lördag 27 februari 2021

Psykopaterna

 

      ”Det är framför allt viktigt att inte låta psykopaterna styra världen. Vad vi behöver i en modern kommunikationstät värld, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.”

Det ansåg Tutor Larsson, som var en ung blond dräng på Barkholm och som, klädd i grå, säckiga byxor, just nu gled fram på en gammal mörkgrön damcykel upp mot godset, blängande upp mot solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna.

Tutor var politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning.

 

Angående dennes syn på psykopatrna, så hade den växt fram undersamtal med traktens postförmedlare, en viss Pontus Gammelstedt, som på sin runda brukade stanna till vid godset en timme eller så.

Pontus bodde uppe vid stora vägen, intill bilverkstaden, och körde själv en urgammal volvo. Pontus menade nämligen, angående psykopatrna, att man i ett framtida samhälle skulle vara tvungen att ge dessa näringsförbud, och hans definition av psykopat var dessutom ytterligt vid. Det tycktes Tutor som om Pontus menade, att alla som hade en vilja att synas, och alla som hade planer att ekonomiskt skapa sig en framtid – ja nästan alla människor med någon typ av VILJA – borde betraktas som psykopater.

 

Eftersom jorden nu måste anses som överbefolkad, om man tohg hänsyn till den exploateringsgrad som varje människa potentiellt besatt, med hänsyn till teknikens olycksaliga amokspringande, så var psykopaterna i detta skede av mänsklighetens utveckling de som man alldeles särskilt måste se upp med.

Att politikerna inte hade insett detta, det berodde väl på att de allihop var psykopater själva.

 Psykopaterna var inte bara en direkt miljöfara, enligt Pontus, som ju i egenskap av postutkörare också hade förstahandskundskap om allt det som folk handlade, från tvapparater, till datorer, mobiler, byxor, skor, kattburar och tuschpennor, men också en fara för själen, då de i sina resonemang utarmade samtalet till att handla om deras ynkliga värden, vilka alla berörde så ytliga ting som rikedom, synlioghet och köksinredning, medan viktiga värden, som lugn och ro och samtal i skogen i kvällningen fick mycket  lite reklam i massmedia.

Om man betänkte medicinens landvinningar, så förhöll det sig ju nuförtiden så att en avliden pertson betrakltades som något  som borde ha kunnat förhindras av sjukvården och som kunde föranleda anmälen till en myndighet, medan det att på ett orimligt sätt föröka sig och ha fjorton barn betraktades som en förtjänstfiull het. Detta måste givetvis, i enlighet med det nya paradign, som insikten om överbefolkningen utgjorde, förhindras.

Den viktigaste faktorn i kampen mot överbefolknignen var nu, enlig potus, att man gav alla psykopater näringsförbud.

 

På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen.

Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen.

Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.

 

Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning, sävligt, som seden är på landet.

 

torsdag 25 februari 2021

DELUSION ISLAND.

 

DELUSION  ISLAND.

Many would assert that if you have misunderstood something, then you haven´t understood at all. But it might not be that simple. Because look at the concept of misconception. Suppose you have a misconception regarding something specific. In that case, you might say that you haven´t got any conception at all about it. But certainly, you have. You do have a conception that you might have harbored for many years and upon which you have based all your doings, dreams, and plans. A misconception is some kind of conception. Otherwise, you might not have been able to build all your life on it.

Let us see if we might refer to a phantasy as a misphantasy? Let us say that you are having a fantasy about your wife. But this fantasy turns out to be wrong. Your phantasy was that she is passionate about leather collars. But when you tried to make her put one on herself, and when you even yourself attempted to put a leather collar on her, she point blank refused.

Your phantasy turned out to be wrong. But as a phantasy, it, of course, was utterly right. It served its purpose as a phantasy, and when this phantasy should be turned into reality by your wife ( and you ), it happened that this phantasy, which was a very good phantasy, as a REALIT was disastrous. She could not at all bring her to put on a leather collar. Thus it was a misphantasy.

The phantasy was wrong, but it was good as a phantasy. This phantasy was in some way a delusion, in some way perhaps not.

Of course, it would perhaps be wrong to call a phantasy delusional. But some people would call it so. Now, if you have a delusion, but this delusion turns out to be accurate, clearly, this delusion was a misdelusion? It was not a delusion, but it was REAL, that the phantasy about her liking leather necklaces was wrong.

Sometimes, in the middle of the night, I might wake up and have a vague feeling that something is wrong. I have a vague sense that there is someone else in the room, in the dark. But I wouldn't say that it is a strong feeling that bothers me. Still, I am a little worried that I am having even the vaguest feeling, that there is someone else in the room when I am nearly entirely sure that the room only has one person in it, and that person is me.

I am worried that I MIGHT have a delusion. IF I have a delusion, then I might have become psychotic, or in any other way CRAZY. But I do not know if this feeling of the presence of another person, HOWEVER VAGUE, can be called a delusion. I am not SURE that I have a delusion.

Thus I can say to myself: “I might have a delusion. But this, in itself, might be a delusion!” Now I am in trouble because now I know that either I am having a delusion or having the delusion that I am having a delusion. Thus, in either case, I am having a delusion.

