kap 18 ( i en annan bok )

 

Kap. 18. Lektion om författarens begrepp.

 

 

        “Det är barnsligt …..It is childish to suppose that a hundred books can be named as those which are the best for each and every one. The simplest experience of the world proves that a work of great excellence may deeply move one person, while it leaves another untouched; and that a book which has influenced one strongly in one's youth may lose such influence over one's later years. There is practically nothing that every man can read at every time..”   ( Edward Brandes, bror till Georg. )

 

Till filosofi hörde nu på sätt och vis även, enligt Orienthielm, nu läran om Författaren, eller människan som berättare, som han hellre uttryckte saken.

 

    ”När man skriver en roman, så måste man, som författare, skapa en berättare, och det är berättaren, som i romanen, måste bli den som kommer nära läsaren. Författaren måste inte synas, ja: skall inte synas, men BEÄTTAREN, skall genom en av författaren skickligt utmejslad framtomning, framstå som en oerhört trevlig och i allting insatt och välinformerad person, som man gärna vill vara vän med.

     Så är PRIO ETT att som berättare – man förvandlar sig nära nog omedelbart till just denne, var sympatisk, ”a likeable guy”, som engelsmannen säger.

   ”Så man får inte märkas som författare?”, undrade Oleg.

 .  ”Endast i notapparaten.”, svarade Orienthielm kryptiskt

     ”Romaner bör skrivas i imperfekt. Och oerhört logiskt. Impeccable. Oklanderligt logiskt.”, fortsatte Orienthielm, och ställde här också upp en liten griffeltavla mot väggen bakom sig, på vilken han antecknade vissa ord.

   ”Detta är ju intressant.”, sa Vendla, vars ögon numera alltid hängde vid Jean-Jacques höga panna, trånande.

 

   ”Om man skriver en roman i presens, blir koloriten bjärt. Man förlorar överhuvudtaget många medel om man skriver en roman i presens. Endast i imperfekt finns möjligheten till antydanden, bland annat om att berättaren inte är riktigt klok.”

   Här nickade nu Enerskalle, som aldrig hade tänkt i dessa banor förut, mer matematiskt lagd som han var.

  ”Presens är ju påträngande, och är en konstlad direkthet. Om man berättar en sak i presens, så förstår ju alla omedelbart att man ljuger. Om man säger:”Jag står där, med isbjörnen rakt framför mig.”, så är det ju uppenbar lögn. Det är inte så uppenbart, om jag säger: ”Jag stod där, med isbjörnen framför mig.”. Även om det är otroligt, så är det fullt möjligt.

  Man kan generellt säga om presens, att det passar bra till det överpatetiska, till det nyenkla, eller hur man skall säga. Den som vill dra någon till sig, exceptionellt nära, gör det med presens, med egentligen är ju litteraturen ett distantiellt medel, och imperfekt ger alla möjligheter, oinskränkt. Därför tycker jag att vi, i vårt projekt, håller oss inom imperfektens ramar. Det är dessutom så, att man i presens lätt kan framstå som lite dement, om man så mycket som det minsta avviker, och gör utvikningar. I imperfekt kan man däremot göra hur mycket utvikningar som helst. Tänk på isbjörnexemplet igen: "Jag står med isbjörnen framför mig. Isbjörnar har väldiga tassar.” och jämför med imperfekten: ”Jag stod framför isbjörnen. Isbjörnar har väldiga tassar."

   ”Fantastiskt.”, mumlade Oleg.

 

   ”Nu återvänder vi till problemsfären kring berättaren. Denne måste alltså imponera på läsaren och vinna läsarens förtroende. Allra lättast vinner man förtroende genom att framstå som KUNNIG, och som GLASKLAR. Inget är så behagligt som att svepas med i en tjock roman av någon som man uppfattar som trovärdig och trygg.”

     ”Så är man velig, så är det ingen mening att bli författare?”, undrade Dubbelsven och kliade sig under ena armen.

    ”Det beror på”, svarade Orienthielm vänligt,” om man bara är velig på ett logiskt sätt, så går det ju bra. Att tveka, och oscillera, är ju bland det mest intressanta man kan ha för sig här i livet.”

   

”Om den skära, rena volymen.”, sa Orienthielm. ”Det finns inga genvägar till en god roman. Den måste så att säga skrivas. Man kan inte fantisera fram den. Det är som skidlöpare brukar säga. Det går inte att bara ställa fram skidorna. Det skall åkas om det hela också.”

