tänker jag då

Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – däremot - är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär, accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig eller speciell – talang för måleri. Här kan skönjas sanning, i överförd betydelse. Men ingen mening, i egentlig mening. Så kan man säga att författeri till att BÖRJA med är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt och är glupskt begärd av detsamma. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv, ( ty allt berättande faller tillbaka på en själv ) och en familj, en tid, men väl hel...

https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591 https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591

               Salongerna nattetid   Mannen i grå kostym låg i den smala baktrappan som ledde upp från källarplanet upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med något stickvapen för att sen knuffas huvudstupa ner för trappan. Servitören kunde av den branta halsvinkeln och av blodet som lugnt, stilla och i ett jämnt flöde forsade ur den öppna munnen genast dra slutsatsen att denne var död. Mordet skakade redan från början om i hela kvarteret. Inte bara den grå ugglan på toppen av Sturekyrkan kom av sig i sitt nattliga hoande, men även stod de många människor, som rastade hundar av olika snitt i parken som slagna av blixten när det långa polisfordonet med tjutande sirener kom fram till den famösa klubben. Club Hein Bleue , ryktbar i den lilla hamnstadens undre värld, låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum. Den gata, på vilken tillhållet för nattens oro och he...

           ( Ur: Diamanten.)Kapitel tio.            I vilket allt krånglar till sig. Ännu mer. Promenad med Filla i ett träsk. H erbert hade denna dag tagit sig till baksidan av huset, där, i skuggan av några japanska ligustrar, godsets imposanta privatkyrkogård låg, stängslad vackert med meterhöga rostiga gjutjärnsstaket och försett med små grå, mossbelupna statyer i högt gräs föreställande både änglar och hiskeliga monster i sandsten och granit. Här låg massor av människor begravda, inte bara Sprättmans, ty under alla långliga tider hade kreti och pleti trängt sig in och lagt sig här för att njuta, njuta av och få färg och ära av det fina sällskapet, ända sen Gule Sprättmans tid, på 1600-talet. Ty körgårn, som aningen liknade en pestkyrkogård, var byggd av denne, och här låg – bland alla lycksökare - hela släkten, hela långa raden av män och kvinnor som burit na...

              Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn . Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur av typen: ” sådant här får inte hända ; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet ”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig , som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan , för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är. ...