I wonder if I have misunderstood delusions, or if I might have had phantasies about delusions, that were in some way wrong, that made me, when I woke up in the middle of the night, misinterpret a certain feeling in such a way, that I misinterpreted it to be a feeling of another person when it might have been something else. As I was not sure if my thought were delusions, but through intense reasoning found out, that in which way I reasoned about it, it would turn out that I was delusional, I now concluded that every understanding, every misunderstanding, every conception, and every misconception and every phantasy and every misphantasy just seemed all the same treacherous phenomena! I could never be sure unless someone proved me sure, never wrong unless someone proved me wrong, and nobody could prove me wrong about to what degree I felt that there was another person in my room. It all came down to – so I thought – my own decision about whether this feeling just was a whim or not. And this was the most challenging question. What is a whim?

As I was lying on my back, staring up in the dark above my head, the dark of my room, I finally said aloud: ”What is a whim?”

Nobody was answering, of course.

Then I suddenly thought: SUPPOSE TWO persons were having a delusion, the SAME delusion, and it was not a delusion about the other person, but about something else, a third factor, a third phenomenon, apart from me and ( let us say ) her.

Let us fantasize that I am having a delusion about an ISLAND, and that she has the same delusion about an ISLAND, and that WE NEVER TELL each other about it. But we are dreaming, having fantasies and illusions about this very island. And that, because we ar4e TWO of us, this delusion eventually becomes so strong that a real ISLAND rises from the deep in the ocean and becomes real?

Because a twofold, shared delusion has to be mightier than a delusion that just is being harbored by a sole person?

But, now, there is another thing. The fact that we are both having delusions makes us both very vulnerable and unfit for thoughts and acts that are about ordinary matters.

We, me and her, are having a relationship marked by this silent phantasy, although none of us knows that the other is having such a phantasy.

Maybe we love each other a little and plan a small living together, but our main interest isn´t this love or that life, because we are in the greatest secrecy, the secrecy of our own private soul, planning on investigating an island that does not exist. At least not until we are several people that are having the same phantasy….

 

 

tisdag 16 februari 2021

Berättargreppets mystik

 

 BERÄTTARGREPPETS MYSTIK

 

Ofta kan man i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer.

Exempel:

”När hon stigit på tåget kom hon på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet .....”

 

Ty de tär ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ. Således handlar romanskrivandet om att man som författare, via en berättare, tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens mentala hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt lite förakt för dem som inte, likt läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången. Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

Från den gode läsarens sida fordras det därför en viss slags masoschism. Som bokslukare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, att plåga en lite med ovissheter, lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man som tålmodig lässlav blott sent i nattens timmar fram till de sista sidornas av vällust prunkande trädgård, där man slutligen befriad kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och som i ett kärleksrus låta sig omfamnas av författarens eld.

 

 

 

 

söndag 14 februari 2021

Trumbechers diamant, kap ett - fyra. ( Min femte roman ... starkt på gång.)

 

Trumbechers diamant

 

 

 

 

      

KAPITEL ETT

 

 

Telefonsamtalet kom klockan halv två en augustisöndag. Jag hade just varit ute en sväng invid Majvallen med grannfruns hund, Bandit, och på Seven Eleven för att köpa lite snabbkaffe och croissanter. När jag kom hem till min lilla pittoreska hörnlägenhet fick jag samtalet på mobilen. Det var från en ung dam som muntert presenterade sig som Pauline. Hon hade förmodligen sökt på ”privatdetektiv” och ”Göteborg” på Google, och funnit mig. Hon undrade om hon kunde hyra mig för några veckor.

        “Mitt namn är Pauline Box. Är detta Bertrand Nilsson?” frågade hon.

       ”Jodå.” menade jag lite paff och tog tag om bordskivan på köksbordet. Allvarligt talat: hade inte fått så många jobb sedan jag lade av med arkeologin och konsten och slog mig in i säkerhetsbranschen.

    ”Skulle du kunna tänka dig? I undersökande syfte, att hjälpa mig att leta efter en sak?”,” Du är väl van vid sånt.” tillade hon.

 

     ”Vad är det frågan om då?” undrade jag. Jag kunde på kvinnans röst och tonfall att hon var ung och van vid att lätt charma sin omgivning. Sådant kan man ju lätt höra. Hon förklarade snabbt, att det ”ungefär” gällde att bevaka ett arv ”en sån där tråkig historia” och att hon behövde upplysningar om hur det stod till på ett mindre gods i Halland som hon trodde sig snart, tillsammans med övrig släkt, kanske få ärva. Dess ägare hade just dött. En 109 år gammal man.

Pauline ville, kom det så småningom fram, kort och gott att jag skulle söka upp godsägaren, en viss Herbert Box, under förevändningen att vilja skriva en bok om honom och hans släkt, för en bygdeförening i trakten. Den omedelbara orsaken till brådskan förklarades med att släktens ålderman hade dött och nu hade dennes son kallat allihop i släkten till möte den 25te Augusti, för att avslöja hur det stod till arvet efter den gamle och också hur det stod till med ekonomin i det gamla godset och allt det lilla som var kvar av ägorna, och måhända var hela rasket efter detta datum ute till försäljning på offentlig auktion.

 

     ”Det talas om att det skall avslöjas något märkligt i ett brev eller dokument av den avlidne gubben Box, Rudolf Box ….”

    Pauline avbröt sig. Hon hade redan, viss om min samarbetsvilja, sa hon i ännu lättare ton, förvarnat Herbert. Herbert Box, sonen till den avlidne, som var ett ensamt gammalt original i 70-årsåldern hade genast samtyckt till mötet med en ung journalist som dig och sagt att du var välkommen att husera på godset några dar.

