söndag 9 april 2017

Om min bok: Kafka and the kafkaesque



         Inom världslitteraturen har Kafka sedan länge intagit sin plats. Han har till och med, alltså, eponymiserats, blivit ett "begrepp", ett begrepp som transcenderar det litterära: Ex. ”Det blev ett rent kafkascenario.”; " något kafka över det hela"; ”Helt kafkaartat!”; ” Kafkaesque! ”. Så kan man säga, att jag här delvis också är ute efter, om inte ursprunget till en idé, så efter ursprunget till ett begrepp, lika mycket som jag söker essensen i en förnämlig stil! Jag försöker förena frågan om hur Kafka gjorde, hur Kafka skrev, med att söka efter essensen i det kafkaeska. Det ”kafkaeska” är avseendet jag söker. Det ”kafkaeska” är dock inte stilen, vilken här – något oegentligt - kallas ”kafkaisk”[1]. Så har jag åtagit mig två svåra uppgifter, (x) att å ena sidan besvara frågan om vad det ”kafkaeska” är skapade, och å den andra (y) frågan om hur - i helskotta - han gjorde för att skapa det?
       
         Tittar man närmare på författarskapet, så kan man komma att inse att bara en del av författarskapet riktigt passar in under termen ”kafkaeskt”. Jag koncentrerar mig främst på den del, som allra mest passar in under benämningen. Och hur i kom nu då begreppet ”kafkaartat” och ”kafka” till? Man kan säga, att begreppet, eponymen ”kafka” förmodligen i förstone är ett tecken för den förtjusta vanmakten över att denna upplevelse de facto inte går att beskriva. Vi har, kollektivt kulturellt, i och med detta begrepps skapande och med vår användning av det, i realiteten skapat en extension av vår upplevelse- och kommunikationsförmåga. Termen är i sig intetsägande, liknar inget, då den enbart hänvisar till upphovsmannen. Den fordrar i någon grad kunskap om vad Kafka gjort. Termen, begreppet ”kafka”, har vissa likheter med metafysiska begrepp, i det att den både är tautolog och suddig, men att vi på ett intuitivt sätt inom vår kultur ändå successivt har interioriserat en allmän betydelse i den. Denna betydelse är inte i allt upplysande, men kan användas repressivt. Det tycks, om vi tänker på, att begreppet avser beskriva ett fiktivt ( Kafkas) universum, röra sig om ett begrepp som i mycket betecknar en närmast ontologisk sfär, och som om det famösa begreppet ”kafkaartat” skulle kunna stå vid sidan om kategorier som ”övernaturligt”, ”apokalyptiskt”, ”helvetiskt”, ”paradisiskt”. Den enda motsvarigheten, med en något liknande originalitet och ”tyngd”, som har med modern litteratur och litterära universa att göra och samtidigt med vårt samhälle och liv, är kanske ”orwellskt”[2], med alla olikheter som finns mellan dessa begrepp med avseende på extension och på grad av klarhet. Vi har här att göra både med ideologiska ting och ”verkuniversala”,  fiktionsontologiska. Begreppet ”kafka”s extension består nog också – som en tredje aspekt - i det, att det är likt en pågående fråga. Vi skall se, att denna i viss mån är en öppen fråga, och en svår sådan, och på vilket sätt den är det.

         Men om man vill klargöra världen och söka undanröja mystifikationer, som ju i längden står i vägen för förståelse av världen, så kan man otvivelaktigt ge sig på begreppet ”kafkaesk” som ju – det håller alla med om - används lite slarvigt: man blir ju inte mycket klokare om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd ”kafkaartad”, om inte denne någon med ”kafkaartad” inte menar mer än t.ex.  groteskt+oförklarligt. Vad jag skriver här – i detta manus – är alltså mycket till för att lösa upp denna föreställning och föra sakernas tillstånd dithän att man kan få bort ordet ”kafkaartad” som synonym till något sådant förenklat och uppenbart felaktigt som ”grotesk+oförklarlig”, och få det till något mer substantiellt, och med en mer verksam, preciserad innebörd, med en klar genes. Då, om jag lyckas med detta, så har jag lyckats ”befria världen” ifrån en mystifikation och dessutom förhoppningsvis bringat ytterligare ”positiv” kunskap till världen. Kanske kan begreppet, genom en kantiansk revolution, få en mer solid innebörd?

