Kapitel ett.
Ängsmarkerna låg blöta efter
gårdagens och nattens regn. En hare vände plötsligt öronen i skogsbrynet och den
kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över slätten var, trots att den var
grå, genomlyst och skimrade. Den välvde sig stor, tyst och blänkande över det
gamla herresätet, ett gult schangserat trevånings träslott. Det var urmodigt i
allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och aspar kringgärdade
trånga gårdsplan, där en väldig tårpil stod och grät, sorgmodigt. Godset hette Barkholm.
Det var inte helt lugnt denna sensommardag,
och snart kom en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Portlandslätten.
Klockan var nu snart elva. Den gamla hederliga västvinden, som alltid bringat
välstånd till denna del av landet, ryckte bort till och med helt friska löv
från aspar och lindar, och över himlen tumlade stora gråblåa sjok av
moln groteskt fram. I den saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle
komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de små
över städerna som omgärdade det flacka Portlands slätter i söder och norr.
Barkholm låg vid sidan av flera andra
små gods och storbondgårdar av modernare snitt. Landskapet var bara här och där
uppodlat.
I skogspartierna tryckte sig
vildsvinen tillsammans inför ovädret. Harar hade snabbt och med ändorna i
vädret lämnat de stora fälten, där säden nu mogen stod darrande med sina spröt
i halvljuset, och sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång
stanna. Biffkorna stod varma och i stunden blickstilla på fälten, och de vred
ståtligt sina huvuden och spanade innan även de långsamt tågade iväg för att
söka skydd under träden i kanten av betet medan solen mellan molntrasor sände
glimtar av varningsljus ner över nejden.
Alla djur, från pilfink över dyngbagge
till näbbmus, här på halvöns magra utmarker, var goda och religiösa i sinnet
och lugna. Fälten var stora, men landskapet låg så nära intill kusten och var
så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande
steniga bäckar, mest en huvudbäck, kallad Portlands Knarrbäck, som visserligen
aldrig torkade ut, men som heller aldrig nånsin svämmade över sina bräddar.
Analogt med landskapets odramatiska, triviala,
fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Portland också själva folket sedan
gammalt till att bli enkla varelser, som inte visste vad en vision var för
något eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt.
I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel
en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske
eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgier
var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig
sett nån socialist här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades
man egentligen av några allvarligare problem.
Detta var kort sagt inte den sortens land
och mark man startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager,
lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen
och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under tristess och utan
fest och glam. Portland var en odramatisk halvö, en utmark, i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet,
i Nordsjön, den gröna.
Det särskilda och speciella med utmarker är
att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot
något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vätter mot ett intet. En utmark
är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns
stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin
skall finna frid på jorden, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark
vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Här halvsover allting
i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet. En utmark är likt dödsskuggans
dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras ju utmarken
bara långsamt som en trött försening, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden
helst still.
Vindarna här bar inte direkt
saltdoft, men man kände ändå vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet.
Här syntes åt öster böjda enar och krokiga strandtallar. Man hade få naturliga
hamnar men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den
magra fisken utanför kusten. Man hade aldrig velat starta något fiske här och
från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland,
en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen
till obeboelig, på grund av den magra jorden.
Många som beger sig hemifrån skriver
så småningom en bok om saken. Människor som utvandrar från en hur fattig och
trist bygd som helst vill dock ofta berätta länge om det, och ofta bygger de
hela sin identitet runt flytten, och runt det för dem egendomliga, att de ändå aldrig nånsin riktigt flyttat, men att
de, livet igenom, befinner sig i ett slags limbo,
varken här eller där, och att de tycker att just detta måste man framför allt berätta
för andra människor, människor som förmodligen allihop befinner sig i ett eller
annat lika ömmande limbo om än just inte i samma. Har man inget annat att berätta
om, vilket man ofta inte har, då de flesta människor inte har vare sig någon
upplevelseförmåga eller nån fantasi, så kan man alltid berätta om detta ituslitande
av ens Ego som situationen med flytten försatt ens ack så ordinära själ. Därför
svämmar nu världen över av romaner, poem och visor där någon i tårfyllda
ordalag berättar om hur man i det djupa inreslits mellan två kulturer, den man
lämnat och den man kommit till, och ingenting utom sentimentalitet kommer ju ut
därav. Det är ingen mening med att slitas mellan kulturer. Man kan inte få
något ur det! Det är antingen eller, som gäller! Inte
både-och! Stora invandrarländer, som USA och Argentina är helsentimentala
kulturer. Ja, det är i själva verket den mest prosaiska historia, världens
vanligaste berättelse, man som ut- och invandrare berättar, också när man tror
att den är djupt originell. Så skall man
– när man vill bilda sig och göra sig klokare – i görligaste mån söka undvika
alla dessa ”flyttböcker”, då dessa alla är de tråkigaste av alla böcker som skrivits,
och inte har något egentligt gemensamt med Tusen
och en natt, där man sannerligen inte ägnar sig åt att ångestfyllt jämföra
äpplen och päron precis. Överhuvudtaget skall man akta sig, om man väljer att
berätta en historia, att välja ett upplägg, som är sådant att man är koncentrerad
kring ett så distinkt ämne så att man börjar historien med en så att säga
rynkad panna, med en bekymmerrynka, och det är sällan så, att man genom att betrakta
en svårighet, ett problem, en jämförelse nånsin kan komma till det läge att man
alls kan beskriva en verklighet. En verklighet är inte sådan att den är en jämförelse,
eller en frågeställning. En verklighet är något mycket större eller åtminstone
klatschigare. Alltså bör innehållet, det manifesta centrat i en berättelse vara
så litet som möjligt, en ynka sak, som en toffel eller ett sandkorn, eller en
diamant, och inget som man behöver grubbla över, för att sedan kring detta utveckla
en berättelse, som i sig skapar grubbel både här och där, ty Livet och god litteratur
är just som Kierkegaard säger att det är, ”det att bekymra sig”. Och bekymra
sig brett. En god berättelse börjar aldrig med en skillnad: ”så var Portland
och så var Stockholm”, men med en igenkänning.
