och hågkomst kan vi komma närmare huvudpersonen, Karl, och samtidigt oss själva, vår sanning och vårt egets minnes funktioner.

           Så har vi inte väl introducerats till den sextonårige Karl Rossmann och till dennes öde av att ha blivit förförd av ett hembiträde, för att sen bli ivägskickad av sina ”olyckliga föräldrar” från Europa till Amerika och följt Karl med båten som passerar frihetsgudinnan, vars svärd sticker upp ”på ett nytt och slående sätt”, förrän det nu händer att vi erfar, när vår hjälte just skall gå iland i frihetens land, att denne, som föses med av en stor folkhop och likaså funnit en emigrantkamrat vid namn Butterbaum, plötsligt kommer ihåg, att han glömt sitt paraply nere i det gigantiska skeppet.

          Vi blir informerade om en glömska, en glömska som ändrar skeendet. En determinerande glömska.

          Generellt så kan man finna ett sådant glömske-grepp, ett sådant glömske-skeende i mängder av bättre och sämre romaner: att någon då låtsas glömma bort något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för att ”hämta det”…, och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade inför tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på minst två sätt. ( Den kan givetvis vara en ironi över glömskan.)

          Antingen ( A.) har Karl verkligen glömt paraplyet, eller så (B.) har han avsiktligt lämnat kvar det. Låtsats glömma det. Till yttermera visso kan man misstänka berättaren – id est : Kafka själv – för att i en ytterligare tvetydighet ställa oss ovetande i det om detta nu är ett klassikt berättargrepp, eller om det är ”hårda fakta”. ( Samma sak sker i inledningen av Processen. ÄR verkligen Josef K. helt oskyldig, som det sägs av någon i inledningsmeningen? Eller bara ondskefullt förtalad. Kanske av Fru Grubach. )

           Intressant är här att det glömda paraplyet har gjort så stort, ja rent av emblematiskt, intryck på vissa läsare att Karl blivit förknippad med ett paraply. Han tänks MED paraply.

           Paraplyet, accessoaren, ( det som är fäst vid en ), fäster Karl i verkligheten.

           Om det är en psykopatologisk glömska – d.v.s. orkestrerad av Censorn, den föregivet allvetande - och om både glömmandet av paraplyet och sedan lämnandet av en koffert  ( väska ) är en omedveten handling, den koffert han aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti. I maskopi med sin hjälte förhåller sig berättaren här tyst och låter Karl - med fullständigt obekymrad min - lämna sin väska på däck bland alla emigranter – hos den nyfunne vännen, Butterbaum, som beredvilligt står och vaktar den - för att Karl nu skall uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply, som glömts där.

           Vad som kanske i realiteten nu uppenbaras och förborgas, mitt under redogörandet för glömskan, det är ju måhända det, att vi inte riktigt vet, än, vad det var för ångare Karl kom med, vem personen Karl är och vad hans värld varit innan han steg iland i det Nya Landet. I ihågkomstens  och glömskans följd kan vi nu primärt få en smått fantastisk inblick i mycket (!) genom de händelser som utspelar sig i ångarens buk. Glömskan - här av ett paraply - skulle alltså kunna ses som en välsignelse, då den sannerligen bringar åtskilligt i dagen.

      ( Här kan vi nu bara erinra (!) om att hjältefiguren Josef K. i Processen inte är särskilt glömsk.)

---

        Vidare kan här då eskaleras: Paraplyn är ett SKYDDSREDSKAP, medan kofferten är ett bevaringskärl. Paraplyn motar bort, men kofferten omfamnar. Och Karl glömmer dem båda, först skyddet sedan bevarandet. Minnet är i sig ett bevarande, glömskan är i sig ett skydd.

        Paraplyn är givetvis också en liten prydnadsdetalj och en markör, att man inte tillhör samhällets utstötta och helt obemedlade. Man har, vid bärande av ett paraply, alltid en VISS status. Åtminstone ett parapåly. Kafka kände, vad vi vet, inte alls till Chaplin, men vui kan anta att Kafkas Karl är utrustad med paraply för att skilja honom från tiggare och luffare, medan ju Chaplins figur, som är luffare, från tiggarens sida söker med paraplyn raljant ange att han inte är vad han är.

Kafkas underbara konstgrepp

    Diverse exklusiva berättartekniska konstgrepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika.

        Vi har passagen i fjärde kapitlet där Karl tillfälligt lämnar Robinson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska.