         Detta kan jag uppnå, genom att svara på frågan: vad var det för författaren Kafka helt särpräglade? Man skulle då t.ex. inte längre kunna gömma undan t.ex. egendomliga samhälleliga tillstånd bakom ett oförklarligt begrepp, men måste faktiskt se till, vad som faktiskt ligger i det föregivet kafkaartade, t.ex. i en aktuell rättegång i en gammal f.d. sovjetstat, där rättssystemet uppenbarligen är genomkorrupt. Ty en genomkorrupt rättegång i en genomkorrupt stat har ju definitivt tydligare orsaker, än de vi kan ana bakom ”fallet Josef K.” inom rättssystemet i Kafkas Processen. Om man i dagens läge sätter epitetet ”kafkaartad” på en sådan aktuell rättegång, så har man i praktiken lagt en död hand över den, i en repressiv användning av begreppet ”kafkaesk”, stoppat vidare konstruktiv diskussion och analys, ty eftersom begreppet ”kafkaesk” inte - i alla fall inte än - har någon exakt innebörd, så är det inte fråga om någon analys alls. Begreppet spelar, i en sådan överförd bemärkelse, enbart på känslor, och diffusa sådana. Man skulle kunna undanröja förvirringen helt om man nu till äventyrs exakt skulle - till att börja med - veta vari kafkatekniken och Kafkas estetik består. Ty då får alltså ordet, begreppet, en innebörd som troligen inte alls är ekvivalent med vare sig ”grotesk”, ”hopplös”, ”absurd” eller ”oförklarlig” eller vad för konnotationer nu begreppet har idag, men något annat. Man skulle då kunna ta stöd i sin kunskap om stilen och i en mer reflekterade syn på begreppet ”kafka”, för att klarare se på vilket sätt den här som exempel tagna rättegången INTE är kafkaartad, samt också det sätt, på vilket den föreges vara kafkaartad.[3] Så är det en ganska angelägen demaskering vi i grunden har att göra med: som det är nu, så kan man i världen tro att det finns företeelser i verkliga livet av mystisk art, och att företeelser som liknar innehållet i Kafkas verk, bokstavligen är sådana som i Kafkas verk.
         Det är alltså, sammanfattningsvis, min uppfattning att vi inte kan ge begreppet ”kafkaartad” eller ”kafkaesk” en klarare, eller alternativ, innebörd, om vi inte reder ut hur Kafka bar sig åt för att skapa den effekt, som begreppet åsyftar.

Läs alltså: Kafka and the kafkaesque!



[1] Analogt med att benämna Strindbergs stil ”strindbergsk”. Oegentligt eftersom det blir svårkigheter vid översättning till diverse andra språk.
[2]  Efter George Orwell (xxxxxxx)
[3]  Jfr. Gert Nilson.

måndag 3 april 2017

Kafka och klassikern.( Ny bok.)



                Man kan i ett sammanhang som det, som kommer att utveckla sig här, om Kafka, också erinra sig att  klassikern ofta står i centrum i romanens teori. Vad är en klassiker? . (  etymologiskt: ´klassiker´, av classicus, lat. ”första klassens medborgare”. ) Klassikern har så extraordinära kvalitéer, att den oftast - paradoxalt - tycks ha ersatt något, något som faktiskt alls inte fanns innan…. Vad är det för slags imaginärt tomrum, som är uppfyllt av Don Quixote, Cervantes´ mästerverk? Av Shakespeares Hamlet ? Eller av Kafkas Processen?  Ty vi kan nog kalla den en klassiker. Kanske 1900-talets klassiker par préferènce, och för mången själva bilden av den västerländska 1900-tals-människan. Denna Kafkas klassiker är ett "mystiskt" fenomen, i det att dagens värld knappt går att tänka sig utan Kafka: vi har till dels – ofta indirekt - formats av Kafkas Processen !? Klassikern speglar alltså inte bara historien; den är en del av den. Klassikern är en verkande kraft i historien.  

fredag 31 mars 2017

Greve Vaktels äventyr. Kapitel 9.



Kapitel 9.

       Fri igen.

      Framåt vårkanten släpptes jag ut.
      Sittande i en av solstolarna och gnidande mina svartnade fötter för att försöka få igång blodcirkulationen, ropade jag glatt mot tärnorna som svävade i det blå: "Quelles est vous?". Jag såg mig sen, sittande där i stolen, blek och gråhårig, omkring och fann att Elena verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Massor av plantor och buskar och träd tycktes ha importerats från det närbelägna China, och stående i träpottor var det nu veritabel skog kring slottet. Pramalan log och Elim kom fram - allvarligare och liksom lite smalare, - ännu mer lite lik Nicola Machiavelli - och välkomnade mig med en urgammal CocaCola.
      Elena själv skred lugnt omkring med parasoll och beskådade sin lustträdgård med en kanariefågel i hand.
      Greta-Lisa låg i en liten ynklig hemmagjord barnvagn och vände bort huvudet när jag hälsade på henne. Även hon tycktes - så liten hon nu än var - förakta mig.
     ”Jojo.” sa jag ….., och upptäckte att min röst blivit svag, och utan tonfall och inget att räkna med.
    ”Ni får bo i Kastellet!”, sa Elena glatt. Så gick hon för att rådgöra med Jenisej, som just var där, om nästa inköp av buskar, som om buskar var viktigare än till exempel filosofi.

