TJUVLYSSNING

 

TJUVLYSSNING

TJUVLYSSNING

Det skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja – knappt författare alls ) att ge råd i konsyten att skriva en roman, eller att alls tala om vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men som allmän reflexion kan jag ändå nämna att en roman som kommer att stå bland de odödliga prosaverken, som läses i generationer, nästan alltid är av det slaget att den på det ena eller andra sättet sätter ett ämne för sig, ett ämne som romanen sedan effektivt suger ur märgen på, så att varje roman som därefter söker exploatera samma ämne antingen kommer att stå i skuld till just den romanen, eller kommer att föra ett tynande liv i bakre regionerna av antikvariatens mest råttätna magasins rum.

Så gäller det för den STORA ROMANEN att hitta ett ämne som är NYTT och OUTFORSKAT och lägga rabarber på dess essens, dess isgnatur, dess väsentliga innehåll och redovisa det i en spännande intrig och till fullo exploaterande allt som kan sägas om ämnet, på drygt 200 sidor.

Nu kan ämnet helt enkelt vara en skitsak. Överhuvudtaget är det ju så, att man inte kan bli en bra romanförfattare om man inte är intresserad, patologiskt intresserad, av skitsaker. Det är också en gammal sanning att man behöver ha något mycket begränsat (kallat ”innehåll”) i vilket man gör sitt bästa för att spegla samtiden  och för samtiden vikt5iga frågeställningar av etisk eller politisk natur.

Förmodligen är dt inte så att man vare sig uttömmer skitsassken eller det principiella problemets sfärer, men det kommer ändå bli så att när man fullbordat romanen, så kan det komma att sägas om romanen – om man då lyckats vill säga – att INGEN har likt NN lyckats skriva så sant om hur ……

----------------------------

Att allting bestäms av en ungdomsdröm, eller ur en eller annan underlig händelse, som man av någon dold orsak inte minns, det tror jag står ganska klart för var och en. Vad jag syftar på är att varje människa, om man inte av yttre faktorer tidigt tvingas till en tillvaro av den ena eller andra sorten, i sin själ och i sina livsval är predestinerad av ett eller några ögonblick i tidiga ungdomen – kanske mellan barndom och ungdom – då man – sneglande in i vuxenvärldens obegripliga mystik, fått syn på något som i ens egna ögon tycks som den ideala tillvaron, som man sedan alltid strävar att uppnå.

Det tragiska med detta – ty visst är det tragiskt – är att det kan vara en ganska påver tillvaro, en fattig bild, en bedräglig värdering, som här i den unga människans förvildade fantasi skrudats i idealitetens rubiner och blommiga sidendräkt.

Man inser sedan – livet igenom – aldrig vad som pågår, förrän kanske någon gång i nittioårsåldern, när man sitter och dricker sitt kaffe i samma sommar hus där illusionen skapades och man slutligen ställer sig frågan:

”Men vad handlade detta om, egentligen?”

Kanske ställer man frågan, så att ens vän hör vad man säger. Vännen, som heter Tambien, är ju något yngre, och därmed en människa med mindre vetande än man själv, men kanske därför desto piggare i huvudet, ber då att man lite mer utförligt förklarar vad man har för fundering.

Man tänker då att det ligger något tragiskt, och även då alltså något komiskt i att allt man strävat efter har sitt ursprung i att amn en kväll – då man som elvaåring inte kunde sova – råkade tjuvlyssna, och kika på en grupp vuxna människor som satt och drack te och pratade om livet, på en altan i ett sommarhus.

Hur kan det gå till så, att en sådan händelse sätter sådana spår, blir av en sådan dignitet, att denna händelse kan bestämma allting?

Jag sneglar på Tambien, som sitter bredvid mig, och som ställt den till synes enkla frågan:

”Vad tänker du på?”

Ofta, när man tycker mycket om en människa, och spenderar en del tid med denna, och man finner att man då och då är tysta i varandras sällskap, så ställer man ju då och då en sådan fråga. Eller just den frågan.

Och vad jag tänker på är hur jag tjuvlyssnade på de vuxna, när jag var elva år, och fick en så förförisk blid av livet, att jag sedan skärmades av från mycket som var mycket6 mer verkligt en just dne bilden. Kort sagt, hur min livsillusion, min tankeförtrollning, i ett huj, en sen kväll för länge sen, föddes, utan att jag visste om det, en het sommarafton.

Vad hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I HALVMÖRKRTET. seglarna och luffaren med locken i pannan. Alla hade berättat, men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla de händelser som dök upp i seglarnas berättelser.

Jag insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion.

Min dröm, som liten parvel, det blev i det ögonblicket, att bli den orosande, som likt mannen med den svarta locken i pannan, ställde allt på sin spets genom att sätta det i allt nyare och större och märkligare teoretiska sammanhang.

--------------------------------------

Allting bestäms av en ungdomsdröm. Men sedan bestäms allting EN GÅNG TILL.

Hur då.

Jo, genom medvetslösheten efter drogen och uppvaknandet i sängen, naken. Ty vad hände den där gången när jag – en höstdag var det – kommit på besök till Gaston, klarinettisten från Recife – och vi tillsammans med Vera och Charles Sanborn – druckit så mycket whisky, likör och vin att jag rätt vad det var – tydligen – svimmade.

