fragment

 

 

 

När jag tagit mig ner för de knirkande trapporna i kolmörket i trappen och nått den lilla hallen, så såg jag där ett par gula ögon. Det var givetvis katten. Sara hette hon. Det stod på en lapp på hennes halsband, som jag skymtade i det månsken som slapp in genom en liten fönsterglugg vid trappfästet.

Lukten i trapphuset var speciell, och det skulle ta en gof stund att redovisa denna mystiska odörs sammansättning. Man kan tänka sig våt masonit, kattpiss, gammalt läder, ärg – som från gamla tromboner – trasmattor, ruttna ägg, grisjuver, gamla biblar, o.s.v.

Jag smög ner, lyfte mina ben ett och ett över katten, som fökjde varje min rörelse med lika delar intresse och misstänksamhet, utan att man därför kunde kalla intresset misstänksamt eller misstänksamheten intresserad.

Slutligen kom jag till ytterdörren, som knappt ens var stängd. Den hängde lös på sina hakar och orkarde inte ens ge ifrån sig ett gnissel när man sköt upp den. När jag väl fått denna port vidöppen mot sommarlandet, om än i skepnad av en sidogård till godset, som alltså avgränsades av Tutors garage, var min lycka fullbordad. Under månens sken låg nu här hela landsbygden tyst och insvept i enn lätt doft av gräs och kodynga.

Väl ute på gårdsplanen stirrade jag upp i natten mot molnflikarna däruppe på himlavalvet och NJÖT som bara den kan, som ännu känner sig ung och öppen för ödet.

Vad hade jag gjort för gott i  mitt liv, att jag än en gång skulle stå här i Guds vida värld, ensam i natten och insupa möjligheternas mystik, mitt i naturen, beskådad av tusende i mörkret hukande djur, där harar och grävlingar nu spekulerade om min sinnestämning.

Det tog mig mindre än en minut att nå stora vägen, och väl där beslöt jag mig raskt, efter det jag provat mina skor mot gruset några gånger, knutit min halsduk två varv om halsen och justerat kepsen, jag lånat från en hylla i hallen. Mitt beslut innebar att jag skulle till havet. I allmänhet, när man är på landet, så är det självklart åt vilket håll havet ligger. Så ock här. Havet låg ditåt, ner, bort söderöver den dära vägen.

Natten var mörk om ö än månljus. Vägen var ett grått töcken och skogen ikring stod svart. Inget ljud hördes, utom mina steg i gruset. När jag stannade upp för att spana efter vildsvin och älg var tystnaden i själva verket så effektiv, att jag hörde min puls slå i öronen.

Min ensamhet var här en välsignelse. En sådan här nattlig promenad kunde aldrig avnjutits om jag haft sällskap med Pauline, eller med Rogier eller Tutor. Nej, hur ljuvligt det än är med sällskap och med den fysiska och andliga gemenskapen, så är en nattlig promenad på en väg på landet något som man allra bäst upplever alldeles mol allena. När man stannar upp, efter vart 23dje steg och lyssnar, så kan detta lyssnade inte jämföras med något annat här i världen.

Man står där. Oxch vet om sina sinnen – och därmed sin själ – på ett nytt sätt. Ty, i och med att man nu inte längre har mycket nytta av sin syn, som allt är mörkt och i gråskala: grå väg, svart skog, mörk himmel med distant clouds och några moln i grått, så blir de övriga sinnesintrycken, och sinnena intressantare. Man blir förvånat glad över sin hörsel och sitt luktsinne, på ett nytt sätt.

I och med att sinnena rangordnas på detta nya vis, så blir också personen och själen förändrad. Värdesklan blir en annan. Skönheten mäts inte i proportioner av meter och ventimeter, men mer av decibel och lukt av gräs.