      Så var upplägget. Alltihop skulle för ett par veckors arbete inbringa 40 papp, i mitt fall, plus fritt vivre på landet då, vilket den helt klart grundlurade Box skulle stå för. Vad Pauline själv anbelangade så skulle hon komma någon dag efter och möta mig, som av en slump då. Och Pauline försäkrade att Herbert inte känt igen hennes röst. Herbert var fruktansvärt disträ. Hon hade utgett sig för att vara en miss Olga Nilsson.   

     ”Det handlar dessutom om en diamant. Enligt skvallret. Spännande va?” sa Pauline, nästan ursäktande varvid hon, troligen på lek, och för att retas lite, tryckte på några tangenter på sin telefon, så att det blippade i mitt öra.

Eller så kom väl hårsvallet åt displayen.

     ”Fråga gärna lite diskret om diamanten!” tillade hon.

      Hon lät väldigt tilldragande. Bättre än de flesta hissröster jag har hört i alla fall. Såna där inspelade ni vet, som säger ”Våning tre.” Senare skulle jag utröna att hon kallades för Pallas. Hon hette Pauline Alicedotter Box.

         =======================

Sommaren utanför mitt köksfönster på Ekedalsgatan stod i full augustiblom, tänkte jag, när jag efter samtalet beskådade gården, träden och himlen från köksfönstret, där jag odlade suckulenter och försökte driva upp en tebuske från Kina i en kruka. Från frön jag köpt på Ebay. Inte minsta  lilla skymt av buske ännu dock, trots att jag vattnat och hållit på i tre veckor. Jag nämnde att det var ”mitt köksfönster”. Så himla ”mitt” var det ju inte. Jag bodde i andra hand. Lägenheten tillhörde mitt ex, Veronica, och det var lite pinsamt att gå omkring bland hennes saker, medan hon var i Sydafrika. Vad hon gjorde där det har jag lovat att inte berätta, så det får jag återkomma till i nån annan bok, där jag har andra syften än vad jag har i denna. För övrigt är det intressant att bo i andra hand. Det där, att inte känna sig riktigt hemma, är ju något som uppfordrar till en viss påhittighet och även till en mer prononcerad flit än den man uppammar om man bor i eget bo. I egen lägenhet kan man ju slappna av, drömma sig bort och till och med tidvis glömma bort vem man är. Men den som bor i andra hand, den glömmer aldrig bort vem den är.

    Många som bor i andra hand har förmodligen åstadkommit storverk, som de aldrig skulle åstadkommit om de bott i egen villa.

---------------------------------

Vädret var verkligen kanon. I Slottskogen, vars yttre kant jag hade utsikt över, över ett plank, stod träden med almar och lindar i massiv grönska. C:a 27 grader i luften och härliga, västliga, gammaldags vindar.

I Majorna ( uttalas:”Majerna” ) i Göteborg finns det ännu en hel del plank på gårdarna. Som arkitektonisk detalj är planket ofta beskärt den del av stadsbebyggelsen som karaktäriserats som proletär. Inga förmögna hus ståtar ju med plank. Man får istället anta att byggmästarna införde planket i enkel arbetarbebyggelse för att så att säga sära lite på arbetarna, så att de inte samlades för många. Det kunde ju vara farligt för överheten Där gjorde då planket storverk.

Det plank som finns på min gård, och över vilket jag tittar, är nuförtiden fullklottrat med f graffitti, och i allehanda grälla färger uppvisas nu där både dansande demoner och raketer, samt diverse himla kroppar och hästar samt en afroamerikan med kulspruta. Konstnärerna i Majorna har fantasi.

Kanske något mindre regnväder nu skulle dyka upp från sin vandring över Brittiska öarna, och svalka sensommaren. Gratis sensommarsemester! Pallas ( som hon senare ju sa att hon hette, och därför, för enkelhetens skull, heter redan nu )  hade för säkerhets skull rekommenderat ett litet paraply.

    ”Vi ses, min vän.” hade hon sagt, kapabelt och intimt. Hon lät kollossalt vänlig. Visste hon mycket om mig?

Jag hade i och för sig figurerat lite i lokalpressen under det året. Tillsammans med en detektiv hade jag, som arkeolog, lyckats klara upp ett mysterium i Kållered ( en liten ort mellan Göteborg och Kungsbacka ) där jag i en åker lyckats lokalisera ett släktsilver. Vår klient kunde därigenom öka sin förmögenhet med c:a 400.000 kronor, varav detektiven fick 20.000 och jag likaså samma summa.

Det var efter denna bragd, varunder jag tog hjälp av av hund, Lukas, som tillhörde mitt ex, som jag bytta bana, och blev detektiv.

Och efter ett par dar - för min del späckade med läsning om Hallands historia, geografi och bönder – sade jag adjö till min granne, och Bandit, som glodde på mig med sina dumma ögon, och tog tag i min resväska och gav mig av.

Jag hade ringt upp min vän Rogier, som är den enda vän jag har, och sagt att jag skulle vara borta i en vecka eller så. Han kunde ju alltid nå mig på mobilen, sa jag. Själv skulle Rogier arbeta i en trädgård ute i Askim, för att göra sig en hacka. Trots att Rogier var 65, så ville han jobba och tjäna en hacka. Även om det var mitt i sommaren. Med Rogier trivdes jag bra. Han önskade mig lycka till, men tyckte att arbetsbeskrivningen jag fått av Pallas lät lite vag. ”Var försiktig!”, menade han.

