En pinsam episod

KAPITEL TJUGOFYRA.

I mangelrummet kom nu Bastionspetz in till Underkant och Ada Rehn efter att ha talat med Greg.

    ”Vad har vi nu då? Klockan är nu 13.00. Jag har nyheter, men jag vill först höra era. ”

”Ja, fru Franscetti och fröken Ahlberg har jag talat med här på kontoret.”, sa Stellan Underkant. ”Dom var både extremt oroliga. Dom kände inte offret, men hade ändå talat med henne, bland annat i tvättstugan. Det var en udda människa sa dom, men helt oförarglig. Hon var inte så intresserad av umgänge. I alla fall inte med dom, sa dom. I vilket fall så var de båda oroliga för att bli nästa offer och bad att slippa få öppna dörren. De ville att vi skulle ringa först….. Ja.”

      ”Jag förstår.”, sa Bastionspetz. Han bytte genast ämne. Förståeligt nog, med tanke på vad han nu visste. ”Jo. Greg har ringt och meddelat resultaten av kameraövervakningen. Otroligt. Det verkar som om det kan var Blessing, den mörka flickan, som är inblandad i alla fall. Tillsammans med en man. En känd man. Troligen en pojkvän. Dom syntes utanför källardörren minuterna innan mordet. Så jag kan bara se att vi frågar henne vad hon gjorde där.”

      ”Men vad kan ha hänt? Har vi alls någon idé om vad som hände?”, undrade Ada. ”Skall vi inte veta mer innan vi ….”

      ”Vidare vet vi, enligt Greg, att Didier Hansson var i källaren samtidigt som paret Blessing, om vi kallar dom så, och då kan vi ju kanske fråga Didier mer specifikt om just det….”

       ”Om Blessing blånekar, vad gör vi då?”, undrade Underkant och slog med ett finger på kinden.

        ”Jag förstår inte detta.”, sa Ada enkelt.

        ”Vi måste göra en husrannsakan hos Blessing. Vända upp och ner på allt.”, sa Bastionspetz. ”Hon kommer inte att gå med på något. Du såg hennes stil, Ada?”

       ”Det är jag som är utredningsledare, så vi kan göra det meddetsamma.”, sa Bastionspetz.

        Ada satte sig vid en mangel och begravde huvudet i händerna. Hon vaggade av och an.

       ”Det stämmer inte. Grit Pinnolte blev inte mördad! Hon blev inte mördad! Blessing hade ingen anledning att mörda tanten!”

       I detsamma måste Ada ha kommit åt nån knapp på mangeln, ty utan vidare tog mangeln tag i hennes långa svarta hår och drog in det, och började med att mangla detta.

     Ada gallskrek, Underkant gallskrek och Bastionspetz gallskrek. Agnes Mantelstjärna och en annan polis som befann sig i entrén för att tala med hyresgäster kom rusande med dragna pistoler. Efter c:a två minuter, under vilka Bastionspetz och Underkant febrilt försökt få stopp på mangeln, stannade denna med ett ryck av sig själv. Men dt sista rycket var rycket som närapå drog av Ada hela vänstersidan av håret, och hon svimmade fullständigt, och blodet rann ut över golvet i mangelrummet.

      Agnes ringde efter en ambulans, och sen åkte Bastionspetz och Ada i ilfart upp till akuten på Sahlgrenska.

      ”Detta är typiskt.”, sa Bastionspetz, men visste inte riktigt vad han menade med det. Det spelade heller ingen roll. Nu var allt ljus på Ada. Och alla händer hjälptes åt för att försöka få ordning på Ada.

       ”Jag har alltid varit j-vligt rädd för manglar. Ända sen barnsben.”, bekände Underkant.

        ”Ja, manglar och centrifuger är ju definitivt farligare än kulsprutepistoler.”, menade Bastionspetz, som nu samlade en står hög av blodigt hår och la det i en påse. Om Adas huvud hade ambulanspersonalen virat en handduk. Nu höll man koll på blodtrycket och Ada låg där, blek som en prinsessa på den gröna bädden i ambulansen.

