Censorn och personen.

              Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är.

           Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, - den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning - har också den möjligheten att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag ( en ”genomreflekterad” ) är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats.

          Glömskan kan man komma runt med diverse tekniker. Vi vet alla hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då blivit vad man brukar kalla icke-autentisk.

          Glömskan, Censorns Abwehrmechanismen, avvärjningsmekanik,, utför väl sitt nödvändiga arbete, men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott.

          Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, ( detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet nämnde i ett förord till en av sina berömda klassiker ) ställs nu inför en serie principiella problem:

1.     Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. )

2.     Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.)

3.     Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.)

       Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta.

            A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor ……

            Eftersom nu Sanningen ofta bygger på Skepticism, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutionsutskott aldrig skulle kunna finnas och komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför tror vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

            Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja.

            Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen.

            Det som döljer och det som uppenbarar.

            Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara.

           Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där censorn har. Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett kollossalt minne, just som vi själva. Dessautom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

            Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod att – på grund av den utslagna tanden, och den misslyckade skolstarten -  för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten försteklassare.

            Vi kan resonera om saken. Säg att Herr C. noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet P. ( som i ”person” ). Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn tål detta, men inte P.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen.

            Sen tycks C. tänka: men okey, om nu P. vill veta vad som hänt så kan P. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jag suddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt. Jag låter P. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får P. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart.

            Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”.

            Denna invändning skulle då innebära att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet! Herr C. är i själva verket en … tragisk figur. Herr C. städar, och han kan inte annat.

tankar

Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt tål. Hon har ju alltså inget intresse av kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, d.v.s. ett maktmedel. Ordnad kunskap. Självets kunskap är alltså makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Men givetvis: om något inom en värnar om en, skyddar ens SJÄLV, så är det ju bra. Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. Just en omväg är det, eftersom det skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller religiös instans, gjorde som någon annan sa. En genväg, en väg som gick utom den egna insikten, skulle därför vara falsk, ge ett falskt resultat. Kierkegaard skrev vitsigt att livet var en omväg, en omväg runt hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda människan i relation till dess tid, dess gemenskap, och den är en relation även till den egna kunskapen.

           När vi växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt relativa närvarande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi, avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism. Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti denna glömska, liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans. Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv. De flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi faktiskt inte kunna hålla oss vid liv.

          Ibland kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till dessa relativa Själv – kortare, och möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor når insikt om sin ( högst föregivna ) autencitet, ( autencitet betyder ju just ”självhet” ) enligt denna föreställning om Självet, men många får se sig i grunden besegrade av sin Censor, som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt tomt. Men bara nästan, säger den som skriver romaner

Om vi helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva. Detta är en fascinerande tanke.

Men det är visst och sant att det finns människor som inte aktar mer på sitt själv än att de sitter hemma och leker med sin Censor.
---
 

        ”Farbror läser mycket. Säg mig, vad är det egentligen, enligt farbror då, som gör litteratur så högtstående, till den ädlaste konstformen, jämte musiken?”

        ”Säg inte farbror. Säg du!”

       ”Ja, men detta med litteratur. Själv läser jag inte mycket. Jag orkar faktiskt inte. Jag har inte nog med energi.”

         Herbert  lade sin bok på ett litet sideboard och satte sig sen tillrätta som inför ett längre samtal.

       ”Litteratur är att sätta raffset på verkligheten.” sa Sprättman och lutade sig sen meddetsamma tillbaka i stolen, som var hög nog att stödja huvudet, och föll sen i djup sömn, mitt på blanka förmiddagen.

      

Diamanten

Kapitel ett.

Ängsmarkerna låg blöta efter gårdagens och nattens regn. En hare vände plötsligt öronen i skogsbrynet och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över slätten var, trots att den var grå, genomlyst och skimrade. Den välvde sig stor, tyst och blänkande över det gamla herresätet, ett gult schangserat trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt. Godset hette Barkholm.

       Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart kom en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Portlandslätten. Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som alltid bringat välstånd till denna del av landet, ryckte bort till och med helt friska löv från aspar och lindar, och över himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln groteskt fram. I den saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de små över städerna som omgärdade det flacka Portlands slätter i söder och norr.

Barkholm låg vid sidan av flera andra små gods och storbondgårdar av modernare snitt. Landskapet var bara här och där uppodlat.

I skogspartierna tryckte sig vildsvinen tillsammans inför ovädret. Harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod darrande med sina spröt i halvljuset, och sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna. Biffkorna stod varma och i stunden blickstilla på fälten, och de vred ståtligt sina huvuden och spanade innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd under träden i kanten av betet medan solen mellan molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden.

