Generell regel för bildspråk i romaner - DIAU

 

Den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk kan beskrivas med en regel. Vi kan kalla denna regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:

Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.  Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det,  som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till regel [ 1 ].Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen i Kafkas fall, som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel i den nuvarande versionen av Amerika är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början ^[i]och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull.

        Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man inser att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana,  att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt begränsade kunskaper om Amerika, som land, - något á la den tyske indianboksförfattaren Karl May, som heller aldrig satt sin fot där. Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker  och tidskrifter, allt han kom åt, ofta men inte alltid i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock hela tiden på,  att det han beskrev var "det moderna Amerika".^[ii]

      Antagningen till Naturteatern, som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914, går till  så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning".

       Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering,^[iii] så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting.

 

       Bara i utnyttjandet av vad jag kallar DIAU till att först lura läsaren att först  tro, att "allt är som vanligt", för att sedan bryta denna bild ( som i drömmens "förtätning", fast omvänt.....),- inte ovanligt i uppbyggandet av ett skräckfilmsscenario/intrig á la Stephen King kan Kafka skapa en av de "sjösjukekänslor" , som han uppenbarligen finner ett nöje i att skapa för oss, inte utan bestämt syfte, - tror vi.

        Nu anser T. Ekbom, med W. Rieck, m.fl. att Karl Rossmann redan är död i detta kapitel. Jag kan inte ansluta mig till den.^[iv] Det är på något distinkt sätt ovidkommande om Karl Rossmann ”lever” eller ej, i en fiktion som denna. Vad skulle det nu förklara om vi säger att han är död, i hela boken, eller i bara sista kapitlet, eller inte alls död ? Man ser lätt, att det gör vare sig från eller till.

 

     Angående bildspråket, så kan man i förbifarten även nämna att Kafka ett slag sysslade mycket med teckning, blev mycket beundrad för sin stil, och att man ansåg att den liknade Paul Klees. ^[v]Klee arbetade ju i många fall med en geometrisk stil som den som Kafka använder. Kafka arbetar dock mer perspektiviskt och med förskjutningar. Mycket av det tecknade materialet är ännu - i skrivande stund - opublicerat. Men de teckningar vi ha , visar på ett originellt fritt perspektiv, och en geometrisk fantasi, samt ett frimodigt förhållande till bild över huvud taget. Nu är det många som ansett att Kafkas litterära bildspråk liknar Paul Klees bildspråk. Och att vi här har att göra med en form av utsökt expressionism. Och sant är att Kafka var inspirerad av dem, som kom att kallas expressionister.^[vi]. Att man nu i samband med Kafka möter termen ”expressionism” Nu är Kafkas formspråk ändå – om man ser till det omedelbara yttre – vitt skilt från det typiskt expressionistiska, varför man här måste se det som något medelbart, en subtil expressionism – om man vill behålla termen. Att detta intryck av en stegrad förnimmelse av enskilda ting, ofta i bjärt kontrast till allt övrigt ( ergo: ett ensamt ting, ofta något förfrämligat ), framkommer är en funktion av den egenartade grundstrukturen, där Subjekt- och Objekt-former är ställda mot varann i sträng kontrast och omvärlden på ett tvetydigt ( oblikt, ekivokt, ironiskt ) sätt alluderar till den freudianska drömsymboliken. Ett ytterligare drag som Kafka har gemensamt med den koncentrerade esteten Paul Klee formmässigt är ju den stora exaktheten, tydligheten i det yttre föreställandet. De äger båda en klarhet och virtuositet i den yttre formen, Klees kanske byggd på dennes omvittnat gedigna musikalitet.