Grannfrun, som är tjock och vacker, klagade över sin onda höft, men jag tyckte inte hon såg direkt ledsen över att jag reste. Hon kanske skulle sakna mig senare, tänkte jag. Jag hade dock varit inne hos henne och druckit kaffe och beundrat hennes sjötavla, som bestod av en bild på en enda våg. Jag hade länge grunnat över motivets symboliska betydelse, ty det ingick i en konststudents vardag att spekulera över innehåll i konsten.

Efter påföljande onsdag efter några timmars bilresa var jag där, på vischan alltså. Området, som jag nådde med taxi - jag hade för tillfället inget körkort, och har aldrig haft det -, var en karg, kustnära, primitiv obygd, som hette Fjärred, ett litet område i norra delen av Västra Götaland. Taxichaffisen log och sade, på bredaste Palermodialekt: ”Molto grazie. Bella tristeza.” Jag betalade honom med kort.

 

    ============================

 

KAPITEL TVÅ.

 

Jag levde under denna tid ett enkelt liv. I själva verket var det lite i civilisationens och det vuxna livets utkant. Och jag hade inte för avsikt, dåförtiden, att någonsin inordna mig i samhällslivet, som folk ikring mig i samma ålder redan gjort.

Kanske avundades jag också den självklarhet och den energi med vilka alla jag kände tog sig an livet. Jag kände mig mer som en försökare och ett halvfabrikat. Aldrig kunde jag riktigt känna självsäkerhet och aldrig briljans i något jag företog mig, och det började gå upp för mig att jag nog inte var något särskilt alls, och började ställa mig frågan om jag alls dög till någonting här i livet.

Men även om jag alltså inte var duktig på något, och inte hade någon social kompetens eller strålande yttre, så hade jag en ganska snabb fattningsförmåga. Jag tog alltså inte evigheter på mig för att förstå nyheterna i den senaste mobilmodellen, men hade ett behagligt och snabbt intellekt när det gällde just sådana saker.

Nå, denna barnmänniska var det alltså som nu hade fått ett jobb att försöka trassla ut en släkthemlighet på ett lantgods söder om Göteborg.

 

Och den brist på erfarenhet av illistighet, svek, grymhet och falskspel som jag besatt var i just detta sammanhang ingen fördel. Bättre hade varit om jag varit insatt i hur sanslöst själviska folk kan vara, när det handlar om att söka tillskansa sig rikedomar och makt. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att det i VERKLIGHETEN kunde vara så, att folk faktiskt tog livet av andra personer bara för att själva få en chans att bli förmögna och uppnå en ställning i samhället.

Jag visste inte att det fanns såna människor. Det hade inte framgått, helt enkelt, vare sig under min skoltid eller min tid på konstskolan, att det var så. Den enda grymma person jag träffat var min massör. Men det skall vi tala om en annan gång. Så man kan säga att jag var oförberedd på vad som skulle komma i mötet med släkten Box.

 

Helt obarmhärtigt, naket och sant oförberedd.

 

---------------

 

Det var nu onsdag i svinottan i Fjärreds socken. Som inga svin dock skulle slaktas denna dag, så var ingen människa vaken. Och markerna kring Barkholms gods låg något blöta efter gårdagens och nattens regn. En ensam hare vände öronen i skogsbrynet, de spröda veteaxen darrade under daggdropparna och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över den leriga slätten välvde sig grå, tyst, genomlyst och skimrade över det gamla herresätet, ett gult sjangserat – men pietetsfullt bevarat - trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och ljuslila aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt och patetiskt. Godset var sanslöst gammalt och hade alltså det snustorra namnet Barkholm.

 

Nu blåste det upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Fjärredslätten. Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som alltid bringat välstånd till denna del av landet, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ryckte bort till och med helt friska löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln nästan groteskt fram, som på en målning av Velásquez. I den saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de städer som omgärdade det flacka Fjärreds slätter i söder och norr.

 

Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, nya ladugårdar ( som inte ens kallas ladugårdar ), moderna uthus i ljus cement, eller – som i Barkholms fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum.

När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Barkholm på den omvittnat fattiga Fjärredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet.

 

Barkholm låg vid sidan av flera andra små gods och storbondgårdar av avsevärt modernare snitt och med bättre hälsa och ekonomi. Landskapet var dock bara här Fjärreds socken – på grund av moränmarken - fläckvis uppodlat. Det var som om bygden aldrig riktigt bestämt sig för om det var någon idé att alls odla något på åkrarna. I skogspartierna tryckte sig vildsvinen stirrande och randiga tillsammans inför ovädret, som onsdagseftermiddagen hotade med. Måttligt skräckslagna och nyckfulla harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod darrande, ängslig och blind med sina spröt halvdant vajande i solljuset. De långbenta jössarna hade sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna. Biffkorna stod som alltid trygga, varma och ångande, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade så vitorna glänste innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd. De ställde sig till sist under träden i kanten av betet, där ängen sluttade den mot den med oleander och spretigt ris försedda dikningen, medan solen mellan talrika molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden. Kanske de poserade för en lanskapsmålare, som glömt att infinna sig på avtalad tid. Alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar och näbbmöss till korpar, steglitsor och örnar, här på Fjärredhalvöns magra, ömsom steniga, utmarker, var goda, lugna och religiösa i sinnet. Fälten var visserligen här och där stora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Fjärreds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt. All fukt som fanns kom med vinden, och den räckte ju inte.

Nederbörden i denna landsdel hade alltid varit ett problem, och överallt hade man dammar och även rader med tunnor för vatten, som man ibland fick hämta från inlandet.