Alla djur, från pilfink över dyngbagge till näbbmus, här på halvöns magra utmarker, var goda och religiösa i sinnet och lugna. Fälten var stora, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Portlands Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina bräddar.

Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Portland också själva folket sedan gammalt till att bli enkla varelser, som inte visste vad en vision var för något eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgier var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett nån socialist här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem.

Detta var kort sagt inte den sortens land och mark man startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under tristess och utan fest och glam. Portland var en odramatisk halvö, en utmark, i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna.

 Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vätter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Här halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras ju utmarken bara långsamt som en trött försening, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still.

Vindarna här bar inte direkt saltdoft, men man kände ändå vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes åt öster böjda enar och krokiga strandtallar. Man hade få naturliga hamnar men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade aldrig velat starta något fiske här och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden.

Många som beger sig hemifrån skriver så småningom en bok om saken. Människor som utvandrar från en hur fattig och trist bygd som helst vill dock ofta berätta länge om det, och ofta bygger de hela sin identitet runt flytten, och runt det för dem egendomliga, att de ändå aldrig nånsin riktigt flyttat, men att de, livet igenom, befinner sig i ett slags limbo, varken här eller där, och att de tycker att just detta måste man framför allt berätta för andra människor, människor som förmodligen allihop befinner sig i ett eller annat lika ömmande limbo om än just inte i samma. Har man inget annat att berätta om, vilket man ofta inte har, då de flesta människor inte har vare sig någon upplevelseförmåga eller nån fantasi, så kan man alltid berätta om detta ituslitande av ens Ego som situationen med flytten försatt ens ack så ordinära själ. Därför svämmar nu världen över av romaner, poem och visor där någon i tårfyllda ordalag berättar om hur man i det djupa inreslits mellan två kulturer, den man lämnat och den man kommit till, och ingenting utom sentimentalitet kommer ju ut därav. Det är ingen mening med att slitas mellan kulturer. Man kan inte få något ur det!  Det är antingen eller, som gäller! Inte både-och! Stora invandrarländer, som USA och Argentina är helsentimentala kulturer. Ja, det är i själva verket den mest prosaiska historia, världens vanligaste berättelse, man som ut- och invandrare berättar, också när man tror att den är djupt originell.  Så skall man – när man vill bilda sig och göra sig klokare – i görligaste mån söka undvika alla dessa ”flyttböcker”, då dessa alla är de tråkigaste av alla böcker som skrivits, och inte har något egentligt gemensamt med Tusen och en natt, där man sannerligen inte ägnar sig åt att ångestfyllt jämföra äpplen och päron precis. Överhuvudtaget skall man akta sig, om man väljer att berätta en historia, att välja ett upplägg, som är sådant att man är koncentrerad kring ett så distinkt ämne så att man börjar historien med en så att säga rynkad panna, med en bekymmerrynka, och det är sällan så, att man genom att betrakta en svårighet, ett problem, en jämförelse nånsin kan komma till det läge att man alls kan beskriva en verklighet. En verklighet är inte sådan att den är en jämförelse, eller en frågeställning. En verklighet är något mycket större eller åtminstone klatschigare. Alltså bör innehållet, det manifesta centrat i en berättelse vara så litet som möjligt, en ynka sak, som en toffel eller ett sandkorn, eller en diamant, och inget som man behöver grubbla över, för att sedan kring detta utveckla en berättelse, som i sig skapar grubbel både här och där, ty Livet och god litteratur är just som Kierkegaard säger att det är, ”det att bekymra sig”. Och bekymra sig brett. En god berättelse börjar aldrig med en skillnad: ”så var Portland och så var Stockholm”, men med en igenkänning.

Sannerligen, litteratur bör vara sådan att den kastar ut människor nakna i ett träsk varifrån de sedan ensamma får klara sig bäst de kan. Om litteraturen endast bestod av emigranthistorier, i vilket var och en kunde bli sentimental, så skulle hela mänskliga rasen bli tom i huvudet, ty av att ständigt jämföra blir man till slut blind för jämförelsen, och man slutar till slut att tänka. Så är en emigranthistoria som en vacker bild som man tittar på, tills det upplöses i ett töcken och blir ett oformligt vaddå.