 

    Här tog nu Orienthielm ur en mapp ett litet löst, gulnat blad. Från vilket han högläste:

 

    ”Att bli författare på tre dagar. ----. Tag en bunt papper och skriv i tre hela dygn efter varandra utan falskhet eller hyckleri ner allt vad som går genom ert huvud. Skriv vad ni tänker om er själv, om era fruar, om Turkietkriget, om Goethe, om Fuchs rättsprocess, om Yttersta Domen, om era överordnade – och efter detta förlopp på tre dagar kommer ni förundras och bli alldeles utom er i förundran över den mängd ny tankar, nya oerhörda tankar, ni kommit upp med. Och detta är själva konsten att Bli Författare På Tre Dagar.”

 

    ”Löb Baruch eller Ludvig Börne, som han – på grund av dåtidens antisemitism – hellre kallade sig skrev detta på 1830-talet,.”

   Orienthielm lade in den lilla lappen i mappen igen, omsorgsfullt.

   Jag satt och njöt. Inte bara för att jag var utsläppt på permission ur ”hålet”, men även för att det öppnade sig en värld, som jag tidigare förstås länge anat, men vars dörrar nu generöst stod på vid gavel. Att ha en så kompetent lärare, och helt gratis och allt. I Skara kostade allting utanför gymnasiet pengar. Det var privatlärare hit och privatlärare dit. Hade man inga pengar, så kunde man inte lära sig spela piano. Så var det ju.

Nå, helt gratis var det inte. Jag och de andra hade fått en lärare – och kunskap är ju allt – på bekostnad av vår frihet. Vi var fångar och vi hade absolut ingenting att säga till om.

 

Jag undrade då och då hur det var därhemma. Och detta gjorde jag mitt i all kalabalik, där allt var så nytt och spännande, så att var det lätt att glömma bort sin familj och sina lärare och alla vänner man hade. Man kände att det inte fanns tid med det. Kalabalik har en tendens att bli ens nya familj, när man hamnar mitt i den. Men visst undrades det bland oss alla, understundom, hur alla tänkte om de försvunna tio personerna, som så hastigt lämnat fyra hästar och två vagnar stående mellan Grästorp och Trollhättan i bästa augustiväder, mitt på blanka dagen, och sedan aldrig mer synts till.

    Nu avbröt Orienthielm föredraget om berättaren för lunch. Det innebar att alla utom jag fick lunch.

     Jag eskorterades tillbaka till ”hålet” av Kutchback.

    När Enerskalle och Roland försökte hindra min borttransport, genom att ställa sig i vägen, kom Cornell med en pistol i handen, och ställde sig på ett podium invid väggen, siktade på upprorsmakerna med vapnet och sa, med sin föregivet rumänska accent:

   ”En enda rörelse, som syftar till att hindra rättvisan, bestraffas med döden. Jag skjuter för att döda. Vi kan lätt få tag i ersättare till er. Bara att hämta på heden.”

   Eftersom varken Roland eller Enerskalle ville dö, och inte var säkra på om det var skämt eller allvar, och inte ville ta risken att finna ut svaret, så fortlöpte sedan min deportering ner i källaren utan vidare hinder.

    Men för att markera sitt övertag, så sköt Cornell ändå med sin lilla pistolet av ett skott, upp i taket. Mängder av grus och flis lossade med ett fabulöst oväsen från taket och föll ner på golvet och knallen var i sig så starkt bedövande att ingen kunde höra vad någon annan sa på över tio minuter. Skottet ekade länge i öroenn efter det, också, och vi var påminda om att det inte var någon vanlig lek. Detta. Vi var objekt i en dödlig lek, och vi skulle skriva ändå.

Att skriva var vår väg ut.

Så vitt man kunde se fanns ingen annan väg ut.

Så förföll det.

 

PANIK

 

PANIK.

 

"Laviner i fjällen ökar lavinartat."

 

Jag lovade min förläggare att det skulle bli en lättläst roman, och att den skulle locka många läsare, för den skulle bara rakt igenom handla om panik.

Alla vet vad panik är, och panik är nu – hur obehagligt det än är – inte något som kan förknippas med långtråkighet. Det tillhör dessutom den grupp av tillstånd, som man lätt tillskriver andra, och ett tillstånd som det är lätt att förakta, även om man själv ju har stiftat bekantskap med det, åtminstone tillräckligt mycket för att veta EXAKT vad det är. Så är panik alltså det perfekta ämnet, för den som vill luta sig tillbaka och i lugn och ro kunna avnjuta vilka dårskaper begåvningsmässigt mindre lyckligt lottade människor har råkat hamna i, förmodligen just bara genom karaktärslöshet och dumma livsval. Ingen VETTIG människa drabbas ju av panik! Panik är ju inte en olycka som drabbar en – och olyckor rår man inte på – men ett sanslöst dåligt SÄTT att MÖTA olyckor på.

