Sic

Karl Rossmann, åter och åter

             Att komma ihåg, att erinra, det är att dröja vid något förflutet. Att komma ihåg något är inte bara rörelsen bakåt, men också stannandet en liten stund där bakom. När man erinrar sig, så letar man på en försvunnen plats, en plats som endast finns i det bedrägliga minnet.

             Den som inte vill minnas, den människan glömmer. Om man aldrig vill återvända till svunna tider, så glömmer man dessa tider. Och om man glömmer dessa så finns de knappt. Men då och då kan man bli påmind om något glömt, och sedan Freud så vet vi att vi faktiskt kan bli påminda om något genom att helt förargligt glömma.

            Om man glömmer ett paraply så kan orsaken till glömskan vara att Censorn vill påminna oss om något.

                     -------------------------------------------------------------------------

           Nu är det dessutom så att den glömska som berövat Karl en paraply kan ses som en glömska som inte berövat honom ett redskap, men mer en accessoar eller ett … plagg. Således kan man säga att Karl har blivit mer ”naken” nu, utan paraply. Kofferten är mer reell. Den är inte så knuten till personen som paraplyn – och senare även hatten (!) är. Hatten som också den blir tagen av glömskan.

         Ingenstans iKafkas Amerika är Karl reellt naken, men han strippas alltså på paraplyn och på hatten.

         Detta gör honom, immigranten, än mer sårbar i sitt nya land. Men helt visst öppnas även vissa möjligheter mer för den sårbare än för den utomordentligt välrustade.

Surprice Price, sursprice!

Price surspriced us and off he is, no longer a member of the gouvernment. By the way, I came to think of Trump and friends. Has Trump any friends? Na. He has not. Not even one.

Roliga katalonier( katalaner)!

Nu är ju katalaner roliga. Det finns massor av allvarliga problem och så sätter dom igång och skall ha en omröstning om självständighet från Spanien, trots att ingen vill ha någon självständighet. Allt dom vill är att rösta om det! Det är som när en treåring står bredvid spisen på en pall och mamma säger: Rör inte plattan! "Nej då," svarar det brådmogna barnet,"... men jag kan väl få lyfta handen i alle fall?", "Nej." säger mamma. "Men jag ska inte röra, bara lyfta handen." " Det är väl ingen idé att lyfta handen om du inte skall röra plattan!?", " Jo, det är en demokratifråga!!!" säger då treåringen.

Höst II

A.K. Schaffners bakvända resonemang.

Man söker historiska försklaringar till estetiska uttryck. Då kan det gå till som hos A.K. Svchaffner i den lilla uppsatsen om "lignuistic lunacy". Man gger förklaringen som om artisterna satt och funderade på vad de skulle göra åt en viss bestämd redan analyserad situation och kom fram till att man borde ägna svaret ett visst uttryck, så som i detta fall dadaism:

"What are artists and poets to do when they consider reality to be totally beyond the pale, when real life is far worse than the most radically exaggerated and biting satires could ever be? What are they to do when all of society – its values, its rituals, its beliefs, its codes and symbols – has become so despicable and loathsome that they no longer find it sufficient to criticise individual aspects of it,
but want to renounce the entire thing? What are artists to do if the historical circumstances require a critique which is so radical that it can accept nothing as given, a critique which renounces the most basic forms of social and cultural consensus?
This is how the Dadaists, in particular Hugo Ball and Raoul Hausmann, assessed the cultural circumstances during and immediately after the First World War in Zurich and in Berlin."

I själva verket kom uttrycket helt spontant, och förklaringen är en efterhandsrekonstruktion. Men här spänner alltså Schaffner vagnen för hästen.

På knä.

Vad nu gäller är ju att få ner Trump på knä.

IPhone4

Rädd för krig

Ja, nu är jag rädd för krig. Inte personligen, men ändå. Om det blir krig i Korea.  Det känns inte  som det finns några bra initiativ till samtal mellan USA och Nordkorea. Ruskigt.

Höst

But can´t you see? Donald Trump is an autist.

Can´t you see fr yourselves. Donald Trump is an autist. remove that man from power. He is dangerous! Please!

National Geographic on Titanic all silly.

The documentary on Titanic made by National Geographic has made a poor job. They are trying to pinpoint the time before the ship sank without taking into account that a great dela of the sjip is buried in the sand. So bad. And the tempo of the ducomentary is sooo slow, and so full of drums that one might think it was done by aliens struck by dementia.

