Det fattbara, och det ofattbara.

 Skall man tala om nånting så bör det vara något som är fattbart, tycks Wittgenstein mena. Men sen, när han börjar tala om världen, så gör han det misstaget att han tror att denna är fattbar.

Så blir det då som det blir. Wittgensteins bild av världen, så som denna bild redovisas i Tractatus ( Logico Philosophicus ), är närmast en som har karaktäriserats som en slags "logisk atomism". Nu kan man säga att det är lite krångligare än så. Ty Wittgensteins smådelar tycks röra sig mellan att vara tankar, logiska fragment, och att vara ting. Wittgensteins smådelar har inget namn. De oscillerar i hans text mellan saklägen och sakförhållanden.( Vad en sak är hos W., defineras inte.)

Det fattbaras problematik är central hos W.. Han menade att tysnad var ett bra förhållningssätt i månget fall. Och han såg tankar mer som vinkar. Han läste gärna mystiker som Juan Cruz. Vad  betyder han idag. Jag tänker på Swedenborg, som nenade att englarna talde genom enbart tomfall. ( Som hunden, kanske.) Vad är w. idag. Ibland när jag tänker på denne, som ju lämnade den vsariant av logisk atomism som finns i Tractatus, och gav sig ut på en - enl. Russell - lättjefull kommentarsresa kring språket, så tänker jag på honom som en person som drev icke-vetandet mycket långt. Det förnuftiga är givetvis att veta så mycket att man inte i sin praktiska filosofi blir stående med ett intet. Filsofierna hör ihop. Och i praktisken drev inte W. sitt vetande till Intets gräns, men höll faktiskt under kriget på med sjukvård. och att konstruera jetmotorer.

Vad är världens smådelar. Är det saklägen, eller är det kvantpartiklar. Måste världen alls vara fattbar? Den behöver vara fattbar för den som INTE är filosof. Men för filosoferna och för dem som bedömer filosoferna är det nu bra som det är, att den är fullständigt ofattbar. Det blev väl annars kaos. Jag vill inte leva i en värld, som har facit. Nej tack. Det är så bra som det är.....

Hade vi ett facit, så blev väl världen som världen är för de religiösa. Inga människor bör man akta sig för så mycket som för de religiösa, ty de handlar inte efter vad som är rätt, men efter vad de tror att den gud de tror på vill att de ska göra. Och vanligen leder den tron precis vart som helst.

En skål för det ofattbara! 

Karaktären

 

”Det finns inte mycket som slåt att ha balkongdörren öppen i tio minusgrader en tordsgafsförmiddag ifebruari, och låta luften långsamt smyga in i vardagsrummet,” tänkte Robert D. Nötskrika, som inte alls var skäkt med de berömda Nötskrikorna.

Han kikade över glasögonen upp mot den gigantiska väggklocka han hade köpt på Ikea, och konstaterade att klkcan var 10 över 10. 10 upphöjt i 10 är hundra, tänkte han, men insåg att det ju inte alls var säkert att det förhöll sig så. Men det spleade å andra sidan ingen roll om 10 upphöjt i 10 var 7621. Klockan var så gigantsik, eftersom han planerat att ha den till dödagar, och gissade att hans syn med tiden skulle bli så dlig att han en dag i framtiden skulle tacka sitt forna jag för framsyntheten.

Nu återvände han till sitt bokmanus, och medan den kyliga lugften smekte hans anklar insåg han - i ett ögonblick av klarsyn - att det nya manuset skulle görta succe. Att han funnit sin hjältinna så erbarmligt eländig på en så oerhört trist site gjorde honom bekymrad. Han tänkte att när boken väl gjort succe, så skul,e han sända henne en check på en miljon dollar, som tack för uppalget till karaktären.

Anteckning om Kierkegaard

Ironien var ett av de sätt som Kierkegaard använde sig av för att tygla ett av sina problem med sig själv. Redan under en resa till Gilleleje, 1833, eller kanske tidigare, då Kierkegaards önskade börja sin bana som författare var Kierkegaard helt överväldigad över det överflöd av krafter inom honom som sökte utlopp. S.K. hade ett monumentalt problem i sin egen hypersteni, en överkraft, av vilken han t.o.m. själv trodde att han kunde dö.

1833 syns han ha upptäckt även sin enastående förmåga att se vad människor tänkte. Men att omsätta detta i litteratur, vilket var hans högsta önskan i den Goethefeberns tid, det visade sig svårare.

En otålighet och ett högmod av sällan skådat slag spelade i hans sinne. Och han upptäckte att han knappt kunde ägna sig åt något för än han flyfdde till något helt annat.

Senare skulle han beskriva detta hysteritillstånd, men då i förhållandet till den enkla sysslan att läsa en bok:

 

          ”De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvorledes de selv vilde have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/ Her begynder nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest modsatte Arter af Laesere mødes – de dummeste og de genialeste, som begge to have det tilfaelleds, at de ikke kunde laese en Bog, de förste af  Tomhed, de Sidste af  Rigdom paa Idéer;/…/.”   

(ur En Fortale,S.K.Papirer,I.C.83.)

 

Detta ger i blixtbelysning en bild av den unge Sören, som önskade skriva berättelser om zigenare och om mystiska djur, just likt pastorn, alkoholisten och nationalist politikern Steen Steenson Blicher.

--------------------------------------------

Det invaderade sinnelaget.

 

DET RÄTTAS IDÈ.

 

Det finns små parasiter – toxoplasma gondii – som har katter som värddjur ( de förökas i katt ) som tar sig in i råttors hjärnor, och får råttan att bli orädd för katt, bli uppäten av katt och så bidra till att föröka parasiten.

Blotta tanken, att ett litet, litet djur kan ta sig in i en varelses mest centrala del, hjärnan, och därifrån styra hela det stora djuret, till sin egen fördel, är något som tagit mänskligheten med storm. Man kan säga, att blotta tanken på, att en parasit skall kunna ta över hjärnan, just likt en parasit tar över hjärnan.

Människan frukatar ju att någon skall ta över dess frihet. Att någon skall förslava henne, under det enda, korta liv hon har.

Nu är toxoplasma gondii så oerhört vanlig att det är sannolikt att åtminstone en av oss två, du eller jag, har denna parasit. Och till ch med har den i hjärnan.

NU kan man misstänka att det kan försiggå något liknande parasitärt inom evolutionen. Att det i DNA:t  smugit sig med någonting ifrån en okänd makt, som påverkar oss. Att någon utnyttjar evolutionen!

 Och inte bara hos oss. Men månget annat levande väsen tillika. Vad som fått mig att änka på att det kan vara så, är den egendomliga rättskänsla som finns hos människor, och även hos många djur. Man kan ju tro att denna rättskänsla, för vad som är mitt och ditt, vad som är rätt och fel, kan vara skapat i evolutionen på ett naturligt sätt. Det kan gynna alla individer, och rasen som sådan, om den levande individen har en aning om rätt och fel, och har empati med sina fränder redan från början. Så kan det finnas i DNA:t som en utvecklingsfördel. Å andra sidan så kan man ju tänka sig att det finns en varelse som är så förtjust i det sanna, och det rätta, att den varelsen utnyttjar djur och människor till att förmera det Sanna och det Rätta på jorden. I analogi med ett slags religiöst tänkande, där man kan föreställa sig en Gud som skapar varelser, som är tända på och inställda så att de gärna tror på ett övernaturligt väsen och dessutom inställda på att dyrka detta väsen.

Låt oss nu se på det exempel ur levande livet, som fått mig att tänka att något fuffens, likt den lilla parasiten i katthjärnan, är med i spelet.

Det lilla barnet, Lena, är två år gammalt, och det har fått en spann och en spade av sin mamma. Man har satt det i sandhögen. Där sitter ett annat barn också, Niklas, med en spann och en spade. De leker med sina saker. Plötsligt indikerar Niklas, att han inte kan hitta sin spade. Den har försvunnit i sanden.

Lena ser hur Niklas har det.

Som  om en obändig impuls kom, från ingenstans, så tar nu Lena och sträcker Niklas sin spade med ena handen. Niklas tar spaden.

Det intressanta är då Lenas handling och ansiktsuttryck. När hon ger Niklas spaden är hon i ett tillstånd som av förundran, eller förbryllelse. Men så fort hon ser spaden i Niklas hand så blir uttrycket ett annat, förundran består men nu är hon överlycklig, som om något hänt, som stått helt utom hennes försorg.

Lena är så glad, som om hon fått en mycket större gåva än vad Niklas fått. Niklas är mest förvånad och ser mer på spaden än på Lena.

Och förstås, det är ju givandet som är miraklet, inte tagandet. Man tar vad man får. Men var kommer den bissarra idén att ge bort sin spade ifrån? Jo, från den kapade hjärnan hos Lebnna. Lenas hjärna är kapad av rättskänslan och empatin.

För att rättskänsan och empatin skall förmras i världen , så har Lenas DNA blivit infekterat av rättskänslan s idé.