Vi hade haft det trevligt, talat om politik, vansinne och musik, och så plötsligt var jag borta.

Sen på morgonen vaknade jag, och mådde utmärkt. Problemet var bara att jag låg i en nybäddad säng, i ett av Gastons gästrum, ett rum jag inspekterat och berömt för dess skönhet dan innan. Och jag var spritt naken.

Tydligen hade jag blivit buren till sängen av Gaston. Eller av Gaston och Vera. Eller av Gaston, Vera och Sanborn.

Och jag mindres ingenting. Absolut ingenting. Jag hade ett minne av något rött. Kanske.

Så hade jag än en gång försetts, av ödet, med en medvetslös period, där jag visserligen varit levande, och kanske i någon drag alltså agerat, men där jag inte var säker på vad jag upplevt.

Först var jag glatt överraskad, sen blev jag blyg. Ty, vad hade dom gjort med mig, när jag var naken. Vad hade dom gjort och sagt? Vad hade dom skrattat åt? Nu var jag ju så god vän med Gaston att jag knappast med all vilja i världen kunde bli arg på honom. Men ändå?

Och vad skulle dom ha gjort? Låtit mig ligga avsvimmad intill balkongdörren på det kalla golvet. De var ju ändå höst. KOmisakt var det också att jag svimmat intill en balkongdörr. Nästan allt i mitt liv tycktes hänga samman med den egendomliga arkitektoniska uppfinning som, på grund av att den är fäst med BALKAR, kallas ”balkong”.

Alldeles intill balkongen hade jag förlorat medvetandet. Men fortfarande existerat.

Jag tänker på hur Kafka i romanen Amerika låter Karl Rossmann, som söker lyckan i Amerika, hamna på en balkong i en storstad. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Ty Amerika” blev aldrig färdigskriven. Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i princip fortsätta i oändlighet!

I Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. Karl blir då och då misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, ( en personage i tidigare kapitel ) som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är märkbart hur ofta Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan och förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda t.ex.. Det brister för ett ögonblick i Pollunderkapitlet för Karl: ” ” Jag kan ju ingenting.” sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.”

Över huvud taget så är Karl Rossmann både en klarögd hjälte a la David Copperfield, OCH en masochistisk ung man, som tycks bjuta av att bli förnedrad och ställd i hopplösa situationer.

Karl går emellertid ut på balkongen vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vistas där, undkommande alla krav, är själv där likt ett ingenting. Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu en balkong.

( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. Balkongen kan ju knappast vara ett mål. Balkongen är ju en karikatyr av ett mål. )

 

Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd och de är ju återvändsgrändslika. Balkongen är till för paus, vila och kanske reflexion. Eller en stunds sömn eller ett litet samtal. Men Karl är i denna kravlöshet helt fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet ( Tyskland ) . Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi, som ligger i kofferten han släpar med sig i det nya landet. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens i immanensen, eller ett förebådande ett besvärjande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet sedan – likt en frälsning - erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda.

Balkongen, och den tillfälliga utanförställningen, är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Vad är desa figurer FRI IFRÅN på balkongen?

Behövs det en balkong alls i Kafkas värld?

Balkongen är pausens, vilans, samtalets, kanske berättandets och ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus.

Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision. Nu finns det visserligen romaner som utspelar sig t.ex. enbart i ett enda badrum. Men knappast ett liv. Nå, somliga författare lever hela sina liv nästan bara instängda på ett hotellrum, med nerrullade persienner.

Tillbaka nu till hur jag avkläddas av mina vänner, Sanborn, Gaston och Vera OCH BÄDDADES NER NAKEN I EN SÄNGH, MEDAN JAG VAR AVSVIMMAD, EFTER DET JAG SVIMNMAT, INTILL JUST EN BALKONGDÖRR.

Buschs invit till Magda

 Jaha, nu säger EB att om bara Morgan avgår så lovar hon att inte använda misstroendeinstrumentet fraM TILL VALET, FÖR ATT låta sverige bli medlem av NATO.

Alltså lovar EB att inte göra sitt jobb fram till valet, att INTE VARA DEMOKRAT, för att stänga ute AK ( Kakabaveh )s möjlighet att missbruka sin ställning och inte vara demokrat.

Nu är det inte Kakabaveh som är utpressaren, men istället Ebba Busch.

Magda bör givetvis inte gå med på att Ebba sviker sina väljare och förstör demokratin. Hon bör lita på, att någon i högerblocket tar sitt ansvar i NATO-processen.

Stefan Lövén kunde konsten att spela hardball. Jag tror nog Magda kan oxå. 

Nu ska jag va elak mot Miljöpartiet - så här inför NATIONALDAN.

 Tog en promenix i Slottskogen idag. Där var dcdet tre miljöpartister som delade ut flygblad. Jag talade lite med en av partisterna. Han klagade över att Slottskogen inte var klassad som nationalpark, men att den"när som helst kunde försvinna".

Jag menade att det kanske fanns mer angelägna saker att ta upp i miljödebatten, då det, enligt min mening, var liten risk för att ledamöterna i kommunfullmäktige skulle sälja ut Slottskogen till bostadsmark eller så.

Men då klagade gubben över sin hälsa och var glad över att det fanns bänkar att sitta på i Slottskogen.