Skönhetens proportioner, när det kommer till lukter och hörselintryck, om man ny räknar bort ljud från fioler och flöjter, är en annorlunda värld. Här är allting okänt, och så mäts allting i okända mått, och på det sättet så mäts även man själv i dessa obekanta delar. Så svept själen in i en ny kappa, där allt gammalt nu är borta, och alla gamla problem inte länggre är närvarande. När den nattliga vägens ljud och dofter är allting man förnimmer, och när målet blott är att komma ner till det svatrta havet ( inte Svarta Havet ) så kommer därför ens vanliga obegåvning, och alla gamla synder, att falla bort.

Man är en annan. Man är nattjaget.

 

 

 

A NEW BOOK! Fell´s Point by Bill Clactoe !!!!! Amazing book! BUY on Amazon....

 

Sannerligen om det - oxå - kan appliceras på litteratur...

 ....... Jag läste en gång en anteckning som rörde skarpsinne. Jag tror det gällde filosofer. Den löd ungefär så här:

Aldrig nånsin är dessa så enastående skarpsinniga i sina resonemang som när de vet om att de har fel, men ändå beslutat sig för att göra allt för att dölja detta.

Nu kan man tänka sig att även detta kna göras god litteratur av. Och vem vet, kanske är det själva kärnan i litteraturen, detta att uppamma den allra yttersta skaprsinnighet, för att dölja att något i själva verket förhåller sig precis tvärtom.

Kanske är det jag skriver just nu just ett exempel på detta enastående skapsinne. Jag redogör här, i skenbar oberördhet för en liten vitsighet, medan jag i mitt sinne är ganska noggraant exakt i motsatt sinnestämning mot den ni percepterar med era förnämlöiga sinnesreceptorer, som ni har till låns

Kantorn, kapitilo 4.

 

KAPITEL FYRA

 

Liksom jag alltid känt en dragning till vansinniga människor har jag, beträffande kvinnor, i hela mitt liv enbart umgotts amoröst med blonda, kattlika kvinnor av den där sömniga typen, som man får dra omkull utan att de gör så mycket väsen av det hela, men mest drickar lemonad under tiden.

Så var också Els-Marie av det lasciva, sävliga och rågblona, lite lätt korkade slag, som jag alltså trodde mig föredra. Det är ju aldrig lätt att veta vad man föredrar, då man kan tända till på de mest otroliga kombinationer. Jag blir ju mest upphetsad av små mörka,veslilika rågummibröstade tonåringar, men dom är ju alldeles för besvärliga att ha och göra med i längden, så därför håller jag mig till de typiskt Vimmerbyaktiga, som man lätt kan hunsa hit och dit.

Nu hade Els-Marie blivit sjuk, eller åtminstone fått en kämpa. Hon hade råkar göra illa sitt knä ordentligt i det att hon fastnade i en trampolin. Knäet bröts och sedan dess så är hennes mest vanliga replik, vilken, trots att hon är så svensk man kan bvara, alltid säges på Engelska, nämligen:

    ”It´s my leg you know.”

    I nästan alla situationer så staller nämligen hennes strakben till det. Man kan inte ta en promenad, inte bädda sängen, inte dra upp en rullgardin, inte be om fjärrkontrollen, förrän Els-Marie invänder å det negativa hållet, användande denna lilla replik, som i det den utsäges på Engelska, skall liksom komma det aktuella läh get, och problemet med detta, att upphöjas till en finare, mer internationell novå, och inte åsyfta ett vanligt bondskt strakben. Jag vet inte ens om det heter strakben, när man har steloperetat ett ben. Det gjordes på Mallorca, där trampolinen nu fanns. Kanske hade man i Sverige aldrig stelopererat.

      Nu, när jag ringde Els-Marie och frågade gur läget var, som man ju gör, så svarade naturligtvis människoan, obekymrad om att jag just slagit vad med mig sjäkv om att hon skulle svara just det:

”It´s the leg you know.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Psykopaterna

 

      ”Det är framför allt viktigt att inte låta psykopaterna styra världen. Vad vi behöver i en modern kommunikationstät värld, är en sköld emot psykopaterna. Ty de ( eller ni, eller vi ) är så duktiga på att via ord övertyga, på ett övertygande sätt.”