 

Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Fjärred också själva folket sedan gammalt till att bli ganska enkla varelser, om än med ett visst smålistigt drag, människor som inte visste vad en vision var för något eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. Ingen skald eller uppfinnare, eller politisk agitator hade sitt ursprung här. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgiastiker likt Zinzendorfare och andra blodsromantiker var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett skymten av nån socialist eller godtemplare här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än magerhets, torkans och tristessens. Detta var kort sagt inte den sortens land och mark man startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest och glam. Fjärred var en odramatisk halvö, en utmark, i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och delfinfria. Hade Caesar eller Napoleon kommit hit så hade de dött av leda. Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns i stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Det är intresset som föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött och omusikalisk försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan.

Vindarna här bar visserligen salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes nämligen i österväg böjda enar och låga, krokiga strandtallar som med ena handen stödde sig mot granithällen.

 

Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, apropå fisklöshet, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig velat starta något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjärred. Nu var det akut brist på folk i alla dessa socknar, och mest i Fjärred. Det var inte i dessa trakter som kondomfabrikanterna hade sina bästa kunder.

Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjärred var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte av detta slag. Samt åtskilligt annat, som det skulle ta månader att räkna upp. Ibland disputerade drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, potatisämbar, skovlar, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik, tjurselar och mjölkmaskiner och fan och hans mormor, som låg huller om buller, och intrasslade i varandra i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var lite folkskygga. Och vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från det tunnväggade godset Barkholms gula mangårdsbyggnad, invid kanten på den närmaste åkerlapparna, löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga. En service som ordnats genom påtryckning på kommunen från Barkholms herre, Godsägare Box. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna i den omedelbara närheten av Barkholm hade mestadels växt igen och allt var på sina ställen blott stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta.

 

 

 

KAPITEL TRE.

 

      ”Det är framför allt viktigt att inte låta psykåpaterna styra världen. Vad vi behöver i en modern värld, där konsten å övertyga har blivit en så viktig del, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.”

Det ansåg Tutor Larsson, som var en ung blond dräng på Barkholm och som klädd i grå, säckiga byxor gled han just nu fram på en cykel upp mot godset, blängande upp mot solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna.

Tutor var politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning.

 

På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen.

Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen.

Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.

 

Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning, sävligt, som seden är på landet.

 

Godsägaren Herbert Box, 75, en kortväxt, spänstig man med markerad näsa, flint omgärdad av flottigt svart hår och skarp blick stod ett bra stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta uppe vid altanräcket och var i färd med, ja hotades i alla fall av sin träbalkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett fall på c:a tio meter -, ty själva byggnaden var onekligen hög, så skulle han, som var förhållandevis klent byggd, och till åren, och hade ömtåliga inre vitala organ, dött på fläcken.

Jag vinkade upp till den vitskjortade mannen och skrek:

 

”Hallåå! Detta är Bertrand Nilsson!”

 

Då mannen inte svarade, men snabbt försvann från balkongaltanen, troligen för att söka upp en trappa som ledde ner till den plats där jag stod, så såg jag mig omkring och insöp godsets yttre enkla skönhet och atmosfär.

 

 

KAPITEL FYRA.

 

Egendomligt var det för en stadsbo som mig att befinna sig på landet. Man kom så att säga när marken och vattnet och animaliteten, och kroppen reagerade med att aktivera sig, försätta sig i förhöjd beredskap, när den omströmmades av allt detta friska syre, som om den undrade vad detta var för en egendomlig omgivning. Det egendomliga var ju inte den friska luften, men att min kropp vant sig vid en osund halvtillvaro i stadsluften.

Det började nu faktiskt regna, från en blott halvmolnig sommarhimmel. På landet handlar nästan allting om väder.

  ”Jaja. Javisst.”, sa Herbert, medan han stod och trummade på det vitmålade trätrappräcket, och de första regnstänken regnstänk yrde kring hans tunna svarta hårtestar. Ansiktet var ett nät av rynkor. Hundratals, kanske tusentals av små, små sådana. Lustigt, tänkte jag, hur vissa människor blir hur rynkiga som helst, medan andra behåller ett babyutseende till sin hundraårsdag.

 

Det mörknade nu, trots att det var blank onsdagsmiddag, och så började att storregna. Detta föranledde drängen Tutor att – avbrytande lagning av en motorcykel i det söderöver liggande lilla garaget - genast ta in hunden, Pontius, från sin kedja på grusplanen på framsidan. Han hade slängt på sig en ljusblå regnrock och en rutig keps och vinkade upp mot oss där vi satt på verandan halvt i skydd mot regnet, som snart smattrade mot tak och balustrad. Verandans tak var nämligen bara ett halvtak.

 Jag såg upp mot husgavlen och såg i ett fönster under taknocken ett blont flickansikte. ”Åh,” tänkte jag. ”Här bor det fler!”

Herbert och jag tog oss upp för trappan och genom en unken hall och sen upp för ytterligare en trappa in i vad som skulle föreställa salong. Här fanns massor av fåtöljer och soffor, samt bord med tillbringare på.

Tutor släppte med en osynlig blinkning in hunden till oss.

      ”Det är bara ett sommarregn!” sade Herbert godmodigt. Likt många välbeställda människor med fina anor, så hade han ett lätt sätt och såg förnöjsamt på livet. Lugnet gick i själva verket i släkten. Lärde jag mig senare. Ingen med namnet Box hade nånsin haft ens en antydan till hysteri. Ytterligare en förmåga gick i släkten: reflexionen. Det skymtade alltid av reflexion i Herbert Box´ ögon. Liksom hos flera av hans släktingar.