Ty vore det nu bara en evolutionär process, så skulle Lena ha varit mer införstådd med vad det innebar att g ebort spaden. För henne i givandets ögonbick, så är det emeellertid något annat. Hon blir helt häpen. Hon har ingen aning om varför hon gav bort spaden, men när hon ser att hon gett bort den, så fylls hon av 1.) glädje samt 2.) insikt. Ty Lena inser, efter att hon av en Okänd Makt, tvingats att ge bort spaden, att detta var en god idé.

Så är nu livet infekterat av det Rättas idé, likt en toxoplasma gondii.

Kaj Bernh. Genell 2021. Copyright K. B. Genell 2021.

 

 

 

 

 

 

 

 

"Kafka", an extensive analysis. NEWNEW NEWNEW NEWNEW 2021. Let´s make this a real Kafka-year!

 Kafka" is an analysis of Kafka´s novels and short stories The book deals in particular with the means contributing to the famous Kafka effekt, or - the kafkaesque. These means are found to be either technical, in that the author in this book tries to show how Kafka uses a split of consciousness, and moreover a split Unconscious, to - by a rare trick - create the Kafkaesque. The Kafkaesque itself also is found to create an interrogation. This interrogation is created by Kafka´s use of the unique device of the Kafkaesque together with his handling the Freudian theory and the Symbolic and the Romantic school as myths and undertexts. Kafka´s writings are essential to the definition of Modernity.

Författare: Kaj Bernhard Genell

ISBN: 9789180075909

Språk: Engelska

Vikt: 217 gram

Utgiven: 2021-01-11

Förlag: Books on Demand

Antal sidor: 194

Xi´s speech to the Davos summit - decoded

 Here is Xi´s speech decoded:

"Don´t worry! The epidemic, we did not create it. But it was like a present to us. Now we will - undisturbed -  take care of Africa."

LOL

Åkesson i Januari 2021: "Jag är ingen fanatisk Trump-supporter."

 Åkesson säger i Januari 2021:"Jag är ingen fanatisk Trump-supporter.". Hur i all sin dar kan man som svensk politiker uttrycka sig på det sättet om någon som försöjkt avskaffa demokratin i USA, och därmed i hela världen? Hur medvetslös får man vara? Åkesson skule naturligt vis fördöma Trump! Åkesson är en jätteskam för Sverige. Ett slukhål skapat av dåligt omdöme.

Kierkegaard i ett nötskal

 

Efter romantiken skapar ju Kierkegaard existensfilosofin ( efter att ha misslyckats med att skriva en roman – Kierkegaard saknade förmåga att litterärt i berättande fiktion gestalta personer och miljöer ), med dess särpräglade Jag, och denna rörelse ger en effekt i samtidsmyten, som dock inte tar fart förrän med Nietzsche, Sartre, Heidegger och Kafka.

 

Existentialismen är en protest.

Den är så att säga en protest mot ensamheten. Och i denna protest finner människan att hon i sin protest mot ensmaheten måste bejaka denna.

Sören Kierkegaard var en rik och bortskämd slyngel, som växte upp med en osedvanlig begåvning, men samtiigt fannatt han led av ett missförhållande mellan själ och kropp, som han sa. En slags impotens. Berövad en stpor del av livet, som han tyckte, såg han sig om i dåtidens lärda värld och sökte sig en plats.

Genuint ointresserad av all slags exakt vetenskap, som inte tillfredställde hans behov av att få föra vidlyftiga resoneamgn om allt på himmelen och jorden, och uppfostrad i en vanvettig religiositet – som i mycket präglade det danska samhället på den tiden – så valde han sig en karriär som publicist snett intill samtidens filosofi.

Den stora filosofin på Kierkgaards tid var Hegels, med lite konkurrens av Schelling och de mer fantasifulla naturromantikerna.

Bland Hegels idéer dominerade utvecklingstanken, om hur världsjälen manifesterat sig i allt högre former, intill dags dato, och erkannerligen i Hegels egen filosfi. Kierkagaard var mäkta imponerad av Hegel, och vissa av dennes tankar omslöt K., och övbergav aldrig. Men i H.s filosofi var det något som var genuint fel, menader ändå K.. Ty utvecklingen var visserligen inte något att förneka, men det föreföll som att den gick av sig själv. I stora dxdrag kunde man givetvis inte tala om någon beslutsångest i världshistorien och så kom alltså den enskilda människan i H.s filosofi inte exakt till synlighet. K. menade att det inte spelade så stor rtoll att underivs männiksor om världshistorien men att det fastmer var viktigt att peka på hur det personliga beslutet alltid låg till grund för de händelser, som H. på ett så schematikst sett kartlagt. Inte att historiebeskrivningen var fel, men att den ändå var ofullständig i det att den inte behnadlade den enskilda männiksan som ju ändå var historien s minsta del.

Här kommer nu K.s bakgrund som en i religionens namn förtryckt yngling in.

Hela barndomen hade K. varit under inflytande av en far, som omfattat den zenzendorffska läran.Denna hade sedan 1740-talet varit kungarnas religion i Danmark, och så var det inte egenartat att pappa K. – som den uppåtsträvare denne var – hade omfamnat denna pietism. Ty det var en piutism. Man dykrade Jesu sår. Det var en s.k. ”blodsteologi”. I det enorma författarskap som K. senare skulle komma att utveckla, finns det nu väldigt lite blod. Mer finns det abstraktioner, tecken och dialektik. K. hade troligen blivit så skrämd av allt tal om Jesu sår, och handen i såret, att han helt enkelt avskydde den mer påtagliga delen av lidandeshistorien. Och kanske hela.

Istället insåg nu K. att en öppning för honom var att kritisera sin samtids kristendom, i dess brist på allvar. Den var i stroa delar hänryckt. Visst. Men man hade inget allvar. Det fanns ingen grund.

K. konsentrarade sig då på beslutets ögonblick, på den ångest som förgick beslutet, och på den förtvivlan som hotade kring brist på allvar och brist på beslut, och brist på själ och ande.

Ty denna nisch var ju helt öppen, eftersom den hos Hegel mer springs förbi, som om Hegel sett ett spöke.

Hegel kan inte tänka sig att fördjupa sig i andelöshetens och den personliga Intighetens problematik. Han konstaterar visserligen att den finns, och skriker ut sin förfäran över denna. Men han diskuterar den inte. Han talar om männiksans för sig- och i sig-vara, och i-sig- för-sig–vara, men något mer ingående resonemang om förtvivlan finns ju inte. Kanske för att Hegel inte ville ägna sig åt helvespredikningar som den, av honom avsktdda, kyrkan i århundraden ägnat sig åt.

 

Nå, i sin livslånga reflexion över allvaret och valet och den petrsonliga sanningen kommer K. att fastna i en mängd tautologier. Vad är nu personlig sanning, för mig, om inte något jag redan har? Hur kan något vara mitt om jag inte redan har dewt? Hur kan jag förändras till något jag inte är? Och i alla dessa frågor finns ett ord,”jag”, som är själva kruxet. Alla K.s problem utmynar i frågan om det är möjligt att bli något annat, bli något bättre, att välja ett ”bättr jag”, Dessa problem brukar i allmänhet klassificeras som ”autencitetsproblemet”.

 

Detta är ett probem man inte kommer runt. Ty hela vitsen med att vara männika koncentreras ju i det att man skall kunna välja vilka handlingar man vill utföra. Vem man, i detta, vill bli.

 

Ingenting löses med en Heglesk dialektik, där inte de beslut som formar världshistorien blir synliga som individuella och som vanskliga.

 

Hegel var (r)evolutionär. Men han talar om (r) evolutionen, som alla (r)-evolutionärer, inte om (r)-evolutiuonären. Kierkegaard däremot, talar om (r)-evolutionären.

 

it is getting worse....

 

It is getting worse.

 

It was on a winter's night. I lived close to the Psychiatric Hospital, that a just a year ago had opened in a former hotel. Since I was out of light for my cigarette – I am sorry for that, but I smoke cigarrettes – I ventured to see if somebody at the hospital's  emeregency room had some light.

As soon I had entered the room, which was relatively small, and where to unlucky people sat on each of the too-long benches available, I realized my mistake.

The one, who was a well-dressed man in his 40-ies, was quarrelling with another man, who looked very sick: his face was pale, and he was trembling, and saliva was dribbling from his open mouth.

-Oh, sorry! I said, after that, both men went silent.

At the far end of the room, there was a door and by the door at the glass window, behind which a nurse or some person like that sat, silently watching what was going on in the recieving-room of the hospital. Maybe she was the one, whos job it was to decided who was going to be let in to see the doctor. I don't know.

The two-man, on the other hand, were both very active, and now they turned tom e and said:

" Soooo? Who are you?"

They at once seemed to have all forgot the quarrel, that had occupied them just moments before.

”Oh, no.  I just came to ask for light.”

The one who was dribbling said:

”You look bad. That´s for sure.”

………………………….----- to be cont.

