Inga bilder på rad

Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – däremot - är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär, accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig eller speciell – talang för måleri. Här kan skönjas sanning, i överförd betydelse. Men ingen mening, i egentlig mening.

Så kan man säga att författeri till att BÖRJA med är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt och är glupskt begärd av detsamma. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv, ( ty allt berättande faller tillbaka på en själv ) och en familj, en tid, men väl hela världshistorien och Tillvaron, ja objektet begär sannerligen mer än vad en brukspatron begär av sin porträttör, objektet begär betydligt mer. Ett foto är en tillfällighet, men en världshistorisk målning, en Rembrandts självporträtt, är en gigantisk genomarbetad Sanning, något nödvändiggjort i artistens Sanning, och en författares verk har att ta i beaktande - med oändlig Hänsyn - Allt. Allt, ja Alltet, står på spel. Allt är involverat, och skall en bok bli fullkomnad, så bör författaren låta sitt objekt få eget liv, en värld födas på nytt ur den gamla, en ny Sanning träda fram, - en blick skall möta sig själv bakom ryggen på evigheten - och man kan därför utan överdrift säga att det, att lägga ett fotografi vid sidan av ett bokverk och peka på dem båda - det ena först och det andra sen - och säga att det ena är lika så mycket värt som det andra, det illustrerar en komplett förlust av Ande, alternativt en påvert utvecklad sådan - i det första fallet mest trolig orsakad av en missförstådd postmodernism, en tanklös relativism ur vilken det Väsen föds, som bland annat har flera huvuden på en hals. Nej ur foton, liksom foton på rad ( s.k. "film" ), kan ingen som helst sanning läsas. För att begripa detta måste man dock bli varse och inse något om betydelseskikt. Innan man insett detta med skikten har man bara upplevelsen av litteraturen. Denna kan visserligen räcka för den enskilde. Ja, gott och väl. Men för Läraren, då är det där med skikten nödvändigt. Visst, visst, helt visst kan man tala om skikt både vad gäller fotografier och oljeskisser, men det verkliga miraklet vad gäller skikt, det FÖREKOMMER bara i litteratur.

My magnum opus

https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591

              Salongerna nattetid

 

Mannen i grå kostym låg i den smala baktrappan som ledde upp från källarplanet upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med något stickvapen för att sen knuffas huvudstupa ner för trappan. Servitören kunde av den branta halsvinkeln och av blodet som lugnt, stilla och i ett jämnt flöde forsade ur den öppna munnen genast dra slutsatsen att denne var död.

Mordet skakade redan från början om i hela kvarteret. Inte bara den grå ugglan på toppen av Sturekyrkan kom av sig i sitt nattliga hoande, men även stod de många människor, som rastade hundar av olika snitt i parken som slagna av blixten när det långa polisfordonet med tjutande sirener kom fram till den famösa klubben. Club Hein Bleue, ryktbar i den lilla hamnstadens undre värld, låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum. Den gata, på vilken tillhållet för nattens oro och hemliga förlustelser låg, var nämligen också platsen för en av stans mer fashionabla skolor, och denna skola – som från början varit enbart dedikerad till undervisning av högreståndsflickor - hade tagit i anspråk nära nog samtliga hus i närheten, hus som samtliga byggdes kring år 1900, i gotisk/nationalromantisk stil, bemängda med utsirade torn och pilastrar, utom just de tre våningar helt nära parken, i vilken Club Hein Bleue huserade. Så kunde man om natten, som nu denna i november 20xx, se en liten ström av människor på spindelben, och i läderstövlar vackla och kryssa sig fram, likt knappt synliga dimgrå skuggor, på den öde Lilla Kartuschgatan ända tills de blev tydligt upplysta av den rad lyktor, somliga festligt röda och gröna, andra lismande gula, med vilka klubben behagade upplysa entrén samt de tre blyinfattade fönster, där man annonserade sin – och de nätta dansösernas – närvaro med pråliga affischer och censurerade fotografier i svartvitt.

