Teckning.

Skoternedskitning.

Gunnar Adler Karlsson skrev 1979 att det nog snart skulle finns flera skotrar än renar i Lappland. Detta har alls inte skett. Det finns c:a 170000 skotrar i landet, men renar finns det c:a 200000. Men givetvis, renarnas antal sjunker. Snart har han rätt. Måhända vore nu saken bättre om man både hade färre skotrar och färre renar. Det beror på vad man vill. Jag tycker vi skall vårda människor och djur. Belasta planeten lite mindre.
Intressant nog.

Götet duvor

Göteborg

Prosastycke.

          Senare på kvällen denna dag låg den smala gatan utanför Roberts och Marets små våningar ganska öde. Abrovinschgatan. Trottoaren längs med gatan löpte utanför i båda väderstrecken till andra portar i huset, och gatan tjänade även som parkering åt en lång rad med personbilar av modernt snitt, vilka stod utmed kanten på en vidsträckt gräsmatta, över vilken alltså både Robert och Maret hade utsikt från sina balkonger. Få människor i husen utefter denna gata hade sina balkongdörrar öppna. Det var ju ännu bara april, dagen var mulen, klockan var sju på kvällen och det var en snål nordvästlig vind. Gräsmattan stöp ravinlikt ned mot ytterligare en gata, eller en väg, som, upplyst av en serie gatlyktor med vida skärmar, som gungade i vårvinden, i en svag både ledde ned mot en villastad, där människor som hade det lite bättre ställt än Robert och Maret bodde.

           Ett fåtal människor rörde sig uppåt och nedåt längs trottoarerna som kantade den bågformade vägen, många på väg ned mot snabbköpet, andra på väg upp från detta, med papperskassar i händerna, fullproppade med diverse matvaror. Andra människor, som rörde sig lugnare var ute med sina hundar. Det var mest små hundar, och det var mest hundarna som stod för observansen i grannskapet. Deras blickar for hit och dit, inte för att de hade någon så särdeles god syn, men de lyckades alltid, samman med sin hörsel och sitt luktsinne, samt sin allmänna känslighet, skapa sig en så god bild av läget i denna trakt, att dessa, stretande i sina koppel, var goda markörer beträffande vad människorna omkring dem borde iaktta för attityd ifråga om vaksamhet och säkerhet. En del hundar såg givetvis ut att enbart ha det tråkigt. De stirrade tomt framför sig. Men också detta kunde man se som något uppmuntrande, som människa och boende i stadsdelen. Överhuvudtaget så såg hundarna till att man inte missförstod nånting, att man inte missförstod alltihop kapitalt i all fall. Ty att missförstå på det sättet fanns det ju ingen anledning att hundarna här skulle göra, eftersom de var allihop totalt renons på kunskap. Även detta sista var ju, om också inte i sig, så i det stora hela mycket lugnande.

     På detta sätt kunde man i området resonera. Även om givetvis inte alla gjorde det. Eller var medvetna om att de på ett sätt gjorde det.

     Dagen var alltså nu här snart slut.

     En hundägare, jag tror hon bar namnet Gottfalksson, runt de 35, en liten smal skinntorr kvinna i vadderad fotsid rock, tränade i halvmörkret sin hund att lyda. Hunden förstod absolut inte varför. Inte de andra hundägarna heller. Ty hon hade inte minsta dressyrtalang. Aldrig hade hon lyckats lära hunden minsta kommando, nej, hunden drog sig i alla sammanhang undan och så gjorde nu de andra hundägarna också. Man var rädda att bli förknippade med denna totalt misslyckade matte, som ändå, det måste man tillstå, med ett enastående mod, kväll efter kväll genom kastande av pinnar, rop och drag i kopplet försökte och försökte få hunden, en beige Cocker spaniel, att förstå vad den hette.