       ”Det är chocken som är det farligaste.”, sa ambulanssjuksköterskan, en ung man, som talade malmöitiska.

       ”Håret e ingenting.”, tillade han, och stirrade gåtfullt på Bastionspetz som satt där i sin polismundering och höll Adas hand.

       Ändå var det bevisligen utryckt med rötterna.

FÖRORD

FÖRORD.

Litteraturens överlägsenhet. Hur skulle man innerligt personligt kunna begripa vem man själv är, vad en samtid är, och vad historien var, om man inte läste just fiktion. Det är i fiktionen som man dras in och sätts i existenssituationer, vilket inte sker vid läsning av fackböcker eller vid lyssning av ett föredrag eller vid filmvisning eller i en dialog mellan människor. I intet av dessa medier och mediesituationer kommer människan att i sitt inre aktivera hela sin personlighet, bildskapandeförmåga, reflexion och hela medvetna och omedvetna känsloliv, som just vid läsning av fiktion.

       Fiktionen lyckas med att försätta individen i existenssituationer, med äkta valsituationer på grund av den geniala dubbelhet som skapas i och med att fiktionen alltid har en myt som bakgrund.

       Genom att sätta en myt som bakgrund så kan vi med i det vi upplever hjälten bedöma myten, och vi ser med hjälp av myten hjälten. Myten är i de ALLRA FLESTA FALL en falsk bild, målad av makten. Den är den falska makthistoria, som maktmänniskan är så duktig att skapa, och som maktmänniskan – d.v.s den härskande klassen – är så duktig på att prångla ut, givandes skenet att denna myt härstammar ur folkdjupen, från folksjälen och från människans inre djup. Myten har genom tiderna getts skimmer av att var Människans Sanning, när den i alla samhällen i realiteten bara har tjänat makteliten.

       Myten KAN OCKSÅ vara en fakticitet, en bakgrund som i kraft av sig själv är SIN EGEN MAKT, och ingen annans. I dessa fall blir juxtapositionen myt-hjälte en annan. I det högindustriella samhället är det självklart så, att den genuina faktivciteten är sällsynt, ty här finns så många maktinstanser som kämpar om köttstyckena.

        Det är om denna fiktion och dessa två mytföreteelser, som denna bok handlar.

Joseph Conrad och myten.

Joseph Conrad och MYTEN. Bakgrunden i dessa böcker är givetvis alla de män – för de är alla män – som konstruerat dessa farkoster, och alla de delar som dessa flytande hem, dessa oceankrossare, består av. Eller man kan kanske hellre säga, att bakgrunden är både dessa fartyg och de geniala upphovsmännen, hela tiotals generationer av dem, som har skapat des stora segelskeppen och alla dess geniala smådelar, så fintligt och nödvändigt döpta, så att de kan ses som en teologi över vindens herravälde. Varje liten förmärs, varje nakterhus, varje litet rå, varje spant och varje nåt är det som är bakgrunden till det som utspelar sig av moraliska problem hos de män, ty de är alla män, som bebor dessa gigantiska flythus. Men nu är dessa bakgrunder, eller DENNA bakgrund, SEGELSKEPPET, egentligen inte en bakgrund. Segelskeppet väver sig så in i gestalterna, fysiskt och psykiskt, att man kan säga att segelskeppen, som är den materiella basen för dessa människor, i det att de i stormar och krig ständigt förgår, att de alltid är i fara på okända vatten, blir den mytologi, mot bakgrund av vilken alla tankar och alla skeenden skapas.

