( tänkerjagdå ) Mitt namn är Kaj Bernh. Genell. Jag är en göteborgare, född 1944. Jag skriver en del o. har bland annat skrivit romaner, flera deckare, noveller, en bok om Kafka, samt en bok om Ironi. Flera romaner är på engelska. Böckerna finns på Adlibris, Bokus. Vissa finns enbart på Amazon. Läs gärna mer på mina hemsidor: www.kajgenell.com & www.tegelkrona.com Jag är - vad gäller littertur - emot det pretentiösa, men för det preciost ironiska.
onsdag 15 november 2017
måndag 6 november 2017
onsdag 1 november 2017
Immer Kafka alltså
Men om man vill klargöra världen och
söka undanröja mystifikationer, som
ju i längden står i vägen för förståelse av världen, så kan man otvivelaktigt
ge sig på begreppet ”kafkaesk” som ju – det håller alla med om - används lite
slarvigt: man blir ju inte mycket klokare
om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd
”kafkaartad”, om inte denne någon med ”kafkaartad” menar mer än t.ex. groteskt+oförklarligt.
Vad jag skriver i denna skrift är alltså
mycket till för att lösa upp denna föreställning och föra sakernas tillstånd
dithän att man kan få bort ordet ”kafkaartad” som synonym till något sådant
förenklat och uppenbart felaktigt som ”grotesk+oförklarlig”, och få det till
något mer substantiellt, och med en mer verksam, preciserad innebörd, med en
klar genes. Då, om jag lyckas med detta, så har jag lyckats ”befria världen”
ifrån en mystifikation och dessutom förhoppningsvis bringat ytterligare
”positiv” kunskap till världen. Kanske kan begreppet äntligen få en mer solid
innebörd?
tisdag 31 oktober 2017
Alltid Kafka.
VID ETT UTREDANDE av Franz Kafka och,
mer precist, kafkabegreppet är det
svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos och
kring denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det
finnas motsättningar i överflöd. Det är inte bara så att liv och verk tillsammans
bildar en bestämmande motsättning. Det finns även motsättningar runt Kafka, det
fanns en gång motsättningar i den livsmiljö han växte upp i, motsättningar i
det liv han levde, och det finns analogt ett flertal dominanta, determinerande,
unika motsättningar i hans banbrytande verk. Alltihop således kringgärdat av och sprunget ur stora motsättningar, allt
lever dessutom ACCENTUERAT av motsättningar.
Kafka
tog i sitt skrivande – som många författare gör - sitt liv, som det nu var, som
utgångspunkt. Det yttre livet var dock bara material. Några liknelser eller
allegorier handlade det inte om, menade han själv. Om man tar fasta på, att det
då hos Kafka inte är fråga om liknelser, så måste man inse, att det inte går
att rakt av ”översätta” något av hans verk till något annat. Liknelsen som form
är skäligen enkel. Liksom allegorin. Nu var det hos Kafka, inspirerad av den
romantiska traditionen, tvetydigheten,
diskrepansen, det ekivoka [1], det svävande, som gav den spänning i själen,
som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och
extremt väl formulerade berättande flödade. Skrivet oftast ett svep. Och det
tycks som om det var formen, och svävningen, mer än innehållet, som var det
viktiga för Kafka. Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en
motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också försökte med
flit, i en slags estetisk perversitet, behålla detta spänningsfält, utöka denna
kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags
”irritation”…för att behålla detta spänningsfält genom hela skapelseprocessen
och ut i verket självt. Utvecklingen av
detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i
original, i handskrift, som Amerika[2],
Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text:
vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska
tänkande. Man kan i studiet av spänningsfält jämföra hur en mycket tydlig form
av ironi stegras, eller ändrar
karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar
just ironiker. Han var den slags
ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som,
vid sidan av den eminenta litterära talangen, kanske är hans mest framträdande
drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi
– även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den
absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och
avundas honom - utan vidare - denna
formuleringsförmåga. Det finns alltid en drivande kraft framåt i Kafkas texter,
som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde
från början den extremt gode författarens signum, detta som gör att verken blir
”page-turners”. Men han skulle – troligen av en historisk slump - komma att s.a.s.
”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all
samtida litteratur”.
-----/forts följer/
måndag 30 oktober 2017
Separatism och etnifiering. Varför?
Jag tror att människor just nu - i följderna av internettet och globaliseringen - accentuerar den Andre som Annan för att de klart insett att den Andre är Samma och att detta skrämmer dem. Så är detta en tillfällig reaktion innan vi alla under tvång inser att vi på ett någorlunda rationellt sätt samsas om allting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Med ett LEENDE likt CLARK GABLES - Äventyrsroman. DEL I.
Hemsida www.kajgenell.com Med ett leende likt Clark Gables ROMAN Kaj Be...
-
KAPITEL TJUGOFYRA AVBRUTET FRIERI På onsdagen – som nu kommit - hade Slim och Sofi sedan en vecka tillbaka planerat att göra...
-
KAPITEL TJUGOTRE EN LÅNG NATT Efter det att Herbert och Nils tagit en runda runt Boxeby och kommit in i salongen igen, d...
-
KAPITEL ARTON Klarinettrummet När Pannhäuser lämnat Liselott och de andra i köket för att återvända till Henrik för ...