       Nu hade hon emellertid efter hand börjat se så olycklig ut, att några av de andra, som kom där med sina hundar och utväxlade ord över sina djur, som de i låtsad tanklöshet låtit trassla in sig i varandras koppel invid lyktstolparna, beslöt att i samlad trupp och samförstånd ändå inleda en konversation med den unga damen i svart, och så hände det sig denna kväll, att tre hundägare skred fram på gräsmattan utanför Roberts och Marets uppgång, för att försöka tala den olyckliga till rätta. De var laddade med goda råd, och hade en samlad erfarenhet av hundratals dyra timmar på hundkurs. Fröken Gottfalksson uppfattade dock närmandet som ett hot. Det var ju inte så konstigt. Hon hade ju sett alla deras blickar, noterat de böjda ryggarna, tisslet, blickarna, de alltför hårda knoparna om bajspåsarna. Således böjde hon sig snabbt ner, tjostande, ty hon var inte helt frisk från en utdragen vinterförkylning, grep tag om den kraftiga långhåriga hunden och med denna i famnen rusade hon så bortåt änden på huset, där hennes uppgång låg, Nr.10, men halkade på något och föll mot sidan av en röd Audi, studsade och trillade raklång i rännstenen intill bilen och blev liggande, medan hunden, som slitit sig lös, rusade iväg längs gatan med kopplet och ett i grönt blinkande cykellyse, som var anbragt ungefär mitt på kopplet, slängandes smattrande efter sig.

        Nu blev det i vårskymningen ett liv på gräsmattan! De tre hjälparna rusade mot den stackars kvinnan och skrek åt varann. En bil stannade på vägen, och bussen från stan som kom stånkande i motsatta körfältet bromsade in. Passagerarna började t.o.m. ta kort med sina mobiler. Ni vet hur folk är!

       Det blev alltså ett Herrans liv! Ja, så mycket att Robert, som nu satt med kaffe och såg på ett TV-program om isbjörnarna på Arktis, och som för en stund sen ställt balkongdörren på glänt för att kunna tänka bättre, reste sig och steg ut på balkongen.

Ur Señor Gaffle och andra historier. Kommande verkstil av K. Genell.

I DET TYSTA.

 

[ passage ] Maret kunde inte sitta still framför TVn. Hon längtade alltid efter någon bedövande substans, helst en kraftig. Just som den kända skaldinnan Kristina Lugn, som Maret beundrade vådligt, hade Maret tidigt råkat få sin oro lindrad tidigt i livet genom Librium. Denna substans fanns inte längre att på världs vis få tag i. Den hade utgått ur sortimentet i Sverige. Allting som Maret gjorde, var som i ett dunkelt minne av hur fint livet var med Librium. Så irrade hon omkring i den lägenhet hon levt i i femton år och sökte den bästa möjliga tabletten eller tablettkombinationen. I garderoben hade hon tre ICA-påsar med tabletter, tablettburkar och lösa kartor med olika tabletter. Många mediciner var gamla och utgångna. Hon tittade lystet i vrårna i garderoben, spanade med en ficklampa. Hon andades tungt, och sökte tyst och länge. Såg på tablett efter tablett, burk efter burk. När Mia, hennes älskade, någon gång hade påpekat att hon inte hade någon distans till detta letande, log hon bara som hon inte hade hört, men medgav detta.

       Det fanns emellertid ett annat sätt att se på Maret. Det användes också av Mia då och då. Maret hade ingen självförståelse, och inget intresse av att skaffa någon. Hon var ett naturligt medium, eller ett onaturligt, medierat medium. Med detta kan vi mena att hon på ett omedelbart och kraftfullt sätt processade sin verklighet och sina känslor och såg till att de utan vidare spisning blev till poesi. En gång nerkastade var dessa Marets rader orubbliga. Absolut poetiskt gehör, brukar man tala om. Men Maret var såsom en stor bronslur varigenom livets ljud och bilder vandrade, dess lukter och dess känslor och sen rakt ner på ett papper genom en penna. Hon ägnade de skrivna raderna inte minsta tanke efter det var nedskrivna. Sen väntade nämligen nästa rader på att skrivas. Jo, hon kunde läsa dem högt vid de små festerna. ( Fester=supegillen.)