Månen sken full denna natt. Molnen gled sakta över en mörklila himmel. Väl i det skarpa ljusskenet vid huset kunde man se att klientelet var unga välklädda människor, ofta nog berusade och på väg från en lyxkrog och således förledda av någon lustigkurre till frestare till att öda pengar en timme eller två tillsynes på sådant som egentligen inte var något.

Husen var ju vackra nog, ja så det förslog. Tinnar och torn. Egendomligt var det att man tydligen kring år 1900, vid byggnationen, inte kunde bestämma sig för om husen skulle vara gotiska eller just nationalromantiska. Blandningen öppnade för närmast för det hiskeliga. Så liknade husen närmast skotska skräckslott med utensilier från Buttericks.

Men det moderna livet var ju sådant. Man begav sig från tomhet till tomhet och på vägen kunde ett ögonkast eller två utväxlas, eller några komiska fraser, som aldrig glömdes. Eftersom klubben inte alls var flott, men snarare tarvlig och enkel, så kan man undra vad det egentligen var som ännu efter 20 års existens lockade dit kunder. Det var, det kan jag tryggt säga, varken flickorna, baren eller musiken. Men vad var det då? Och vad för en klubb var det, bakom det gåtfulla namnet, som nästan ingen förstod? Och bakom den dockskåpsaktiga fasaden?

Man kan nog tryggt säga att det handlade om försäljning av diverse sinnesförhöjande substanser som man kunde tillföra kroppen. En masse. Kokain, steroider och annat.

Alltnog: här svängde alltså vid 11.16 upp en stor polispiket vid den främre ingången på Kartuschgatan, och ut rusade tre poliser med dragna vapen, pistoler och en karbin. De skrek högt:

”POLIS! Undan!! Polis!”

De människor som fanns i närheten gav sig springande iväg ett stycke mot centrum, alltså bort ifrån klubben och den närbelägna Sturekyrkan.

I porten till klubben stod klubbens nye ägare, Didrik Regelhielm. Hans röda hår stod på ända och vid hans breda sida huttrade en diminutiv, mycket mörkskinnad, flicka i blå gnistrande paljettklänning och med ett jättelikt svart hår i stor vit turban, vars ena sida syntes distinkt fläckad av färskt blod.

Ur: Diamanten. Kapitel 10.

           ( Ur: Diamanten.)Kapitel tio.

          I vilket allt krånglar till sig. Ännu mer. Promenad med Filla i ett träsk.

H

erbert hade denna dag tagit sig till baksidan av huset, där, i skuggan av några japanska ligustrar, godsets imposanta privatkyrkogård låg, stängslad vackert med meterhöga rostiga gjutjärnsstaket och försett med små grå, mossbelupna statyer i högt gräs föreställande både änglar och hiskeliga monster i sandsten och granit. Här låg massor av människor begravda, inte bara Sprättmans, ty under alla långliga tider hade kreti och pleti trängt sig in och lagt sig här för att njuta, njuta av och få färg och ära av det fina sällskapet, ända sen Gule Sprättmans tid, på 1600-talet. Ty körgårn, som aningen liknade en pestkyrkogård, var byggd av denne, och här låg – bland alla lycksökare - hela släkten, hela långa raden av män och kvinnor som burit namnet. och Här fanns frillor och här fanns det drängar och köksor i långa rader, här fanns bekanta och långväga gäster, som dött under gästa bud, samt knektar och kuskar, fientliga ( danska ) soldater, och likaså katter, hundar och hästar och ett flertal korpar, dessa senare dock utan kors, likaledes de begravda på frostfritt djup. Alla, ända ned till den mest obetydliga knähund, ja till den minsta lagårdskatt, hade förärats en gravsten på vilken det i vad som liknade guldskrift förkunnades födelse- och dödsdag. Kyrkogården var närmast en kulturskatt.

      Så stod nu Herbert framför Geoliattas grav, som var huggen av djupröd marmor, med ett darrblomster i handen och mumlade. Det var nog så med Herbert, att den enda människa han älskat var modern. Hon skulle just denna dag fyllt 100 år om hon levat. Men hon blev alltså inte så gammal ens.

