tänker jag då

Kulturradion om bokmässestriden idag den 4 maj. Ja, det är utan entusiasm jag ger mina synpunkter. Jag tänker på att Herbert Tingsten inte skulle ha varit särskilt nöjd med Karin Olsson om han hört henne i radion idag. HT menade, att om man är övertygad till 51%, så tar man ställning till 100. Men Karin Olsson hade egentligen ingen ståndpunkt, annat än kanske den att mena att alla borde ägna sig åt samma metadiskussion som hon själv. Då var Per Svensson tydligare. Han menade att om författaren till "Sult" levat, så hade denne givetvis (!) skullat (?) bli inbjuden till bokmässan, på bekostnad av Nya Tider, emedan Hamsun var en "intressant" nazist, medan nu Nya Tider inte var intressanta. Man HÄPNAR. Givetvis hade Hamsun, i kraft av sin talang varit en så mycket farligare (!!!!) nazist att bjuda in!!!!! Min egen ståndpunkt, som jag haft hela tiden, är ju den att alla som har lust att vara med på mässor skall få vara med, i tryckfrihetens namn, och bemöt...

        Då handlingen i romanen Processen inte är satt att belysa de tillgängliga lösningarna på rättsfilosofins problem och korruptionens mekanismer, genom att belysa en existerande rättsordning, så kommer FK undan med en förödande kritik av detta allt genom att belysa maktens och rättens problem och mekanismer i förhållandet till en okänd makt, vilket ju endast kan ske genom djupaste ironi. Endast genom ironi – eller givetvis metafysik - kan man hänvisa till okända makthavare och kunna sätta i perspektiv sådana. Och därmed givetvis alla andra också. Kafka blir således en subversiv kritiker, en passant, och leende, utan att kunna konkret beslås med denna subversivitet.

Det enda vi har är varandra. Boken Hovmannen av Castigilone är ett stort blåsvart "Ack och Ve!" över det att leva i världen, uttryckt genom en skildring av en mängd samtal om "dygd i eländet". Boken är jämväl en kärleksförklaring till flera personer, medlevande, eller, "meddöda". Alla personer i boken lider av att de, trots sin utmärkta begåvning och trots sin förmåga att njuta av det som slumpen gett dem möjlighet att njuta ett stycke lyx i ett pestsmittat rike, alligenom inser det futtiga i sin existens och sin stora eviga hopplöshet. I fonden finnes endast intighet. Mot intigheten står då endast denna kärlek till ...varann, en blek uppflammande hetsig blind kärlek, i väntan på en invasion av nästa furste. Att boken i grunden inte är något annat än en stoiskt buren sorg, beskriven, är ställt utom varje tvivel. Den har inget politiskt uppsåt. Den uppmanar inte till att underordna sig eller göra revolt. Den rör sig bortom försök...

  §9.     Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda.   Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!       I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetar...

         Jaha, idag, den 17 April, förklarade ärkebispen att folk är mer religiösa än dom tror. Hon tar alltså ifrån gemene man rätten att definiera sig själv. Så har hon sofistiskt frågat folk vilken gud det är de icke tror på. Smått förvirrade har folk svarat. Så säger då, inväntande, Antje Jackelén, glatt:" Den tror inte jag heller på, Gud är inte sån."         För det första är det alltid den som förespråkar existens av något som har bevisbördan. Sen är det givetvis en sanslös elakhet att få människor att ge en definition på det som nästan är hopplöst att definiera, även om man nu TROR. De mest skarpsinniga yrkesfilosofer och kyrkofäder och statsteologer har misslyckats.        Jag tänker nu inte missfirma bispen på det sätt hon har gjort med andra. Det vore lätt, om man skulle sänka sig till hennes låga sofistik. Jag kan bara uttrycka mitt förakt. Vi lever idag i en tid när ...