 

Kierkegaard

 

 

 

Det har framkastats hypoteser från psykologers och psykiatrikers ( dessa människor, som aldrig nånsin haft minsta kunskap om någonting överhuvudtaget beträffande människor ) håll beträffande Sören Kierkegaard, att denne – vars verk i allmänhet genom tiderna har ansetts tunga, och behandlande diverse svåra ämnen som ångest och förtvivlan, att denne egentligen inte skulle varit konstitutionellt svårmodigt lagd, men snarare tillhört den av Kretchmer beskrivninga personlighetstypen pykniker, vilken kännetecknas av godomidghet, humor och stark sexuell drift.

     Om man söker i tillgängliga källor efter uppgifter om Kierkegaards person, samt läser dennes verk, så framstår det för den känslige läsaren som att man i Kierkegaard har att göra med en person som är helt galet sammansatt, och vars ansikte mer är likt den bekanta Janus än mången annan intellektuell.

Än ser man Kierkegaard som den förtvivlade, än som den spefullt skrattande. Och man får inte riktigt ihop det.

När man dessutom – efter att ha ögnat igenom dessa tusen och åter tusen sidor, som Kierkegaard med obändig energi, lät omvärlden nå, så kommer man dessutom underfund med att han var så klarsynt, att han insåg att om det yttersta tingen hade man egentligen ingenting att säga, men dessto mer kundse man dock betrakta hur människor betedde sig, när de stod inför alla tillvarons gåtor och svårigheter.

Mycket mer än att anstränga sig, det kan inte en människa göra. Detta insåg Kierkegaard, och hans ämna blev alltså i mycket ett predikande om detta. En anna tänkare, som insåg att man i detta liv inte kan göra mer än att anstränga sig, det var Main e de Biran, en fransk advokat, och han skrive mängder av böcker om detta, men de blev så tråkiga och så ringa inspirerande, eftersom nu Biran skrev just det, som det var: ansträng er ( att göra det rätta)!

Av all världens voluntarister, så blev Kierkgaard den störste. Till voluntarismen hör att man, för att predika denna, och få människor att utöver sin vilja just vilja, så behöver man inte blott tala om viljan, men helst om något helt annat, så att människor inte meddetsamma inser att vad de behöver göra är att anstränga sig, men att de tror att de gör något mycket mer intressant.

Så inbillade Kierkegaard folk att om de satte de idéer i verket, som han själv framlade i sina många böcker, så gjorde de dels gott, dels så anstyrängde de sig att göra gott, men ansträngde sig utan att veta om att de gjorde just det. DE spelar ju egentligen ingen roll – så tycktes Kiekggard tänka – om människor trodde att de valde sig själva, att de nu var aäkta kristna, att de var autentiska eller vad de trodde – så länge de ansträngde sig att vara anständiga människor. Ty anständighet brukar medföra lycka. Och lycka är något gott.

 Och just i detta arbete, att framhålla intressanta metodiker, och intressanta betreaktelsesätt på sin egen person i världen, så hade Kierkegaard nytta av att vara den grotesk, den sammanblandning, det missförstånd, den olycksaliga konstruktion han – så tragiskt - var. Att övertyga människor, och samtidigt trösta sig själv, om att de kunde gå igenom ångest, förtvivlan och otro och ändå komma ut levande, till det fordrades det gott humör. Och det var ju det Kierkegaard var född med.

 

Massor av människor har haft en eller två föräldrar, som varit tokiga. Även detta behnadlade nu Kierkegaard, med gåtfulla omskrivningar, i sina verk, och sökte komma till tals med. Här gick det dock inte lika bra som med viljedyrkandet.

 

Filosofi

 

”Ty det är inte tillåtet att säga, att man vet en sak när man framställer den, men inte vet att man framställer den. Redan Sokrates lärde att att veta är att kunna undervisa.”

 

       ( Léon Brunschvicg, i Le Connaissance de soi.)

 

 

 

    ”Jag följde, så gott jag kunde, leden i hans tankegångar, och då upptäckte jag överallt utvecklingen av hans stora grundsats, att naturen har gjort människan lycklig och god och att samhället har dragit ner henne och gjort henne eländig. Särskilt Emile, denna mycket lästa, lite förstådda och lågt värderade bok, är inget annat än en avhandling om det ursprungligt goda i människan, och visserligen med det syftet, att visa, hur laster och misstag, som är främmande för hennes grundväsen tränger sig in utifrån i henne och omärkligt omformar henne. I hans första skrifter är han mer inriktad på att upptäcka bländverket bakom de vanföreställningar, som fyller oss med en så dum beundran för vår upplysnings verktyg, och omvärdera den förrädiska värdering, som för oss till överskattning av ödesdigra talanger och till förakt för verklig duglighet.”

 

( J.-J. Rousseau om sig själv i ”Jag”/Rousseau/ och ”han”/Jean-Jaques/…..ur ”Dialogues:Rousseau Juge de Jean-Jaques,1772-1776.…” )

 

 

       ”Om filosofin vill jag blott säga, att jag såg, hur den blivit odlad av de utmärktaste andar i alla tider, och att det oaktat i den icke finns en enda sats, som man icke strider om och som till följd här av är tvivelaktig och oviss./…./ Jag beslöt mig nu att likt en människa, som vandrar ensam i mörkret, gå sålångsamt och använda så stor försiktighet i allt, att om jag också komme blott föga framåt, jag dock åtminstone aktade mig för att falla. Jag ville icke ens börja med att tillbaka visa någon enda av de åsikter, som jag förut blivit delaktig av, men som icke ingivits mig av förnuftet, - utan att först ha använt tillräckligt tid på att uppgöra planen till det av mig eftertraktade verket: att söka den sanna metoden för att komma tillkännedom om alla de ting, vilka min själ är mäktig att fatta.---”

 

( Réné Descartes, Discour de la methode. 1637.)

 

 

      ”Växterna ,sade han / den erewhonske f ilosofen/, visar inga tecken på att vara intresserade av mänskliga angeläenheter. Vi kommer aldrig att få en ros att förstå att fem gånger sju är trettiofem, och det är ingen idé att tala med en ek om växlingar i aktiekurserna. Följaktligen säger vi att eken och rosen är ointelligenta. Och när vi finner att de inte förstår sig på våra angelägenheter, tar vi för givet att de inte förstå sig på sina egna. Men vad kan en varelse som talar på det sättet veta om intelligens? Vem visar mest tecken på intelligens ? Han eller rosen eller eken? Och när vi kallar växterna dumma, däför att de inte förstår våra angelägenheter, hur pass mycket förstår vi av deras ?”

 

    ( Samuel Butler, Erehwon, Landet Ingenstans, (1872) s.235f. )

 

 

 

 

 

 

 ur "Monolog och myt".

 

F

ILOSOFI är något annat än Aha! Filosofi är mer av Ponera och Kanske. Filosofin har att göra med kritisk reflexion, skepsis, måttfullhet och anständighet. Filosofin har centralt att göra med personlig sanning, vilken är ett val, skapad i intensiv reflexion. Men faktum är att mycket filosofi tyvärr mysticerande också ägnar sig åt att söka undvika personliga val. Bland alla dessa distinkt dåliga filosofier – och det finns mängder av halvreligiösa, ynkliga, auktoritetstroende filosofier - finns Dialogfilosofin.

Denna påstår falskt att sanningen, liksom genom ett trollslag, skapas i dialog med Andra. Man flyr alltså i denna undan det faktum att sanningen är ett personligt, ensamt, beslut. Kierkegaard skrev nånstans att en sak är viktig att veta om en människa, som man nyss lärt känna, nämligen vad som gjort henne allvarlig ( om nu denna människa alls uppnått något allvar ). Allvarlig blir man ensam. Om man blir det. En grupp är aldrig allvarlig. Den är på sin höjd tyst. Och det är kring detta problem - ty ett problem är det – detta med allvarligblivandet - som denna lilla bok i kommer att kretsa. Istället för att vistas i påhittade teoretiska idyller, som t.ex. dialogfilosofin gör, med allt sitt tjafs om radikala andra och absoluta ensamma, den oändliga alteriteten och det kvalificerade duet - där blotta de adjektiviska bestämningarna avslöjar den pinsamma bristen i tanke hos upphovsmännen - så bör vi undersöka vad vi faktiskt har, i reflexion och konst, för att nå större insikt om oss själva och världen.

 

Det är tveksamt, om det är så, att filosofin, den existentiella och den humanistiska filosofin, utvecklas. Förmodligen är det istället så, att den dels fluktuerar i förhållande till vilket värde den har i sin samtid, samt att den visserligen kan utvecklas i sina tekniska aspekter, gällande till exempel tankeekonomi och resonemangssäkerhet, men i övrigt är den egendomligt omedelbar.

Nu finns det ändå, som alla vet, en kumulativitet i filosofin. Man bygger i denna i hög grad på äldre resonemang inom både Västerländska och Österländska filosofier. Så får man tänka sig, att det ändå finns en slags utveckling, och i och med detta så kan man alltså garantera en viss klassisk … orättvisa. Orättvisan ligger i det, att de som föds i ett senare århundrade på så sätt får en filosofi som är, i några avseenden, mer utvecklad. Och vice versa. Man måste ju emellertid tänka sig att filosofin utvecklas, annars vore den inte mer än en tillfällig reflexion, och reflexion vore meningslös.