      Herbert mindes och grät och suckade och det gjorde rent av ont i bröstet när han tänkte på hur mycket han längtade efter hennar.

       ”Lilla mamma!” ropade han, och förskräckta sprang ekorrarna och ärlorna undan och även en kopparorm inunder ett litet fång spireor, samt diverse gravspindlar.

       Nu hade, under tiden, jag själv och Filla nått ända ner till Portlands strandängar, där det bitvis började bli sankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet låg, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot oss ungdomar och utstötta väsande ljud. Över våra huvuden singlade svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid våra huvuden och kinder och smekte våra små ansiktshår och rörde vid läppen den röda lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart vin i ett kristallglas. Som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför våra huvuden och äskade lycka över oss. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda oss från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att jag helt enkelt inte förmår beskriva det!

    ”Så försmädligt bara,” sa Filla, ”att banken nu snart äger hela godset, och all mark och alla tillgångar. Det är så man spyr! Nå vad har du fått fram nu då?”

     I detsamma halkade jag till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade jag. Filla, som var några steg före, vände sig om, slängde kokett med rubinen i sin kedja och betraktade mig.

    ”Kom loss!” skrek hon i falsett, med ett enormt magstöd.

    ”Jag kan inte. Jag sitter fast!”

     Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan. Faktiskt kanske jag hade klämt foten mellan de båda landskapen!! Mycket solitt fast satt jag, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Men jag satt helt fast. Filla kom och drog i benet, men det hjälpte ju inte.

   ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Filla, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var en riktig Sprättman, d.v.s. en helt hjärtlös typ, som håller på sitt och struntar i andra.

   ”Stå inte och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek jag, nu med gråten i halsen, - skrek, trots att hon stod alldeles intill.

   ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu släppa tankarna på bankens rovkapitalism och mer tänka  på mig.

   När vi ätit upp våra smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade mig vart hon skulle ringa.

    Svanparet närmade sig under tiden långsamt i viken och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll.

   ”Jag ringer väl 112.” sa hon.

   ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då…”, sa jag ängsligt.

    ”Hur ska du ha det då?”

   ”Nu har du en historia att lägga på din blogg, du …”

    ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!”

    ”Du kan väl ringa Herbert?”

    ”Han kan väl inte komma hit. Han är ju halvblind.”

    ”Nä, ring 112 då.”

        Filla ringde 112. Hon förklarade, att vi befann oss i väglöst land. I en utmark. Sankt och oländigt. De skulle skicka en helikopter med läkare i.

        Sen beslöt vi oss för att vänta. I mitt stilla sinne tänkte jag, att jag inte, i det läge jag befann mig, kunde erövra Filla, och det var likaledes inte rätt moment att fråga om vad hon hade tänkt sig att diamanten skulle ta vägen om jag fann den. Allt hade med andra ord gått upp i rök, eller, som det nu var, fastnat i en skreva. Eller, som man säger: åt h*****e. Jag beslöt mig, att aldrig nånsin mer hoppas på lycka. Och så har det blivit. Aldrig ett ögonblick har jag efter denna händelse aspirerat på jordens härligheter, men mer nöjt mig med blotta avglanser. Så djupt smärtade mig detta svek ifrån de högre makterna, att jag från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”.

   Jag skämtar. Men illa var det definitivt.

    Nu drev molnen in över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla i stora stänk från en grå himmel. Portland kunde i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn.

   ”Vad hade vi här att göra? Hoppas att Herbert tar hand om Diego!”

    ”Diego?”

    ”Ja, min hund.”

    ”Vad skall man med djur till?” sa jag, - för jag hade ju ganska ont.

    Nu kom jag ihåg att Philomela i sin bil alltid medförde en stor svart rottweiler, och att denna lystrade till det spanskklingande namn hon just nämnt.

      Nu vräkte regnet ner. Till yttermera visso. Jag ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon satt fast. Regnet strilade kring foten, men den satt där den satt. Vi försökte göra ett regnskydd av vad vi hade med oss. Jag svor över att jag denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit paraplyet. Filla tog upp ur fickan en hopfällbar solhatt och satte den på mitt huvud.