Ja, hennes intresse för poesi var till den grad naturligt och oreflekterat att hon inte kunde skilja den poesi hon själv skrivit ner på sina lösa blad eller i sina anteckningsböcker, inköpta i Pressbyrån, från de dikter hon kopierat in på bladen och i dessa små häften för att hon tyckte om dem. Hon skilde inte ett dugg på poesi av andra och sin egen. Hon såg inte någon skillnad på poesi och poesi. Hon levde i den vackra värld, där allt vackert är vackert, om det nu än är skapat med Librium eller utan, med rödvin eller utan, om dess skapare är död eller levande, från antiken eller från Göteborg.

     Bakom Marets breda panna, och ovan hennes buckliga näsa, där fanns det en hel och en för allom okänd värld, som bara var tillgänglig på det där märkliga viset, att den avslöjades genom dessa rader nedskrivna medan hon satt på huk vid soffbordet i en paus, en liten tidsstilla mellan tablettsöken. Som för Jane Austen, så kom allt till vid kaffebordet.

    Ack, om nu dagens offentligt verkande poeter blott haft ett uns av denna oförblommerade fräckhet att icke bara på detta sätt kunna, men även så lättsinnigt blott idka, och dessutom abolut ingenting däröver orda! Då mina damer och herrar! Och om nu Maret hade fått något publicerat! Men nej. Så blev det inte. Hon tillhör de som hemligen levt. Dessa är ju det stora flertalet. Men just hennes tysta röst klingar såsom en av de vackrare, ohörd bland de ohörda. Hon är en dånande Tystnadens kanon! Okonstlat bar hon sin talang. Hon var aldrig pretentiös. Givetvis. Hon hade inte ens startposition för att inta preciositetens pose. Hon hade omärkligt passerat alla möjligheter till att inta poser och alla tillfällen att framstå, Allt hon gjorde var att presentera ett resultat av en brand i hjärtat på ett skrynkligt papper, eller en brödpåse.

Vad man nu lär av detta. Jag lär mig ju det, att jag har träffat henne. Jag har läst dikterna. Jag kan vittna. [passage]

 

(P.S. i dec.2018. Detta avsnitt infogades sen i romanen Pistolen (BoD).

  

Kapitel i en oskriven roman

Natt på tåget.