     Det var givetvis ett sommarregn, tänkte jag.

     ”Det är bara en skur…” sa jag, förstärkande och kikade upp mot molnen där solen skymdes av det blekgrå, och böjde undan det blommiga, lila-rosa draperiet in mot Herberts stora salong, den berömda Boxska salongen, som till och med en gång – det skulle jag få reda på senare -  hyst självaste August Strindberg. Talrika var ju gästerna som genom tiderna flockats på godset.

Salongen, den murriga, med gröna tapeter ( jag fruktade att de var av den gamla sorten, med arsenikfärger )  låg alltså direkt innanför den stora balkongen på andra våningen i träslottet. Min ungdomliga entusiasm och nyfikenhet hjälpte mig inte alls att lyfta undan tygschoket, som var nån slags brokad och tungt som cement. Under tiden började det mullra i fjärran nånstans, på sensommarvis, och regnstänken blev allt fler. Dropparna föll på träbeläggningen intill räcket på den breda altanen och bildade fläckar på träet.

      Det är ibland osäkert varifrån oväder kommer. Detta kom från väster.

      ”Jag skall hämta mitt paraply!” ropade jag socialt och teatraliskt, när jag tog steget in i salongen, där jag, glidande lätt på en mycket liten, koboltblå äkta matta, just höll på att välta en stor blommig utsirad, mörkröd venetiansk porslinsgolvkruka med en svärdsflikig, burmesisk palm i. Invid krukan lutade sig en gammal träklarinett med löst hängande beslag av ljust ärgad mässing. På klarinettens klockstycke fanns ritat med vit täckfärg ett äpple. Den var sedan länge helt ospelbar, bedömde jag. Men i paraplystället, där jag ställt mitt paraply såg jag nu mitt röda paraply, som hemtamt log mot mig.

Periodvis är jag – det skall jag erkänna - en älskare av accessoarer. Jag kan inte se en hatt, en schal, en fingerring eller en läderväska, utan att det vattnas i munnen på mig. Och just nu var jag mycket fäst vid min plånbok, mina rödblårandiga, tunna strumpor och likaså vid mitt paraply.

 

Då kände jag, innan jag hunnit greppa min ägodel, plötsligt hur någon grep tag i mig bakifrån i mitt läderskärp och halade ut mig på balkongen igen. Det var givetvis Herbert, - och vi var återigen tillsammans ensamma ute på den med svenska mått mätt enorma träavsatsen. Herbert hade på något underligt vis praktiserat sig iväg efter mig på och alltså fått tag i mig, antagligen för att påminna mig om något för mig upprörande. Det finns överhuvud taget ingenting så hemskt i hela världen som när mycket gamla människor återfår oanade krafter från förr och visar prov på dittills oväntad slughet, sans och överlevnadsförmåga. Jag hatar det.

 

”Jo det var ju något som jag glömde.” ropade Herbert Box och han blottade i si leende sina mörkgula tänder. Även det en överklassmarkör, tänkte jag. Överklassen behöver inte ha blekta tänder. De är så säkra på sig själva att de kan gå omkring och le med sina fula betar ända upp i nittioåren. Framtänderna i sina ömkliga sneda tillstånd tycktes emellertid stråla av hemlig visdom.

”Jag glömde fråga vad du skrivit förut?”

 

Regnet som nyss börjat så bra, tvekade nu plötsligt och höll sig kvar uppe bland, eller i, molnen, som om det för regnet var mycket viktigare att åskåda fortsättningen på dramat mellan Herbert och mig, än att störa detsamma genom att brutalt falla ner på balkongens halvmurkna, mer än sekelgamla träbeläggning. Analogt skingrades nu också här även molnen, och som genom ett under så löpte det sedan en solstråle ner genom en lucka mellan de jättelika, blå ångformationerna ner på både mitt unga huvud och på Herberts likaså, och vi satte oss ner igen, jag tvunget, Herbert belåtet, illistigt lismande och tryggt, svepande med den tunna handen genom de små, upproriskt flygande, grå hårtestarna. Som om inte detta var nog, så, just som jag skulle till att svara, stack nu plötsligt den blonda flickan, som presenterades av Herbert som Mouchette, frågade om vi inte möjligen ville ha var sitt glas Vermouth.

 

”Ja tack,” sa Herbert.

Herbert, som, med sin vådligt krokiga näsa mycket väl kunde misstänkas vara av judisk härkomst, hade i själva verket en så mörk hy, att man även kunde ta honom för en indier eller kazak och ögonen är likaledes så kolsvarta, trots hans ålder, att det inte vore helt fel att tänka sig, att han kom från en urgammal, helt indo-romsk, släkt. Vem vet? De halvadliga Box´ ursprung har ännu ingen lyckats kartlägga till fullo. 

”Jag har faktiskt inte publicerat mig offentligt ännu. Detta skulle vara det första,” sa jag.

   

Det ångade starkt ute på balkongen från ormbunkarna som växte invid husnocken. Fåglar uppenbarade sig snabbt. Likaså kaniner, harar och råttor, kattor, mullvadar och vildsvin. Sommaren var för övrigt ovanligt varm och solen var ovanligt stor detta år. Solen var i själva verket så stor, så oformligt stor, att jag ibland om nätterna, i drömmen, fruktade jordens samt alla åtta planeternas snara undergång. Regnet skulle komma åter, tänkte hararna på gräsmattan utanför godset och vildsvinen i skogsbrynet. Regnet skulle komma, sjufalt starkare. Kanske byte sommarvädret nu stil.