      Lustigt är det också när författare av dessa böcker, som har segelskeppet som mytologiskt faktum, säger att: DET ÄR INTE JAG SOM SEGLAR, när man så tydligt märker att den som skriver dessa böcker har vidrört varje detalj på segelskeppet, på segelskeppen, och känner segelskeppet som sådant, - hur varje del interagerar med den andra. Och just detta värjande, att det inte är jag, det är också som att säga att segelskeppen jag beskriver har ingenting med mig att göra. Vilken ingen tror på. Så blir detta NEJ från författaren sammanblandat med segelskeppen, så att det blir som att författaren säger att segelskeppen inte finns, eller finns OBEROENDE av honom ( sjömannen ), eftersom det inte är han själv som seglar där i böckerna. Och så får segelskeppen denna nimbus av overklighet, som om de var en GUDS skapelse, och inte människornas. Och så blir de än mer mytiska. De finns på ett evigt sätt. ( Vilket samtidigt dementeras i böckerna, genom själva diskussionen om segel versus ångkraft ).

     Ty vad är nu en myt? Jo, det är sådant som människor inbillar sig är urföreställningar, och sådant som man menar har funnits i människors sagor sedan primordial tid. Och mången tror på detta, ty det är så svårt att föreställa sig något mänskligt utom mot en bakgrund, och just en bakgrund av myt. Glömt är då det av alla dolda faktum, ( utom möjligen av Malinovskij och ett litet fåtal andra ) att myten är SKAPAD av dem som har makten för att hålla folk i schack. Så är myten om regnguden, myten om den onde, myten om den goda människan, de är alla skapade av maktens män – antingen av maktens män eller av deras hantlangare, såsom präster och dylikt.

     Så är också Joseph Conrads myt: själva segelskeppet, en manmade historia, och inget mystiskt alls. Det är ett flytetyg, som har hiskelighetens drag, på grund av att det oftast befinner sig på 20000 famnars djup, just det kritiska stället för en människa att befinna sig på. Så kommer Conrad undan med att slippa redogöra för människans belägenhet; det räcker ju så väl med att minutiöst rada upp de livsnödvändiga ting som går under benämningar som lanterna, korsvant, förstag, bogdrevel, mantåg, durkspett, bramsegel och dyveke, för att hela människans situation skall stå klar för envar och man blott behöver beskriva ett stort gräl mellan två sjömän för att på så sätt låta den mytiska bakgrunden ge grälet dess på en gång enkla dramatik som djupa personliga existentiella mening.

     Så är alltid myten en ... myt. Och man måste därför börja om från början. Hur var det nu med segelskeppen?

      

Inga bilder på rad

Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – däremot - är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär, accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig eller speciell – talang för måleri. Här kan skönjas sanning, i överförd betydelse. Men ingen mening, i egentlig mening.

Så kan man säga att författeri till att BÖRJA med är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt och är glupskt begärd av detsamma. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv, ( ty allt berättande faller tillbaka på en själv ) och en familj, en tid, men väl hela världshistorien och Tillvaron, ja objektet begär sannerligen mer än vad en brukspatron begär av sin porträttör, objektet begär betydligt mer. Ett foto är en tillfällighet, men en världshistorisk målning, en Rembrandts självporträtt, är en gigantisk genomarbetad Sanning, något nödvändiggjort i artistens Sanning, och en författares verk har att ta i beaktande - med oändlig Hänsyn - Allt. Allt, ja Alltet, står på spel. Allt är involverat, och skall en bok bli fullkomnad, så bör författaren låta sitt objekt få eget liv, en värld födas på nytt ur den gamla, en ny Sanning träda fram, - en blick skall möta sig själv bakom ryggen på evigheten - och man kan därför utan överdrift säga att det, att lägga ett fotografi vid sidan av ett bokverk och peka på dem båda - det ena först och det andra sen - och säga att det ena är lika så mycket värt som det andra, det illustrerar en komplett förlust av Ande, alternativt en påvert utvecklad sådan - i det första fallet mest trolig orsakad av en missförstådd postmodernism, en tanklös relativism ur vilken det Väsen föds, som bland annat har flera huvuden på en hals. Nej ur foton, liksom foton på rad ( s.k. "film" ), kan ingen som helst sanning läsas. För att begripa detta måste man dock bli varse och inse något om betydelseskikt. Innan man insett detta med skikten har man bara upplevelsen av litteraturen. Denna kan visserligen räcka för den enskilde. Ja, gott och väl. Men för Läraren, då är det där med skikten nödvändigt. Visst, visst, helt visst kan man tala om skikt både vad gäller fotografier och oljeskisser, men det verkliga miraklet vad gäller skikt, det FÖREKOMMER bara i litteratur.