"Nu är det i alle fall inga mner i opinionsundersäkningar innan valet.", sa jag då, för att byta ämne.

"Jo,då. Vi kan göra egna.", sa han, och såg i fjärran. Inte på mig.

"Jaja," sa jag "inte kan man förbjuda folk att göra undersökningar.", sa jag.

"Jodå.", sa han, med blicken riktad mot Bel Parc,"det kan dom i Frankrike. I Frankrike kan man förbjuda ALLA att göra undersökningar innan valen."

Jag slog då tyst vad med mig själv om att mannen jag talade med var lärare. Han är bergis grundskollärare. tänkte jag.

Ja, man väljer sina strider, var så min slutreflexion medan jag undrade om jag hade feber, ty jag har ju haft nyss Omicron, och är alldeles matt och har ont i halsen. Dock är mitt självförtroende numera såpass gott, att jag litar på att min kropp så småningom återhämtar sig. Hade jag bott i Manilla eller så, så hade jag nog ordinerat mig själv en antibiotikakur, men eftersom jag nu bor i ett land med högt demokratiindex och tunga läkemedels- och miljölagar, så får jag väl rätta mig efter det läge som är. Dessutom är jag ju demokratikämpe, och då gör man inte så. Spär på antibiotikaresitensen.

Somliga tror att mioljöpartiet åker ur Riksdagen till hösten. Det tror jag också.

Dock tror jag att Sossarna sitter kvar vid makten.

Nu på tisdag är det misstroendevotering mot Morgan.

Men som vanligt så komer det nog en ledamot från Liberalerna och röster emot högerfalangen, och Kakabaveh har nog tänkt till om demokrati, och avstår från att utpressa regeringen på en fråga som inte har med Morgan att göra.

Ty som jag alltid säger: vad spelar det för roll vilket mål man uppnår, om man når det odemokratiskt? Till vilken nytta är en av Sverige icke terrorklassad kampgrupp i Syrien, om den svenska demokratin trampas under peschmergafötterna?

Det finns EN SAK som människan alldeles själv har uppfunnit, som hon kan vara odelat stolt över, och den saken är: DEMOKRATI. Allt annat är teknik, och teknik är nu en gång sådan att den praktiskt taget uppfinner sig själv. Om inte en människa uppfinner, hjulet, bomben och graMMOFONSKIVAN, så uppfinner alltid nån annan hjlulet, bomben och grtammofonskivan. Med demokratin är det annorlunda, ty den måste ÅTER och ÅTER uppfinnas!!!!!! Men den är det enda som är värt något. Den står över alla nationer, alla idéer om raser och religioner och kulturer. Den bara är det ANSTÄNDIGA självt. Det enda anständiga.

Det handla rinte om Morgan Johansson, säger Kakabaveh...

 Nä, det handlar inte om Morgan Johansson, säger Kakabaveh. Det handlar om principer. Så använder alltså K. en omröstning om Johnasson till att, hewlt principlöst, avsätta en regering för att den i en helt annan fråga inte gör som hon säger. Vad är det för ett demokratiskt sinnelag? Är inte demokratin viktigast av allt här i världen? För mig är den det.

Slims polisonger

Det Beigea Huset.

 

 

 

 Första kapitlet.

 

 

Gubben Damian bodde i svängen ner mot havsviken i ett beigefärgat, imposant hus, en solid trettiotalsvilla med spetsigt brutet tak, kunde förmodligen ha varit vackert om det inte hade haft just den fadda, beigea tonen. Någon tycktes nästan ha ansträngt sig för att få fram den absolut mest gräsligt beigea kulör som var möjlig i hela det färgspektra, som är uppfattbart för det normala mänskliga ögat. Det fanns nog bara en sådan ton, tänkte Slim, lätt raljant, när han cyklade förbi på sin gamla Crescent, på vilken växeln knappt fungerade alls och kedjan hängde och rasslade och nästan skrek ut att denna tvåhjuling var livsfarlig.

Tomten var måttligt vårdad, men besatt en viss charm, samt en hels serie av hela trakten mycket beundrade äppel- och päronträd av olika sorter, som vittnade om att någon av de tidigare ägarna hade varit en ympkonstens mästare.

Att huset en gång haft en färgton, som av majoriteten grönholmare uppfattats som guldfärgad, vilket stod originellt mot de lila vindskivorna, som nu mest uppfattades som mörkgrå, var ingenting som den unge mannen kände till, det var han för ung för.

Slim var en blek nittonårig pojke med flackt, spetsigt, nästan uttryckslöst ansikte som aldrig nånsin gjort nån människa glad. Slim, som just nu hade en period när han tyckte illa om nästan alla människor, inklusive sig själv,  tyckte så illa om Damian att han nästan kräktes vid tanken på gubben. Denne äldre inbyggare på Grönholmen var rik, hade titel och anseende, men var definitivt ett kräk, enligt Slim. Och så hade gubben, vars ögon väl var de fulaste i hela Halland, förolämpat honom nere vid hamnen igår. Det var det som var det värsta. Damian hade, enligt Slim, gjort det enda dumma man inte fick göra här i livet, tänkte Slim, nämligen att håna just Slim själv. Speciellt skulle man akta sig för att håna honom när han mådde så dåligt.