 

Genom att på så vis kunna lotsas igenom en del händelser, som präglats av ren panik, så kan man också eventuellt lära sig en hel del om livet, som annars vore fördolt för en. Att kunna få se hemligheten bakom panik, det kan ju eventuellt vaccinera läsaren mot att nånsin själv drabbas av panik, inte ens om sjukdom, fattigdom och död skulle drabba en, vilket ju – även om det är osannolikt – skulle kunna inträffa, även i läsarens fall.

kapitel 44

 

F Y R T I O F Y R A

 

HERBERT STÄDAR

 

 

 

 

”Vad är detta?”

Herbert lyfte på några böcker, som stoppats ner i sekretärens nedersta låda, och såg på en bunt gamla foton som låg där, huller om buller.

 

Det var kort från logementet i Karlborg.

Långsamt lyfte han upp kortbunten, som väl innehöll ett femtotal kort.

Det var nog trettio år sedan han sist tittat på dem.

Han mindes dem mycket väl, fast med starkt dubbla känslor. Fotografierna hade han själv tagit, men med en lånad kamera. Dessa bilder var helt otypiska för honom och reflekterade mer den excellens som den lånade kameran haft, än hans egna kvalitéer som fotograf.

En del långa söndagar på regementet - under den första tiden i Karlborg - hade Herbert önskat ha en kamera, och varit sur på sig själv över att aldrig skaffat något mer än en enkle ”lådkamera”, som det hette.

Då hade han sett att pojke på ett annat logement hade haft en tre, fyra kameror i sitt logementsskåp, när han av en händelse besökt logementet för någon bagatell, kanske låna en cigarett, eller nånting..

Denne, en viss Tor, hade suttit försjunken i att byta objektiv eller någonting, då Herbert hade frågat om han inte kunde få låna, eller få köpa en av hans kameror, för att ha med sig på cykelturerna i Tivedens skogar på helgerna. Tor hade motvilligt lånat honom en av kamerorna, den med enklast mekanik.

På förfrågan visade kameramannen honom även framkallningslabbet, som låg under soldathemmet, i källaren, och som var utrustat med förstoringsapparat och kemikalier, och även fotopapper, i viss utsträckning.

Efter en vecka, då Herbert varit ute och tagit en mängd kort invid Vättern, valt motiv på fästningens murar och inne i Tiveden, där det fanns små sjöar, tjärnar, med röda näckrosor och annat. Alla kort han tog var dock i svartvitt. Det verkade ju enklast för en amatör att ta i svartvitt.

När han en kväll framkallade och kopierade allihop, med användning av förstoringsapparaten, och en hel bunt nyinköpta fotopapper, storlek A4, slogs han med häpnad över resultaten.

Det var som om han aldrig i sitt liv förut fotograferat.

Åtminstone hälften av bilderna hade en enastående kvalitét och slagkraft, och påminde starkt av de foton han under sin gymnasietid sett på konstutställningar i Göteborg.

Man fick vid skådande av dem en närmaste metafysik känsla.

Korten var sådana, så att de hänvisade till någonting helt främmande och eteriskt, drömskt, förälskat.

Den just lagoma kornigheten lyfte upp bilderna på fästningsvallarna och träden och Tivedens vatten upp till det sublima, det Absoluta och det sällsamt mystiska, och hade dessutom en nästa erotisk kraft, som gjorde Herbert alldeles matt.

Denna kamera, liksom förmodligen alla Tors kameror – varför han varit så tveksam inför att skiljar från någon av dem – var , misstänkte Herbert, av en enastående kvalitet, och ren världsklass.

Generad stoppade han undan bilderna, vars slagkraft ju inte hade uppnåtts genom hans egen skicklighet, men uteslutande genom ekvilibrismen hos Zeiss-objektivet, eller något annat i kameran, svarade inte mot något alls i honom själv.

Han kunde inte för sitt liv säga till någon att han själv tagit korten, men k lade allihop i ett kuvert, som han sedan tagit hem och lagt i byrån, när han kom hem.

Kameran hade han mumlande lämnat tillbaka till Tor, och denne visade inte något intresse för att få veta om det blivit några bra bilder, eller inte.

PÅ ett enda av korten hade han fotograferat sina kamrater.