My magnum opus

https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591

              Salongerna nattetid

 

Mannen i grå kostym låg i den smala baktrappan som ledde upp från källarplanet upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med något stickvapen för att sen knuffas huvudstupa ner för trappan. Servitören kunde av den branta halsvinkeln och av blodet som lugnt, stilla och i ett jämnt flöde forsade ur den öppna munnen genast dra slutsatsen att denne var död.

Mordet skakade redan från början om i hela kvarteret. Inte bara den grå ugglan på toppen av Sturekyrkan kom av sig i sitt nattliga hoande, men även stod de många människor, som rastade hundar av olika snitt i parken som slagna av blixten när det långa polisfordonet med tjutande sirener kom fram till den famösa klubben. Club Hein Bleue, ryktbar i den lilla hamnstadens undre värld, låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum. Den gata, på vilken tillhållet för nattens oro och hemliga förlustelser låg, var nämligen också platsen för en av stans mer fashionabla skolor, och denna skola – som från början varit enbart dedikerad till undervisning av högreståndsflickor - hade tagit i anspråk nära nog samtliga hus i närheten, hus som samtliga byggdes kring år 1900, i gotisk/nationalromantisk stil, bemängda med utsirade torn och pilastrar, utom just de tre våningar helt nära parken, i vilken Club Hein Bleue huserade. Så kunde man om natten, som nu denna i november 20xx, se en liten ström av människor på spindelben, och i läderstövlar vackla och kryssa sig fram, likt knappt synliga dimgrå skuggor, på den öde Lilla Kartuschgatan ända tills de blev tydligt upplysta av den rad lyktor, somliga festligt röda och gröna, andra lismande gula, med vilka klubben behagade upplysa entrén samt de tre blyinfattade fönster, där man annonserade sin – och de nätta dansösernas – närvaro med pråliga affischer och censurerade fotografier i svartvitt.

Månen sken full denna natt. Molnen gled sakta över en mörklila himmel. Väl i det skarpa ljusskenet vid huset kunde man se att klientelet var unga välklädda människor, ofta nog berusade och på väg från en lyxkrog och således förledda av någon lustigkurre till frestare till att öda pengar en timme eller två tillsynes på sådant som egentligen inte var något.

Husen var ju vackra nog, ja så det förslog. Tinnar och torn. Egendomligt var det att man tydligen kring år 1900, vid byggnationen, inte kunde bestämma sig för om husen skulle vara gotiska eller just nationalromantiska. Blandningen öppnade för närmast för det hiskeliga. Så liknade husen närmast skotska skräckslott med utensilier från Buttericks.

Men det moderna livet var ju sådant. Man begav sig från tomhet till tomhet och på vägen kunde ett ögonkast eller två utväxlas, eller några komiska fraser, som aldrig glömdes. Eftersom klubben inte alls var flott, men snarare tarvlig och enkel, så kan man undra vad det egentligen var som ännu efter 20 års existens lockade dit kunder. Det var, det kan jag tryggt säga, varken flickorna, baren eller musiken. Men vad var det då? Och vad för en klubb var det, bakom det gåtfulla namnet, som nästan ingen förstod? Och bakom den dockskåpsaktiga fasaden?

Man kan nog tryggt säga att det handlade om försäljning av diverse sinnesförhöjande substanser som man kunde tillföra kroppen. En masse. Kokain, steroider och annat.

Alltnog: här svängde alltså vid 11.16 upp en stor polispiket vid den främre ingången på Kartuschgatan, och ut rusade tre poliser med dragna vapen, pistoler och en karbin. De skrek högt:

”POLIS! Undan!! Polis!”