Sannerligen, litteratur bör vara
sådan att den kastar ut människor nakna i ett träsk varifrån de sedan ensamma
får klara sig bäst de kan. Om litteraturen endast bestod av emigranthistorier,
i vilket var och en kunde bli sentimental, så skulle hela mänskliga rasen bli
tom i huvudet, ty av att ständigt jämföra blir man till slut blind för jämförelsen,
och man slutar till slut att tänka. Så är en emigranthistoria som en vacker
bild som man tittar på, tills det upplöses i ett töcken och blir ett oformligt vaddå.
De märkligaste och mest gripande
historierna är de som inte handlar om en flytt, men om någon som stannar, och har det som hon har det, ty i djupare mening
stannar en människa alltid hos sig själv, och den människa är klok som låter en
resa, en förflyttning i rummet, just förbli en enkel resa. Och skulle resan
vara tur och retur, så låter man den just vara en sådan. Man bör inte grubbla
över resor så mycket som över vad som händer i det som är, i det som stannar, det
som lever i det aktuella och i nödfall om det som händer i busskupén, vid vägkanten
och vid värdshuset. Reseskildringar och sentimentala böcker är gift för själen.
Sådana böcker fördummar. En berättelse som redovisar det som händer i den ort
och i den människa som bara finns där, den berättelsen är ofta spännande och
lärorik. Faktiskt är det så – menar jag alltså - att de intressantaste böckerna
skrivs av dem som stannar kvar, på samma plats. Det är inte alla människor som
har modet att stanna där de är. Majoriteten
av människor på jorden tar till flykten. Man flyr från mor och far. Man åker
land och rike kring, till diverse orter där man inte förstår någonting. Men de
som stannar kvar de förstår, och de märkligaste skrifter och visor skrivs av
dem.
Folk som reser har sällan något
tänkvärt att berätta. De kan rada upp tillfälligheter, men aldrig att man hör
dem dra några originella och generella slutsatser.
De intressantaste romanerna skrivs
också - menar jag - så, att man har väldans lite fakta i dem. Fakta kan man
skaffa sig annorstädes än i romaner. Nej de intressantaste romanerna, och man
kan här tala om en rent objektiv intressanthet,
det är de där man kan skönja en gigantisk kamp mellan författaren och
berättaren. Ty vem är väl huvudpersonerna när det gäller en bok om inte den som
håller i pennan, och den som är satt att föra talan. Jag menar att sådana
personer som hjälten och läsaren, de kommer ju i andra hand. Så utspelar sig
det väldiga och det mest intressanta slagsmålet mellan just den person som
sitter och präntar och den, vars tonfall mer och mer tar över och vars eländiga
värderingar, som syns uppkomma ur något vidrigt avlopp, välla ut över sidorna.
Ty författaren har oftast inget att sätta emot berättaren. Allt en författare
kan göra är att söka begränsa berättarens plats, så att inte berättaren får
breda ut sig med funderingar för varje steg som tas. Ty en alltför stark och
potent och fantasifull berättare gör ju hela berättelsen till ett kåseri eller
en fars. Och så vill vi ju inte ha det. Någon av oss.
Så kan man säga att ingenstans finns det så mycken omedelbarhet och
omedelbar sanning som i kampen mellan en författare och en berättare. De är helt
beroende av varandra. Författaren håller sin berättare med ett fast grepp i
håret, så att inte denne pladdrar och fransar ut i kanten, medan berättaren ser
till att göda författarens lust med alla sina kostliga infall och sina groteska
synpunkter, förutan vilka författaren inte skulle ha något att skriva om. Så är
alltså berättarens idealgrepp ett grepp om författarens testiklar, eller uterus, på det att författaren skall
manas att söka utvinna så mycken lusta och insikt ur verkligheten som det bara
går. Och vice versa.