      Vi möter hos Kafka det tidstypiska, - genom hans eleganta speciella teknik - som också framträdde i expressionismen,: Entfremdung, ”förfrämligande”: Man tänker här kanske också  på den ryske teoretikern, narratologen Viktor Sklovskij och dennes resonemang kring Leo Tolstoys stil: ”Hos Tolstoy består ”främmandegöringsbegreppet” däri att han inte kallar föremålet vid dess namn utan beskriver det som om han såg det för första gången och vidare att han skildrar en händelse som om den inträffade för första gången; vid beskrivningen av företeelsen använder han därvid inte de benämningar som vanligen ges dess delar utan benämningar som används för motsvarande delar hos andra företeelser.”;-----;” Saker som man varseblivit ett flertal gånger börjar man snart nog varsebli genom igenkännande: saken befinner sig framför oss, vi vet om den, men vi ser den inte. Därför kan vi inget säga om den.” ^[vii]

 

       Vi citerar har in extenso ”Claytonuppropet”:

      ”Karl såg i ett gathörn ett plakat med följande text: "På kapplöpningsbanan i Clayton anställes idag från klockan sex om morgonen och till midnatt personal för teatern i Oklahoma ! Den stora teatern i Oklahoma kallar er ! Den kallar bara idag, bara en gång ! Den som nu försummar tillfället, försummar det för alltid ! Den som tänker på sin framtid är vår man ! Alla är välkomna ! Den som vill bli artist anmäle sig ! Vi är den teater som alla har användning för, var på sin ort ! Den som beslutar sig för oss gratulerar vi nu genast ! Men skynda er så ni kan bli mottagen före midnatt ! Klockan tolv stänger vi överallt och sen öppnas det inte mer ! Förbannad den som inte tror på oss ! Iväg till Clayton !" ( A. s.214f.)

 

            I originalmanuset inleds detta avsnitt – på sant ( typiskt) Kafka-vis - med ordet ”plötsligt”. ”Plötsligt såg Karl ….”. Ifrån den tröstlösa, förnedrande tillvaron hos den hänsynslösa  Brunelda kastas vi bildlikt och bokstavligt talat ut på gatan, och möter där på gatan en värvning. Många har betraktat denna beskrivning av ”den stora teatern” som en slags paradisskildring.^[viii] Skildringen har många drag gemensamma med övriga skildringar i Amerika. Men den äger också i kraft av vad för figurer som framträder en karaktär av symbolisk skildring, samt av färgglad satir, som är mer tvingande än vad de tidigare partierna erbjuder.  Tonfallet på plakaten är av typen ”frälsningsaffisch”. Så blir också denna skildring nära nog helt pastischartad. Berömd är sedan skildringen av uttagnings-processen till teatern där den bildmässiga framställning är mästerligt utförd, och vi ser framför oss måhända ett landskap, som påminner om en målning av en italienske futurist som Giorgio de Chirico.

 

---

[i] Kap.1. Eldaren.

[ii] Dit han gissningsvis då och då drömt om att ”fly”.

[iii] jfr. byråkratins födelse vid denna tid, automatiseringens och taylorismens.

[iv]  jfr. Schillemeit.

[v] jfr. Unseld, s. 22ff .

[vi] Jfr. Salfellner, s. 18. I Prag mycket mer än i Wien slog både kubismen och expressionismen snabbt igenom.

[vii] V. S. Konsten som grepp, s. 48. i : Aspelin/Lundberg, 1971.

[viii] Kafka läste själv upp detta kapitel för sina vänner.

kap 18 ( i en annan bok )

 

Kap. 18. Lektion om författarens begrepp.

 

 

        “Det är barnsligt …..It is childish to suppose that a hundred books can be named as those which are the best for each and every one. The simplest experience of the world proves that a work of great excellence may deeply move one person, while it leaves another untouched; and that a book which has influenced one strongly in one's youth may lose such influence over one's later years. There is practically nothing that every man can read at every time..”   ( Edward Brandes, bror till Georg. )

 

Till filosofi hörde nu på sätt och vis även, enligt Orienthielm, nu läran om Författaren, eller människan som berättare, som han hellre uttryckte saken.

 

    ”När man skriver en roman, så måste man, som författare, skapa en berättare, och det är berättaren, som i romanen, måste bli den som kommer nära läsaren. Författaren måste inte synas, ja: skall inte synas, men BEÄTTAREN, skall genom en av författaren skickligt utmejslad framtomning, framstå som en oerhört trevlig och i allting insatt och välinformerad person, som man gärna vill vara vän med.