De människor som fanns i närheten gav sig springande iväg ett stycke mot centrum, alltså bort ifrån klubben och den närbelägna Sturekyrkan.

I porten till klubben stod klubbens nye ägare, Didrik Regelhielm. Hans röda hår stod på ända och vid hans breda sida huttrade en diminutiv, mycket mörkskinnad, flicka i blå gnistrande paljettklänning och med ett jättelikt svart hår i stor vit turban, vars ena sida syntes distinkt fläckad av färskt blod.

Ur: Diamanten. Kapitel 10.

           ( Ur: Diamanten.)Kapitel tio.

          I vilket allt krånglar till sig. Ännu mer. Promenad med Filla i ett träsk.

H

erbert hade denna dag tagit sig till baksidan av huset, där, i skuggan av några japanska ligustrar, godsets imposanta privatkyrkogård låg, stängslad vackert med meterhöga rostiga gjutjärnsstaket och försett med små grå, mossbelupna statyer i högt gräs föreställande både änglar och hiskeliga monster i sandsten och granit. Här låg massor av människor begravda, inte bara Sprättmans, ty under alla långliga tider hade kreti och pleti trängt sig in och lagt sig här för att njuta, njuta av och få färg och ära av det fina sällskapet, ända sen Gule Sprättmans tid, på 1600-talet. Ty körgårn, som aningen liknade en pestkyrkogård, var byggd av denne, och här låg – bland alla lycksökare - hela släkten, hela långa raden av män och kvinnor som burit namnet. och Här fanns frillor och här fanns det drängar och köksor i långa rader, här fanns bekanta och långväga gäster, som dött under gästa bud, samt knektar och kuskar, fientliga ( danska ) soldater, och likaså katter, hundar och hästar och ett flertal korpar, dessa senare dock utan kors, likaledes de begravda på frostfritt djup. Alla, ända ned till den mest obetydliga knähund, ja till den minsta lagårdskatt, hade förärats en gravsten på vilken det i vad som liknade guldskrift förkunnades födelse- och dödsdag. Kyrkogården var närmast en kulturskatt.

      Så stod nu Herbert framför Geoliattas grav, som var huggen av djupröd marmor, med ett darrblomster i handen och mumlade. Det var nog så med Herbert, att den enda människa han älskat var modern. Hon skulle just denna dag fyllt 100 år om hon levat. Men hon blev alltså inte så gammal ens.

      Herbert mindes och grät och suckade och det gjorde rent av ont i bröstet när han tänkte på hur mycket han längtade efter hennar.

       ”Lilla mamma!” ropade han, och förskräckta sprang ekorrarna och ärlorna undan och även en kopparorm inunder ett litet fång spireor, samt diverse gravspindlar.

       Nu hade, under tiden, jag själv och Filla nått ända ner till Portlands strandängar, där det bitvis började bli sankt, och där man nu fick se sig för noga vid varje steg på tuvorna. Här växte vassen lång, samt stod asp och strandtobak, starrgräset vippade, och på bergssidorna som omslöt ängen fanns enbuskar och hela fält med fetknopp, strandlin, violett ljung, blå tistel. trift, strandglim, darrgräs, gul fetknopp, strandkål och strandkvanne. Man kunde dessutom skönja porsglim och vitplister. Ute i vattnet låg, i skydd av grynnorna, ett i vitt dun lysande svanpar som elakt glodde mot oss ungdomar och utstötta väsande ljud. Över våra huvuden singlade svalor, som om de hölls i trådar av Guds vänliga fingrar, och en svag bris rörde vid våra huvuden och kinder och smekte våra små ansiktshår och rörde vid läppen den röda lätt. Allt var som det var klippt direkt ur saligheten och klistrat uppå verkligheten. Allt var ljuvt som ytan på ett underbart vin i ett kristallglas. Som ett bilder ur en sagobok för femåringar. Och det var som om tusende små händer tyst klappade ovanför våra huvuden och äskade lycka över oss. Det var som om luften var ett bolster, som sökte hölja oss och skydda oss från tidens törnen. Musik strömmade från molnen, och harpor och trumpeter var stämda i himmelska tonarter. Ja, så var det! Och än mer ljuvligt! Ja, så ljuvligt att jag helt enkelt inte förmår beskriva det!