Idiotiskt partiledbyte

Varför byta ut Kinberg mot Kristersson? Kristersson var ju med och fattade beslutet om att närma sig SD! Hjärnsläpp.

Move Upstream: A Call To Solve Overpopulation

Trump om mudrerers. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

Trump rallied in UN. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

Citat från mig själf

”Om jag sitter och tittar på mitt tända stearinljus om kvällen, så kan jag rätt som det är se att det använder en del av sin styrka till något annat än att lysa upp mitt bord. Jag tänker att detta ljus, utan att egentligen förlora i ljusstyrka, använder hälften av sin kraft till att visa att det lyser. Jag funderar på att om det är så, så borde jag kanske bli arg på något sätt. Ett självupptaget ljus! Ljusets liv skall vara bara till att lysa! Men – när ljuset slocknar för gott, så blir jag kanske ledsen för att jag mekade det att visa att det lyste… ”Vad fick det ut av livet?” Varför unnade jag det inte den lilla glädjen, den lilla själviskheten, den lilla möjligheten till kommunikation, som det kanske skulle inneburit för det, om det också fick visa att det lyste. ( Nå, det kanske visade i alla fall…) Möjligen är det inte så med alla ljus, men jag tror det är så med många. Jag undrar om ett släckt ljus kan visa att det inte lyser. Sen går jag och lägger mig för natten.”( K. Genell, ur Ironi och existens.1983.)

Teckning

Kafkas Amerika. Caput VI.

           Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över Atlanten, bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han är”. Väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plötsligheten uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren  ( en tysk – i romanen blommar det för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt - ihåg:

    

        ”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett visitkort.  ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov av väskan?´- ´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande händer?´- ´Jag glömde mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och ville inte släpa med mig väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är ensam? Utan sällskap?´- ´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till den där karlen, flög det genom huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre vän ? /…../. ”

            Karl befinner sig plötsligt mellan två glömda objekt.

          

         Här reds nu saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och Karl. Karl önskar stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en person, som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl.

        Redan modern kanske har försett Karl med en litet försök till försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma, ty den är sydd in i hans kavaj. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt den. Den är till för säkerhets skull, för värdehandlingar. Den kan också, så länge man nu minns den, vara en försäkring för minnen, skatter. Och den är en å bröstet tryckande påminnelse om sin egen existens. Senare får Karl av farbrorn faktiskt ett skrivbord med lönnfack ….. Ett inventiöst skrivbord. Men farbrodern kommer att förskjuta honom. Han förlorar sitt skrivbord. Liksom sitt piano. Stackars Karl som hoppats på en framtid i Amerika, en framtid som pianist.

        Modern har även stoppat med ett foto föreställande sig sj’älv och fadern. Även det en försäkring. Men fotot skall komma att försvinna.

            Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har varken framtid eller förflutet. ( Han skall senare förlorta både sin kostym och den lönnficka som är insydd i kavajen. Och han skall också senare komma att återfå väska, paraply och kostym. ). Mitt i denna insikt om förlorat gods befinner vi oss i ett mycket levande ”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken fortfarande skakar av de sakta avstannande motorerna. Karls intresse har flyttats ifrån det nya landet, paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka frågor. Eldaren är presenterad. Främst genom Karls tilltro. Karl äger ju dessa två egenskaper i hög grad: 1.) förmåga att glömma. 2.)  förmåga att känna tilltro. Och ha tillförsikt. Så har han – förvisso - en äventyrares två viktigaste egenskaper, om än i något ovanlig form.

             Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, eftersom denne måste (!) lära sig att glömma, lägga bakom sig. Glömskan har två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något, som man inte först saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten om , att man glömt ett paraply , för att sedan , eventuellt, alldeles glömma bort  det, i den meningen att man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”. Förmågan att känna tilltro, ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto, att en misstänksam människa ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är något ” att våga”. Även om ordets ursprung enbart innebär ”tilldragelse” ( lat.”adveníre” = draga till sig ) , så har vi ändå vanligtvis förknippat ordet med ”våghalsighet”, och de flesta människor tror att nog idag , att det har med Engelskans ”venture” att göra.  Och det ligger således i äventyrets natur att man – som agent – måste äga inte bara tillförsikt men också tilltro, och äventyrets själva väsen är den dialektik som uppstår i spelet mellan uppfylld tilltro och missräkning. Kafkas Amerika är en äventyrsroman, en stationsroman, där ”äventyren” avlöser varandra, oberäkneligt. Med sin unge hjälte, pojken med lönnfickan, Karl Rossmann, och vi har – genom incidenten med det glömda paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”riktig” äventyrare.  Ångesten och rädslan är inte hans ”starka” sidor. De finns inte alls med. De är som bortblåsta på vägen över Atlanten.