     Så är PRIO ETT att som berättare – man förvandlar sig nära nog omedelbart till just denne, var sympatisk, ”a likeable guy”, som engelsmannen säger.

   ”Så man får inte märkas som författare?”, undrade Oleg.

 .  ”Endast i notapparaten.”, svarade Orienthielm kryptiskt

     ”Romaner bör skrivas i imperfekt. Och oerhört logiskt. Impeccable. Oklanderligt logiskt.”, fortsatte Orienthielm, och ställde här också upp en liten griffeltavla mot väggen bakom sig, på vilken han antecknade vissa ord.

   ”Detta är ju intressant.”, sa Vendla, vars ögon numera alltid hängde vid Jean-Jacques höga panna, trånande.

 

   ”Om man skriver en roman i presens, blir koloriten bjärt. Man förlorar överhuvudtaget många medel om man skriver en roman i presens. Endast i imperfekt finns möjligheten till antydanden, bland annat om att berättaren inte är riktigt klok.”

   Här nickade nu Enerskalle, som aldrig hade tänkt i dessa banor förut, mer matematiskt lagd som han var.

  ”Presens är ju påträngande, och är en konstlad direkthet. Om man berättar en sak i presens, så förstår ju alla omedelbart att man ljuger. Om man säger:”Jag står där, med isbjörnen rakt framför mig.”, så är det ju uppenbar lögn. Det är inte så uppenbart, om jag säger: ”Jag stod där, med isbjörnen framför mig.”. Även om det är otroligt, så är det fullt möjligt.

  Man kan generellt säga om presens, att det passar bra till det överpatetiska, till det nyenkla, eller hur man skall säga. Den som vill dra någon till sig, exceptionellt nära, gör det med presens, med egentligen är ju litteraturen ett distantiellt medel, och imperfekt ger alla möjligheter, oinskränkt. Därför tycker jag att vi, i vårt projekt, håller oss inom imperfektens ramar. Det är dessutom så, att man i presens lätt kan framstå som lite dement, om man så mycket som det minsta avviker, och gör utvikningar. I imperfekt kan man däremot göra hur mycket utvikningar som helst. Tänk på isbjörnexemplet igen: "Jag står med isbjörnen framför mig. Isbjörnar har väldiga tassar.” och jämför med imperfekten: ”Jag stod framför isbjörnen. Isbjörnar har väldiga tassar."

   ”Fantastiskt.”, mumlade Oleg.

 

   ”Nu återvänder vi till problemsfären kring berättaren. Denne måste alltså imponera på läsaren och vinna läsarens förtroende. Allra lättast vinner man förtroende genom att framstå som KUNNIG, och som GLASKLAR. Inget är så behagligt som att svepas med i en tjock roman av någon som man uppfattar som trovärdig och trygg.”

     ”Så är man velig, så är det ingen mening att bli författare?”, undrade Dubbelsven och kliade sig under ena armen.

    ”Det beror på”, svarade Orienthielm vänligt,” om man bara är velig på ett logiskt sätt, så går det ju bra. Att tveka, och oscillera, är ju bland det mest intressanta man kan ha för sig här i livet.”

   

”Om den skära, rena volymen.”, sa Orienthielm. ”Det finns inga genvägar till en god roman. Den måste så att säga skrivas. Man kan inte fantisera fram den. Det är som skidlöpare brukar säga. Det går inte att bara ställa fram skidorna. Det skall åkas om det hela också.”

 

    Här tog nu Orienthielm ur en mapp ett litet löst, gulnat blad. Från vilket han högläste:

 

    ”Att bli författare på tre dagar. ----. Tag en bunt papper och skriv i tre hela dygn efter varandra utan falskhet eller hyckleri ner allt vad som går genom ert huvud. Skriv vad ni tänker om er själv, om era fruar, om Turkietkriget, om Goethe, om Fuchs rättsprocess, om Yttersta Domen, om era överordnade – och efter detta förlopp på tre dagar kommer ni förundras och bli alldeles utom er i förundran över den mängd ny tankar, nya oerhörda tankar, ni kommit upp med. Och detta är själva konsten att Bli Författare På Tre Dagar.”

