tänker jag då

KAPITEL ETT. Hösten kommer varje år, grå och kall. Den oerhörda hösten. Uppsummeringens tid, räkenskapens rum, då mången skrider fram på stadens gator om kvällen omgiven av ett mörklila sken. Hösten är en undran men den är samtidigt en störning i denna undran, ty hösten är själv det mystiska som så bjärt avlöser den underfulla sommaren, och den är det som samtidigt är på väg till något annat. Alltså är hösten en plan. En plan, byggd på en studie av en erfarenhet. Hösten är sitt eget ressentiment, sitt vemod, sin sorg, sin smärta, men även sitt simultana, sinnrika spel med sig själv, inför den annalkande vintern. Hösten är inte dum. Livet är det som går igenom sig självt. Hösten är den plats, där människan på nytt – på något egendomligt sätt - måste uppfinna sig själv, inför det som kommer efter vintern, nämligen våren.            En enorm orkan hade just förlidna halvt om halvt raserat stadens centrala byggnader och likaså Säve flygfält. ...

KAPITEL TJUGOFYRA. I mangelrummet kom nu Bastionspetz in till Underkant och Ada Rehn efter att ha talat med Greg.     ”Vad har vi nu då? Klockan är nu 13.00. Jag har nyheter, men jag vill först höra era. ” ”Ja, fru Franscetti och fröken Ahlberg har jag talat med här på kontoret.”, sa Stellan Underkant. ”Dom var både extremt oroliga. Dom kände inte offret, men hade ändå talat med henne, bland annat i tvättstugan. Det var en udda människa sa dom, men helt oförarglig. Hon var inte så intresserad av umgänge. I alla fall inte med dom, sa dom. I vilket fall så var de båda oroliga för att bli nästa offer och bad att slippa få öppna dörren. De ville att vi skulle ringa först….. Ja.”       ”Jag förstår.”, sa Bastionspetz. Han bytte genast ämne. Förståeligt nog, med tanke på vad han nu visste. ”Jo. Greg har ringt och meddelat resultaten av kameraövervakningen. Otroligt. Det verkar som om det kan var Blessing, den mörka flickan, som är inblanda...

FÖRORD. Litteraturens överlägsenhet. Hur skulle man innerligt personligt kunna begripa vem man själv är, vad en samtid är, och vad historien var, om man inte läste just fiktion. Det är i fiktionen som man dras in och sätts i existenssituationer, vilket inte sker vid läsning av fackböcker eller vid lyssning av ett föredrag eller vid filmvisning eller i en dialog mellan människor. I intet av dessa medier och mediesituationer kommer människan att i sitt inre aktivera hela sin personlighet, bildskapandeförmåga, reflexion och hela medvetna och omedvetna känsloliv, som just vid läsning av fiktion.        Fiktionen lyckas med att försätta individen i existenssituationer, med äkta valsituationer på grund av den geniala dubbelhet som skapas i och med att fiktionen alltid har en myt som bakgrund.        Genom att sätta en myt som bakgrund så kan vi med i det vi upplever hjälten bedöma myten, och vi ser med hjälp av myten hjälten....

Joseph Conrad och MYTEN. Bakgrunden i dessa böcker är givetvis alla de män – för de är alla män – som konstruerat dessa farkoster, och alla de delar som dessa flytande hem, dessa oceankrossare, består av. Eller man kan kanske hellre säga, att bakgrunden är både dessa fartyg och de geniala upphovsmännen, hela tiotals generationer av dem, som har skapat des stora segelskeppen och alla dess geniala smådelar, så fintligt och nödvändigt döpta, så att de kan ses som en teologi över vindens herravälde. Varje liten förmärs, varje nakterhus, varje litet rå, varje spant och varje nåt är det som är bakgrunden till det som utspelar sig av moraliska problem hos de män, ty de är alla män, som bebor dessa gigantiska flythus. Men nu är dessa bakgrunder, eller DENNA bakgrund, SEGELSKEPPET, egentligen inte en bakgrund. Segelskeppet väver sig så in i gestalterna, fysiskt och psykiskt, att man kan säga att segelskeppen, som är den materiella basen för dessa människor, i det att de i stormar och kri...

Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – däremot - är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär, accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig eller speciell – talang för måleri. Här kan skönjas sanning, i överförd betydelse. Men ingen mening, i egentlig mening. Så kan man säga att författeri till att BÖRJA med är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt och är glupskt begärd av detsamma. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv, ( ty allt berättande faller tillbaka på en själv ) och en familj, en tid, men väl hel...

https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591 https://www.adlibris.com/se/e-bok/kafka-and-the-kafkaesque-9789177650591

               Salongerna nattetid   Mannen i grå kostym låg i den smala baktrappan som ledde upp från källarplanet upp till klubben. De såg ut som om han först blivit attackerad med något stickvapen för att sen knuffas huvudstupa ner för trappan. Servitören kunde av den branta halsvinkeln och av blodet som lugnt, stilla och i ett jämnt flöde forsade ur den öppna munnen genast dra slutsatsen att denne var död. Mordet skakade redan från början om i hela kvarteret. Inte bara den grå ugglan på toppen av Sturekyrkan kom av sig i sitt nattliga hoande, men även stod de många människor, som rastade hundar av olika snitt i parken som slagna av blixten när det långa polisfordonet med tjutande sirener kom fram till den famösa klubben. Club Hein Bleue , ryktbar i den lilla hamnstadens undre värld, låg avsides, men samtidigt helt visst ändå i stadens gamla centrum. Den gata, på vilken tillhållet för nattens oro och he...