De märkligaste och mest gripande historierna är de som inte handlar om en flytt, men om någon som stannar, och har det som hon har det, ty i djupare mening stannar en människa alltid hos sig själv, och den människa är klok som låter en resa, en förflyttning i rummet, just förbli en enkel resa. Och skulle resan vara tur och retur, så låter man den just vara en sådan. Man bör inte grubbla över resor så mycket som över vad som händer i det som är, i det som stannar, det som lever i det aktuella och i nödfall om det som händer i busskupén, vid vägkanten och vid värdshuset. Reseskildringar och sentimentala böcker är gift för själen. Sådana böcker fördummar. En berättelse som redovisar det som händer i den ort och i den människa som bara finns där, den berättelsen är ofta spännande och lärorik. Faktiskt är det så – menar jag alltså - att de intressantaste böckerna skrivs av dem som stannar kvar, på samma plats. Det är inte alla människor som har modet att stanna där de är. Majoriteten av människor på jorden tar till flykten. Man flyr från mor och far. Man åker land och rike kring, till diverse orter där man inte förstår någonting. Men de som stannar kvar de förstår, och de märkligaste skrifter och visor skrivs av dem.

Folk som reser har sällan något tänkvärt att berätta. De kan rada upp tillfälligheter, men aldrig att man hör dem dra några originella och generella slutsatser.

De intressantaste romanerna skrivs också - menar jag - så, att man har väldans lite fakta i dem. Fakta kan man skaffa sig annorstädes än i romaner. Nej de intressantaste romanerna, och man kan här tala om en rent objektiv intressanthet, det är de där man kan skönja en gigantisk kamp mellan författaren och berättaren. Ty vem är väl huvudpersonerna när det gäller en bok om inte den som håller i pennan, och den som är satt att föra talan. Jag menar att sådana personer som hjälten och läsaren, de kommer ju i andra hand. Så utspelar sig det väldiga och det mest intressanta slagsmålet mellan just den person som sitter och präntar och den, vars tonfall mer och mer tar över och vars eländiga värderingar, som syns uppkomma ur något vidrigt avlopp, välla ut över sidorna. Ty författaren har oftast inget att sätta emot berättaren. Allt en författare kan göra är att söka begränsa berättarens plats, så att inte berättaren får breda ut sig med funderingar för varje steg som tas. Ty en alltför stark och potent och fantasifull berättare gör ju hela berättelsen till ett kåseri eller en fars. Och så vill vi ju inte ha det. Någon av oss.

      Så kan man säga att ingenstans finns det så mycken omedelbarhet och omedelbar sanning som i kampen mellan en författare och en berättare. De är helt beroende av varandra. Författaren håller sin berättare med ett fast grepp i håret, så att inte denne pladdrar och fransar ut i kanten, medan berättaren ser till att göda författarens lust med alla sina kostliga infall och sina groteska synpunkter, förutan vilka författaren inte skulle ha något att skriva om. Så är alltså berättarens idealgrepp ett grepp om författarens testiklar, eller uterus, på det att författaren skall manas att söka utvinna så mycken lusta och insikt ur verkligheten som det bara går. Och vice versa.

      Förvisso är det en kamp mellan dessa två. Mellan oss. Det är nu inte berättaren man, såsom läsare, skall lita på. Nej, det är författaren. Berättaren ställs oftast och med fördel ut som ett beläte, som en förkastlig människa. Men givetvis, givetvis, ändå är det just denne som är den intressanta personen här. Om det alls finns någon!! Man kan säga, att berättaren är den som skall avslöja, att det inte finns något intressant i världen, men väl någonting … att älska. Och författaren är den som sansat letar reda på lämpliga objekt för berättarens kärlek. Så kommer man i slutändan att älska både författaren och berättaren. Om nu författaren lyckas. Att ha en berättelse som enbart framföres av en författarröst, utan berättare, det blir ju en oerhört tung uppgift. Det är vid ett sådant läge som man med Flaubert frestas utropa: ”Vilken tung åra är icke pennan!” Så mycket lättare går det om man som författare slipper utforma allt innehåll, skapa alla teman, och om allting skapas i spänningen mellan författare och berättare. Dialogiskt. Här kan man då undra, vad det är som skapas i denna spänning, vad som är innehållet i en sådan tvekamp? Jo, det skall omedelbart sägas, att vad som då uppstår är det oändliga tvivlet, och det är tvivlet som är ämnet i en sådan litteratur. Det oändliga, himmelska tvivlet. Tvivlet är den gudomliga intressantheten. Den mystiska intressantheten.

--------------------------------------------

Tillbaka till vår fattigbyggd i Sverige. Inte långt från godsets gula mangårdsbyggnad löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift till några av den lilla socknens äldre och fattiga. En service som ordnats genom påtryckning på kommunen från Barkholms herre. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar på sidorna. Förutom oljudet från bussen, vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade mestadels växt igen. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta. Det var som om själva naturen sedan en lång tid tillbaka höll andan. Något väntade, på förändring.