Nu hade Slim tagit en sväng med cykeln nästan mest för att cykla förbi Damians hus och få tillfälle att hata Damian lite närmare där Damian bodde.

KRIS I COLUMBUSBURG

 

KRIS I COLUMBUSBURG

Kaj Bernh. Genell

En sciencefictionberättelse.

2022.

 

KRIS I COLUMBUSBURG

===========

Del I.

TYSTSPEL OCH RUTIGA NAGLAR

===========

Kaj Bernh. Genell 2022

  

”Mekaniska

 lösningar är bra,

ty de är åtminstone inte

förhastade. Maskiner

kan hur som helst

inte under några

 omständigheter

ha bråttom,

inte ens särskilt

bråttom.”

 

Prof. Oljeschin,

 Columbusburgs Univ.

 

 

   

Personerna:

 

Gregorian Retorius (berättare)

Evangelica Retorius

David Tambien

Brenda Rubin

Turf Tambien

Bibba (katt)

Luns (katt)

Pres. Léon Borderport

Tuan Trendelen

Ginger Teddy

Mr. Didion

Marie Pitowski-Prosch

Anthony Dilham

Nils ”Le Nils” Nilsson

Rob Stivelman

Hector Orso

Porta-Grace Lyttelton

Simon

 

  

 

                                       INNEHÅLL

KAPITEL ETT.

I det filmlösa samhället på ett kattuppfödarmästarkontor i Columbusburg

KAPITEL TVÅ

Quadroler, Borderport och Brenda.

KAPITEL TRE

I Ginger Teddy´s bunker.

KAPITEL FYRA

Borderport hänvisar till Retroleternas

Medlingsförslag

KAPITEL FEM

Retroleterna och retroletismen

KAPITEL SEX

En utflykt till TRANSPERSIK uppe vid Snapptown

KAPITEL SJU.

Brenda och jag

KAPITEL ÅTTA

Jag får besök av Simon.

KAPITEL NIO

Möte på svampen med Evangelica

KAPITEL TIO

Borderport och Teddy skall till allas förvåning ses i Shangri-La

 

 

 KAPITEL ETT

 

I det filmlösa samhället

under 2700-talet på ett kattuppfödar-

mästarkontor i Columbusburg

 

Det är en majtorsdag år 2781. Den tredje maj. Klockan är snart 11.00. Nu knackar det på dörren till mitt rum, där, i svalt orange lysrörssken, vid ett bord, som står på tjocka mattor, min jordiska varelse krupit ihop, med en reservoarpenna i handen, för att skriva. Jag bor i ett forskningspalats insprängt i ett berg, i underjorden, lite vid sidan av ett stort bostadskomplex, med mina katter. Jag forskar här men jag bor här också i tre rum - fönsterlöst. Det är den norra mellandörren det knackas på. Jag gissar att det är min kollega, en kattvårdare av biträdande sorten, vid namn David Tambien, kallad ”Tambien”, som vill ha en pratstund. På väggen sitter en stor plansch, föreställande Oljeschin, sittande i en gul Porsche, med Kleopassvärdet i handen. En klassisk bild. Den är målad i diskreta färger, och egentligen med för många streck. Mer än åtta skall det inte vara. Min näsklämma spelar ett litet stycke av Vivaldi. En ricercar i D-dur. Utan näsklämma vore svavelångorna outhärdligt sparpa. Som det nu är sitter stanken mer i textilierna.

Jag stirrar på min reservoarpenna, medan jag lyssnar till Tambiens andra knackning.

Att beskriva en medelklasslägenhet i Columbusburg av idag, i ett underjordiskt lägenhetskomplex av den oerhörda storlek som dessa har, och under de krigsförhållanden som råder här i Letitien, är en besvärlig uppgift. Eftersom perspektivet på saker och ting, som försiggår UNDER JORD, nödvändigtvis blir begränsat och lite närsynt, så måste man använda ganska ovanliga medel för gestaltning. Känslan av att bo så här, med identiska underjordiska lägenheter i hundratal under en, och över en, och vid alla fyra sidorna om en, det är en känsla som växer till under flera månader tills en dag, då man just bara låter axlarna sjunka ner och tänker: ”Ja, jag lever som en jordmyra.”

Att leva i en lägenhet i ett forskningscenter i Columbus är inte mycket bättre än att bo i en myrstack. Men det är ju inte sämre heller. Men ni kommer alla att förstå ju längre min beskrivning fortlöper.

Det knackar alltså. Jag går och öppnar. Där står han i dörröppningen i alla fall och hälsar med sina egenartade rituella gester, som han, David Tambien, en svart man, med rötter på Afrikas Horn, lärt av sin far. Ja, alltså, Afrikas Horn, eller vad som förr var Afrikas Horn, men som nu ligger mer där Grönland låg under den Klassiska Eran.  Tambien böjer sig ned mot golvet och släpar med vänster hands ovansida mot golvet under det han stönar genom näsan:

”God Förmiddag!”

Sen ler han, och han har ett vackert leende med pittoreskt sneda tänder. Tandställningar är inte på modet. Jag funderar på om han har en kamera i hörntanden, men slår bort tanken. Men osannolikt är det inte att han har en kamera där. Jag tror att jag har en kamera inopererad i min högra hörntand, men jag är inte säker. Man får välja sina tillfällen då man ler.