De satt på sina rutiga lakansöverdrag i sängarna, som  skulle bäddas så noggrant.

De skrattade, och hade lugg ner i pannan. Lite finniga var dom, men glada.

Herbert ville inte se bilderna.

Det var som om han inte bar ångrade bilderna, men som om det var mycket mer han led av. Han visste inte riktigt vad det var. Det var bara så oändligt plågsamt, och han bestämde sig för att aldrig nånsin se på bilderna igen.

”Not on pain of death!”. Sa han högt för sig själv, när han sköt in det stora konvolutet in under några skjortor, som var sådana skjortor han köpt en gång, men ångrat sig, och låtits sitta kvar i sina förpackningar, uppnålade på sin kartong, och omslutna av cellofan.

 

------------------------------------------------------------

 

 

 

DEN LÖGNAKTIGA BARN- och UNGDOMSBOKEN

 S E X T O N



DEN LÖGNAKTIGA BARN- och UNGDOMSBOKEN



Nästan alla människor överallt i världen är mycket allvarligt mentalt skadade av de slags böcker de hade påtvingats som små. Av någon dunkel anledning, eller egentligen av den självklara anledning, som kallas ”profit”, hade några människor, med stöd i olika oklara föreställningar om kunskap, moral och uppfostran, lyckats under flera århundraden prångla ut böcker och tidningar som man påstod skulle passa, förnöja och vara till god instruktion för barn. Detta kapitalistiska geschäft har genomsyrat samhället till den grad, så att man överallt i uppmuntrat diverse individer, som annars inte hade haft någon möjlighet att försörja sig, förmodligen, att SKRIVA BARNBÖCKER.
       Dessa böcker, som alltså skulle vara speciellt avsedda för folk i ett visst ålderspann – för att sedan på något mysteriöst – eller ”sällsamt”- sätt vara ”passé” – har medfört ett nära nog oändligt lidande för mänskligheten, något som man först i dagarna uppmärksammat i vissa insatta kretsar.


Det förhåller sig ju så att barn- och ungdomsböcker byggt på den tveksamma uppfattningen att man bör servera barn och ungdomar det dom kan förstå. Så har man – i sken att vara välvillig – skapat för barn och unga en alternativ, FALSK, världsbild, som man alltså i miljontals böcker serverat barn och unga.
Givetvis växer de flesta barn och unga upp ( ändå) och upptäcker då, till sin fasa eller förtjusning, att allt man lärt sig i barn- och ungdomsböcker var helt fel, och ren lögn.
Så får man börja på ruta ett, och inse att världen är inte präglad av förekomsten av snälla gossar och stygga, och dito flickor, men av människor som passionerat på olika sätt begär varandra.
Författarna till barn- och ungdomsböcker har i alla tider urskuldat de falska världar de skapat med att: ”Man kan ju inte ge barn en värld full av passioner, som barnen inte har!”
Hur falsk är inte detta!
Men vad bör man då ge barn för böcker, om inte dessa falska böcker, där folk inte har sexuella impulser?
Man bör givetvis inte ge barnen några böcker alls.
Man måste säga till barn, att de ännu är små, och att de får vänta med att begripa berättelser och begripa världen till de är vuxna. Till dess får de spela boll och skapa lekar bäst de kan själva. De lekar de skapar räcker alldeles utmärkt för att lära dem basfakta om hur man överlever och hur man bäst umgås. Det viktiga är att barnen lär sig att de måste begripa världen först som vuxna, och att de som barn har begränsade vyer, och att de har begränsade rättigheter och skyldigheter.
Ty som det nu är, så har de vuxna med sig i bagaget en mängd historier, myter om världen, som de måst ta avstånd ifrån.
Varje modern vuxen människa har alltså ett hundratal böcker i sitt minne av världar som är helt absurda, och där figurer som heter Fantomen, Tarzan och Nalle Puh och Ville Vessla lever i absurda värdar, som ingenting alls har att göra med den verkliga.
Människor måste förhålla sig till den besvikelse det var att man lärt upp dem som små att betrakta världen helt fröenklad, och det bara för att tusentals obegåvade människor, som suttit och prånglat ut barn- och ungdomsböcker, behövt få in pengar för att sätta gröt på bordet, till sig själva och sina ungar.
Den allra största lögnen i världen är att barnen behövt kultur, och att de kunnat tillägna sig visdom, medan de var små.
Detta är ju helt gripet ur luften, och helt ologiskt.
Världen är världen fört i och med att människor genomgått puberteten, och innan puberteten är världen inte till som mänsklig värld.
Ett barn är ett barn, och inte en vuxen människa. Ett barn skall inte i böcker instrueras att det finns en begriplig värld, utan sexuella passioner, och att detta är en total värld, som de måste förhålla sig till. Om barnet lärs att se världen omkring sig som total och begriplig, så n måste ju världen därmed förklaras obegriplig. Om barnet ser vuxna, som handlar i passion, som måste ju dessa handlingar synas helt absurda, för barnet, och man borde alltså, istället för att för ett barn försöka förklara en vuxens passion, helt enkelt säga, att det där tillhör den verkliga värld, som ni ännu inte befinner i er, och därför måste vänta med att förstå, varför ni inte bör ha några böcker, eftersom alla dessa böcker är falska.
Ni bör vänta, och läsa riktiga böcker, och där får ni minsann ändå nog av falska böcker, som ni behöver sortera ut från de sanna, vilka äro väldigt få!
Barn får snegla över axeln på de vuxna när de läser. Barnen måste bara försöka förstå de vuxnas böcker, till den dag, då de faktiskt förstår dem! Tills den dag som barn förstår vad som står i böckerna, tills den dagen får de leva i ovisshet!
Det brott som begås mot miljoner barn och ungdomar dagligen av dessa författare måste stävjas.

