Det invaderade sinnelaget.

 

DET RÄTTAS IDÈ.

 

Det finns små parasiter – toxoplasma gondii – som har katter som värddjur ( de förökas i katt ) som tar sig in i råttors hjärnor, och får råttan att bli orädd för katt, bli uppäten av katt och så bidra till att föröka parasiten.

Blotta tanken, att ett litet, litet djur kan ta sig in i en varelses mest centrala del, hjärnan, och därifrån styra hela det stora djuret, till sin egen fördel, är något som tagit mänskligheten med storm. Man kan säga, att blotta tanken på, att en parasit skall kunna ta över hjärnan, just likt en parasit tar över hjärnan.

Människan frukatar ju att någon skall ta över dess frihet. Att någon skall förslava henne, under det enda, korta liv hon har.

Nu är toxoplasma gondii så oerhört vanlig att det är sannolikt att åtminstone en av oss två, du eller jag, har denna parasit. Och till ch med har den i hjärnan.

NU kan man misstänka att det kan försiggå något liknande parasitärt inom evolutionen. Att det i DNA:t  smugit sig med någonting ifrån en okänd makt, som påverkar oss. Att någon utnyttjar evolutionen!

 Och inte bara hos oss. Men månget annat levande väsen tillika. Vad som fått mig att änka på att det kan vara så, är den egendomliga rättskänsla som finns hos människor, och även hos många djur. Man kan ju tro att denna rättskänsla, för vad som är mitt och ditt, vad som är rätt och fel, kan vara skapat i evolutionen på ett naturligt sätt. Det kan gynna alla individer, och rasen som sådan, om den levande individen har en aning om rätt och fel, och har empati med sina fränder redan från början. Så kan det finnas i DNA:t som en utvecklingsfördel. Å andra sidan så kan man ju tänka sig att det finns en varelse som är så förtjust i det sanna, och det rätta, att den varelsen utnyttjar djur och människor till att förmera det Sanna och det Rätta på jorden. I analogi med ett slags religiöst tänkande, där man kan föreställa sig en Gud som skapar varelser, som är tända på och inställda så att de gärna tror på ett övernaturligt väsen och dessutom inställda på att dyrka detta väsen.

Låt oss nu se på det exempel ur levande livet, som fått mig att tänka att något fuffens, likt den lilla parasiten i katthjärnan, är med i spelet.

Det lilla barnet, Lena, är två år gammalt, och det har fått en spann och en spade av sin mamma. Man har satt det i sandhögen. Där sitter ett annat barn också, Niklas, med en spann och en spade. De leker med sina saker. Plötsligt indikerar Niklas, att han inte kan hitta sin spade. Den har försvunnit i sanden.

Lena ser hur Niklas har det.

Som  om en obändig impuls kom, från ingenstans, så tar nu Lena och sträcker Niklas sin spade med ena handen. Niklas tar spaden.

Det intressanta är då Lenas handling och ansiktsuttryck. När hon ger Niklas spaden är hon i ett tillstånd som av förundran, eller förbryllelse. Men så fort hon ser spaden i Niklas hand så blir uttrycket ett annat, förundran består men nu är hon överlycklig, som om något hänt, som stått helt utom hennes försorg.

Lena är så glad, som om hon fått en mycket större gåva än vad Niklas fått. Niklas är mest förvånad och ser mer på spaden än på Lena.

Och förstås, det är ju givandet som är miraklet, inte tagandet. Man tar vad man får. Men var kommer den bissarra idén att ge bort sin spade ifrån? Jo, från den kapade hjärnan hos Lebnna. Lenas hjärna är kapad av rättskänslan och empatin.

För att rättskänsan och empatin skall förmras i världen , så har Lenas DNA blivit infekterat av rättskänslan s idé.

Ty vore det nu bara en evolutionär process, så skulle Lena ha varit mer införstådd med vad det innebar att g ebort spaden. För henne i givandets ögonbick, så är det emeellertid något annat. Hon blir helt häpen. Hon har ingen aning om varför hon gav bort spaden, men när hon ser att hon gett bort den, så fylls hon av 1.) glädje samt 2.) insikt. Ty Lena inser, efter att hon av en Okänd Makt, tvingats att ge bort spaden, att detta var en god idé.

Så är nu livet infekterat av det Rättas idé, likt en toxoplasma gondii.

Kaj Bernh. Genell 2021. Copyright K. B. Genell 2021.

 

 

 

 

 

 

 

 

"Kafka", an extensive analysis. NEWNEW NEWNEW NEWNEW 2021. Let´s make this a real Kafka-year!

