Deras varma återblick

The distance that the dead have gone

Avståndet som de döda

tillryggalagt

Framstår inte först så klart.

Ty att de kommer åter

Det tycks helt möjligt

Under många år av vårt

hektiska liv.

Men en misstanke säger oss nu

Alltmer,

Att vi har följt med dem.

Ty så mycket har vi vant oss

Och fäst oss vid

Deras varma återblick.

Emily Dickinson

( övers. KG. )

Fint upplyst av en rubin

I went to heaven.......

Jag kom till himlen –

En liten stad 

fint upplyst av en rubin.

Marken beströdd med dun

Och tystare

än ett daggbestrött fält

om morgonen.

Så vackert var där

Som i en teckning som aldrig nån

Nånsin ritat.

Människorna var som små silkesknott

Knott med Ejderdunsnamn,

Helt stilla upptagna av sina spindelvävsplikter.

Nästan nöjd skulle jag nog vara

I ett sådant unikt sällskap.

Emily Dickenson ( övers. KG )

Dickinson på svenska

The one that could repeat ….

Den som kunde beskriva en Sommardag

Skulle vara större än Sommardagen själv,

Om än minst i människors skara.

Och den som kunde återge Solens sken

Just före skymningsstunden,

Dess tvekan och dess flammor, ..... 

jag menar – :

När hela Österlandet var försvunnet

Och ingen längre visste

vad nu Västerlandet var för något

då levde ändå

Denna poets namn.

-------------------------------

Emily Dickinson

( övers. K. G.)

Ur: Den enda hunden.

Ur: Den enda Hunden.

24

Skillnaden mellan förtvivlan

Och rädsla är som

Mellan ögonblicket när skeppet går i kvav

Och när skeppsbrottet är över.

Medvetandet är blankt – ingen rörelse -

Belåtet som ögat

I statyns huvud

Som vet att det inte kan se.

( Emily Dickinson )

Dickinson. "Ingen."

Emily Dickinson.

XXVII

Jag är ingen. Vem är du?

Är du ingen,  du också??

Då är vi två – ... säg inget!

Dom kommer att förakta oss, vet du.

Så hemskt att vara nån!

Så offentligt! Som en groda

Som hela livet säger sitt namn

Inför en beundrande mosse.

(övers. K. Genell )

Emily Dickinson

Emily Dickinson

XLVI.

En tanke slog mig idag
En tanke som jag haft förut.
Den var bara början av en tanke.
När jag hade den förut,
det minns jag inte.

Jag vet inte vart den tog vägen
Eller varför den kom åter till mig.
Inte heller vet jag vad den betydde
Det har jag inte begåvning nog
att säga.

Men någonstans i själen vet jag
Att jag mött den förr.
Den påminde; – det var allt –
Och kom sen aldrig
till mig mer.

( övers. K. Genell )

Stubhaug.

Arild Stubhaug, i samlingen Du ber vatn i hendene (1973):

 ”Når eg seier farvel
 til eit menneske
eg kjenner
likar eg stundom
å halda det lenge i handa.
Halda godt runt handa
og snakka mykje.
Det er sjeldan eg snakkar så mykje
 som nå eg held eit menneske
 tett rundt handa.
 Det er ikkje rart ein hugsar meir
eller mindre
av dette snakket
når det vinkar og forsvinn.”