tänker jag då

The distance that the dead have gone Avståndet som de döda tillryggalagt Framstår inte först så klart. Ty att de kommer åter Det tycks helt möjligt Under många år av vårt hektiska liv. Men en misstanke säger oss nu Alltmer, Att vi har följt med dem. Ty så mycket har vi vant oss Och fäst oss vid Deras varma återblick. Emily Dickinson ( övers. KG. )

I went to heaven....... Jag kom till himlen – En liten stad  fint upplyst av en rubin. Marken beströdd med dun Och tystare än ett daggbestrött fält om morgonen. Så vackert var där Som i en teckning som aldrig nån Nånsin ritat. Människorna var som små silkesknott Knott med Ejderdunsnamn, Helt stilla upptagna av sina spindelvävsplikter. Nästan nöjd skulle jag nog vara I ett sådant unikt sällskap. Emily Dickenson ( övers. KG )

The one that could repeat …. Den som kunde beskriva en Sommardag Skulle vara större än Sommardagen själv, Om än minst i människors skara. Och den som kunde återge Solens sken Just före skymningsstunden, Dess tvekan och dess flammor, .....  jag menar – : När hela Österlandet var försvunnet Och ingen längre visste vad nu Västerlandet var för något då levde ändå Denna poets namn. ------------------------------- Emily Dickinson ( övers. K. G.)

Ur: Den enda Hunden. 24 Skillnaden mellan förtvivlan Och rädsla är som Mellan ögonblicket när skeppet går i kvav Och när skeppsbrottet är över. Medvetandet är blankt – ingen rörelse - Belåtet som ögat I statyns huvud Som vet att det inte kan se. ( Emily Dickinson )

Emily Dickinson. XXVII Jag är ingen. Vem är du? Är du ingen,   du också?? Då är vi två – ... säg inget! Dom kommer att förakta oss, vet du. Så hemskt att vara nån! Så offentligt! Som en groda Som hela livet säger sitt namn Inför en beundrande mosse. (övers. K. Genell )

Emily Dickinson XLVI. En tanke slog mig idag En tanke som jag haft förut. Den var bara början av en tanke. När jag hade den förut, det minns jag inte. Jag vet inte vart den tog vägen Eller varför den kom åter till mig. Inte heller vet jag vad den betydde Det har jag inte begåvning nog att säga. Men någonstans i själen vet jag Att jag mött den förr. Den påminde; – det var allt – Och kom sen aldrig till mig mer. ( övers. K. Genell )

Arild Stubhaug, i samlingen Du ber vatn i hendene (1973):  ”Når eg seier farvel  til eit menneske eg kjenner likar eg stundom å halda det lenge i handa. Halda godt runt handa og snakka mykje. Det er sjeldan eg snakkar så mykje  som nå eg held eit menneske  tett rundt handa.  Det er ikkje rart ein hugsar meir eller mindre av dette snakket når det vinkar og forsvinn.”