 Kafka" is an analysis of Kafka´s novels and short stories The book deals in particular with the means contributing to the famous Kafka effekt, or - the kafkaesque. These means are found to be either technical, in that the author in this book tries to show how Kafka uses a split of consciousness, and moreover a split Unconscious, to - by a rare trick - create the Kafkaesque. The Kafkaesque itself also is found to create an interrogation. This interrogation is created by Kafka´s use of the unique device of the Kafkaesque together with his handling the Freudian theory and the Symbolic and the Romantic school as myths and undertexts. Kafka´s writings are essential to the definition of Modernity.

Författare: Kaj Bernhard Genell

ISBN: 9789180075909

Språk: Engelska

Vikt: 217 gram

Utgiven: 2021-01-11

Förlag: Books on Demand

Antal sidor: 194

Xi´s speech to the Davos summit - decoded

 Here is Xi´s speech decoded:

"Don´t worry! The epidemic, we did not create it. But it was like a present to us. Now we will - undisturbed -  take care of Africa."

LOL

Åkesson i Januari 2021: "Jag är ingen fanatisk Trump-supporter."

 Åkesson säger i Januari 2021:"Jag är ingen fanatisk Trump-supporter.". Hur i all sin dar kan man som svensk politiker uttrycka sig på det sättet om någon som försöjkt avskaffa demokratin i USA, och därmed i hela världen? Hur medvetslös får man vara? Åkesson skule naturligt vis fördöma Trump! Åkesson är en jätteskam för Sverige. Ett slukhål skapat av dåligt omdöme.

Kierkegaard i ett nötskal

 

Efter romantiken skapar ju Kierkegaard existensfilosofin ( efter att ha misslyckats med att skriva en roman – Kierkegaard saknade förmåga att litterärt i berättande fiktion gestalta personer och miljöer ), med dess särpräglade Jag, och denna rörelse ger en effekt i samtidsmyten, som dock inte tar fart förrän med Nietzsche, Sartre, Heidegger och Kafka.

 

Existentialismen är en protest.

Den är så att säga en protest mot ensamheten. Och i denna protest finner människan att hon i sin protest mot ensmaheten måste bejaka denna.

Sören Kierkegaard var en rik och bortskämd slyngel, som växte upp med en osedvanlig begåvning, men samtiigt fannatt han led av ett missförhållande mellan själ och kropp, som han sa. En slags impotens. Berövad en stpor del av livet, som han tyckte, såg han sig om i dåtidens lärda värld och sökte sig en plats.

Genuint ointresserad av all slags exakt vetenskap, som inte tillfredställde hans behov av att få föra vidlyftiga resoneamgn om allt på himmelen och jorden, och uppfostrad i en vanvettig religiositet – som i mycket präglade det danska samhället på den tiden – så valde han sig en karriär som publicist snett intill samtidens filosofi.

Den stora filosofin på Kierkgaards tid var Hegels, med lite konkurrens av Schelling och de mer fantasifulla naturromantikerna.

Bland Hegels idéer dominerade utvecklingstanken, om hur världsjälen manifesterat sig i allt högre former, intill dags dato, och erkannerligen i Hegels egen filosfi. Kierkagaard var mäkta imponerad av Hegel, och vissa av dennes tankar omslöt K., och övbergav aldrig. Men i H.s filosofi var det något som var genuint fel, menader ändå K.. Ty utvecklingen var visserligen inte något att förneka, men det föreföll som att den gick av sig själv. I stora dxdrag kunde man givetvis inte tala om någon beslutsångest i världshistorien och så kom alltså den enskilda människan i H.s filosofi inte exakt till synlighet. K. menade att det inte spelade så stor rtoll att underivs männiksor om världshistorien men att det fastmer var viktigt att peka på hur det personliga beslutet alltid låg till grund för de händelser, som H. på ett så schematikst sett kartlagt. Inte att historiebeskrivningen var fel, men att den ändå var ofullständig i det att den inte behnadlade den enskilda männiksan som ju ändå var historien s minsta del.

Här kommer nu K.s bakgrund som en i religionens namn förtryckt yngling in.

Hela barndomen hade K. varit under inflytande av en far, som omfattat den zenzendorffska läran.Denna hade sedan 1740-talet varit kungarnas religion i Danmark, och så var det inte egenartat att pappa K. – som den uppåtsträvare denne var – hade omfamnat denna pietism. Ty det var en piutism. Man dykrade Jesu sår. Det var en s.k. ”blodsteologi”. I det enorma författarskap som K. senare skulle komma att utveckla, finns det nu väldigt lite blod. Mer finns det abstraktioner, tecken och dialektik. K. hade troligen blivit så skrämd av allt tal om Jesu sår, och handen i såret, att han helt enkelt avskydde den mer påtagliga delen av lidandeshistorien. Och kanske hela.