Det ansåg Tutor Larsson, som var en ung blond dräng på Barkholm och som, klädd i grå, säckiga byxor, just nu gled fram på en gammal mörkgrön damcykel upp mot godset, blängande upp mot solen, som just skulle till att gå i moln. Kanske skulle de te å bli lite regn i alla fall. Man kanske skulle ställa fram e tunna.

Tutor var politiskt intresserad, vegan och för barnbegränsning.

 

Angående dennes syn på psykopatrna, så hade den växt fram undersamtal med traktens postförmedlare, en viss Pontus Gammelstedt, som på sin runda brukade stanna till vid godset en timme eller så.

Pontus bodde uppe vid stora vägen, intill bilverkstaden, och körde själv en urgammal volvo. Pontus menade nämligen, angående psykopatrna, att man i ett framtida samhälle skulle vara tvungen att ge dessa näringsförbud, och hans definition av psykopat var dessutom ytterligt vid. Det tycktes Tutor som om Pontus menade, att alla som hade en vilja att synas, och alla som hade planer att ekonomiskt skapa sig en framtid – ja nästan alla människor med någon typ av VILJA – borde betraktas som psykopater.

 

Eftersom jorden nu måste anses som överbefolkad, om man tohg hänsyn till den exploateringsgrad som varje människa potentiellt besatt, med hänsyn till teknikens olycksaliga amokspringande, så var psykopaterna i detta skede av mänsklighetens utveckling de som man alldeles särskilt måste se upp med.

Att politikerna inte hade insett detta, det berodde väl på att de allihop var psykopater själva.

 Psykopaterna var inte bara en direkt miljöfara, enligt Pontus, som ju i egenskap av postutkörare också hade förstahandskundskap om allt det som folk handlade, från tvapparater, till datorer, mobiler, byxor, skor, kattburar och tuschpennor, men också en fara för själen, då de i sina resonemang utarmade samtalet till att handla om deras ynkliga värden, vilka alla berörde så ytliga ting som rikedom, synlioghet och köksinredning, medan viktiga värden, som lugn och ro och samtal i skogen i kvällningen fick mycket  lite reklam i massmedia.

Om man betänkte medicinens landvinningar, så förhöll det sig ju nuförtiden så att en avliden pertson betrakltades som något  som borde ha kunnat förhindras av sjukvården och som kunde föranleda anmälen till en myndighet, medan det att på ett orimligt sätt föröka sig och ha fjorton barn betraktades som en förtjänstfiull het. Detta måste givetvis, i enlighet med det nya paradign, som insikten om överbefolkningen utgjorde, förhindras.

Den viktigaste faktorn i kampen mot överbefolknignen var nu, enlig potus, att man gav alla psykopater näringsförbud.

 

På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen.

Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen.

Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.

 

Där stod nu jag på trappen, anländ från det stora Göteborg, och med föregivet ärende att skriva en artikel om godsägaren. Jag sneglade ömsom på Tutor, som steg av sin cykel och höjde handen till hälsning, sävligt, som seden är på landet.

 

DELUSION ISLAND.

 

DELUSION  ISLAND.

Many would assert that if you have misunderstood something, then you haven´t understood at all. But it might not be that simple. Because look at the concept of misconception. Suppose you have a misconception regarding something specific. In that case, you might say that you haven´t got any conception at all about it. But certainly, you have. You do have a conception that you might have harbored for many years and upon which you have based all your doings, dreams, and plans. A misconception is some kind of conception. Otherwise, you might not have been able to build all your life on it.

Let us see if we might refer to a phantasy as a misphantasy? Let us say that you are having a fantasy about your wife. But this fantasy turns out to be wrong. Your phantasy was that she is passionate about leather collars. But when you tried to make her put one on herself, and when you even yourself attempted to put a leather collar on her, she point blank refused.

Your phantasy turned out to be wrong. But as a phantasy, it, of course, was utterly right. It served its purpose as a phantasy, and when this phantasy should be turned into reality by your wife ( and you ), it happened that this phantasy, which was a very good phantasy, as a REALIT was disastrous. She could not at all bring her to put on a leather collar. Thus it was a misphantasy.