    ”Så försmädligt bara,” sa Filla, ”att banken nu snart äger hela godset, och all mark och alla tillgångar. Det är så man spyr! Nå vad har du fått fram nu då?”

     I detsamma halkade jag till på en sten invid en av tuvorna med starrgräs och slant med foten långt rakt ner i det ljumma vattnet. Och där fastnade jag. Filla, som var några steg före, vände sig om, slängde kokett med rubinen i sin kedja och betraktade mig.

    ”Kom loss!” skrek hon i falsett, med ett enormt magstöd.

    ”Jag kan inte. Jag sitter fast!”

     Foten hade glidit ner i en bergsskreva under strandängens bedrägliga tuvor, ty här likande mer Bohuslän än Halland, eller var nånstans mittemellan. Faktiskt kanske jag hade klämt foten mellan de båda landskapen!! Mycket solitt fast satt jag, hur som helst. Foten kom varken fram eller tillbaka, upp eller ner. Tårna gick som tur var att vicka på, det kändes. Men jag satt helt fast. Filla kom och drog i benet, men det hjälpte ju inte.

   ”Stackars dej! Åh, är du en sån där som råkar illa ut hela tiden!” suckade Filla, som nu med denna generalisering tydligen visade att hon var en riktig Sprättman, d.v.s. en helt hjärtlös typ, som håller på sitt och struntar i andra.

   ”Stå inte och spekulera! Du får ringa efter hjälp!” skrek jag, nu med gråten i halsen, - skrek, trots att hon stod alldeles intill.

   ”Jag kan väl inte lämna dig så här!?” sa hon och började nu släppa tankarna på bankens rovkapitalism och mer tänka  på mig.

   När vi ätit upp våra smörgåsar tog hon upp mobilen ur fickan och frågade mig vart hon skulle ringa.

    Svanparet närmade sig under tiden långsamt i viken och gjorde lite ringar på vattenytan och man kunde skönja en viss medkänsla i själva rörelserna, som var liksom mer trevande samt i fåglarnas nu lite skygga och undrande blickar. Vinden tycktes emellertid friska i, och så lyfte fåglarna plötsligt, tydligen glömska av allt, och flög iväg. På 10 sekunder var de utom synhåll.

   ”Jag ringer väl 112.” sa hon.

   ”Tänk om jag plötsligt får loss foten då…”, sa jag ängsligt.

    ”Hur ska du ha det då?”

   ”Nu har du en historia att lägga på din blogg, du …”

    ”Ska jag ringa eller ska jag inte ringa?!”

    ”Du kan väl ringa Herbert?”

    ”Han kan väl inte komma hit. Han är ju halvblind.”

    ”Nä, ring 112 då.”

        Filla ringde 112. Hon förklarade, att vi befann oss i väglöst land. I en utmark. Sankt och oländigt. De skulle skicka en helikopter med läkare i.

        Sen beslöt vi oss för att vänta. I mitt stilla sinne tänkte jag, att jag inte, i det läge jag befann mig, kunde erövra Filla, och det var likaledes inte rätt moment att fråga om vad hon hade tänkt sig att diamanten skulle ta vägen om jag fann den. Allt hade med andra ord gått upp i rök, eller, som det nu var, fastnat i en skreva. Eller, som man säger: åt h*****e. Jag beslöt mig, att aldrig nånsin mer hoppas på lycka. Och så har det blivit. Aldrig ett ögonblick har jag efter denna händelse aspirerat på jordens härligheter, men mer nöjt mig med blotta avglanser. Så djupt smärtade mig detta svek ifrån de högre makterna, att jag från denna stund såg allting i tillvaron i svart, i becksvart. Svart är min värld från denna stund och mitt namn stavas helt enkelt ”Sorg”.