 

    ”Löb Baruch eller Ludvig Börne, som han – på grund av dåtidens antisemitism – hellre kallade sig skrev detta på 1830-talet,.”

   Orienthielm lade in den lilla lappen i mappen igen, omsorgsfullt.

   Jag satt och njöt. Inte bara för att jag var utsläppt på permission ur ”hålet”, men även för att det öppnade sig en värld, som jag tidigare förstås länge anat, men vars dörrar nu generöst stod på vid gavel. Att ha en så kompetent lärare, och helt gratis och allt. I Skara kostade allting utanför gymnasiet pengar. Det var privatlärare hit och privatlärare dit. Hade man inga pengar, så kunde man inte lära sig spela piano. Så var det ju.

Nå, helt gratis var det inte. Jag och de andra hade fått en lärare – och kunskap är ju allt – på bekostnad av vår frihet. Vi var fångar och vi hade absolut ingenting att säga till om.

 

Jag undrade då och då hur det var därhemma. Och detta gjorde jag mitt i all kalabalik, där allt var så nytt och spännande, så att var det lätt att glömma bort sin familj och sina lärare och alla vänner man hade. Man kände att det inte fanns tid med det. Kalabalik har en tendens att bli ens nya familj, när man hamnar mitt i den. Men visst undrades det bland oss alla, understundom, hur alla tänkte om de försvunna tio personerna, som så hastigt lämnat fyra hästar och två vagnar stående mellan Grästorp och Trollhättan i bästa augustiväder, mitt på blanka dagen, och sedan aldrig mer synts till.

    Nu avbröt Orienthielm föredraget om berättaren för lunch. Det innebar att alla utom jag fick lunch.

     Jag eskorterades tillbaka till ”hålet” av Kutchback.

    När Enerskalle och Roland försökte hindra min borttransport, genom att ställa sig i vägen, kom Cornell med en pistol i handen, och ställde sig på ett podium invid väggen, siktade på upprorsmakerna med vapnet och sa, med sin föregivet rumänska accent:

   ”En enda rörelse, som syftar till att hindra rättvisan, bestraffas med döden. Jag skjuter för att döda. Vi kan lätt få tag i ersättare till er. Bara att hämta på heden.”

   Eftersom varken Roland eller Enerskalle ville dö, och inte var säkra på om det var skämt eller allvar, och inte ville ta risken att finna ut svaret, så fortlöpte sedan min deportering ner i källaren utan vidare hinder.

    Men för att markera sitt övertag, så sköt Cornell ändå med sin lilla pistolet av ett skott, upp i taket. Mängder av grus och flis lossade med ett fabulöst oväsen från taket och föll ner på golvet och knallen var i sig så starkt bedövande att ingen kunde höra vad någon annan sa på över tio minuter. Skottet ekade länge i öroenn efter det, också, och vi var påminda om att det inte var någon vanlig lek. Detta. Vi var objekt i en dödlig lek, och vi skulle skriva ändå.

Att skriva var vår väg ut.

Så vitt man kunde se fanns ingen annan väg ut.

Så förföll det.

 

PANIK

 

PANIK.

 

"Laviner i fjällen ökar lavinartat."

 

Jag lovade min förläggare att det skulle bli en lättläst roman, och att den skulle locka många läsare, för den skulle bara rakt igenom handla om panik.

Alla vet vad panik är, och panik är nu – hur obehagligt det än är – inte något som kan förknippas med långtråkighet. Det tillhör dessutom den grupp av tillstånd, som man lätt tillskriver andra, och ett tillstånd som det är lätt att förakta, även om man själv ju har stiftat bekantskap med det, åtminstone tillräckligt mycket för att veta EXAKT vad det är. Så är panik alltså det perfekta ämnet, för den som vill luta sig tillbaka och i lugn och ro kunna avnjuta vilka dårskaper begåvningsmässigt mindre lyckligt lottade människor har råkat hamna i, förmodligen just bara genom karaktärslöshet och dumma livsval. Ingen VETTIG människa drabbas ju av panik! Panik är ju inte en olycka som drabbar en – och olyckor rår man inte på – men ett sanslöst dåligt SÄTT att MÖTA olyckor på.