Efter en stund sitter Tambien och jag och spelar tvåmansvist vid soffbordet inunder monitorn. Det är lite fantasilöst, men varför krångla till det. Allt vi vill ha är lugn och ro.  Tambiens bror, Turf, är Retrolet och det är besvärligt att ha en avvikare, ja, nästintill terrorist, i släkten. Så jag förstår om Tambien inte vill diskutera allvarliga saker. Han har nog med sorger ändå. Retroleterna är en av de grupper som vägrar acceptera tillvaron som den är. De åker upp i ballonger över molnen för att se solen och ha festivaler däruppe i stora Zeppelinare. Jag tycker synd om Tambien, som har en sån hopplös bror. Klockan är 11.30. Om en timme är det lunch.

Utefter en långvägg i mitt arbetsrum, vars tak är tapetserat med tapeter som visar målningar av Michelangelo, står några burar, eller små rum, konsoler, där mina favoritkatter – ja, eller ”mina katter” - sover. Man får ha två stycken, om man är utbildad på dem. De är ju inga vanliga katter, men modifierade, s.k. ”Johns-katter”, ( efter en genetiker, 2344-2399 P. Johns, no relation to Captain Johns med Biggles. ) som kan tänka och prata, ser ut som apungar och är stora som lodjur ungefär, och allihop är röda i pälsen.

Själv får jag ha fler katter, eftersom katter är mitt yrke. Det är jag som modifierar dem. Jag och mina kollegor.

Längs takranden, utsirad med stuckaturer, visande medusahuvuden, hänger inramade mina diplom och även ett foto där jag får en hedersmedalj av president Borderport, för mina kattgensekvenseringar.

Plötsligt ringer de i stora Lejonklockan, som sitter i en monitor på väggen i alla rum i alla städer på norra halvklotet, i vår stat, - och det skarpa ringandet betyder ”Planetmeddelande”. President Borderport skall tala.

På monitorn på väggen visades nu en stillbild på presidentens ansikte. Alternerande bilder skulle komma, med 42 sekunders mellanrum, som vanligt. Presidenten vid skridbordet, presidenten läsande i en korgstol, presidenten samtalande med rymdpiloter, med sina barn och så vidare.

Det ringde nu en gång till, och sen – efter de vanliga fem pipen, under vilka också ljuset i taket ju blinkade i grönt, hemtrevligt, så hörde vi den vanliga sömnigt släpiga rösten från vår ledare:

”Allesamman, God Dag!”

Vi log, Tambien och jag. Mina katter sov dock och låtsades dessutom som om de inte hörde.  Alltid denna traditionella inledning. Borderport var i tanken mer originell än vad hans retorik lät påskina.

Mycket mer än ”God Dag” säger vi vanligen inte.

Jag gick till ett litet skåp i bortre delen av mitt rum, där min vilobrits också fanns, och från ett skåp tog jag fram två Coca-Cola. En gav jag till Tambien, en till mig själv.

Det var ju inte Coca-Cola egentligen, men nyttodryck. Full med provitaminer. Fast burkarna var av den klassiska designen. Det stod till och med ”Originalet”, på dem.

---------------------------

Ovanför britsen finns ett stort akvarium, som är till för att förstärka känslan av rymd i rummet.

Vissa lägenheter har två eller till och med fyra akvarier på en vägg, ganska höga, men givetvis förstås med mycket litet djup, högst 2 decimeter in i väggen. Här simmar, upplyst i olika färger guppys och svärdfiskar och neontetras, elektroniskt matade. På nätterna dras en skjutdörr för, så att man inifrån lägenheten inte ser akvariet, men kvar hos fiskarna finns lite ljus och de fortsätter sitt liv bakom en tunn zinkdörrskiva, medan människorna i lägenheten sover.

Fiskarna sprider både rymd och trivsel. De utstrålar förnöjdhet och optimism. Utan att veta särskilt mycket om det. Akvarierna är populära, och mycket få lägenheter finns i Columbusburg, där innehavaren valt att avinställera dem. Våra katter hade mycket litet intresse av fiskarna, och om en katt skulle bli fixerad av fiskarnas rörelser, så blev den svart trakasserad av andra katter.

----------------------

Vi väntade nu på att Borderport, som var en liten välansad man, med portugisiska drag, om man säger så. Några Portugiser finns ju inte längre, men vi har ändå behållit klichéerna. Nåt måste man ha, annars blir det för tråkigt.

 

Själv har jag mitt kontor i modul D33. Min modul är knuten till forskningscentret i stadsplaneringsmodulen A36 i det underjordiska Oljeschinpalatset, med diverse tubvägar och annat, men i stort sett sitter vi i våra rum och stirrar på skärmar och matar in data och analyserar data hela dagarna. Jag är disputerad och arbetar med uppfödning av katter. Ty vi har massor av katter som sällskapsdjur. Ifrån mitt laboratorium och ifrån vår kattfabrik kan jag iaktta, liksom varje annan medborgare, regeringens arbete inför framtiden. Och jag sitter ibland långt in på nätterna för att försöka förstå vad de gör, och om deras arbete alls kan rädda vår civilisation, kunna skapa nåt som liknar det som fanns förr. Alltså något av det Goda.

Vissa nätter försöker jag inte att förstå. Många människor bland oss struntar i politik.