Istället insåg nu K. att en öppning för honom var att kritisera sin samtids kristendom, i dess brist på allvar. Den var i stroa delar hänryckt. Visst. Men man hade inget allvar. Det fanns ingen grund.

K. konsentrarade sig då på beslutets ögonblick, på den ångest som förgick beslutet, och på den förtvivlan som hotade kring brist på allvar och brist på beslut, och brist på själ och ande.

Ty denna nisch var ju helt öppen, eftersom den hos Hegel mer springs förbi, som om Hegel sett ett spöke.

Hegel kan inte tänka sig att fördjupa sig i andelöshetens och den personliga Intighetens problematik. Han konstaterar visserligen att den finns, och skriker ut sin förfäran över denna. Men han diskuterar den inte. Han talar om männiksans för sig- och i sig-vara, och i-sig- för-sig–vara, men något mer ingående resonemang om förtvivlan finns ju inte. Kanske för att Hegel inte ville ägna sig åt helvespredikningar som den, av honom avsktdda, kyrkan i århundraden ägnat sig åt.

 

Nå, i sin livslånga reflexion över allvaret och valet och den petrsonliga sanningen kommer K. att fastna i en mängd tautologier. Vad är nu personlig sanning, för mig, om inte något jag redan har? Hur kan något vara mitt om jag inte redan har dewt? Hur kan jag förändras till något jag inte är? Och i alla dessa frågor finns ett ord,”jag”, som är själva kruxet. Alla K.s problem utmynar i frågan om det är möjligt att bli något annat, bli något bättre, att välja ett ”bättr jag”, Dessa problem brukar i allmänhet klassificeras som ”autencitetsproblemet”.

 

Detta är ett probem man inte kommer runt. Ty hela vitsen med att vara männika koncentreras ju i det att man skall kunna välja vilka handlingar man vill utföra. Vem man, i detta, vill bli.

 

Ingenting löses med en Heglesk dialektik, där inte de beslut som formar världshistorien blir synliga som individuella och som vanskliga.

 

Hegel var (r)evolutionär. Men han talar om (r) evolutionen, som alla (r)-evolutionärer, inte om (r)-evolutiuonären. Kierkegaard däremot, talar om (r)-evolutionären.

 

it is getting worse....

 

It is getting worse.

 

It was on a winter's night. I lived close to the Psychiatric Hospital, that a just a year ago had opened in a former hotel. Since I was out of light for my cigarette – I am sorry for that, but I smoke cigarrettes – I ventured to see if somebody at the hospital's  emeregency room had some light.

As soon I had entered the room, which was relatively small, and where to unlucky people sat on each of the too-long benches available, I realized my mistake.

The one, who was a well-dressed man in his 40-ies, was quarrelling with another man, who looked very sick: his face was pale, and he was trembling, and saliva was dribbling from his open mouth.

-Oh, sorry! I said, after that, both men went silent.

At the far end of the room, there was a door and by the door at the glass window, behind which a nurse or some person like that sat, silently watching what was going on in the recieving-room of the hospital. Maybe she was the one, whos job it was to decided who was going to be let in to see the doctor. I don't know.

The two-man, on the other hand, were both very active, and now they turned tom e and said:

" Soooo? Who are you?"

They at once seemed to have all forgot the quarrel, that had occupied them just moments before.

”Oh, no.  I just came to ask for light.”

The one who was dribbling said:

”You look bad. That´s for sure.”

………………………….----- to be cont.

 

Kierkegaard

 

 

 

Det har framkastats hypoteser från psykologers och psykiatrikers ( dessa människor, som aldrig nånsin haft minsta kunskap om någonting överhuvudtaget beträffande människor ) håll beträffande Sören Kierkegaard, att denne – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, att denne egentligen inte skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men snarare tillhört den av Kretchmer beskrivninga personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, humor och stark sexuell drift.

     Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det för den känslige läsaren som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekanta Janus än mången annan intellektuell.

Än ser man Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Och man får inte riktigt ihop det.

När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard med obändig energi, lät omvärlden nå, så kommer man dessutom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kundse man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter.

Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. En anna tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var Main e de Biran, en fransk advokat, och han skrive mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran skrev just det, som det var: ansträng er ( att göra det rätta)!

Av all världens voluntarister, så blev Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna, och få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant.

Så inbillade Kierkegaard folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kiekggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka. Och lycka är något gott.

 Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till det fordrades det gott humör. Och det var ju det Kierkegaard var född med.

 

Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet.