FLICKAN I FÖNSTRET ( Kapitel 2 )

Kapitel Två. ( Flickan i fönstret )

Kapitel Två.

Redan den andra dagen av mina studier på den nya institutionen, vars namn jag – trots efterforskningar - ännu inte blivit klar över, försökte jag ta mig upp en våning till den del av huset där jag sett flickan. Jag förmodade att även detta våningsplan tillhörde institutionen, eftersom det bara fanns en enda ingång till huset, den jag hade använt, den besvärliga med poppelgrenarna. Det visade sig att huset, som var byggt i en backe, som sagt, till sin konstruktion var så egendomligt att man trädde in på tredje våningen, där professorn alltså hade sitt rum, och där biblioteket och de små studiebåsen fanns. Således var flickans våning den fjärde, och upp till denna våning ledde en trätrappa, medan den trappa som ledde ner till andra våningen, som alltså delvis var souterräng, var av sten med insprängda ortoceratiter. När jag tog de första stegen uppför trätrappan tvekade jag. Varför var det nu så lockande med just denna flicka?

För att ge en aning om frågans vidd och dess betydelse för mig måste jag något redogöra för hur mitt liv såg ut i stort, och vad som omedelbart föregått mitt inträde på institutionen efter den förmodligen helt olycksaliga spagettilunchen på takterrassen:

Under min tidiga ungdom hade jag förlyft mig. Ty ingenting är så fullkomligt utmattande som att göra ingenting.

Jag bodde i en del av staden, som skulle rivas. Lägenheterna var ytterligt billiga, runt 100 kr i månaden bara, och det lämpliga i storleken på denna utgift var i själva verket en utmärkt spegel av min totala ekonomi. Många, förutom jag, var fattiga. Dessutom for ju pestvagnarna kors och tvärs genom staden, fullastade med lik. Ibland tycktes mig som himlen under denna tid var helt röd.

Som student var jag usel och jag kunde oftast inte ens förmå mig att gå till tentamina. Som ni förstår var jag därför utestängd från den livsviktiga förmån som går under namnet studiemedel. Det hållbara i min situation – eftersom jag inte hade något som helst arbete - är uppenbart. I stället för att försöka göra något åt mitt dilemma, - jag hade väl klarat två tentor på två år, och inte skaffat ett enda betyg - hörde jag på radio hela dagarna, liggande på min säng, stirrande på de blå och vitrutiga gardiner som var det hela möblemang jag lyckats få till i min lägenhet, förutom den torftiga sängen, vilken jag berövat benen, och som alltså låg dikt mot golvet och förlänade lägenheten en viss air av knarklya. På väggen ovan sängen satt en enda affisch, med ett tåg på, i glada psykedeliska färger samt med texten ”De Dion Buton” på. Jag hade flera gånger sökt information om denna text i lexikon – detta var ju långt före internet - men fann ingen och min tolkning blev den enkla, men fantasieggande: ”Om Guds knapp”. Mina föräldrar fanns i en annan stad, umgänge hade jag inget, utom en flicka som då och då barmhärtigt tittade in och frågade hur jag mådde. Hon hette Ann-Berit och läste Franska och hon log och strök sitt långa blonda hår, när jag avslöjade min översättning på texten på affischen.

Ofta hade jag en helt morbid huvudvärk, över ögonen, och jag var tidvis så övertygad att jag skulle dö av huvudvärken, så att jag gick ut och över närmaste väg samt la mig i en park på gräsmattan, på rygg, stirrande upp mot den röda himlen och inväntade slutet.

Så var det i en viss grundläggande mening synd om mig, åtminstone tills den dag då jag såg den vackra mörka flickan från takterrassen.

FLICKAN I FÖNSTRET

FLICKAN I FÖNSTRET.