Jag är gift, men min vackra fru Evangelica och jag har försöksseparerat. Hon bor ett stycke bort i en egen lägenhet. Hon är kompositör.

Min bror, Toby, är sjöman och han befinner sig ute på havet på ett fartyg som sköter de stora reningsverken ute till havs. Jättelika cisterner med valar och andra djur sköts också av honom. Han befinner sig ofta på sin bas, i Arktis, där man har det finaste klimatet och där man kan se åtminstone så där tio meter framför sig. Solen har ingen av oss vanliga människor sett. Men vi vet att den finns. Om man beger sig iväg på en av våra zeppelinare, eller ännu bättre, rymdfärjor kan man beskåda solen, men vare sig min fru Evangelica eller jag har rest vare sig till stratosfären eller ut i rymden. Vi har bara sett solen på stillbild på skärmen.

Nästa månad har han semester, och då skall han eventuellt hälsa på. Vi har ett spänt förhållande.

 Vissa människor har tavlor på väggarna, med solsken och stränder, och hav. Man ser sällan porträttmålningar, mer ofta aktmåleri då. Gärna med en katt vid sidan av.

Jag har aldrig sett havet. Få människor tror att det finns ngt hav kvar. Kanske är allt bara öken överallt. Eller träsk, eller värre. Men grundvatten har vi, tack och lov. Regnet strilar liksom modlöst och tungt över oss på nätterna. Vissa tycker att regn är lugnande. Katterna har lärt sig att räkna regndropparna.

-----------------------------------------------

Vår världsstad, Columbusburg, - den norra och den bästa av två …- är byggd under till stor del under jord och det som sticker upp är ett stort antal jättelika fyrkanter, enorma i storlek, samt hela skogar av stålblå rör, samt diverse automatiserade fabriker för tillverkning av maskiner och färdmedel. Dimensionerna på denna jordens norra huvudstad är för utomstående svår att förstå. Husen - de underjordiska och alltså fönsterlösa - vi talar om är kvadrater med en kvadratmils sida rymmer flera tiotusen människor vardera. Däruppe är vädret förskräckligt och man skulle, om man var dum nog att ge sig upp till ytan utan skyddskläder, inte må särskilt bra i svavelångorna. Vad skall man ute å göra? Är det inte natt, så är det ändå grått. Det är alltid moln och ångigt och rökigt. Flera skikt av moln täcker ju hela planeten. Endast vid polerna är det molnfritt då och då. Det är dit man åker på semester.

Någon särskilt stor växtlighet kan följaktligen inte ses i närheten av alla de blå rören. Rören kunde naturligtvis haft vilken annan färg som helst, eftersom alltihop är halvmörkt. Men man envetnas med att måla dem blå.. Endast några jättelika suckulenter, framtagna för att rena luft, finns runt de stora tunnelnedgångarna till komplexen. Få är också djuren. Några bältor rullar fram och åter framför de automatiska dörrarna där uppe, över alla hundratals våningsplan där vi bor. Dessa dörrar öppnas lite på glänt av bältorna själva, och då kan bältorna se vaktrobotarna och vaktrobotarna se bältorna. Bältorna är förstås viktiga för oss. Annars skulle vi ju inte ha dem. Liksom katterna. Kattfanskapen. Även om dom ju numera kan prata. Bältor kan inte prata.

Det låter dumt, men ni kommer att förstå.

------------------------------

Så trist allt är!

I mitt rum i kubmodul D 33 sitter jag - Gregorian Retorius - vid mitt skrivbord med min reservoarpenna i handen medan mina husrobotar kryllar omkring och sköter alla sina sysslor, varav den mest nödvändiga är att puffa på mig. Alla dessa puffar håller mig frisk och på gott humör. Min favoritrobot ”Aris” har behagliga händer. Jag har en spegel på mitt skrivbord. Där ser jag mig själv. Jag kunde varit vackrare. Men mina ögon verkar i alla fall nyfikna. Jag ser ut som folk gör mest.

Katterna sitter i sina moduler och stirrar. Ibland leker husrobotarna och katterna, men eftersom katterna är så intelligenta och melankoliska så biter de fyrbenta vännerna ofta sönder robotarna, vilket ju är både dyrt och trist.

Katterna KAN prata, men säger ofta mycket lite. Dom KAN läsa, men läser ofta mycket litet. Dom är intelligentare än jag. Och ändå är det så, att det är jag som har tillverkat dem. Med CRISP RCAs.

( Jag skrattar när jag skriver detta, ty så skrev ju Diderot, upplysningsmannen, att genier kunde vara. Genier var poserande, och läser mycket lite, menade Diderot, eller Rameau, i en bok. Sånt kan jag. Jag läser mycket.)

Mina katter ”Luns” och ”Bibba” är bland de sorgligaste katterna i grannskapet. Idag när de spelade schack och Luns vann så kommenterade Bibba bara med ett ”I could see that coming”.

Sen sov de båda ( snarkande, p.g.a. mutationen ) i timmar i var sin modul. Modulerna står vid monitorväggen och är som sängar med skrivbord.