Men man kan ju samtidigt inte tro att människor i forntidens Kina eller i antikens Athén inte hade minst lika god hjälp av sin tid filosofi i det dagliga livet som vi har av den.

Som var och en inser, så är det ofta inte det att filosofin är undermålig som är problemet. Mer handlar det om att den inte syns, eller att man inte tar den och dess kusiner, konst, musik och litteratur, på allvar.

 

Man brukar ju framhålla att teknik och vetenskap ut-vecklas. Och det är ju ovedersägligen sant. Det är ju till och med så – till allmän förbluffelse - att teknik och vetenskap knappt behöver några särskilt enastående människor, så till den grad är teknik och vetenskap i sin framåtrörelse självgående, att man kan säga att det vill till ett mirakel om inte upptäckter av det ena och andra slaget skall komma att göras. Teknik och vetenskap utvecklas alltså, som dessa kan. Och man kan till stor del säga att de finns till för att utvecklas, och att de alltså gör så av sig själva. I rockskörten på teknikerna och vetenskaperna hänger dess utövare och försöker hänga med så gott det går. All teknik och vetenskap samspelar intrikat – som alla vet - med de samhälleliga förhållandena på så sätt, i samarbete, alltså utvecklas av sig själv. Teknik och vetenskap är likt den människa, som sätter sig ned med papper och penna och tycker sig liksom bara fylla i en skrift som presenteras av en osynlig ande. Tekniken följer sina givna vägar och fyller blint i sina förbestämda spår. Teknik och vetenskap har sina mekaniker, utifrån vilka de utvecklas. Man rör sig där inom snäva ramar, då ju allting inom teknik och vetenkap rör sig inom materia och universell logik. Teknik och vetenskap har inga mål utöver sin egen utveckling. Teknik och vetenskap är alltså medvetslösa. De har varken reflexion, omdöme, samvete eller vilja.

R. Oppenheimer skriver i sin La science et le bon sens, ( långt efter atombomben ) att människan genom vetenskapen nått fram till en förmåga att reflektera över gott och ont. Detta stämmer givetvis inte alls. Det är tvärtom genom åtnjutandet av litteratur, filosofi och konst, som en vidare reflexion över etik, moral och samvete kommer till. Liksom varje analys av en Rembrandtmålning, eller en teckning av denne, ger vid handen, så skapas heller ingen konst utan kärlek. Kärleken öppnar upp för insikten och skapelsen. Utan att möta denna konst skapad i reflexion och kärlek, kommer människan knappt till reflexion över sig själv och tillvaron. Det finns stunder när jag tror, att det närmare bestämt är berättelserna i romanens form, som är livets mening. Där Hegel talar om Världsandens insikt om sig själv i allt högre former, där talar jag om Romanen. Om detta, eller någonting liknande, skall denna skrift – som jag kallar essäskrift, eftersom den just är ett försök, ja ett potentierat försök - också handla.

Helt visst är alla texter i böcker för långa, och det påpekas ofta. Även denna boks innehåll är för långt. Men en bok behöver ju en viss längd, för att man som väsentlig författare skall kunna invagga läsaren i en viss trygghet, ur vilken man skall kunna väcka hen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första reflexionen: Jag står inför det jag inte förstår . Med reflexionen inför det jag inte förstår. Jag står – liksom alla andra människor – alltid – på något sätt – med reflexion inför det jag inte förstår. Med reflexion förstår jag dock inte en hopplös situation men både passion och tanke. Med reflexion förstår jag också  lust. Med reflexionens lust förstår jag…: reflexion är något som förekommer i …. relation och olikhet och mellanrum. Reflexion är ett förhållande. Där tom identitet icke slagit igen dörren om sig själv, Reflexion är i det att den samtidigt är en metareflexion som en frihetens aktivitet i rum, där inga gränser ännu har legitimitet….. Där kan glädjen frodas ordentligt och oordentligt.. Lustfyllt, - sällan som någon … plågsam rörelse och dans. Den är så att säga den ”glada retoriken”: den försöker övertyga dig själv om att du ännu inte vet vad du genom denna ganska enkla syssla kommer att snart få veta…. Just det, att det är fråga om retorik, en inre retorik kanske man inte i första hand tänker på. Reflexionen har många likheter med den akademiska retoriken, om man ser människan såsom en varelse som har svårigheter med ärligheten mot sig själv, ty då blir det ju genast fråga om en form av dualism, där retoriken genast kan springa in som en förmedlare.

     Retorikens former kan, enl. U. Eco, indelas i två: ”Sålunda avtecknar sig en dubbel användning och ett dubbelt accepterande av retoriken: 1. Retoriken som generativ teknik, vilken är en heuristisk retorik, som syftar till att övertyga genom diskussion. 2. Retoriken som ett förråd av döda och redundanta former, vilket är en tröstande retorik, som syftar till att bekräfta mottagrens åsikter genom att låtsas diskutera dem, men som i själva verket upplöses i ett känslosvall.”

 

     Denna retoriska reflexion – över liv och vetenskap och tänkande - övertygar och tröstar och ger kunskap på en och samma gång! Reflexionen är så lik en självgående maskin. En lång lust, som lätt finner sina orter hos oss människor ( hos oss splittrade, och hos oss systematiska ). Reflexion är - som ett landskap utan bortre gränser. Utan att tänka på andra landskap. Och då har filosofin här lätt att leva. I mellanrum, som mellan det jag gör, och det jag inte gör, finnes reflexionen. – Reflexionen är ständig, - liknar en hand, uppehållande mig i en atmosfär ( Allt är ständigt, så länge det varar, - det må jag väl tillägga.) av en variationsrik tankeverksamhet, en anda, som kanske blir till personlighet. En bearbetning av observationen, - och samtidigt ett blickande inåt, och inåt åt alla håll, in i varje skrymsle, hämtande varje liten reaktion därinifrån på vad som nu kan ha retat mig….därute ifrån……; ett sammanlänkande, likaväl obundet av intresse , och idogt blockerande andra lustar och begär än reflexionens, men ändå kapabelt till ett utnyttjande alla lustar och begär. Som en njutningsfylld andning, likt romantikens bild av den intellektuella njutningen… - så är ju den reflexion, som på detta sätt får en estetisk karaktär, ”det intresselösa”, ett begrepp Hegel använde - mycket, mycket intresserat, estetiskt , som vi håller det ” i och för sig ”, men det kan och bör….också växa till ett etiskt, - och det och vi skapar ett bredare synfält.)

 

     Att man reflekterar, och att man reflekterar på att man reflekterar på ett sådant sätt, att man iakttar sina reaktioner i och med, i det att, man tar varje reflexionssteg, - liksom tecknaren, när han tecknar, efter ett eller ett par streck lyfter pennan och ser vart detta eller dessa enskilda senaste streck fört honom, ser om det ”stämmer”, och han lär av detta och lägger på minnet varifrån han kom, och vart de senaste strecket tog honom, - så är det också med den som reflekterar. ( jfr. t.ex. M. Hedlunds grubblerier angående vem det är som skriver. )

 

        Nu kan ju tecknaren ofta också grubbla över hur det kom sig att det eller det strecket gav den eller den effekten – inte bara på papperet, utan djupt in i själen på honom -, och det är som om tecknaren då gick djupt in i huvudet på sig själv och in i sina ögon, blir fysiolog – samtidigt som tecknare - och betraktade enskilda tappar och stavar och små små trådar ibland ganglieceller, - sådant som han vagt har kunskap om, och de machband ,( den för alla bekanta, av alla erfarna förstärkningen av tingens konturer via ett system i ögonbottnens konstruktion ), som faktiskt omöjliggör varje avbildande, (eftersom machband i ögonbotten accentuerar gränser mellan ljust och mörkt ) - alltså, som om han bedrev fysiologiska studier i anslutning till sin konst, sitt tecknande….