Bedrägerit är ju tvåfaldigt.
1. DELS förstår inte ett barn vad det är för konstiga sagor man vill dyvla på det, då det är uppenbart för varje barn, att det som sägs i barnböckerna inte överensstämmer med den värld de ser omkring sig, vare sig i konkret eller symboliskt avseende. Barnen ser att barnboken är lögn, men FOGAR SIG, eftersom barnet tänker att det ju är nästintill omöjligt att de vuxna skulle servera böcker åt barnen, där man medvetet ljuger för dem om verkligheten.
Till slut, vid hundrade barnboken, så ger många barn upp, och tänker att de accepterar lögnerna, och resignerar och tar verklighetsbilden på allvar, trots alla inadvertenser.
2. DELS har vi situationen, då barnet blir vuxet, och nu upptäcker att allt vad de dittills har serverats i form av litteratur och kultur var REN LÖGN. Då är de alltså OFÖRBEREDDA på verkligheten. NU har de ingen guidning längre. Nu sägs det plötsligt, PLÖTSLIGT, att man måste vara KRITISK. DET sa man aldrig förr. Det var bekvämast för de vuxna att servera lögner och att uppmana barnen att INTE STÄLLA FRÅGOR.

Att mena ( 3.) att det är pittoreskt med alla dessa minnen av de infantila böckerna, skrivna av korkade, giriga människor ( som inte är i stånd att skriva en RIKTIG bok ) det är att förminska det lidande som ju drabbat människor som fått uppleva att de ljugits för som barn.
Det finns människor – och de är alls inte få – som livet igenom TROR att det verkliga, och sanna här i livet ändå bäst representeras av Nalle Puh och Fantomen, trots att vetenskapen säger annorlunda.
Och det är ju en tragedi.

Om barn- och ungdomsboken inte fanns, så blev alla vuxna hela och harmoniska människor.

EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG

 

EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG

 

 

Det hade börjat blåsa en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Fast det var bara september, vilket gjorde att man lite till mans bekymrade sig. Blåsten var hård, den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från Brittiska öarna. Vindstyrkan höll sig kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik.

De publika meteorologerna, flickorna och pojkarna som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans till sitt publikum….verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteoroligiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: vissa meteorologer på TV låtasade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, och som i sin tur förebådade något mycket värre än en stadig västvind på 25 meter i sekunden över Sveriges västkust.

Meteorologer omger sig gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.

Men inget slår egentligen det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästfölande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som ans tyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.

Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – utveckla tankar om den psykiska påverkan olika väder har på den mänskliga organismen.

Själv är jag en sådan där väderpsykolog. Det medger jag gärna. Och jag skall berätta lite varför, hur och ikring:

Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika påbyggnadsprojekt.

Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det motsatte könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.

Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad.

Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.

Inte minst då just blåst.

Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna.

Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.

Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst.

Man blir både orolig, och i längden även deprimerad, av blåst.

Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.

Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter genåler, och hur de rövar döttrar och söner från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.

DE högsta gudarna har flera namn, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.

Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta bara har tre ben.

Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk, som finns i de blåsiga distriken.

Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

 

----------------------------------

 

När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.

Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.

Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvudtaget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.

Vansinnigt dåligt rykte.

Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.

Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.

Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslitteratur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.

Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

 

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt l Edward´ liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.