 

Genom att på så vis kunna lotsas igenom en del händelser, som präglats av ren panik, så kan man också eventuellt lära sig en hel del om livet, som annars vore fördolt för en. Att kunna få se hemligheten bakom panik, det kan ju eventuellt vaccinera läsaren mot att nånsin själv drabbas av panik, inte ens om sjukdom, fattigdom och död skulle drabba en, vilket ju – även om det är osannolikt – skulle kunna inträffa, även i läsarens fall.

kapitel 44

 

F Y R T I O F Y R A

 

HERBERT STÄDAR

 

 

 

 

”Vad är detta?”

Herbert lyfte på några böcker, som stoppats ner i sekretärens nedersta låda, och såg på en bunt gamla foton som låg där, huller om buller.

 

Det var kort från logementet i Karlborg.

Långsamt lyfte han upp kortbunten, som väl innehöll ett femtotal kort.

Det var nog trettio år sedan han sist tittat på dem.

Han mindes dem mycket väl, fast med starkt dubbla känslor. Fotografierna hade han själv tagit, men med en lånad kamera. Dessa bilder var helt otypiska för honom och reflekterade mer den excellens som den lånade kameran haft, än hans egna kvalitéer som fotograf.

En del långa söndagar på regementet - under den första tiden i Karlborg - hade Herbert önskat ha en kamera, och varit sur på sig själv över att aldrig skaffat något mer än en enkle ”lådkamera”, som det hette.

Då hade han sett att pojke på ett annat logement hade haft en tre, fyra kameror i sitt logementsskåp, när han av en händelse besökt logementet för någon bagatell, kanske låna en cigarett, eller nånting..

Denne, en viss Tor, hade suttit försjunken i att byta objektiv eller någonting, då Herbert hade frågat om han inte kunde få låna, eller få köpa en av hans kameror, för att ha med sig på cykelturerna i Tivedens skogar på helgerna. Tor hade motvilligt lånat honom en av kamerorna, den med enklast mekanik.

På förfrågan visade kameramannen honom även framkallningslabbet, som låg under soldathemmet, i källaren, och som var utrustat med förstoringsapparat och kemikalier, och även fotopapper, i viss utsträckning.

Efter en vecka, då Herbert varit ute och tagit en mängd kort invid Vättern, valt motiv på fästningens murar och inne i Tiveden, där det fanns små sjöar, tjärnar, med röda näckrosor och annat. Alla kort han tog var dock i svartvitt. Det verkade ju enklast för en amatör att ta i svartvitt.

När han en kväll framkallade och kopierade allihop, med användning av förstoringsapparaten, och en hel bunt nyinköpta fotopapper, storlek A4, slogs han med häpnad över resultaten.

Det var som om han aldrig i sitt liv förut fotograferat.

Åtminstone hälften av bilderna hade en enastående kvalitét och slagkraft, och påminde starkt av de foton han under sin gymnasietid sett på konstutställningar i Göteborg.

Man fick vid skådande av dem en närmaste metafysik känsla.

Korten var sådana, så att de hänvisade till någonting helt främmande och eteriskt, drömskt, förälskat.

Den just lagoma kornigheten lyfte upp bilderna på fästningsvallarna och träden och Tivedens vatten upp till det sublima, det Absoluta och det sällsamt mystiska, och hade dessutom en nästa erotisk kraft, som gjorde Herbert alldeles matt.

Denna kamera, liksom förmodligen alla Tors kameror – varför han varit så tveksam inför att skiljar från någon av dem – var , misstänkte Herbert, av en enastående kvalitet, och ren världsklass.

Generad stoppade han undan bilderna, vars slagkraft ju inte hade uppnåtts genom hans egen skicklighet, men uteslutande genom ekvilibrismen hos Zeiss-objektivet, eller något annat i kameran, svarade inte mot något alls i honom själv.