 

        På samma sätt, kan det ju hända att den som sysslar med analytisk reflexion, iakttar sin egen reflexion över ett bekant fenomen, och reflexionen på det reflekterade. Han måste se om det finns några tänkandets ”machband”, som omöjliggör det, som han tror att han håller på med… Han måste då kanske i första steget tänka på om den första reflexionen bringade någon ”ny” kunskap till honom. Kanske har han lagt samman två och två, och åter fått …. fyra, - eller han har sett ett invecklat samband mellan några märkvärdiga tal eller deras exponenter, och då ger han sig in i att försöka ta reda på vad han använde i reflexionen, och vad det var för känslor som åtföljde de verktyg som han då brukade, - om det var ett egenartat grepp som fick honom att se sambandet, om känslan födde greppet, och om hur den känsla kändes som åtföljde processen, om han kunde bilda sig en uppfattning om hur detta ”sanningens ansikte” ( ty inom sig har man ett ”sakta ansikte” som byggs av sanning ) såg ut, - ty i insiktens ögonblick var det som om det snabbt svävade förbi…., och han kan jämföra känslan med andra liknande känslor som åtföljt andra insikter, små och stora, ---- ty han är ju en sann reflekterare ----, och, om det nu är så lyckligt att han finner ut, att reflexionen inte slutade med att två och två är fyra, eller att detta eller detta andra samband gällde, eller att de känslor som födde reflexionen och de som åtföljde och de som efterföljde var helt olika några andra han haft, men att han kom till en djupt insikt om att hans liv, - det kan ju vara det han ägnar mest tid åt att fundera över -, betydde just det eller det, liksom det borde ha den innebörden för alla människor i ungefär samma läge som han befinner sig i, och att denna insikt inte bara var olik men helt annorlunda, och mycket vackrare än de insikter han haft om sitt liv någonsin tidigare, på ett sådant sätt, att reflexionen nu hade placerat honom i ett land, ett land han aldrig besökt, men ett land beläget mellan allt han besökt...., så att det nu fick en realitet det nästan inte borde ha haft, en realitet som var stark nog att beröra honom, men en realitet svår att benämna, och speciellt svårt var det, att benämna denna realitet som en upptäckt, ty vem skulle, - i detta läget -, tro honom -: det var reellt och det var icke reellt, - det var vackert och det var ett steg, ett framsteg,- ett reflexionssteg - , som hade fört honom med ens långt in i ett land, som han nästan inte kunde tänka sig ha besökt någonsin, - vare sig i drömmen, i ett tidigare liv eller i vaket, reflekterande eller icke reflekterande tillstånd- så bör han tänkta på hur det kom sig, hur reflexionen tedde sig, hur dess karaktär var, som reflexion betraktad!. Han är som tecknaren, när denne inte bara tecknat, - eller tecknat likt, men tecknat något, där han ville befinna sig mitt uppe i, ibland dessa linjer… och som nu tecknaren snart beslutat sig för att teckna på samma sätt, men från en annan sida, och beslutat sig för att: detta tyckte han om!, mycket ! Så älskar reflekteraren sin reflexion och sin reflexion över reflexionen i detta sitt reflexionsrike, där reflexionen är, men icke är sådan, att den kan ses av envar , men för den, som har verktyg att betrakta reflexion……. Med en reflexion som är baserad på erfarenhet, annat än något redan bekant, - det som är beskrivet ovan är såsom man beter sig vid hanterande av symboler som man redan erkänt! - förhåller det sig annorlunda. Vi återkommer till detta. Ty vi har ännu inte kommit till en reflexion om vad som är verkligt, vad som existerar eller varför …. Ontologiska och metafysiska spörsmål, som ju alltid ligger under all annan reflexion och lurar….. Ty detta, reflexionen, den fria, s.a.s. ”givna” reflexionen – som vi alla känner till – ( hur bra eller dåliga vi än är på att genomföra den….) är ju alltid en dubbelrörelse, en duplicitet, en jämförelse, som ibland slutar i det, som jämföres, slutar bland allt detta, som bildar ett speciellt ställe, där man obehindrat kan andas och andas ut, där den stora Friheten härskar, på den intellektuella reflexionens härliga ”elyseiska fält”…. Och det är här inte alls tal om en negativ frihet, en frihet där man är fri ifrån där man lägger sitt hjärtas ben på ryggen, ty man har här kunnat etablera en ny, en verklighet av ett speciellt slag i frihet, - av en möjlighet som dök upp som ur ett Intet, som kunde här skapa en viss nära-nog Realitas, som gav en lust och glädje in i hjärtats innersta outforskade och okända tillhåll……. Reflexion får icke vara bara ett: så skulle man kunna göra, utan måste i grunden vara en intellektuell handling: en reflexion måste kunna klassificeras såsom ett steg i en tanke- och personlighetsutveckling, där steget inte har någon ångerklausul inskriven. En reflexion är en reflexion. Och jag erkänner den såsom en del i mitt liv. Alltså: Denna nära - nog - Realitas är en väl så god Realitas. Nära-nog är vad man skulle kunna säga : tätt intill. Detta är - när allt kommer omkring - själva grunden för reflekterandet, - det som tycks vara ett ”lustreflekterande”: att realitetsgraden i reflekterandet tycks högre än den realitetsgrad som man kan finna hos ett förgängligt ting , en stol som rätt vad det är faller isär, en planet som brinner upp… eller hos en människa, en Annan, som man ( i allmänhet ) inte kan lita på, - trots allt vad alla dessa idealistiska teoretiker i den Andre-filosofin säger - vars tankar man aldrig riktigt ( riktigt ) kommer underfund med o.s.v….., alltså: att realiteten i reflexionen upplevs såsom reellare än allt annat, ( och tryggare: man vet var man har den! HOS SIG SJÄLV!  inte bara reflexionsmässigt, som antytt , - utan även känslomässigt: den känsla som åtföljer reflexionen är mycket starkare hos den , som som reflekterar ( på detta sätt ), än känslor inför annan s.k. verklighet. Det är ,som bekant, inte alls ovanligt bland diktare och filosofer, att dessa säger: ”Endast då – när jag skrev – levde jag!”. I infallet. Upplevelsen av realitet är då intensiv. ( Och omvänt, - främlingskapet inför de påtagliga tingen, eller inför vyn utanför fönstret….) - Så kan man t.ex. se Gunnar Ekelöfs Herren Någonting Annat som en kuriös skuggbild av reflekteraren. Mer om detta nedan ……. Man kan då se reflexion såsom något som enbart främlingar sysslar med…… Men så enkelt är det ju inte. Och det är ju inte heller så enkelt att alla främlingar lyckas med sin reflexion. Tvärtom, - de flesta av de ”lyckliga reflekterarna ” får se sig hamna i ett ganska förvirrat tillstånd, i en rätt obegriplig realitas….. med tiden….Reflexion är en vansklig syssla. En poetisk främling måste ha en väldig känsla för vad som inte är verkligt……..

 

------------------------------------

 

Kommentar till första reflexionen: Filosofi och reflexion är ett kryssande: filosofen kryssar mellan extremer , men i full konsistens, i reflexionens stora lust bland infallen, fantasins atomer: Filosofen måste kunna argumentera mot de båda fundamentalistiska ytterligheter som framgår ur: 1. Ingenting spelar någon roll. och 2. Allt spelar roll. Allt betyder något … och i ett huj förklara att common sense ofta saknar… symboler. Helt huvudlöst. Sådana idéer, i vad Husserl kallar ”livsvärlden”, vilket blivit ett begrepp, som finnes iden dagliga reflexionen är för det mesta vaga som :” Något sådant vill jag .”, Ointressanta är ideer ,vilka ger en komplett byggbeskrivning av en väldig maskin. / Där har vi också filosofins svaghet: I stället för svar på en fråga tillhandahåller filosofin en lite annorlunda föreläsning, bestående av frågor, en mängd sådana, vars antal ökar exponentiellt…………..

      Framför allt och över allt annat så är reflexion utsträckning…. Intellektuell linje. All reflexion är inte filosofi. - Filosofi är någonting underligt,… - något man blir förälskad i, - vilket i sig är underligt -, såsom Sokrates i Gorgias påstår att han är förälskad i filosofin, och såsom Kant påstår, att han drabbats av ödet att vara förälskad i metafysiken (……. i hans nedgörande bok om Swedenborg ) … Och om nu än inte all reflexion kan karaktäriseras som inkrökthet, som självkärlek, så…….? …..)

 

--------------------------------

 