----------

Jag är klädd i en enkel svart dress, jord av mossfibrer. På min rygg står i vita bokstäver i typsnittet Berel mitt personnummer:

 

274403158218

 

Eftersom jag sitter under jord, så kan jag inte se ut genom några fönster. Ett par skärmar som visar bilder från Arktis, det är allt. Ty några skogar har vi ju inte på vår planet längre. Lite isberg vid Arktis, och lite buskvegetation här och där. Annars är alltihop grus. Som en sån där gammal fotbollsplan dom hade i fattigkvarter förr i tiden. En grusplan med två mål. Såna finns inte här. Fotbollsplaner. Nej, nej. Man kan inte andas på det viset, förstår ni!

Mina föräldrar Aida och Polker Retorius hade fått barntillstånd 2740, efter några års väntan. Bara några få människor - två på tusen - får numera tillstånd att ha barn. Och bara ett då. Det är naturligt. Dom flesta människor vill inte ha nåra barn. Vi har ju mindre naturliga resurser. Därför är jordens befolkning nu c:a 200 miljoner människor. I kolonierna bor däremot 650 miljoner.

När barnet väntades fick man åka till en av de bästa roterande satellitvärldarna, för att där njuta av god luft, bra temperatur, ljus, god mat och betjäning. Således var det på satelliten Bolina Blanca – som roterar runt jorden - som jag föddes. Jag var där i tre år, och efter denna tid återvände familjen till Columbusburg, där pappa var specialist på geologicentrum. Jag döptes till Gregorian efter en känd Djembe-musiker från Mellersta Riket, ett rike som ju bevars inte finns längre eftersom något gick fel och då strålningen där fortfarande är för hög.

Vi bodde i förorten och där gick jag i skolan och lärde mig språket genom att tala och läsa. Vi har ju gott om tid att läsa nu, eftersom vi här - i motsats till gamla tider – aldrig ser på rörliga bilder annat än i rent informationssyfte. Den rörliga bilden är som bekant fördummande. Våra tänkare och vetenskapsmän har rett ut hur fördande det var för tidiga civilsationer att utsättas för all TV, film och videochat. Entydiga, vetenskapliga undersökningar pekade på att folk som såg rörlig bild levde ett liv utan fantasi. Vem vill leva utan fantasi. Så nu görs ingen film och sänds inga tv-program med rörlig bild. Vad som inte kan sägas med ord, och med stillbilder, det är inte värt att veta. Så har ju vårt estetiska sinne vuxit exponentiellt under de senaste århundradena, och illusionen om att det kunde finnas något som kunde kallas ”Skönhet” eller ”Mening” i film, den illusionen försvann också, och så blev det underground och ute med att se film. Endast Retroleterna fortsätter att se film. När vi andra umgås i de underjordiska landskapen, promenerar, leker med katterna och har fester där, så sitter Retroleterna i sina bergrum, närmare pulpan, i hettan, och ser gamla klassiker som The Outlaw och Prison Break eller är uppe i sina zeppelinare.

Det där med filmen började egentligen kring 1912 redan, när en vän till Otto Gross, som var kollega med Sigmund Freud, satt på bio i Prag och bad biografmaskinisten, i ett i ett, att stanna filmen, för att ”den bilden och den bilden och DEN”, var ju så vackra.

 

Rörlig bild bidrog till att man inte längre tänkte på miljöförstöringen och man märkte knappt hur himlen förmörkades av svavelångor, eftersom man var så upptagen av att se på oändliga tv-serier med ansiktsopererade ungdomar.

När alla så, inte bara de lärda, utan även ungdomarna, kastade alla skärmar så blev samhället betydligt mer en oas av andlig hälsa. Befrielsen från skärmarna, som var som en psykisk parallell till att bli fri från oljeberoendet, var givetvis bara en del i det hela. Det övriga var Le Nils idéer om oscillationens poesi och poesins oscillering och svävningens yttersta mening, om det omedvetnas samtal med sig självt, om tydarens och drömmarens betydelse samt hans lära om prosadiktningen som livets mening bar allt sedan dess upp hela vår civilisation.

De skärmar som vi nu har i varje rum i hela Norra Riket visar bar stillbilder. Bilderna byts av tradition var 42ndra sekund.

Så fick alla barn tidigt lära sig kommunikationens konst. Vi lärde oss att allting i världen var kommunikation, även vårt inre. Det viktigaste man kunde lära sig var att kommunicera med sig själv. Med detta kunde man dock i inget fall börja. All början var att leka med andra, dra i deras armar och ben och kasta boll med dem. Vi lärde oss allihop att rita. De bästa lärarna är vad vi kallar ”asiater”. De härstammar från det klassiska Asien.

De enda bilderna i vår kultur som vi bryr oss om är teckningar och målningar som är gjorda ur minnet och gjorda med penna eller tunn pensel. De bilder som inte bär spår av en handrörelse anses i vår värld fullständigt meningslösa. Således bryr vi oss inte om fotografier eller bilder gjorda i datorer. Ja, vissa foton går an. Om de inte är pretentiösa. Sådana har ingen själ och kan därför ses som bortkastad tid att göra och/eller titta på.