Han kunde inte för sitt liv säga till någon att han själv tagit korten, men k lade allihop i ett kuvert, som han sedan tagit hem och lagt i byrån, när han kom hem.

Kameran hade han mumlande lämnat tillbaka till Tor, och denne visade inte något intresse för att få veta om det blivit några bra bilder, eller inte.

PÅ ett enda av korten hade han fotograferat sina kamrater.

De satt på sina rutiga lakansöverdrag i sängarna, som  skulle bäddas så noggrant.

De skrattade, och hade lugg ner i pannan. Lite finniga var dom, men glada.

Herbert ville inte se bilderna.

Det var som om han inte bar ångrade bilderna, men som om det var mycket mer han led av. Han visste inte riktigt vad det var. Det var bara så oändligt plågsamt, och han bestämde sig för att aldrig nånsin se på bilderna igen.

”Not on pain of death!”. Sa han högt för sig själv, när han sköt in det stora konvolutet in under några skjortor, som var sådana skjortor han köpt en gång, men ångrat sig, och låtits sitta kvar i sina förpackningar, uppnålade på sin kartong, och omslutna av cellofan.

 

------------------------------------------------------------

 

 

 

DEN LÖGNAKTIGA BARN- och UNGDOMSBOKEN

 S E X T O N



DEN LÖGNAKTIGA BARN- och UNGDOMSBOKEN



Nästan alla människor överallt i världen är mycket allvarligt mentalt skadade av de slags böcker de hade påtvingats som små. Av någon dunkel anledning, eller egentligen av den självklara anledning, som kallas ”profit”, hade några människor, med stöd i olika oklara föreställningar om kunskap, moral och uppfostran, lyckats under flera århundraden prångla ut böcker och tidningar som man påstod skulle passa, förnöja och vara till god instruktion för barn. Detta kapitalistiska geschäft har genomsyrat samhället till den grad, så att man överallt i uppmuntrat diverse individer, som annars inte hade haft någon möjlighet att försörja sig, förmodligen, att SKRIVA BARNBÖCKER.
       Dessa böcker, som alltså skulle vara speciellt avsedda för folk i ett visst ålderspann – för att sedan på något mysteriöst – eller ”sällsamt”- sätt vara ”passé” – har medfört ett nära nog oändligt lidande för mänskligheten, något som man först i dagarna uppmärksammat i vissa insatta kretsar.