II. Andra reflexionen.: Varje gång jag avviker från min reflexion börjar jag en ny, men jag är fortfarande identisk med mig själv. Målet med reflexionen är att jag skall besluta mig för att avvika ifrån den. Detta mål måste jag ha in mente hela tiden, men det får aldrig störa den aktuella reflexionen. På så sätt har jag alltid ett dubbelt mål med min reflexion. Att fullfölja den, och att ( när som helst ) avvika från den. Detta är det ideala. III. Tredje reflexionen.: Reflexionen är bara en samling negationer. En samling negationer. I den sanna andan av bortstötandet av…..det tarvliga i all existens. Jag skall förklara vad jag/ han menar: i en argumentering mot denna ”anda”… Någon måste säga ifrån.--- Man måste då och då stanna upp, och man bör då och då säga ett NEJ. - Det är absolut inte så, att det är negationen som är den drivande kraften i världen. ”Dialektiken driver sig själv framåt genom extremer, driver tankar med den allra yttersta konsekvens till den punkt där de vänder sig mot sig själva, istället för att kvalitativt förändras.”, som Th. Adorno en gång skrev, till mångas förfäran. En förvanskning av både G.W.F. Hegel och Karl Marx, menade man . Men efter ”den drivande kraften”, så kommer negationen som den avgjort nödvändiga korrigeringen utan vilken dumheten skulle segra totalt. Negationen är en god tvåa. Det handlar alltid om att vara övertygande. Men inte på det sätt man vanligen menar med detta. Vad skulle vara mer övertygande än att övertyga? Jo, att i en övertygande fråga på ett övertygande sätt fråga! Att fråga på ett övertygande sätt. Det är att i sanning övertyga. Ty det lämnar övertygelsen över till den som svarar. Därmed kan man säga att frågan är den övertygande negationen, medan varje direkt påstående, svar , i den bra frågans närhet, blir såsom hängande i luften. Det gives knappast något mer övertygande än en uppfattning, eller snarare en fråga, om den föregåtts av ett nej. Man måste -så att säga - stoppa det väldiga flöde av omöjliga förutsägelser som folk ideligen häver ur sig. Ty det är det allra svåraste, att få människor att inse, att deras syn på sannolikhet inte är rimlig.(!) Man må stoppa den stora övertygelsen för den övertygande frågans skull. Ty, till syvende og sidst, vad är vi människor allra närmast: ett påstående eller en fråga? Ni vet alla svaret. Påstå inget annat! På det hela taget finnes inget viktigt ämne, som icke är viktigt just på grund av att det innehåller frågor. Det sätt man kan avlocka ämnet dess frågor, är det övertygande. Det i längden mest förrädiska och gemena, det är att på ett övertygande sätt söka undanhålla människor deras högst berättigade frågor. – Och det är ju det man vanligen råkar ut för som människa, - och det är det, som man brukar kalla för ett övertygande resonemang: när ngn på ett naturligt och vinnande sätt får en grupp människor, - en hel grupp oftast -, att tro, att det inte föreligger några frågor; att alltihop bara förhåller sig på detta viset, och inget mer. Att det är så det är! - Demagogi ( gr. demagogikos =”att leda folk”.)är att få folk att se svar, ty det är så ovanligt med demagogi som får folk att se frågor omkring sig, att ingen skulle kalla det demagogi, fast det mycket väl kunde förhålla sig så. Men sådana tankar detta är! Nej och nej…… Den väsentliga reflexionen uppkommer egentligen aldrig ur ett nej. Nejet är överskattat. Ingen diskussion är fattigare än den som är uppbyggd antitetiskt. Nej, den diskussion är rik, som bygger på nya överraskande infall, PÅ SIDAN AV nejet… Jag är ingen anhängare av det … dialektiska…

 

Dialektik. ( gr. dialektike techne, samtalskonst .), A.) Ursprungligen - i antiken - diskussionsmetod att genom dialog - som hos Platons Sokrates - nå en uppfattning om ngt. Något formaliserad av Aristoteles. B.) Under medeltiden närmast betecknande logik; C.) Förändrad bet. hos Kant, - som ”skenets logik”. Uppgiften för den transcendentala dialektiken är, enl. Kant, att avslöja illusioner som det mänskliga förnuftet har en tendens att trassla in sig i. K. påvisar att det finns teser och antiteser som båda kan bevisas, när förnuftet går utöver sina gränser för möjl. erfarenhet. Han avvisar möjligheten av en försonande syntes. D.) Fichte talar istället för om d. om en ”syntetisk metod”. ; E.) Schelling tar upp triaden, hävdar att den svarar mot en utveckling i naturen och i historien.; F.) Hegel.  – inspirerad av Kant o. den triadiska uppställning av kategorier som finns i Kritik der reinen Vernunft, och av Fichte och Schelling, menar att de dialektiska förnuftsmotsättningarna kan upphävas med en spekulativ dialektik. De synbara motsägelserna är endast Moment i ett större sammanhang, vari de upphävs ( medieras ). Nödvändiga förnuftsstrukturer ( insikt i former som inte kan vara annorlunda, ) kallas av H. ”dialektisk rörelse”, ”d.-sk. process” el. ”d.skt vardande”.;

Hur dessa processer framkommer, nämligen skäligen makaniskt, kritiseras på 1840-talet av Kierkegaard m.fl. G.) Fr. Schleiermacher – den mod. rel. filosofins grundare - går tillbaka till den antika dialog-dialektiken, - och har på detta sätt påverkat den moderna dialogfilosofin, dialogteologin  m.m. - vilken inte har med den tyska idealismen att göra. - jfr. J. Elster, Forklaring og dialektikk.

      D. i Fr. Engels tappning i Anti-Durung, (1894) kap. XII o. XIII., - är förödande kritiserad – såsom i olika avseenden felaktig , godtycklig, oklar ( och onödig ) av Karl Popper. ( se: Conjectures and refutations, s. 323ff .).

 

-----------------------------------------

 

Reflexion är att avvika. Reflexion är väl ytterst att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka! Det är sann reflexion. Reflexion ut i det oändliga, så att säga……. ( Jag kommer att tänka på den österländska spekulationens ying och yang, där det i varje ying bor en liten yang, i varje yang finns ett litet ying: i varje ja finns nog ett litet nej,; i varje nej ett litet ja, - något som då, följaktligen varken helt kan förnekas eller bejakas……)…. Eller hur förhåller det sig…..?

 

 

 IV. Fjärde reflexionen: Som ultimat grund låg för Soren Kierkegaard, - tror jag följande väl uttryckta känsla: ”Djupt inom varje mänsklig varelse lever ändå alltid ångesten över möjligheten att vara ensam i världen, glömd av Gud, förbisedd av miljoner och åter miljoner i detta enorma hushåll. Man håller ångesten på avstånd genom att träffa släkt och vänner, men ångesten är ändå där, och man vågar inte tänka sig hur man skulle känna sig om allt detta togs ifrån en.” ( S.Kierkegaard, PAP.VIII A 363.)

 

V. Femte reflexionen:

 

Det tycks rimligen som om den, som framställer yttranden om reflexion också måste framställa någon teori om medvetande. Helst också om Jaget. Ty reflexion försiggår i vad som brukar kallas ett medvetande, eller i ett Jag, en människa ...eller i en tankeverksamhet. Och att nu detta bör redas ut, - det är det som ställs som krav. Jag – som skriver detta - kan bara säga, att jag inte äger mer än reflexioner kring begrepp som medvetande och tanke, - ingen teori. Jag kommer att beröra sådana teorier, dock.( S. Kierkegaard brukar närmast betecknas som kantian i kunskapsteoretiskt avseende. ) Reflexionen föregår däremot inte medvetandet. Medvetandet är på något sätt primärt… har man tänkt sig. ( ”Varseblivningen innehåller inget Ego.” i den polske filosofen L. Kolakowski, i den tänkvärda Die Gegenwärtigkeit des Mythos, (1966, ( Warzsawa) 1972, s.23.) Man brukar tänka sig Réné Descartes´ ( lat. Renatus Cartesius ), ( 1596-1650 ), såsom den moderna västerländska tankens initiatör ( något, som dock ifrågasätts av bl.a. Martin Heidegger , som rent idéhistoriskt i detta avseende håller på Leibniz……), och hans två stora verk Discour… och Meditationes … hade ett enormt inflytande, även om metoden var märklig (tvivlets metod) och han bedömdes av Blaise Pascal – de två var bekanta med varandra, om än flyktigt - såsom ”osäker” ( incertain )……. De två huvuduppgifterna som ateisten Descartes lade fram, för sig och världen, åtminstone som förevändning för sina skrifter, var dessa: 1.) Att bevisa Guds existens . 2.) Att hävda att människan bestod av kropp och själ. Den cartesianska dualismen, som skulle visa sig bestå i just den termen , såsom en karaktäristik av västerländskt tänkande, i motsats till bl.a. orientaliskt…. Descartes gudsbevis var inte alls nya, och hävdandet angående dualismen har vi ändå haft med oss ( minst ) alltsedan Augustinus (400-talet), som hävdade samma sak, och att det helt klart var så, att själen bestämde över kroppen i allt. Föreställningen om medvetandet som ganska snävt, - ett cogito (”jag tänker”) utan objekt, och som en ren ”tankeförmåga”, har alltid varit kontroversiellt. ( Även om denna karaktäristik inte är helt sann, - vilket påpekats bl.a. av Jaakko Hintikka :.Descartes tänker sig medvetandet som något som tänker och känner, bl.a. kan känna smärta, kyla o.s.v…… ) Men: Cogitot, - sett såsom (ett ”intuitivt”) bevis för människans existens, - vilket förekommer likaså hos Aur. Augustinus som bevis för existens , och kopplat till en idé om tredelning av själen , - Augustinus, som jämställer det med t.ex. ”ambulo” (lat. ”jag går” ), - vilket dock är något man kan inbilla sig att man gör …., en fälla Descartes inte går i - , har med kraft – och på många sätt - tillbakavisats bl.a. av Edm. Husserl, William James, och Leszek Kolakowski. Alltså: Descartes Cogito har kritiserats av mängder av andra filosofer, och också ironiererats träffsäkert av S. Kierkegaard ” Det vore för mycket begärt av en människa, att hon skulle bevisa att hon inte existerade.”- ( ”Det var jo urimeligt at forlange af et Menneske, at han ved sig selv skulde opdage, at han ikke var til.” ( S.V.VI.s.25. ) ( S.K. om Descartes´ cogito )), men det finns de, som påstår, att det inte var ett bevis som Descartes var ute efter. Cogitot är bara en del i en teori om medvetandet, - en teori, som på något sätt hålles helig i ursprungslandet, Frankrike, där man ständigt ”återvänder” till Descartes -, som fullföljs i Descartes Meditationes. För Kierkegaard hade inte Descartes mer betydelse än såsom ( lindrigt) motstånd. Det systematiska, certesianska ständiga tvivlet, såsom rationalistisk konstruktion kunde Kierkegaard ställa sig tivlande till ( ”Hur länge skall man då tvivla?” undrade S. Kierk. bland annat. Det är ju en helt väsentlig fråga. ). Jfr. Hegels Phänomenologie des Geistes , s.72. ang. skepticism, tvivel och förtvivlan. Jfr. också Kants ironiska säkerhetsmaxim: ”Herre jag tror, hjälp min otro.!”  ( Religionen inom det blotta förnuftets gränser (1793 ), s.158.). Detta härrör från den något yngre Kant.