   Jag skämtar. Men illa var det definitivt.

    Nu drev molnen in över kusten. Det mörknade. Klockan var fyra. Och regnet började falla i stora stänk från en grå himmel. Portland kunde i stora drag beskrivas med ett enda ord: regn.

   ”Vad hade vi här att göra? Hoppas att Herbert tar hand om Diego!”

    ”Diego?”

    ”Ja, min hund.”

    ”Vad skall man med djur till?” sa jag, - för jag hade ju ganska ont.

    Nu kom jag ihåg att Philomela i sin bil alltid medförde en stor svart rottweiler, och att denna lystrade till det spanskklingande namn hon just nämnt.

      Nu vräkte regnet ner. Till yttermera visso. Jag ryckte och slet i foten. Den satt i sin sko och skon satt fast. Regnet strilade kring foten, men den satt där den satt. Vi försökte göra ett regnskydd av vad vi hade med oss. Jag svor över att jag denna dag, i motsats till alla andra, inte tagit paraplyet. Filla tog upp ur fickan en hopfällbar solhatt och satte den på mitt huvud.

       Sen satt vi tysta och frös tills helikoptern kom. Den kunde dock inte alls landa där vi var, så den försvann och kom inte tillbaka.

       Framåt kvällen, när guldkransade moln visade sig vid horisonten och regnet gett sig av, kom en trupp med ambulanspersonal med en röd smal bår tågande inifrån Barkholm rastplats, och svärjande och försedda med myggnät tog man sig, likt en djungelpatrull i Vietnam, fram i ösregnet till mig, och det var när jag fick se dem, som värmen flöt genom min kropp likt honung, och foten lossnade med ens med ett litet ploppande ljud och jag hade inte ens längre ont i den! Jag undrade inom mig om jag inte fastnat med foten av ren skräck, av rädsla för Filla? Jag vet att jag har en så stark inbillningsförmåga, en så stark hysteri att mitt inre kan skapa yttre ekvivalenter i det reala av föreställningar som bottnar i ren rädsla. Men sen struntade jag i vilket. Jag la mig ner i gyttjan, borrade ner foten mellan två nya stenar och låtsades nu att det värkte i foten. Filla sa ingenting men såg på sjukvårdspersonalen. Ambulansmännen bar mig sen de femhundra meterna till sitt terrängfordon, med vilket vi tog oss till Barkholm, där en ambulans väntade för transport till Kungsbacka Sjukstuga. Men när vi kommit till Barkholm gods, så sa jag att jag ville stanna där, för foten var redan bättre. Då åkte all nödpersonal iväg, efter det de skrivit ut en jätteräkning för flygräddning i onödan på en surfplatta, som jag fick signera med några rörelser av mitt pekfinger.

       ”Den kan du bestrida senare.” sa Filla, som syntes bevandrad i ekonomi, bank och offentlig förvaltning, varefter hon försvann till sitt av Liselått iordningsställda rum på vinden för att krypa ner och värma sig. Hon kände sig iskall, sa hon. Diego, som dragit in tungan, tittade sig förvånad omkring och yttrade intet.

      ”Hur gick det?” frågade Herbert i mitt öra, när jag lagt mig att vila på den gröna schäslongen i salongen med två plädar på min, med torra kläder försedda kropp, efter att ha fått varm punsch i en liten kinesisk skål.

      ”Hur gick det?”

       ”Jag hann ju inte.” sa jag, och vände sen huvudet mot väggen, där en tapet, ornamenterad med flockar av storögda lejon med tveändade svansar, genast bestämt sig för att försöka trösta mig.

        Chopin var måttligt tyst i sin bur i hörnet invid fönstret. Han hade fått en ny, nästan färsk, majskolv av Liselått och mumsade och sprätte skal och föreföll inte lägga upp några större planer för framtiden. Jag tyckte, innan jag somnade, att Chopin nu nynnade Internationalen.