Kafka again, and me.

Quite early in life - I was born in 1944 - I got interested in reading books. I soon developed a taste for good novels like those writ by Jane Austen, Joseph Conrad, Virginia Woolf and Melville, just to mention a few.
    Since I am a Swede and I was brought up in Sweden and I read all the classics of my own country, like the masterpieces of Strindberg and Almqvist, both of them giants when it comes to dense, thrilling, prose in Swedish.

   I later discovered Kafka, and with him the vast literature of ambiguity and of romantic irony. It was around 1968 when I already had studied History of Arts, Philosophy and General Literature in Gothenburg.
   Those days I was living in a small, worn flat in the centre of this town and my eyes had in an antiquarian´s fallen upon a small used volume by Kafka in German, the novel Amerika. I was already familiar with The Metamorphosis, in Swedish translation. I then started out with my small German pocket version of Amerika, and I was richly rewarded, immediately struck by the immense and very odd beauty of the first sentences in this book, in by its original tone, in the language it was written in. I read the whole book through, in one single breath, without even once consulting any lexicon. I guess I must have missed a detail or two, since my German was far from exquisite. I was however from this moment on hooked up by Kafka. I started reading everything else he had written, and in the University I then wrote several small essays and subject papers on Kafka. It was now soon one major problem that became central to me. How did Kafka do? How could he acquire this formidable effect, the Kafkaesque, an effect that scarcely ever anybody, but some of the German Romantics of the early 19th century, had managed to create anything even remotely similar to?

    My research concerning this problem began as early as in 1972. The answer to my question did not show rapidly. And I was busy doing other things. One day in 2001, though, late in the evening, I, all of a sudden, out of the blue, got the main idea for a solution. I started to investigate this idea further, and now began an intense study of the Kafka literature in order to find out whether I was alone in my discovery, or not.
    I found out that I was.
   Now I was ready for my second challenge. How could I explain my foundings and views in the best possible manner? Since my understanding of the subject matter was broad, and a result of many impulses, and sincethis very understanding came close to the understanding of various other human phenomena, I decided to let my work reflect these vast fields in order to make it possible for my reader to draw his or her own conclusions, many of which I have decided not to actually draw myself, but which all are there in their sheer implicitness. The result is: Kafka and the kafkaesque.

Flower

Rain is coming

Kafkas Amerika. Kap VI. Paraply mot glömskan?

           I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij, - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under denna tillbakaväg ner i fartyget.

            Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker detta beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för någon begrundan eller ånger. Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles gräsligt ödesdigra i detta främmande land.

            Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet till Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt få invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man närmast anse som en hädare och hedning.

            Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en främling.

     Senare i Amerika, i Pollunders villa, - kap.3. - kommer Karls handlande att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt!

       Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär Karl i fortsättningen en mössa på huvudet,o ch det visar sig ju att mössan som herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen mössa av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin paraply, samtliga sända till Pollunder av Shubal.

            Karl  har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sannolikhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en djupare, omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i dunkel.

            Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i all sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla?

            Själva glömskan – må vara då av bara ett paraply – oroar. Varför just nu, när man skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar immigranterna.

           Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predikament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.

           Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren.  Ett memento, en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om väldigt stora dynamiska system.

            Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk. All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. Ty Censorn är en perfekt varelse, allvetande och klok. ( Men såsom allvetande och klok kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan skolastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara universum, är omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar man under. Man orkar inte ta ett steg. – Mr Know All är en tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i detta ämne.[1] )

             Det är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det att alltid vara observant på sig själv. Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj.

            Ett paraply mot glömskan skulle nog sätta krokben för oss.

            Många filosofer, såsom t.ex. Franz Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet.

---

[1] Mr Know-All. (1924)