 

    Det var ju so bekant genom Kants båda förnuftskritiker samt genom uppföljaren, Hegels, fenomenologi, Phänomenologie des Geistes, där religionsskepsisen är än mer tydlig, som alla dessa prästsöner, (!) som formade romantikens filosofi kunde undfly religionens terror och skapa en tankeriktning i vilken en gud inte längre hade någon plats. I Romantiken är det Själen och Naturen som intar förstaplatsen. Och allt uppnås i ett rus, en svävning. Romantikens estetik är en ”svävningsestetik”, där den estetiska njutningen beskrivs nära nog sensuellt som en fågels flykt, en oscillering eller en extas i sinnets värld. Lika mycket som man under romantiken dyrkade konstobjektet, lika mycket dyrkade man den estetiska uppfattning med vilken man betraktade konstobjektet, och så kom romantiken att självbespeglande helt enkelt dyrka och njuta sig själv.

 

-------

 

VI. Sjätte reflexionen. : Om tvekan ( en art av tvivel ) och dess följder. En berättelse:  Möte med en fluga. Angående Tvivlets natur kan var och en, - som vill från grunden själv försöka skapa sig en uppfattning, om tvivlets natur, kanske främst tvekans , relatera den till tid, som vid en fängelsevistelse eller likn.som går åt att bestämma sig vad man skall göra - vid möte med en fluga , iakttagande denna, där den sitter på bordet framför en, - ett stycke ifrån smörgåsen. ( Sådana här skildringar finns säkert redan i litteraturen, men jag känner faktiskt inte till var!!!) Nu lyfter man kanske då sin hand för att, i denna stilla miljö följa den mänskligt nära impulsen att slå ihjäl flugan. Flugan ser handen. Det rycker i ett ben på den, där den står, - så jag vet att den är vaken. Den är vänd åt smörgåsens håll. Min högra hand är lyft. Jag drabbas av en slags halv skuldkänsla, som – i det att jag märker att den är ungefär halv – i sig tar upp en del av min tid för reflexion ( Vågar man döda en fluga. I Indien…. o.s.v.). När detta reflekterande slutar med ett ( helt omotiverat ) avfärdande av flugans värde, börjar jag tänka på att flugan väntar på att jag skall slå till. Den är som jag,( i alla fall), ty vi väntar ju liksom ut varandra. Flugan tvekar angående om den skall hålla sig på helspänn inför denna livsfara, som den är medveten om, eller om den skall flyga bort till en vägg och ta igen sig. Jag tvekar angående ögonblicket för det direkta angreppet och likaså beträffande sättet. Flugan vet inte om att jag har två taktiker som jag ömsom använder, den ena den direkta ovanifrån-smällen brukar vara bättre än den andra taktiken , att svepa över flugan och gripa den med en snabb knytning av handen i flykten. Men den vet,- tror jag -, att antingen kommer ett angrepp eller så kommer det inte. Aut, aut. Antingen – eller. Något tredje gives icke. Så, trots att jag nu inte tillmäter flugan något värde, så tycks denna ha en viss intellektuell kapacitet som är ungefär på min egen nivå. Inget väsentligt skiljer oss åt. Givetvis är jag överlägsen i det att jag känner till, att jag t.ex. kan gasa ihjäl flugan med någon (- jag vet inte vilken- ) gas. Det vet inte flugan. Men kunskapen om detta är ju i läget oväsentlig, när vi båda nu lurpassar på varandra. Ty flugan vill åt smörgåsen, men samtidigt inte ödsla all sin kropps energi på att hålla sig på spänn inför smörgåsens ägare. ( Det där med ägarskapet misstänker jag för en stund , att flugan har en liten aning om. Själv har jag en dimmig föreställning om att smörgåsen på något sätt tillhör mig, men denna föreställning är inte absolut. Den utesluter t.ex. inte solidaritet , och förundran över att jag har en smörgås.) Flugan tvekar och tvekar,( eller väntar helt enkelt ), och jag tvekar och tvekar. Ju längre jag tvekar, desto mer värde får flugan. Den har nu laddats med ett värde i mitt sinne, som står i klar paritet med tjurens värde för tjurfäktaren. Flugan har s.a.s. vuxit. ….. Ja, ni känner ju igen allt detta, förmodar jag. Flugan har nu kommit till bortre gränsen för tvek(-vänt-)perioden: detta är snart ingen idé , - Flugan: ”jag får aldrig komma nära smörgåsen” Och jag tänker plötsligt: Jag: ”Vad får jag ut av att vänta längre, Blir den trött, elller blir den aldrig trött, då den inte tillåter sig att bli det, utan välavvägt beslutar sig att ta en rondpaus och flyga till väggen nu strax. Jag kommer i tvivel över om det är flugan som har den klarare självinsikten av oss båda. Jag misstänker att den har det. Och nu tror jag dörför inte att det är jag som leker med flugan, utan flugan som leker med mig, och tyst ler, när den anar att jag funderar över min egen tvekan, medan den har tvekans mått i sin hand. Den har från början ställt in sig på ett vänta en viss – biologisk – tid, för att sedan flyga till väggen.” Rasande över det jag plötsligt uppfattar som flugans leende, en flugas leende, tappar jag kontrollen över mitt val – det går helt förlorat i vreden – och jag drämmer till bordet, ser flugan flyga till väggen och smörgåsen hoppa ner på golvet och lägga sig där – enl. denne Murphys lag – upp-och-ner. Jag är i förtvivlan över att jag inte behärskar, härskar över , konsten att tveka. Så – där kom förtvivlan i tvivlets spår. Flugan är lugn. Det hela gick alldeles som beräknat , och den tvättar nu omsorgsfullt sina ben, där den sitter på den solbelysta väggen, medan jag uppriven och svettig betraktar golvet och undersidan av en smörgås. Det dröjer ända till kvällen innan jag skall komma att försöka generalisera en teori om tvekan. Den kan jag hålla på att mejsla ut hur länge som helst, men troligen kommmer min tvekan inför att själv anse teorin som klar och motsägelsefri att avbrytas av min frigivning ur fängelset, så att dennna teori aldrig kommer tidskriften Mind tillhanda. Alla mina papper i ämnet lämnas till återvinning av fångvårdpersonalen. ( Flugan har glatt stannat i cellen och inväntar med spänning nästa partner, offer eller vårdobjekt , eller hur den nu ser på saken……). Hur många liv har icke flugor räddat! Om jag ändå insett omöjligheten, - som Kierkegaard gjorde –denne hade ett starkt spårsinne när det gällde omöjligheter - , men jag hade aldrig fastnat för den sidan hos Kierkegaard. Jag funderade mest på hans ensamhet …… ”Det du är tveksam om, skall du inte göra.”

 

----------------------------------------------------------------

 

 

VII. Sjunde reflexionen. ”Fenomenologi” och medvetande.

       En ny syn på medvetandet, medvetande som en möjlighetsbetingelse i vars och ens medvetande, framställdes av den s.k. fenomenologins grundare Edm. Husserl ( 1859-1938 ), - efter ett försök till en grundläggande studie om aritmetik -, och som då – under det märkliga fältropet: ”Tillbaka till tingen!” - skiljde på det förstmämnda som det rena medvetandet ( såsom betingelsen, ) från det s.a.s. vanliga medvetandet. Detta rena medvetande skulle vara det, som riktades mot det redan givna. Husserl var trött på de varianter av kunskapsteori som erbjöds, å ena sidan kantianismen, å den andra empirismen ( se: Jan Bengtson, Sammanflätningar, Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi , (1988), s.19 –30.).