Jag stirrade nu på Herbert Box, ättling till August, som satt bredvid mig i en korgstol på balkongen i eftermiddagssolen. Här ute på den vidsträckta balkongen, som var lika rymlig som rotunda, eller en mindre allmogedansbana, stod rader av korgstolar, åtminstone fem. I dessa låg dessutom små filtar eller plädar som man kunde ha om knäna, kvällstid eller om natten, samt en mångfald platta kuddar, vissa i lintyg, andra i plysch, vissa randiga andra glansiga och med blommor på, åter andra svarta som sorgen. Ty här på godset var alla som var kvar, vilket inte var många, ganska frisinnade och man plägade tjattrande som babianer njuta av livet och av varann. Eller så drömde man sig tillbaka till svunna tider under en pläd, stilla spelande på Cittra läppjande på en Martini.

Balkongen, eller toppaltanen, - ty det fanns en altan på första våningen också, där man aldrig var, men enbart passerade och som tjänade som skräpupplag - syns ha varit byggd, dels som resultat av en idé om det imposanta, dels för att göra slottet till en fristad för berättande, ty utmed hela denna kust var det snart väl känt bland alla bildade människor att ingenstans i världen berättades det så underbara historier som på Box´ balkong. Således var nu balkongen, eller den med granatäpplebalustrar, försedda altanen, även försedd med stora spaljéer, på vilka klättrade en mångfald vildvin och rosor och diverse krälväxter, som gjorde att akustiken här ute blev perfekt och som agerade vindfång. Några uttjänta tresträngade fioler hängde också i tunn ståltråd längs husväggen, där de stilla sjöng utan minsta stråke. Man hade även några fågelburar utställda här och där, väl meterhöga, i vilka tama fåglar satt och stirrade med sina koksbitar till ögon. Kanske de memorerade allt som sades här ute, och ibland lade de sig förmodligen i samtalen med gåtfulla repliker. Och så hade de nog gjort i generation efter generation, resonerade jag med mig själv.

”Jaja,” sa Herbert Box generöst, ”nån gång skall ja vara den första.” Jag tyckte bara att du inte såg ut som en student precis. Du är väl i trettioårsåldern.”

”Exakt,” sa jag, ”jag fyller trettiotvå nästa månad.”

”Säg bara till när vi skall börja. Vi kan vänta tills i morgon. Jag har mycket att berätta om godset, och här finns mycket att se. Se dig omkring, och fråga vad du vill. Du har ju också Tutor ( Herbert nickade åt garaget till) och Liselått, kokerskan och Mouchette, trädgårdsaspiranten, att tillgå!”

Jag nickade och tackade försynen för att den gett Herbert ett så lättsamt sinnelag. Men nu var jag för nyfiken för att tåla mig:

”Jo, er far, Rudolf, han bodde alltså också här och dog här?” frågade jag utan något särskilt tonfall.

”Jodå, i bortre tornet därt, i norr, där bodde han. Vi begrov honom i Söndags. Han ville ha en lugn gravsättning här bakom.”

”Bakom?” sa jag.

”Jo, vi har ern liten kyrkogård på baksidan. Kan visa den sen.”

”Åh, det behövs inte,” sa jag, ”Jag hittar själv.”

 

              Kapitel  fEM.

 

Senare på dagen tog jag så, iklädd ett stort svart regnställ, en tur ut till vagnlidret, som låg invid garaget, där man antytt att det skulle finnas antikviteter. Lidret låg ett fjortontal meter söder om Liselåtts kök, bortom rödbetsodlingen, och jag såg redan på håll genom en rabatt av solrosor som dolde halva fasaden. Intill var garagedörren öppen och  det lyste av ett skarpt sken därinne bland motorcyklarna. Kanske att någon svetsade. Och mycket riktigt. Det var Tutor.

”Hallå,” sade jag och böjde mig in över den breda, av ardenners slitna, tröskeln.

”Hallå ja!” svarade den unge mannen i keps, som i detsamma slog av svetsen och lade den i en ljusblå stållåda och reste sig upp från intill den jättelika motorcykeln, som var större än han själv.

”Så det ska skrivas godsets historia, har jag hört?” sa han, och sträckte fram svetshandsken, på skämt mot mig.

”Asch, huvuddragen bara. Ett sånt här gods historia kan ju egentligen aldrig skrivas,” sa jag, och gladde mig åt min egen fyndighet.

”Ni är klok ni,” sa drängen och iakttog mig med intensiv blick. ”Ni kommer å gå långt. Det hör jag.”

”Asch, jag är nybörjare på det här. Vill bara skriva en bok och tjäna en slant. För uppehället,” sa jag, lätt insmickrande, viss att jag talade med en arbetare.

”Jaja. Men vet ni alls något på förhand om Barkholm då? Det är inge tlitet ämne ser du….”

”Nä, jag hittade inte mycket. Det lär ha byggts en tennisbana. Det är allt…”

”Jepp,” sa Titor, som nu tagt av både keps och hanskar och som sneglade uppåt väggen i lidret. Där fanns några hyllor med dammiga och sotiga böcker bland spindelväven under taket.

”Får se om fladdermössen har ätit upp allt här…”

Han började rota xxxxxxxxx

I samma stund small det till ute på vägen, bakom lindallén. ”PANG,” lätdet.

”En bil,” sa Tutor.

”Jaja, men varför small det?”