Stadens universitet var känt för att vara oöverskådligt. Kanske på grund av dess ålder, traditioner och för att man tillåtit en administration ta över innan den gamla helt avvecklats. Hur som helst så visste ingen människa hur många institutioner detta universitet innehöll, och det löpte som ett evigt skämt i korridorerna i universitetets huvudbyggnad, som låg på en kulle i en park omgiven av gigantiska lindar och kastanj, att man alltid kunde leta upp någon institution, där professuren var vakant och insätta sig själv som prefekt där och sen lyfta ett litet honorar livet ut, och ingen skulle säga någonting om det.
Fullt så illa var det nu inte men under tiden för det stora kulturlyftet – som det då kallades – var det närmast en folksport bland studenterna, att vid sidan av doktorera i något ämne som nästan ingen hört talas om och som få nånsin kunde övertygas om den reala existensen av. Så förhöll det sig också detta år, 1972, då jag själv av en slump råkade komma i kontakt med – av allting i världen - Regelhielmskt tänkande. Vad nu ”Regelhielmskt tänkade” är skall jag förklara närmare nedan.
Institutionen låg i ett mycket gammalt gult tegelhus i en backe, och man kunde endast komma in genom ytterdörren genom att från en mycket brant trappa hoppa över ett smalt schakt invid en husvägg, där man sedan med hjälp av diverse krampor i husväggen, samt genom att grabba tag i murkna rester av en poppel, tog sig förbi diverse pilastrar och sönderfallna stenlejon samt, via en rad hala överväxta spruckna bauxitkrukor, upp till själva porten, på vilken en gigantisk ringklocka var monterad, invid vilken man genom ett sexkantigt hål kunde ropa på tjänstgörande professorn, som efter det man kallat på denne en stund, småleende kom och öppnade och sen släppte in besökaren i det lilla biblioteket, där tre skrivbord fanns uppställde invid väggar som dignade under ofantliga boktravar soft upplysta av gaslyktor.
När man sedan väl slagit sig ner invid ett bord på en knirkande karmstol och professorn nickande avlägsnat sig, kände man lukten av sjögräs, eftersom fem våningar under havet trängt in och skapat ett slags göl, där misstänkt obeskrivliga monster förmodligen helt sakta låg och blinkade i det svaga ljus som trängde in genom byggnadens spruckna väggar. Huset var i själva verket så skört, att det darrade i golv och stomme när man gick därinne. Man var överhuvudtaget inte säker på att huset alls skulle tåla ens om man tog ner en större bok från någon hylla, eller om just den viktförskjutning, som denna åtgärd medförde, kunde bringa hela institutionen – om vars namn man svävade i total okunnighet ( någon yttre skyltning förekom inte ) – till dess slutliga och totala förintelse.
Bortsett från ett litet porlande och enstaka svaga smackande ljud från avgrundens paddor inunder, så var det knäpptyst i byggnaden. Ibland kunde man visserligen höra, från professorns rum, hur denne vände blad i en bok och varje timme förkunnade dessutom en liten gonggong, eller något ditåt, timslaget, men i övrigt var man helt lämnad åt sina tankar och åt den stilla förintelse av tillvaron som kallas ren existens.
Den första bok jag nu fått ner från en hylla i biblioteket visade sig vara en guldgruva. På dess omslag – som var av mörkt, stelnat, fläckigt läder – förkunnades i guldbokstäver: Erik Hvalfrid Regelhielm: tänkande.
I denna bok fördjupade jag mig raskt och det skulle ta mig nära en månad för att kunna klura ut ungefär vad den handlade om. Under denna tid, då jag alltså varje dag, utom söndag, tog mig till institutionen, utväxlades inte en enda stavelse mellan mig och den gamle professorn, på vars läppar städse spelade ett litet leende, som man kunde tyda på det sätt som passade en. Jag kan väl avslöja att jag under denna tid – det var på våren – kände mig så lycklig, att jag senare i livet mången gång tänkt mig att jag nog var världens lyckligaste människa just då och där. Kanske kan ni förstå mig. Jag skall göra mitt bästa i mina förklaringar här.
Givetvis verkar det obegripligt, om jag skulle ta mig till en sådan förfallen institution, göra mig mödan att ta mig in där, och sen orientera mig där inne och söka göra mig hemmastadd där, utan anledning! Då kan jag avslöja att det fanns en anledning. Jag hade nämligen, dagarna innan jag tog mig till porten och ropade på professorn, sett, på husets andra sida, som vette mot ett hotell, på vars takterass man serverade billig sprit med spagetti, en mörkhårig, smal, tankfull flicka röra sig inne på institutionens andra våning, där den lilla föreläsningssalen låg ( som jag senare begrep) , och denna lilla varelse hade på mig gjort ett så djupt intryck, att jag de följande dagarna vaktade inom synhåll ett halvt kvarter från den vanskliga entrén invid moraset med krukorna och popplarna för att se om jag inte kunde få kontakt med flickan när hon lämnade huset. Men hon kom aldrig ut genom porten. Så efter ytterligare en tid, när jag åter ifrån takterassen sett flickan gå och bära omkring diverse böcker i salen tvärsöver, beslöt jag mig för att jag kanske kunde tänka mig att se efter va d man nu lärde ut på denna institution, då vårt universitet i alla fall inte tillhörde vare sig de sämsta eller de som var allvarligast drabbade av den vilt grasserande pesten.

En kvinnas tankar

                            En kvinnas   tankar

Det är många år sen nu. Jag tillbringade sommaren i stan. Sommaren var varm. Inte så varm som somrarna är i Sverige nu för tiden, men tillräckligt varm för att jag inte skulle kunna tillbringa dagarna inomhus med min doktorsavhandling, som då var inne på det slutliga upploppet. Denna handlade om kultivering av näckrosor inomhus i krukor. Ämnet var relativt trist, mera ett uthållighetsprov, än någon genial forskning. Ja, ämnet var ju faktiskt så tråkigt för gemene man, och så osexigt, att jag, som ändå var ung och inte såg illa ut, detta år i min sena ungdom, var ensammare än en uggla i skogen, ensammare än en myrslok i Sydafrika, - vilken flicka stod alls ut med nån som doktorerade på inomhusväxter? Ja, så var det i alla fall, att jag var mol allena, och jag blev rastlös inne i den lilla varma lägenheten och tog mig varje dag ut på en promenad i det nästan tomma bostadsområdet, som ångade i trettiogradig hetta, och man såg inom väderspågubbarnas krets ingen lättnad.

       Efter några dagar på promenad vid lunchdags runt omkring bland husen fann jag att det satt en kvinna, något äldre än jag invid kyrkväggen obetydligt skuggad i förhållande till junisolen av vildvin som växte där. Hon var aningen åt det massiva hållet men hade ett vackert rött hår samt bar sin blåblommiga tunna klänning, nästan tyll, på ett mycket slarvigt och intressant sätt. Snart befann jag mig på bänken bredvid henne, solande och då och då sneglande i dagens tidning, som jag hade tagit med som en slags markör att jag tillhörde gruppen semesterlediga, svensktalande enklare proletariatet.
       Framför mig själv och kvinnan fanns ett stycke parkering, samt därefter en gräsmatta med popplar, - populus alba - stela och tunna, samt en mängd lindar och så småningom diverse bostadshus, som vände sina skuggsidor mot oss. På gräsmattan låt några smala flickor i tjugoårsåldern på filtar och solade och läste kompendier. Inte långt från kyrkan fanns ett studenthem.

     Kvinnan hade ännu inte sagt ett ord. Och det skulle senare visa sig att hon inte bara var tyst och mystisk men även på sitt sätt ganska originellt nyckfull.---- forts följer------