Förvisso är det en kamp mellan
dessa två. Mellan oss. Det är nu inte berättaren man, såsom läsare, skall lita
på. Nej, det är författaren. Berättaren ställs oftast och med fördel ut som ett
beläte, som en förkastlig människa.
Men givetvis, givetvis, ändå är det just denne som är den intressanta personen
här. Om det alls finns någon!! Man kan säga, att berättaren är den som skall
avslöja, att det inte finns något intressant i världen, men väl någonting … att
älska. Och författaren är den som sansat letar reda på lämpliga objekt för berättarens
kärlek. Så kommer man i slutändan att älska både författaren och berättaren. Om
nu författaren lyckas. Att ha en berättelse som enbart framföres av en
författarröst, utan berättare, det blir ju en oerhört tung uppgift. Det är vid
ett sådant läge som man med Flaubert frestas utropa: ”Vilken tung åra är icke
pennan!” Så mycket lättare går det om man som författare slipper utforma allt innehåll,
skapa alla teman, och om allting skapas
i spänningen mellan författare och berättare. Dialogiskt. Här kan man då
undra, vad det är som skapas i denna spänning, vad som är innehållet i en sådan
tvekamp? Jo, det skall omedelbart sägas, att vad som då uppstår är det oändliga tvivlet, och det är
tvivlet som är ämnet i en sådan litteratur. Det oändliga, himmelska tvivlet.
Tvivlet är den gudomliga intressantheten. Den mystiska intressantheten.
--------------------------------------------
Tillbaka till vår fattigbyggd i
Sverige. Inte långt från godsets gula mangårdsbyggnad löpte den smala ensamma
grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden
– en eftergift till några av den lilla socknens äldre och fattiga. En service
som ordnats genom påtryckning på kommunen från Barkholms herre. Det var en mycket
antik grönorange buss, med rostfläckar på sidorna. Förutom oljudet från bussen,
vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var
det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade mestadels växt igen. Kråkorna, som
ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna
i allmänhet, liksom denna sommarmorgon, alldeles tysta. Det var som
om själva naturen sedan en lång tid tillbaka höll andan. Något väntade, på
förändring.
På Barkholms långsträckta framsida,
som brädfordrad och gulmålad vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal,
täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var
täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa
fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret,
intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn och
nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde långsamt andas in regnet som om det
var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog.
Herbert
Sprättman, 75, stod ett stycke från mig i en alldeles för stor vit skjorta vid
altanräcket och var i färd med, ja hotades i alla fall av, att falla från sin träbalkong
på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert
fallit, - ett fall på c:a tio meter - , så skulle han, som var förhållandevis
skör, inte minst i benstomme och inre vitala organ - mannen är drygt sjuttio -,
dött på fläcken.
Jag själv satt behagligt i en korgstol och
drack kaffe. Klockan var väl halv elva. Min egen avsikt var att nu komma ifrån
Herbert på herrgårdsterrassen i avsikt att, istället, kunna spana på lilla
Mädchen, nitton år. Jag sa att jag glömt min plånbok i vilken jag hade en mängd
anteckningar. Jag låtsades söka min plånbok, men, när jag givit mig av efter
den så letade jag istället efter lilla Mädchen på så sätt, att jag helt visst
glömde bort gamle Herbert, min uppdragsgivare. Jag hade faktiskt just nu glömt
att jag högaktade denne, medan jag helt paradoxalt både åtrådde och föraktade
Mädchen, en flicka som syntes helt övergiven. Flickan struntade – uppmärksamt -
totalt i mig. Så underligt är det nämligen med oss människor och vår åtrå, att
vi på samma gång kan åtrå och förakta, strunta i och observera. Vi kan
samtidigt attraheras av något eller någon, och repelleras av det eller denne
eller denna. Plånboken hade jag i själva
verket, om ni vill veta, i innerfickan, som dessutom hade ett solitt ultramodernt
blixtlås, av det hållbara slaget, så att den låg hur säkert som helst där.
”Hm, jo”, sade jag alltså, innan jag begav mig
iväg och i samma stund spänstigt reste mig från gjutjärnsstolen på övre
balustradbalkongen, ”Jag har glömt min plånbok nånstans. Måste ha den.”
”Jaha.” sa Herbert och såg på mig,
skeptiskt. Herberts blick var intensiv. Mannen var liten och lite kutryggig,
nästan pingvinlik och han hade en sträv röst.
”Kanske jag lagt den i köket. Hos Liselott…”
tillade jag. Liselott var Herberts vänliga, renliga och rundhyllta kokerska och
alltiallo. Köket, som jag åsyftade, låg åt baksidan till och var ett rymligt, blåkaklat,
skuggigt rum där man kunde sitta ifred och se Liselott sprita ärtor och klappa
katterna, som brukade lapa mjölk där till frukost från små rosa fat. Katterna
födde vart år var sin kull ungar, som dränktes av en syssloman vid namn Tutor.
”Jag går och tittar.” sa jag och reste
mig enkelt från det vingliga bordet.