Jag vaknade emellertid snart. Dunket mot rälsen var ovant, och jag kände mig ensam och aningen övervakad av de tre ( trots allt ) sovande. Nästan omedvetet smög jag därför ut ur sov- och in i sittkupén iklädd min kostym - ty alla sov på galonslafar här, med kläderna på, som i couchettevagn. I sittkupén var det släckt och endast månen lyste glimtvis upp eller någon förbipasserad lykta. Då såg jag att kupén icke var tom, utan att här fanns den blå damen, damen som gråtit så hysteriskt över mig och min föregivet högt talande dröm tidigare.
Nu satt hon tyst och såg ut i natten på södersidan av tågvagnen. Hennes ansikte var blekt och allvarligt. Håret svart och kortklippt. Mittemot henne var alltså en tom sits och jag slog mig ner där utan att fråga, annat än lite ... med blicken.
Vi satt länge tysta och såg ut i natten.
Det slog mig ju genast att hon visste betydligt mer om mig än jag om henne. Ty jag visste ingenting alls om henne.
Hon tänkte tydligen samma, för hon sa rätt vad det var( på ryska, som var det gängse språket i denna vagn ):
- Själv är jag minsann inte Guds bästa barn heller.
Att kommentera detta tyckte jag för ögonblicket var lite svårt. Och en närmare analys av denna lilla mening avslöjade ju en hel del. Det uttryckte en skepsis gentemot mig i all sin föregivning generositet. Hon hade varit vittne till min dröm och ansåg uppenbarligen att folk med mardrömmar inte var "Guds bästa barn". Och av tonfallet att döma , så gick det inte att lita på såna, och hon tillhörde själv dem man avgjort inte kunde lita på. Därför var det ju också meningslöst att inleda ett samtal, det tycktes uttalandet raskt förmedla. Så om jag nu sade emot, eller frågade "Hur så?" eller sade något likgiltigt som "Det är svart såsom natten därute.", så skulle det vara att motsäga henne och hennes visdom. Ty det var ju erkannerligen sant, att folk med mardrömmar hade problem, och folk med problem är ju upptagna med dessa och har det alltså svårt med att förstå andra och man kan alltså inte lita på dem. Och jag var själv heller inte säker på att jag var intresserad, genuint!, av den blå damen ( hon var väl runt 35 ...).I brist på idéer och lust att lära känna henne, och likaså något förolämpad, så valde jag att sitta tyst.
Men det var tydligen ett val som retade upp henne ordentligt.
Efter bara några minuter såg hon ilsket på mig, tände den lilla lampan över sitt huvud och sa, i det hon böjde sig fram över tågbordet:
- Du ska inte tro att du är något, bara för att jag grät. Det var av medlidande!
När hon nu tänt lampan såg jag också att det låg en bok framför henne, och man såg i ljuset tydligt titeln på den:
"Totalité et infini".
Detta hon sa om medlidande var givetvis lögn, men en så vacker tanke, att jag nu inte kunde annat än småle. Ty medlidande var jag inte bortskämd med. Och det var som om hon anat att blott nämnandet av detta ord skulle förföra mig, vilket det till dels också gjorde. ( Kvinnor är- som män vet - listiga djur.)
- Läser du? frågade jag, och i och med detta hade jag gett mig in i något, som jag visste enbart kunde sluta på ett sätt. (Varför i helvete kunde jag inte hålla tyst??? Ibland är att tala att utföra en sexuell handling.)
Hennes hand låg nu redan på min och vandrade sedan upp på min glänsande kostymärm.
- Ja, sa hon med hes röst.
Då - som av ett mirakel - hörde jag ett buller bakom mig och snart dök doktor Ivanov upp och satte sig intill den blå damen ( - inte intill mig alltså). Damens hand försvann till totaliteten och oändligheten, d.v.s. boken. Ivanov hade räddat mig. Det visste han liksom om, men såg nog saken på ett något annat vis:
- Jaha…. och här talas det filosofi?
- Nja, sa jag. Vi kunde inte sova.
Här protesterade nu damen livligt, ty det jag sagt kunde ju uppfattas som att vi legat och sovit tillsammans tidigare, eller något ditåt. Jag hade i alla fall förolämpat henne och hon sade, återigen lika listig, görande sig intressant:
- Jag sover aldrig på transsibiriska järnvägen!
Det lät som poesi.
Nöjda applåderade Ivanov och jag också denna replik.