Karl ropade, sig själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern:

   ””Hör på en gång för alla, om ändå någon av er ändå skulle ha fotografiet[1] och ville komma med det till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ropade han med en stunds mellanrum: ”Jag är fortfarande kvar!” Men inte ett ljud hördes till svar, blott en gång rullade en sten nerför sluttningen, kanske av en tillfällighet, kanske som följd av ett förfelat kast.” (A. s.103.)

---

[1] Föreställande Karls föräldrar.

Drawing on wall

Drawing

Kaj Genell. Teckning i tusch.23x20 cm. Pris 5000 SEK.

MUSÉUM. Caput II

                                                    MUSÉUM. 

                                                  Caput II.

         Locatelli och jag befann oss i kapprummet, dit inga andra sökte sig, eftersom de flesta människor i ankomsthallen ju var inriktade på att ta sig genom svängkorsen och förbi biljettmaskinerna och in i muséets utställningslokaler, där ju tavlorna bevars fanns. Så vitt man nu visste och förstod.

        Kapprummet tillhörde de delar av muséet som undgått restaurering. Ja det var skäligen slitet, och dessutom hängde här i långa rader, dubbla rader, kvar gamal kappor och rockar från folk som varit på muséet genom tiderna, men som glömt kvar sina ytterplagg. De hade även i vissa fall, syntes det, glömt sina paraplyer, sina bottiner och även här och där diverse påsar och även några små dragvagnar.

       Till skydd mot allt larm ute i entrén, som ju är en gigantisk marmorhall, så tog vi oss för att träda in bland kapporna för att där skapa oss ett litet rum som var tyst nog för att vi skulle kunna samtala obehindrat. Att detta behövdes, det var vi båda medvetna om, ty vi hade, vår vana trogna, inte några biljetter och hade inte alls för avsikt att köpa några heller. Så vad vi nu skulle göra upp var en plan för att ta oss in utan att betala.

       Smitandets konst är ädel, och den är tillika lustfylld. Således var det under ideliga leenden som vi framlade våra funderingar för varandra om hur inträdet skulle åvägabringas.

      Här måtte nu en högre makt ha njutit så pass mycket av vår godhjärtade glädje att denna makt beslöt att träda in i handlingen. Ty vi hade knappt öppnat munnarna förrän vi hörde ett gigantiskt brak. Braket skakade byggnaden något och vi rusade fram ur kapptältet och fann att en del av golvet gett vika i kanten av entrévången, rätt långt bort ifrån där vi stod. Två människor hade följt med och man såg nu endast deras festklädda överkroppar ståendes käppraka upp ifrån en lägre nivå, dit golvet således flyttats.

       Här behövdes nu inte mer list. Locatelli och jag gick beslutsamt mot strömmen av nyfikna människor som med sina telefoner skulle fotografera golvraset, och bara en minut därefter befann vi oss bakom en staty på våning två.

Underifrån, nere vid entrén, dit vi inte längre kunde se, ropade securitasvakterna hetsigt: Hugg i! Lugn! Alle man vänta! Det blir er tur!

        Då hördes en gäll kvinnoröst:
-         Rasar det mer??? Kan det rasa mer???? Kan det vara ett terrorist dåd?
Nu hördes ett mummel och en mängd spring. Folk lämnade nu byggnaden och securitasvakterna ropade: öppna dörrarna, och det dröjde inte länge förrän det blev alldeles tyst i muséet så när som på skotramp från vakterna och dessas spekulationer kring hålet i golvet. 
 -         Vi låser. sa vakterna. Efter att de konfererat med en militär utanför så gick man till biljettflickorna och sa att muséet måste stängas p.g.a. golvras.
      Locatelli och jag drog oss in i en nisch bakom en gigantisk byst föreställande Julius Kronberg med palett och kunde se några vakter från de övre planen släntra ner mot entrén, för att således långt i förtid avsluta sina pass.Vi undgick upptäckt och kunde således förmodligen ostörda kunna hela dagen betrakta målningar ifred och ostört. Vi trodde inte att man alls skulle komma igång med att laga golvet samma dag som det fallit ner, men att på sin höjd nån ingenjör och nån byggmästare skulle komma för att inspektera det inträffade. 
-         Inte helt fel. Sa Locatelli, vars små tjyvögon lyste i halvdagern medan vi tog oss fram bakom den djupgröna statyn och sökte oss mot den trappa som ledde oss ännu längre upp i det olycksdrabbade muséet.