”Den körde väl på nåt.”

fredag 12 februari 2021

Vansinnet

 

ETT ENDA PROBLEM

Jag kommer ihåg att jag en gång läste en bok av Albert Camus, där han påstod att det bara fanns ett enda filosofiskt problem, nämligen självmordet. Det låter sig ju sägas. Om man med filosofiskt problem menar något man kan grubbla öber i oändlighet utan att komma fram till något svar på det, så kan jag förstå en del av hur Camus tänkte. Men jag har en annan kandidat till det filosofiska problemt par excellence. Nämligen dårskapen.

Få ämnen är nämligen så aktuella för en människa livet igenom som dårskapen eller galenskapen. Är det intgte så att man redan har drabbats av dårskapen, och sitter där komplett galen, så kan det ju i nästa ögonblick vara så att däårskapen vandrar in och tar befälet över ens sinne, och så sitter man där, på den psykiatriska avdelnigne och undrar vem som har rätt, den läkare som distinkt förklarar att man blivit galen, eller man själv, som förklarar att det bara är en naturlig sak att man är orilg över att människor kryper fram i ett i ett från gömställen bakom elementen.

Varför skulle dårskap vara ett filosofiskt problemi högre grad än självmordet då? Jo, för att det inte alls kräver någon handling. Ingen ber dig att välja mellan att avsluta ditt liv genom att hänga dig i garderonbben, för att du är usel eller olycklig, eller låta bli att hänga dig i garderoben av dessa skäl, men dårskapen är blott ett definitionsproblem.

Ett filosofiskt problem är något man kan diskutera i oändlighet, utan att behöva riskera att det i slutändan leder till en så obehaglig handling som att man träder ett rep runt sin hals.

De flerstas mä’nniskor tror att de har ett stabilt förnuft, som de kan lita på i alla väder. Det närmaste vansinnet gemene man kommit, det är att vakna upp efter en narkos och inte riktigt veta var man är, och att i den stunden uppleva att världen är groteskt ofomad. Men detta går över efter en stund och man ler därefter åt alltihop och säger att det ju var väldigt tokigt.

Måbnga människor är disktinkt oroliga över att förlora förståndet. Ja, det finns vissa psykologer – och bevars filosofer också – som menar att man inte är någon riktig männiksa, om man inte någon gång fruktat för sitt förstånd.

Det tillhör så att säga Självmedvetandets villkor att då och då snubbla på uppfattningen attt detta självmedvetande är felaktigt i någon grad, eller att det för en vilse i en omfattning som gör att man inte kan kalla det medvetande längre, men att det mer är en dröm.

I vårt västerländska samhälle är det nu också en ytterligare dimernsion som läggs till frågan om galneskpaen, tokskapen, dåreriet, vansinnesblivandet och det är att det inte är någon allmän föreställning som skall råda hos en själv och ens omgivning om att det just är vansinne som föreligger, men att det ärt en yrkeskår som skall bestämma, enligt en manual, bevars, om Vansinne föreligger eller om det inte gör det.

I alla tider har det vissrligen varit så att det främst är omgivningen som avgör om man har att göra med vansinne eller inte.

I strikt mening – skall vi säga filosofisk – är det där talet om ”sjukdomsinsikt” något helt omöjligt att handha, om man är vansinnig. Begreppet sjukdomsinsikt kan otvivelaktigt gälla om man har en gastrit eller en lätt blodförgitning eller så, men inte när det gäller psykos eller allvarlig depression. Kanske de, som i samband med vansinne, talar om behovet av sjukdomsinsikt, är vaninniga själva. Omöjligt är det inte.

NÅGoN ANNAN måste se dig som vansinnig. Annars är du det inte. Ser du dig själv som vansinnig så är du det inte. (Eller?)

Likt Michel Foucault så bör mnan alltså alltid se vansinnets sociala aspekt som den kanske viktigaste. Den som är vansinnig kan ju, rent teoretiskt, vara helt lycklig i sin tokeribubbla. Vaniinet behöver inte – filosofiskt sätt – vara ett problem såtillvida som att vaninnet skulle göra ett liv sämre än ett liv utan vansinne. Men oftast, ja i 99% av fallen så är ett liv i vansinne sämre. Men allså inte nödvändigtvis. Jag känner till mängder av usla liv, som inte en sekund präglats av vansinne.

Ja, det är alltså om detta som mitt resonemang skall handla.

Hur tacklar man det dystra predikament som innebär att det är de andra som avgör graden av ens vansinne, och hur handhar man det oerhörda problem som uppställs av den licencierade provisionen, när denna helt enkelt, innan de kåser in en för kvällen, helt sonika förklarar att man ju inte har någon sjukdomsinsikt.

Den långa mörke läkaren förklarar med sin barytonstämma att man själv för NÄRVARANDE inte inser att man sjä’lv har en hallucination av den ovanliga sort som innebär att VERKLIGHETEN är ens hallucination, och i särskilt hög grad KROPPEN, då man ju i flera fall under de senaste dagarna förklarat att man tror att kroppen har en sjukdom, medan läkarvetenskapen inte kunnat iaktta någont som helst fel. ”Du sitter ju här,” som psykiaterikern förklarar, och i nästa ögonblick skall man så förhoppningsvis bli av med föreställningen om att man är sjuk, genom intagandet av TRUXAL och så bums i säng.

Som om inte detta var ett filosofiskt problem.

Nu tänker ni att detta kan man tala om i oändlighet. Ja, det var ju det jag sa! Att det nära på bara finns ett filosofiskt problem, och det är vansinnet.


 

Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.

      Hemsida www.kajgenell.com  Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...