tänker jag då

Har man ingenting att säga, så säger man naturligtvis inte det.

      Det finns någonstans i G.W.F. Hegels författarskap - en passage, där denne påstår att man aldrig reflekterar, utan att man i reflekterandet har någon annan person, en Annan , i   åtanke. Detta kan vi här kalla: ”adresserat tänkande”. Teorin finns också hos andra spekulativa tänkare. Man reflekterar alltså aldrig, enligt denna teori, för att nu konkretisera detta, ensamt och riktigt ärligt, och gediget, utan att ha en tanke på en adressat! Man reflekterar alltså - för att generalisera – aldrig riktigt själv . Inte i den bemärkelsen, som vi i allmänhet har ... tänkt oss ,- med reflexionen såsom ett ensamt samtal med en själv, en sololoquia ,   isolerat och rent. Man tänker - i varje särskilt reflekterande - enligt Hegels teori - ut något, såsom svar på en Annan (s) existerande. Ens favoritförfattare, eller tänkare, hade inte bara sina egna tankar för sig, utan det, som han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara riktat till en annan pe...

          Inom världslitteraturen har Kafka sedan länge intagit sin plats. Han har till och med, alltså, eponymiserats , blivit ett "begrepp", ett begrepp som transcenderar det litterära: Ex. ”Det blev ett rent kafkascenario.”; " något kafka över det hela"; ”Helt kafkaartat!”; ” Kafkaesque ! ”. Så kan man säga, att jag här delvis också är ute efter, om inte ursprunget till en idé, så efter ursprunget till ett begrepp, lika mycket som jag söker essensen i en förnämlig stil! Jag försöker förena frågan om hur Kafka gjorde , hur Kafka skrev, med att söka efter essensen i det kafkaeska. Det ”kafkaeska” är avseendet jag söker . Det ”kafkaeska” är dock inte stilen , vilken här – något oegentligt - kallas ”kafkaisk” [1] . Så har jag åtagit mig två svåra uppgifter, (x) att å ena sidan besvara frågan om vad det ”kafkaeska” är skapade, och å den andra (y) frågan om hur - i helskotta - han gjorde för att skapa det?      ...

                 Man kan i ett sammanhang som det, som kommer att utveckla sig här, om Kafka, också erinra sig att   klassikern ofta står i centrum i romanens teori. Vad är en klassiker? . (   etymologiskt: ´klassiker´, av classicus , lat. ”första klassens medborgare”. ) Klassikern har så extraordinära kvalitéer, att den oftast - paradoxalt - tycks ha ersatt något, något som faktiskt alls inte fanns innan…. Vad är det för slags imaginärt tomrum, som är uppfyllt av Don Quixote , Cervantes´ mästerverk? Av Shakespeares Hamlet ? Eller av Kafkas Processen ?   Ty vi kan nog kalla den en klassiker. Kanske 1900-talets klassiker par préferènce , och för mången själva bilden av den västerländska 1900-tals-människan. Denna Kafkas klassiker är ett "mystiskt" fenomen, i det att dagens värld knappt går att tänka sig utan Kafka: vi har till dels – ofta indirekt - formats av Kafkas Processen !? Klassikern...

Kapitel 9.         Fri igen.       Framåt vårkanten släpptes jag ut.       Sittande i en av solstolarna och gnidande mina svartnade fötter för att försöka få igång blodcirkulationen, ropade jag glatt mot tärnorna som svävade i det blå: "Quelles est vous?". Jag såg mig sen, sittande där i stolen, blek och gråhårig, omkring och fann att Elena verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Massor av plantor och buskar och träd tycktes ha importerats från det närbelägna China, och stående i träpottor var det nu veritabel skog kring slottet. Pramalan log och Elim kom fram - allvarligare och liksom lite smalare, - ännu mer lite lik Nicola Machiavelli - och välkomnade mig med en urgammal CocaCola.       Elena själv skred lugnt omkring med parasoll och beskådade sin lustträdgård med en kanariefågel i hand.       Greta-Lisa låg i en liten ynklig hemmagjord barn...

Kapitel 8. Fångliv.         Klockan var sju på morgonen den tredje februari då Petronella kom ner till cellen. Med sig hade hon ett bylte. Hon visade fram det och sa:     ”Här är ditt barn!”      Jag flämtade till.     ”Det var djäveln!” sa jag sen.     ”Jo du. log Petronella.” Vi får väl hoppas att ungen blir mänsklig i alla fall.”     ”Vad är det? Vad blev det?”     ”En flicka!     ”Jaha.” sa jag, missnöjt.     ”Hade du blivit nöjdare med en pojke?”, frågade Petronella, som nog såg mitt tydliga missnöje.     ”Nä, jag sitter ju här o dör.” sa jag.     ”Ja, jag vet. Vargarna saknar dig så mycket. Gnyr, gnyr och gnyr.”     ”Gör dom?” sa jag glatt.     ”Ja, dom gnyr o gnäller o får gå på Leponex och Trifanol och Nembutal, Zyprexa, Prozac, Atarax,...