Det förhåller sig ju så att barn- och ungdomsböcker byggt på den tveksamma uppfattningen att man bör servera barn och ungdomar det dom kan förstå. Så har man – i sken att vara välvillig – skapat för barn och unga en alternativ, FALSK, världsbild, som man alltså i miljontals böcker serverat barn och unga.
Givetvis växer de flesta barn och unga upp ( ändå) och upptäcker då, till sin fasa eller förtjusning, att allt man lärt sig i barn- och ungdomsböcker var helt fel, och ren lögn.
Så får man börja på ruta ett, och inse att världen är inte präglad av förekomsten av snälla gossar och stygga, och dito flickor, men av människor som passionerat på olika sätt begär varandra.
Författarna till barn- och ungdomsböcker har i alla tider urskuldat de falska världar de skapat med att: ”Man kan ju inte ge barn en värld full av passioner, som barnen inte har!”
Hur falsk är inte detta!
Men vad bör man då ge barn för böcker, om inte dessa falska böcker, där folk inte har sexuella impulser?
Man bör givetvis inte ge barnen några böcker alls.
Man måste säga till barn, att de ännu är små, och att de får vänta med att begripa berättelser och begripa världen till de är vuxna. Till dess får de spela boll och skapa lekar bäst de kan själva. De lekar de skapar räcker alldeles utmärkt för att lära dem basfakta om hur man överlever och hur man bäst umgås. Det viktiga är att barnen lär sig att de måste begripa världen först som vuxna, och att de som barn har begränsade vyer, och att de har begränsade rättigheter och skyldigheter.
Ty som det nu är, så har de vuxna med sig i bagaget en mängd historier, myter om världen, som de måst ta avstånd ifrån.
Varje modern vuxen människa har alltså ett hundratal böcker i sitt minne av världar som är helt absurda, och där figurer som heter Fantomen, Tarzan och Nalle Puh och Ville Vessla lever i absurda värdar, som ingenting alls har att göra med den verkliga.
Människor måste förhålla sig till den besvikelse det var att man lärt upp dem som små att betrakta världen helt fröenklad, och det bara för att tusentals obegåvade människor, som suttit och prånglat ut barn- och ungdomsböcker, behövt få in pengar för att sätta gröt på bordet, till sig själva och sina ungar.
Den allra största lögnen i världen är att barnen behövt kultur, och att de kunnat tillägna sig visdom, medan de var små.
Detta är ju helt gripet ur luften, och helt ologiskt.
Världen är världen fört i och med att människor genomgått puberteten, och innan puberteten är världen inte till som mänsklig värld.
Ett barn är ett barn, och inte en vuxen människa. Ett barn skall inte i böcker instrueras att det finns en begriplig värld, utan sexuella passioner, och att detta är en total värld, som de måste förhålla sig till. Om barnet lärs att se världen omkring sig som total och begriplig, så n måste ju världen därmed förklaras obegriplig. Om barnet ser vuxna, som handlar i passion, som måste ju dessa handlingar synas helt absurda, för barnet, och man borde alltså, istället för att för ett barn försöka förklara en vuxens passion, helt enkelt säga, att det där tillhör den verkliga värld, som ni ännu inte befinner i er, och därför måste vänta med att förstå, varför ni inte bör ha några böcker, eftersom alla dessa böcker är falska.
Ni bör vänta, och läsa riktiga böcker, och där får ni minsann ändå nog av falska böcker, som ni behöver sortera ut från de sanna, vilka äro väldigt få!
Barn får snegla över axeln på de vuxna när de läser. Barnen måste bara försöka förstå de vuxnas böcker, till den dag, då de faktiskt förstår dem! Tills den dag som barn förstår vad som står i böckerna, tills den dagen får de leva i ovisshet!
Det brott som begås mot miljoner barn och ungdomar dagligen av dessa författare måste stävjas.

Bedrägerit är ju tvåfaldigt.
1. DELS förstår inte ett barn vad det är för konstiga sagor man vill dyvla på det, då det är uppenbart för varje barn, att det som sägs i barnböckerna inte överensstämmer med den värld de ser omkring sig, vare sig i konkret eller symboliskt avseende. Barnen ser att barnboken är lögn, men FOGAR SIG, eftersom barnet tänker att det ju är nästintill omöjligt att de vuxna skulle servera böcker åt barnen, där man medvetet ljuger för dem om verkligheten.
Till slut, vid hundrade barnboken, så ger många barn upp, och tänker att de accepterar lögnerna, och resignerar och tar verklighetsbilden på allvar, trots alla inadvertenser.
2. DELS har vi situationen, då barnet blir vuxet, och nu upptäcker att allt vad de dittills har serverats i form av litteratur och kultur var REN LÖGN. Då är de alltså OFÖRBEREDDA på verkligheten. NU har de ingen guidning längre. Nu sägs det plötsligt, PLÖTSLIGT, att man måste vara KRITISK. DET sa man aldrig förr. Det var bekvämast för de vuxna att servera lögner och att uppmana barnen att INTE STÄLLA FRÅGOR.

Att mena ( 3.) att det är pittoreskt med alla dessa minnen av de infantila böckerna, skrivna av korkade, giriga människor ( som inte är i stånd att skriva en RIKTIG bok ) det är att förminska det lidande som ju drabbat människor som fått uppleva att de ljugits för som barn.
Det finns människor – och de är alls inte få – som livet igenom TROR att det verkliga, och sanna här i livet ändå bäst representeras av Nalle Puh och Fantomen, trots att vetenskapen säger annorlunda.
Och det är ju en tragedi.

Om barn- och ungdomsboken inte fanns, så blev alla vuxna hela och harmoniska människor.