     Pramalan eskorterade mig i båt till kastellet, på ön Theirs, som hade övergivits av amerikanarna. Vargarna - som var i fin form - följde med mig till min nya exil. Min papegoja var försvunnen. De grå djuren var gladast av alla att se mig. Gråast såg dock bekymrat på mig när hon trodde att jag inte märkte det, lade huvudet på sned och fällde ena örat.
      Pramalan berättade under färden på vågorna om läget på slottet, ovanifrån, så att säga. Elena hade visat sig vara den mest perfekta grevinna och "sannerligen" vuxit i de rätta skorna. Hon hade satt sig in i affärerna och styrt och ställt och satt systern Petronella på plats och Elim och Pramalan också. Det var inte bara trädgård hon ordnat. Nej, nu var finanserna överlämnade till Jenisej, som skötte placeringarna i Hong Kong och New York via Vladivostok.
     Ja, som jag nu var en föredetting  ( Pramalan kallade mig dock alltjämt "Greve"; en gång greve, alltid greve …. ) var jag nöjd med att få kastellet, och att där få göra vad som nu kunde göras där. Även om det smärtade att alltid bli förvisad, och handskad med jämt och ständigt, så var det intressant i sig.
      Vi var framme efter en timme och jag steg iland, medförande en säck med mat och kläder och lite fjädrig vargmat. Så steg vi fyra kastellare iland och Pramalan vände om och i den begynnande kvällningen såg jag honom gunga bort mot den svarta ön i öster. Så gick jag upp mot det runda kastellet, där allt i och för sig var mörkt om man bortsåg från de röda solblänk som den neråtgående solen här och där skänkte som reflexer i de små fönstren.
     Nyckeln låg utanför, mitt på trappan. En sån humor! Jag låste upp, gick in och famlade mig fram till en gammal fotogenlampa, som jag lyckades tända.
     Och oj, vad man hade lämnat kvar. Här fanns det surplus så det förslog. Gamla trasiga radarapparater, vapen, ammunition, bildelar, båtdelar, cyklar, kastruller, simfötter, garn, salt och socker och en enorm hög med veckotidningar. På väggarna lyste det av skönhet. Playboyaffisherna satt på rad. Jag lät dem sitta. För all del! För allan del!
     Sen lagade jag mat åt mig och djuren och gick till vila på en stor skinnsoffa, som sett bättre dar. Först sedan jag rökt en Pall Mall lade jag mig dock på rätsidan och somnade - lugn och glad över att fötterna kändes okey igen. Vad saker och ting läker! Och också de tre fyrbenta djuren sov. Ja, alltid en fröjd, den, att kunna sova! Den högsta.

torsdag 30 mars 2017

Greve Vaktels äventyr. Caput 8. ( Kapitel 8.)




Kapitel 8.

Fångliv.

        Klockan var sju på morgonen den tredje februari då Petronella kom ner till cellen. Med sig hade hon ett bylte. Hon visade fram det och sa:
    ”Här är ditt barn!”
     Jag flämtade till.
    ”Det var djäveln!” sa jag sen.
    ”Jo du. log Petronella.” Vi får väl hoppas att ungen blir mänsklig i alla fall.”
    ”Vad är det? Vad blev det?”
    ”En flicka!
    ”Jaha.” sa jag, missnöjt.
    ”Hade du blivit nöjdare med en pojke?”, frågade Petronella, som nog såg mitt tydliga missnöje.
    ”Nä, jag sitter ju här o dör.” sa jag.
    ”Ja, jag vet. Vargarna saknar dig så mycket. Gnyr, gnyr och gnyr.”
    ”Gör dom?” sa jag glatt.
    ”Ja, dom gnyr o gnäller o får gå på Leponex och Trifanol och Nembutal, Zyprexa, Prozac, Atarax, Halldol och Albyl.
    ”Har ni skaffat apotek?” frågade jag hjärtlöst.
    ”Äh, vi låtsas.” sa Petronella. ”Allt e klenettsmet. Men vi lägger det i riktiga bruna burkar och skriver små etiketter.
    ”Jaha.” sa jag, påmind om att jag egentligen inte förlorat så mycket där jag satt. Var jag dum, så var dom i alla fall galna.
    ”Men det var ju roligt med barnet i alla fall.” sa jag.
    ”Ja, hon blir väl grevinna med tiden.”
    ”Grevinna ! Skall det vara något?”
    ”Vet du vad du är?” formligen skrek Petronella. ”Vet du hur du är???? Faktiskt?”
    ”Nä.”
    ”En dum, fånig snobb, en SNOBB, som sitter på cell! Som dessutom ser ut som en skräpgen i ansiktet!”
    Jag tackade för upplysningen och frågade sen.
    ”Skall barnet heta Tomtemor?”
    ”Nä, Greta-Lisa.”
     ”Jaha. Ett riktigt grevinnenamn.” sa jag, elakt.
           När Petronella gått satt jag på min brits insvept i en filt och tänkte. Möjligheterna skapade mina tankar. Plötsligt fann jag att jag grät av lycka. Jag hade fått ett barn. Ett barn! Greta-Lisa…..