       På Barkholms långsträckta framsida, som brädfordrad och gulmålad vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde långsamt andas in regnet som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog.

Herbert Sprättman, 75, stod ett stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta vid altanräcket och var i färd med, ja hotades i alla fall av, att falla från sin träbalkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett fall på c:a tio meter - , så skulle han, som var förhållandevis skör, inte minst i benstomme och inre vitala organ - mannen är drygt sjuttio -, dött på fläcken.

 Jag själv satt behagligt i en korgstol och drack kaffe. Klockan var väl halv elva. Min egen avsikt var att nu komma ifrån Herbert på herrgårdsterrassen i avsikt att, istället, kunna spana på lilla Mädchen, nitton år. Jag sa att jag glömt min plånbok i vilken jag hade en mängd anteckningar. Jag låtsades söka min plånbok, men, när jag givit mig av efter den så letade jag istället efter lilla Mädchen på så sätt, att jag helt visst glömde bort gamle Herbert, min uppdragsgivare. Jag hade faktiskt just nu glömt att jag högaktade denne, medan jag helt paradoxalt både åtrådde och föraktade Mädchen, en flicka som syntes helt övergiven. Flickan struntade – uppmärksamt - totalt i mig. Så underligt är det nämligen med oss människor och vår åtrå, att vi på samma gång kan åtrå och förakta, strunta i och observera. Vi kan samtidigt attraheras av något eller någon, och repelleras av det eller denne eller denna.  Plånboken hade jag i själva verket, om ni vill veta, i innerfickan, som dessutom hade ett solitt ultramodernt blixtlås, av det hållbara slaget, så att den låg hur säkert som helst där.

 ”Hm, jo”, sade jag alltså, innan jag begav mig iväg och i samma stund spänstigt reste mig från gjutjärnsstolen på övre balustradbalkongen, ”Jag har glömt min plånbok nånstans. Måste ha den.”

      ”Jaha.” sa Herbert och såg på mig, skeptiskt. Herberts blick var intensiv. Mannen var liten och lite kutryggig, nästan pingvinlik och han hade en sträv röst.

      ”Kanske jag lagt den i köket. Hos Liselott…” tillade jag. Liselott var Herberts vänliga, renliga och rundhyllta kokerska och alltiallo. Köket, som jag åsyftade, låg åt baksidan till och var ett rymligt, blåkaklat, skuggigt rum där man kunde sitta ifred och se Liselott sprita ärtor och klappa katterna, som brukade lapa mjölk där till frukost från små rosa fat. Katterna födde vart år var sin kull ungar, som dränktes av en syssloman vid namn Tutor.

         ”Jag går och tittar.” sa jag och reste mig enkelt från det vingliga bordet.

Jackelén och klimatkrisen.

Ärkebiskop Antje Jackelén har en ovanlig förmåga att lägga sig i saker, som berör problem hon inte har kompetens till att behandla. Så nu detta med klimatkrisen. Här påstår Jackelén i ett brev - ett biskopsbrev gunås - att klimatkrisen även är en existentiell kris. Inget kunde vara mer felaktigt och VILSELEDANDE. Klimatkrisen 'är nämligen REELL. DEn handlar om de reella förutsättningarna för det mänskliga livet på jorden. Att då börja tala om existentiella problem är att minska krisens allvar. Det förhåller sig nämligen så att existentiella problem - enligt den intellektuella traditionen i Västerlandet - är sådana problem som människan ställs inför ( eller tror att hon ställs inför ) NÄR EXISTENSEN ÄR GIVEN. När jag således går omkring i livet och tänker: " Jaha, här går jag och existerar. Vad i all sin dar skall jag ta mig till med all denna stora, rika existens?" Då är det ett EXISTENTIELLT resonemang. Om jag är hotad till livet, då är det inte en existentiell fråga. Det är det en REELL. Så då ser ni hur fel Jackelén tänker. Bevekelsegrunden - omedveten eller medveten - bakom hennes resonemang är förstås att hon menar att KYRKAN och bönen och prästen och prästinnan HAR EN PLATS I SITUATIONEN. det har KYRKAN INTE. Det handlar om POLITIK och om människors ansvar för sin nedskräpning och övrig påverkan. Inget annat! Att tala om existensen är att blanda bort korten. Här gäller enbart REELL HANDLING. Inget som helst annat. Vad Jackelén önskar är - förmodligen - bara att få äta middag tillsammans med världsledarna. Och det tycker jag vi skall förmena henne.