 

Vi är väldigt stolta över att ha nått en så hög kulturell nivå. Nästan all sport är förbjuden. Den slösar på syret, och gör folk dumma i huvudet. Men redan Churchill, under den klassiska eran, avskydde ju sport. Kattodling är däremot uppmuntrat. Samt musik, humor, litteratur, drömtydning och samtal. Det viktigaste ämnet i skolan, och på universitet är litteratur. Här står då vissa författare som Burowestrus högt. Vi lär oss alla att läsa Burowestrus från 10 års ålder. Senare genier vi ofta läste är Benson, Klick, Promenororsky och Kalalikicus. Historier av Promenororsky var de bästa. De hade den egenheten att de alltid rann ut i sanden. Kalalilicus´ bästa heter Damen som…. Den är otroligt bra. Jag gråter när jag läser den. Somliga har lärt den utantill.

Burowestrus´ prosa är ju sanslöst bra, med sin fiskbensstil. Alla meningar är som fiskben eller som bumeranger: de börjar på ett sätt, men sen viker de av, och allting byter karaktär i eftersatsen, och detta skapar en sådan njutning att man vill pissa på sig. Vi tycker att litteratur skall vara sådan: så vacker som det bara går!

Burowestrus är bara allra bäst! Debatter förs i vissa fora om Burowestrus var man eller kvinna. Ingen vet. Man vet inte ens om hon lever.

                  ;)

Att hon ännu inte fått Nobelpriset tycker jag är skräp.

Som ni märker är jag inte pretentiös, men rak och ärlig. Tambien har vissa pretentiösa drag. Men det kan ha att göra med olyckan med att ha en sån bror som han har.

Somliga säger att vi har en melankolisk civilisation. Andra menar att den är estetisk. Sen finns det de som anser att det skulle krävas ett under för att vi skulle kunna säga att vi hade nån civilisation alls.

Är uthållighet och tålamod samma sak? Kan vara, beslutar jag mig för.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OM INLEDNINGAR

 

Inledningar.

 

En mycket långlivad litterär teori, som det säkert ligger en hel del sanning i, är den, att en roman ( el. likn. text) är mycket beroende av sin inledning, sin början: att själva början med automatik för in berättelsen  på ett visst spår, - den preformationistiska teorin, ( Jfr. J.Derrida, Writing and Difference,(Ecriture et différence), s.23. )eller på vissa möjliga spår, ger det tonfall och den språk- och bild- och tankemässiga rymd som fortsättningen helt enkelt får rätta sig efter.

      ”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar därför att en tjänsteflicka förfört honom och han fått ett barn med henne, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans sataty liksom i solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarna.

      Så hög ! sade han till sig själv, men samtidigt sköts han, där han stod försjunken i tankar och utan att inrikta sig på att gå iland, av de förbirusande bärarnas alltmer växande skara ända ut mot relingen.”

                                                                                                                ( Kafkas Amerika, inledningen.)

                              …….eller:

      ” Den femtonde september 1840 vid sextiden på morgonen låg La Ville de Montereau vid kajen Saint-Bernard och utstötte tunga rökvirvlar.

        Människor skyndade andtrutna till: tunnor, bablar, tvättkorgar stodo hindrande ivägen; matroserna besvaradeinga frågor; man knuffades, kollin staplades allt högre upp mellan relingarna. Oljudet uppgick i dånet från ångan, som vällde fram vid skorstenen och höljde allt i ett vitaktigt moln, medan klockan i fören klämtade utan uppehåll.”

                                                     ( Hjärtats fostran , Léducation sentimentale, av Flaubert, inledningen.)

 

 Ett extremfall är den totalt deterministiska teori, som innebär, att vad man skriver, redan är bestämt ”utanför tiden”, - jfr. S.Kierkegaard i den postuma Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed , :

       ”Den hele Produktivitet har i een Forstand havt den uafbrudte Jaenvnhed, som om jeg ikke havde bestilt Andet end hver Dag at afskrive et bestemt Stykke af en trykt Bog.” (S.K.S.V.XVIII.s.124.) ( Vi har berört detta delvis redan, i talet om att ”skriva väl”…)

( S.Kierkegaard nämner ofta, att det egentligt lugnande är när han ”går med en ständig produktivitets jämna fart.”(Pap.X 1 A 442.) Som prinsessan i Tusen och en natt frälser han livet genom att berätta, skriver han i ett papper, men pengarna håller på att ta slut. Att inte ha råd att ge ut sina böcker tar livet av honom ! ( Jfr. Hj.Helweg, Sören Kierkegaard, En Psykiatrisk-psykologisk studie (1933),s.254.) S.K. skriver vidare och vidare. Vet han vad han gör? Vad är denna produktivitet ? Om det är en tröst, hur ser denna tröst ut, funktionellt ? Är den, såsom något ”inre”, en ersättning för ett yttre liv ? Är den en väg till ett yttre liv ? Är det fråga om ”liv av prickar väva”, som B.Sjöberg skrev i Syntaxupproret ……. Samtidigt finns ju ärelystnaden där.

 

          Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än den mot ett slut vi redan anar, och vi har alltså  ett tal  utifrån en punkt, punkten ATT allt är avgjort på förhand. Jag väljer medvetet att placera en infinitiv här. Ty talet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”.(Jag diskuterade brevledes en gång med Ingemar Hedenius Kafkas romanteknik, och denne var då överens med mig i att det fanns ett statiskt element i romanerna.) Det döljer sig en amfiboli här: ju mer statik, desto mer rörelse ändå. Oändligheten i romanerna skapar ändå en trängsel.