Greve Vakterl. Caput 7. ( En roman om abjektet.)



Kapitel 7.

En oväntad vändning.

       Följande dag var handelsdag. Medved Jenisej skulle komma med sin ombyggda sneda svarta fiskebåt med matvaror och post. Jag bjöd upp handelsmannen till slottet när han anlänt. Väl på mitt kontor låste jag dörren, bjöd på en cigarr, och lutade mig mot honom, så att jag kände doften av hans skägg, och frågade viskande:
     ”Vad skall ni ha för att ta mig från ön och till Ryssland?”
     Den gamle fiskargubben betraktade mig med sina små blå plirande ögon och blåste sen ut ett moln av rök och sade så:
     ”Ni är dum. Här e världen ände. Och en bra ände. Och vart ska ni då i Ryssland å göra?”
     Bryskt sade jag:
     ”Jag betalar.”
     ”Jag tar inte passagerare.”
     ” Fan! Ogint!”
    Jag insåg gubbens makt och min vanmakt. Dessutom var ju hans upplysning - eller vad det nu var - ganska intressant. Detta var världens ände. Följaktligen sade jag åt gubben att påföljande onsdag medföra en liten hund. En lugn liten valp. Något prickigt. Jag grät över min godhet. Han avseglade och vi packade sen alla upp hans varor. Speciellt roligt var det med veckotidningarna. Ty här var ont om aktuella bilder på ön. Nu märkte jag dock att Elim och Pramalan allvarligt talades vid en bit bort. Hade månne Jenisej avslöjat min vilja att lämna ön? Jag satt inne i salssoffan med Grå då de två tjänarna mycket riktigt trädde in med var sin pistol i händerna och med ett par handbojor. Så nu var det roliga slut. Jag hade gjort något dumt. Något himla dumt. Jag skämdes inför mig själv när jag sträckte fram händerna och jag slutade livssvettas. Man satte mig djupt nere i källaren i en cell i ett valv bakom galler.
        Det behövdes inga ord. Allt var fullständigt självklart. Men jag hade inte väl installerat mig i den fuktiga cellen förrän min nyfikenhet fick upp ögonen. Vem, tänkte jag, skulle nu bli greve? Jag kunde nerifrån mitt källarhål höra hur diskussionens vågor gick höga uppe i slottssalen. Jag ställde om några terrakottafigurer så att de bildade en hörlur och kunde så höra valet:
     ”Elena är vald till vår Grevinna!”, hörde jag Elim säga med radikal röst.
     Barnet. Dom hade valt barnet. Som om det var en lösning. Dessa idioter på två ben. De skulle få se, och jag skulle få se. Men det skulle ge mig en chans. Särskilt när hunden kom! Hunden hade varit ett genidrag! ( Bara nu inte vargarna åt upp kräket.)
    Nu gick dagarna långsamt och jag frös och svalt medan man däruppe hade lagat flygeln och börjat spela något ohyggligt på den. Dum musik. Pramalan spelade tango. Om inte annat så skulle den s.k. musiken ta död på mig.
     Pramalan kom med mat. Han grät då och då och bad om ursäkt, men sade att det fanns ju gränser. ( Han menade inte att vara rolig.)
     Så hade läget på Auer förändrats. En annan dag hörde jag också att de båda gamla nu dött i varandras armar och båda begravts vid stelen. Nu var det vi fem kvar. Och handelsmannen. Jag hade inget fönster och min begäran om att få åtminstone gojan, hon med anledningarna, som sällskap avslogs av slottsinvånarna. En annan dag kom Elena och visade valpen. En liten prickig valp som hon kallat Tomten. Så kallade man väl ingen hund!
    ”Säg Elena, du förlåter väl mig?”
    ”Det kan man väl göra om hundra år.”, sa hon yvigt med ett litet leende och sprang iväg upp för att leka med Tomten.
     Jag tänkte, att om jag hängde mig nu, skulle väl historien ta slut. Men som jag inte var säker på detta, så hängde jag mig inte. Inte än i alla fall……, tänkte jag. Svagt.
     Kanske skulle Starotsken spåra upp mig, eller min syster. Vem vet?

Four Gruesome Stories ( on Amazon )

  Four Gruesome Stories