       Sen satt vi tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där vi var, så den försvann och kom inte tillbaka.

       Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och regnet gett sig av, kom en trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Barkholm rastplats, och svärjande och försedda med myggnät tog man sig, likt en djungelpatrull i Vietnam, fram i ösregnet till mig, och det var när jag fick se dem, som värmen flöt genom min kropp likt honung, och foten lossnade med ens med ett litet ploppande ljud och jag hade inte ens längre ont i den! Jag undrade inom mig om jag inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Filla? Jag vet att jag har en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att mitt inre kan skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade jag i vilket. Jag la mig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu att det värkte i foten. Filla sa ingenting men såg på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen bar mig sen de femhundra meterna till sitt terrängfordon, med vilket vi tog oss till Barkholm, där en ambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när vi kommit till Barkholm gods, så sa jag att jag ville stanna där, för foten var redan bättre. Då åkte all nödpersonal iväg, efter det de skrivit ut en jätteräkning för flygräddning i onödan på en surfplatta, som jag fick signera med några rörelser av mitt pekfinger.

       ”Den kan du bestrida senare.” sa Filla, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon försvann till sitt av Liselått iordningsställda rum på vinden för att krypa ner och värma sig. Hon kände sig iskall, sa hon. Diego, som dragit in tungan, tittade sig förvånad omkring och yttrade intet.

      ”Hur gick det?” frågade Herbert i mitt öra, när jag lagt mig att vila på den gröna schäslongen i salongen med två plädar på min, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten kinesisk skål.

      ”Hur gick det?”

       ”Jag hann ju inte.” sa jag, och vände sen huvudet mot väggen, där en tapet, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, genast bestämt sig för att försöka trösta mig.

        Chopin var måttligt tyst i sin bur i hörnet invid fönstret. Han hade fått en ny, nästan färsk, majskolv av Liselått och mumsade och sprätte skal och föreföll inte lägga upp några större planer för framtiden. Jag tyckte, innan jag somnade, att Chopin nu nynnade Internationalen.

Censorn och personen.

              Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn. Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur av typen: ”sådant här får inte hända; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig, som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan, för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka sig att Censorn har Döden i vitögat, städse. Ty det innersta inre ÄR som sagt icke individen, men förvisso en viktig del av det vådliga och intrikata system som individen nu är.

           Den insiktsfulla individen, hen som insett att varje människa har intresse av att veta allt som inte fullständigt förgör henne, - den individ som har frihetslängtan, som går utöver längtan efter omedelbar njutning - har också den möjligheten att titta in i glömskans skåp, för att ta fram och kontrollera glömskans skåps funktion. En lycklig människa av intellektuellt slag ( en ”genomreflekterad” ) är ju den, i detta avseende, som i efterhand kan kontrollera om rätt saker glömts vid rätt tidpunkt med avseende på den Sanning som senare skapats.

          Glömskan kan man komma runt med diverse tekniker. Vi vet alla hur man kan finna att det plötsligt är omöjligt att komma ihåg ett namn på en välkänd person. Ett trick är då att artificiellt sätta sig i en annan situation än den aktuella, och väl där kommer man snabbt på namnet. Men vad har man då gjort? Man har då satt ur spel en funktion, som troligen hade en mening. Med tricket att försätta sig i en låtsassituation har man då blivit vad man brukar kalla icke-autentisk.

          Glömskan, Censorns Abwehrmechanismen, avvärjningsmekanik,, utför väl sitt nödvändiga arbete, men detta värv kan så att säga kontrolleras i efterhand av ett vårt Sinnes konstitutionsutskott.

          Detta konstitutionsutskott, vår Självreflexion, ( detta mysteriösa uttryck, som Kant, ganska omedveten om dess komplexitet nämnde i ett förord till en av sina berömda klassiker ) ställs nu inför en serie principiella problem:

1.     Är Självreflexion någonsin totalt opartisk? ( Jag har alltid fortfarande en hel del att uträtta och se om. )

2.     Är Glömskan en och densamma hos alla människor, eller är glömskan en personlig varierande storhet. ( Och jag har alltid fortfarande en hel del att se om och uträtta.)