- Ha! sade doktorn och tog fram sin pillerburk, eller tydligen en annan pillerburk, ty han bjöd laget runt:
- Får det vara ett ilskepiller?
- Jag missbrukar inte. sade jag kort och blev nu allvarlig som en präst.
- Vad är det för piller? frågade blå damen nyfiket.
- Man blir glad av dem….
- Lever ni på piller? frågade jag, och släppte lite på min värdighet.( Bara för att få svar.)
- All glädje utan piller är konstlad glädje! bullrade doktorn och tog snabbt två piller, medan vi - naturligtvis - avböjde.
- Och ni är doktor!! sa damen.
- Igor. sa denne, dymedelst presenterande sig.
- Valerie. sa damen.
- Valerie? sa doktorn.
- Jean-George. sa jag.
- Jean-George! sa doktorn.
Så blev det tyst. Vagnen dunkade på och svajade lätt på den ålderdomliga rälsen. Jag log och damen lyfte upp sin bok och Igor inväntade med slutna ögon effekten av pillren.
- Jag skall säga en sak, sade jag med låg röst: "Tänk vad man kan bli berusad av lögner… tata, säg inget, jag skall förklara…!"
De båda andra satt med slutna ögon, troligen önskande sig bort , var och en till sitt paradis.
- En lögn är som en dörr, en nyöppnad dörr. Ty, om jag säger :"Det finns inget tåg!", då är allting så fritt och spännande. Ty , vad finns då. Vad finns när existensen rubbas på detta sätt, så ofattbart fräckt genom en uppenbar lögn? "Det finns inget tåg!" ,- det är bättre än något piller i hela världen. Det botar allt, - särskilt om man sitter på ett tåg…
Nu såg de båda andra intensivt på mig, som om jag vore galen.
- "Det finns inget tåg". sade damen eftertänksamt och smekte nu totaliteten och oändligheten med sin liljebleka hand. ( Smalare o vackrare än Barudas .)
- "Det finns inget tåg", sa Ivanov, vars tabletter nu börjat verka.
- Det finns inget tåg. sa jag, likt en österländsk meditationslärare. Jag mässade detta några gånger, för att få de båda andra i stämning. Och vad det såg ut, så lyckades jag. De log, och det var som om en dörr öppnats. Av en märklig lögn, som de ju alls inte trodde på.
Nu var goda råd dyra, ty jag kunde inte länge tyst behålla dem i mitt grepp. En fortsättning måste följa. Alltså sa jag:
- Erfarenheten av icke existerande tåg är att de är eviga.
- Nää. sa Valerie. Hon satte båda händerna runt sitt nu rodnande ansikte. Ni är inte riktigt klok!
Jag hade alltså missbedömt åtminstone en av dem, Valerie alltså, och nu var situationen helt katastrofal.
- Det finns inga tåg , som inte existerar. sa jag , nu med en annan, en barskare röst.
- Nä, just det! fyllde Igor i.
- Nä, det vet jag väl, sa Valerie, det är ju därför han e galen!!
- Men läser ni den där boken ni har framför er? frågade jag ( undvikande att helt utnyttja det löjeväckande i hennes argumentering.)
- Ja.
- Men då vet ni väl att ickeexistensen måste vara evig.
- Jag har inte hunnit så långt än. sa Valerie undvikande, som nu var på väg att börja gråta igen. ( Alls inte av medlidande.)
- Ta ett piller! sade doktorn och makade sig närmare det lilla odjuret i blått.
- Tack! Hon tog ett piller och bad mig hämta vatten. Jag gjorde så.
- Förlåt mig , det är mitt fel allt. Jag blir ibland poetisk på natten….., urskuldade jag mig.
- Jojo. sa doktorn med ett skälmskt leende. "Ni är ingen vanlig man inte. Med mardrömmar och poesi och filosofiskt skitsnack!!!!"
Detta var ju rena rama sanningen, och så slogs liksom dörren igen för vidare samkväm. Och var och en satt nu och såg ut i den svarta sibiriska natten, som om inget hade hänt. Damen och doktorn log svagt. Jag satt sur kvar intill morgonen bara för att bevaka dem, så att inget mer spännande skulle kunna hända. Det bekom dem inget, ty pillren var alltför starka.
Så fick jag ensam läsa igenom ett kapitel i Totalité et infini av Emmanuel Lévinas. Det gjorde jag enkom för att träna inför Parisvistelsen. Hela boken var full av strunt. För mig kunde det lika gärna vara kinesiska. Själva morgonen kunde också när den kom vara på kinesiska. Jag förstod inte att den kom. Det var så lite jag förstod, nästan ingenting - av ren utmattning, tror jag.

Doktorn och damen njöt dock natten igenom av något okänt.