The phantasy was wrong, but it was good as a phantasy. This phantasy was in some way a delusion, in some way perhaps not.

Of course, it would perhaps be wrong to call a phantasy delusional. But some people would call it so. Now, if you have a delusion, but this delusion turns out to be accurate, clearly, this delusion was a misdelusion? It was not a delusion, but it was REAL, that the phantasy about her liking leather necklaces was wrong.

Sometimes, in the middle of the night, I might wake up and have a vague feeling that something is wrong. I have a vague sense that there is someone else in the room, in the dark. But I wouldn't say that it is a strong feeling that bothers me. Still, I am a little worried that I am having even the vaguest feeling, that there is someone else in the room when I am nearly entirely sure that the room only has one person in it, and that person is me.

I am worried that I MIGHT have a delusion. IF I have a delusion, then I might have become psychotic, or in any other way CRAZY. But I do not know if this feeling of the presence of another person, HOWEVER VAGUE, can be called a delusion. I am not SURE that I have a delusion.

Thus I can say to myself: “I might have a delusion. But this, in itself, might be a delusion!” Now I am in trouble because now I know that either I am having a delusion or having the delusion that I am having a delusion. Thus, in either case, I am having a delusion.

I wonder if I have misunderstood delusions, or if I might have had phantasies about delusions, that were in some way wrong, that made me, when I woke up in the middle of the night, misinterpret a certain feeling in such a way, that I misinterpreted it to be a feeling of another person when it might have been something else. As I was not sure if my thought were delusions, but through intense reasoning found out, that in which way I reasoned about it, it would turn out that I was delusional, I now concluded that every understanding, every misunderstanding, every conception, and every misconception and every phantasy and every misphantasy just seemed all the same treacherous phenomena! I could never be sure unless someone proved me sure, never wrong unless someone proved me wrong, and nobody could prove me wrong about to what degree I felt that there was another person in my room. It all came down to – so I thought – my own decision about whether this feeling just was a whim or not. And this was the most challenging question. What is a whim?

As I was lying on my back, staring up in the dark above my head, the dark of my room, I finally said aloud: ”What is a whim?”

Nobody was answering, of course.

Then I suddenly thought: SUPPOSE TWO persons were having a delusion, the SAME delusion, and it was not a delusion about the other person, but about something else, a third factor, a third phenomenon, apart from me and ( let us say ) her.

Let us fantasize that I am having a delusion about an ISLAND, and that she has the same delusion about an ISLAND, and that WE NEVER TELL each other about it. But we are dreaming, having fantasies and illusions about this very island. And that, because we ar4e TWO of us, this delusion eventually becomes so strong that a real ISLAND rises from the deep in the ocean and becomes real?

Because a twofold, shared delusion has to be mightier than a delusion that just is being harbored by a sole person?

But, now, there is another thing. The fact that we are both having delusions makes us both very vulnerable and unfit for thoughts and acts that are about ordinary matters.

We, me and her, are having a relationship marked by this silent phantasy, although none of us knows that the other is having such a phantasy.

Maybe we love each other a little and plan a small living together, but our main interest isn´t this love or that life, because we are in the greatest secrecy, the secrecy of our own private soul, planning on investigating an island that does not exist. At least not until we are several people that are having the same phantasy….

 

 

Berättargreppets mystik

 

 BERÄTTARGREPPETS MYSTIK

 

Ofta kan man i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer.

Exempel:

”När hon stigit på tåget kom hon på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet .....”

 

Ty de tär ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ. Således handlar romanskrivandet om att man som författare, via en berättare, tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens mentala hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt lite förakt för dem som inte, likt läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången. Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

Från den gode läsarens sida fordras det därför en viss slags masoschism. Som bokslukare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, att plåga en lite med ovissheter, lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man som tålmodig lässlav blott sent i nattens timmar fram till de sista sidornas av vällust prunkande trädgård, där man slutligen befriad kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och som i ett kärleksrus låta sig omfamnas av författarens eld.