3.     Kan glömskan någonsin redogöras för i sin helhet? ( Jag har fortfarande alltid en hel del att göra och se om.)

       Så ser vi att det syns som om vi skulle undkomma en del av de principiella svårigheterna om vi var satta att kontrollera glömskan ENBART i dödsögonblicket. Men då är, så att säga, nyttan begränsad. Förutsatt att vi inte tror på ett liv efter detta.

            A la bonne heure: längtan efter Sanning är nu så stor ……

            Eftersom nu Sanningen ofta bygger på Skepticism, så kan vi otvivelaktigt misstänka att något helt opartiskt konstitutionsutskott aldrig skulle kunna finnas och komma fram till en exakt granskning med exakta formuleringar. Det vore en övertro på detsamma, och tiden är ändlig även för en sådan inre instans, liksom för allt i livet. Därför tror vi att konstitutionsutskottet nöjer sig med att framställa Sanningen i några rappa skrattretande bilder, för oss att tolka. Skrattretande, emedan skrattet gör oss friare i tanken, mer receptiva.

            Men det intressanta är nu här, bland annat, att själva Glömskan ofta har begagnat sig av bildfunktionen för att täcka över, förvränga och dölja.

            Så har vi alltså TVÅ nivåer av bilder, för att uppenbara Sanningen.

            Det som döljer och det som uppenbarar.

            Nu förstår envar att dessa nivåer blott är sidor, sidor av ett och samma mynt. En bild inte bara döljer, den döljer för att uppenbara.

           Givetvis är det ett större fenomen mitt i detta problemkomplex som gör allting skäligen osäkert, vetenskapligt sett. Vad är det? Jo det är det att vi inte vet vilken agenda den där censorn har. Herr C. – som vi kan kalla censorn – tycks ha ett kollossalt minne, just som vi själva. Dessautom tycks Herr C. vara klok. Just som vi. Men det konstiga är att Herr C. tycks besitta en klokhet nära nog utan gräns. Det gör ju inte vi.

            Hur kan Herr C. veta att A.) vi inte tål att komma ihåg att vi vår första skoldag snubblade och slog ut en tand? ( Till exempel. ) Och dessutom: hur kan Herr C. veta att B.) det är en god metod att – på grund av den utslagna tanden, och den misslyckade skolstarten -  för all framtid låta oss få en känsla av illamående vid åsynen av en tand, eller en liten försteklassare.

            Vi kan resonera om saken. Säg att Herr C. noterar, inifrån sin centralt belägna ort, att vi slår ut en tand efter en snubbling. Herr C. noterar att vi blir – som litet barn – förtvivlat och skamset. Nu drar Herr C. slutsatsen att så mycket förtvivlan och skam tål inte just barnet P. ( som i ”person” ). Det tycks som om Herr C. tänker att: vissa barn tål detta, men inte P.. Eller att: P. mår bättre av att inte veta att det snubblat. Allt kommer att glömmas, och P. mår bättre som vuxen.

            Sen tycks C. tänka: men okey, om nu P. vill veta vad som hänt så kan P. får tyda lite gåtor i framtiden. Alltså låter jag minnet av tanden finnas kvar, och jag suddar inte ut det fullständigt. Jag gör en koppling till allting som är vitt och vasst och spetsigt. Jag låter P. uppleva lite obehag av vitt, vasst och spetsigt. Sen får P. ta itu med rebusen, komma på den ursprungliga händelsen med fallet i skoltrappan och sen som vuxen kunna göra sig fullständigt fri ifrån detta minne, som när det ses på distans, är hanterbart.

            Nu kan det – så invänder ni – tänkas att Herr C. inte alls tänker allt detta, men att systemet är så ordnat att en förträngning av det obehagliga minnet är nödvändigt, men att det av TEKNISKA SKÄL inte går att radera. Det går bara att maskera. Systemet TILLÅTER INTE ”delete”.

            Denna invändning skulle då innebära att vi ser Herr C. såsom delvis ett offer för systemet! Herr C. är i själva verket en … tragisk figur. Herr C. städar, och han kan inte annat.