       Enl. Kolakowski ( polsk filosof med kristen grund ) lyckas inte Husserl alls med sitt projekt, sin ”egologi” : ”Den utväg, som han / Husserl/ föreslog, är dock skenbar. Husserl var nämligen av den uppfattningen, att vi är, eller skulle vara, i stånd till att tränga fram till ett medvetande, som med hänsyn till sitt innehåll inte vore annat än ideal transparens ( /genomskinlighet/ ), och att vi skulle var i stånd till att beskriva detta innehåll, fitt från de vanor som är låsta till det vanliga tänkandet, och vore det i det använda språkets strukturform, och dessutom, att vi samtidigt skulle kunna ställa frågan om realiteten (d.v.s. genesen ) för det objektiva området under den förutsättningen, att de givna utgångslägena inte innehöll några slags förutsättningar. Båda dessa förmågor (/ framträngandet till transparenta medvetandet o. beskrivandet av innehållet i detta medv./) är dock imaginära. Den första för att, eftersom varje godtyckligt fenomens väsen inte bara måste fattas på en förspråklignivå, utan också på ett sådant sätt, att det skulle tillåta oss, att övertyga oss om, att vårt verbala och begreppsliga bestånd inte hade utövat något inflytande på dess utbildande; detta antagande förutsätter dock forskarens återvändande till ett dibarns naivitet, ett inte bara osannolikt, utan också grundsatsmässigt obestämbart återvändande, om det än var / praktiskt, realiserbart. Det andra antagande är bara en undanflykt / kryphål / ; den transcendentala reduktionen som skulle ursprungligen bara suspendera frågan om genesen eller källan till det reducerade fenomenet ( världen i sig eller det empiriska egot ), förhindrade faktiskt återtåget, ty det gives ingen förställbar väg, som för ifrån det neutraliserade innehållets analys till en förnyande deneutralising/…./.” ( Kolakowski, s.27 f. )

       Den måttlöst äregirige Husserl talar om ”upplevelsehorisonter” och dessa horisonter är prefigurerade potentialiteter. Dessa horisonter är dock inte absoluta utan kan genom fortskridande varseblivning ses som helt öppna.( Cartesianska meditationer, s.60. ) Då faller hela H.s resonemang eftersom vad hna eg. påstår är bara att allt är evig orientering, evig början, och det är inte någon vetenskaplig eller ens filosofisk teori av värde att påstå det. Hos Husserl försvinner ”den Andre” och blir, enl. Theunissen t.ex., ” inordnad som konstitutivt objekt.”( jfr. Bengt Kristensson Ugglas Paul Ricoeur; Kommunikation på bristningsgränsen (1994)s.155.. Sartre - och Merleau-Ponty -, sökte senare modifiera Husserls idéer. Jag kan eg. inte se att man kom någonstans alls med detta. Man kom inte längre än vad den dem alla vida överlägsne Hegel – i Fichtes efterföljd - hade gjort redan 1807. Det om detta.

 

--------------------------------------

 

 

 

       Ludwig Wittgenstein: ”Men jag vet ändå från mig själv vad det vill säga att ”tala till sig själv”. Och om jag berövades organen för det hörbara talet, så kunde jag ändå föra monologer i mitt inre. Vet jag det bara från mig själv, då vet jag alltså bara vad jag kallar ”tala till mig själv”, inte vad en annan kallar så.” ( i Filosofiska undersökningar, (1945) s.129. §.347. )

     Trots att man inte på något meningsfullt sätt kan beskriva detta samtal med en själv – ty vem talar med vem – så finns det ett sådant samtal, menar W..

 

       Kan det då finnas samtal som inte går att beskriva?

 

       Är ett s.k. ”samtal med en själv” ungefär samma som ”inre monolog”?

 

 Marcel Proust har uttryckt de väsentliga aspekterna så här: ”Jag vänder mig inåt mot min själ. Det är den som skall finna sanningen. Men hur? En djup osäkerhet kommer över oss varje gång själen känner sin egen otillräcklighet; då den samtidigt är sökaren och det mörka landskap som skall genomsökas, där inga hjälpmedel står till förfogande. Söka? Det räcker inte: skapa. Själen står inför något som ännu inte existerar och som den ensam kan förverkliga och genomtränga med sitt ljus….” ( På spaning efter den tid som flytt, I, s.48.) (”samtidigt sökaren och det mörka landskap som skall genomsökas”.)

 

   Kan någon hjälpa någon annan med deras monolog? Om monologen är en dialog, så vet i alla fall inte jag om det. Inte instinktivt. Hur kan man då påstå att en monolog är en dialog? Vad är den inre monologen? För något. Om det finns en sådan.

 

Redan nu frestas man att ge upp denna undersökning. Om nu monologen ses som skriven för den enskilde själv: Är självreflexion – i nära betydelse till ”att samtala med sig själv” - över huvudtaget alls möjlig? Vad innebär den? Något radikalt ? ( lat. Radix = rot. ) En délibération intime - ”intim frigörelse” - för att tala med Chaim Prelaman? ( Se Prelamans Rhetorique (1989)). Jfr. t.ex. J.-J. Rousseaus icke så välkända dialogprojekt Rousseau Juge de Jean-Jaques, 1772-1776. jfr. ovan.  Är själv-insikt möjlig? Vi vill ju gärna tro det. Tror vi det? Är självinsikt något annat än - en illusion? Är jag något annat än ”den dröm min kropp drömmer”? ( cit. J.L. Borges .) Animula VAGULA BLANDULA…..

Skulle jag kunna svara på dessa frågor? Efter att ha konsulterat mig själv… Eller: för att både radikalisera och specificera frågeställningen till en aningen mer konkret fråga :kan man fatta ett beslut i ( inne i ) en dialog med sig själv; - göra någon skillnad i en inre monolog, som har denna karaktär av samtal ? ( Vi kan se detta som min fråga. ) Kan man byta riktning? ( Ändra i ”själen” ….) Kan en människa förändra sig själv? ( Kan man i dessa diskussioner undvika att hamna i paradoxer som t.ex. den att vi skulle, var och en, ha TVÅ Själv ? (!) ( Detta blev nu Adornos kritik av Kierkegaard, som Kierkegaard framställer jagdialektiken i Sygdommen til Döden, och på liknande sätt väljer även L. Koskinen ( Tid och evighet hos S.K. ) att beskriva denna bok. ( Ett vidunder tycks det, en varelse med ”två själv”! )

 

 Kan man bli allvarlig, om man alltså inte varit allvarlig förut? Den vikrtigaste frågan, när det gäller en människa är, enligt S. Kierkegaard, den, om vad som gjort henne allvarlig. Och det är väl bra tänkt. Jag och … jag själv. – ( Jfr. titeln på en bok av den franske filosofen Philippe Lejeune, Je est un autre. ( …”Jag är en andre.” är en tolkning, eller: ”Jag är en annan.”…. ) Kan en människa så ( till den grad ) veta vad hon gör, - vara så långt ifrån navelskåderi - att hon föredrar att förändra ( eller – i sällsynta fall – ytterligare befästa – att med sin vilja till ytterlighet anstränga sig i befästande av sin inställning till vad hon gör? Kan en människa i samtal med sig själv göra sig fri från en illusion, genom att beteckna den (sic!), och icke bara vänta på att illusionen försvinner i en resignation? Ty vad vore en reflexion, en monolog, en dialog med sig själv, om den inte syftade till att KUNNA förändra något i världen eller sig själv?

 

(…. vi antar att varje människa är väsentligen ensam ,och att inga så kallade ”högre makter” finnes, eller, även om de finns, att de då icke blandar sig i. ). Och, i så fall: Kan en annan människa, - t.ex. du eller jag, - se det utifrån, är det iakttagbart, d.v.s.: går en sådan eventuell insikt att konstatera o. därmed förmedla? ( Ty det jag för mig själv – på mitt sätt - kan konstatera, bör jag rimligen kunna i någon grad, på något sätt – om än blott med tystnad - förmedla!) Kan man besvara!!!! någon fråga här, utan att hamna i rena plattheter?

 

----------------

 

”Jag känner inte mig själv.” (Nietzsche.)

 

”40 år gammal och fortfarande idiot.” (Wittgenstein).

 

Filosofi och Självkännedom. Aporin (självmotsägelsen) i denna.

       Detta är ett helt kluster av ( för filosofer väldiga ) problem. De hör delvis samman och gränsar allihop till , eller utgör de centrala mänskliga problemen .Och det är problem ,som man ställer sig själv ganska ofta, men sällan ger sig tid , eller för all del: ser vitsen i att utföra i diskussionstermer. Det är problem, som vi nästan alltid låter hänga som obesvarade frågor i luften omkring oss – och ofta låter vi dessa frågeställningar istället glida över i frågor om personlig karaktär och viljestyrka, förmåga att delvis sätta oss över frihetens problem; - ofta gör vi genom att nihilera det det enda rätta, genom att gå direkt till aktiv handling,: vi löser problemet genom att transcendera det i handling, förvandlar en abstrakthet till något konkret: bryter staven över problemet. Men det finns – inte bara för filosofer - ändå alltid kvar. Det är underliggande i många av våra dagliga resonemang. I vårt sammanhang här – och i många andra, för många andra människor - kanske det kan beskrivas som problemet ikring ,vad man skulle kunna kalla självdetermination, den odiskutabla rätten att vara och värna ett själv, ( jag talar inte om rätten att existera eller rätten att vara frisk, mätt eller lycklig eller något sådant ) och att utveckla ett eget ”själv”, vad nu detta ”själv” än är i mitt eget livs hela sammanhang. Det ligger – som antytts, och som de flesta vet - något mycket, mycket problematiskt i självkännedomens och självreflexionens natur, ja, - det ligger något självmotsägande, en apori, i vissa uttryck som självkännedom brukar beskrivas med, och som påpekats gång på gång av bl.a. olika filosofer ( från Platon och Augustinus och framåt ) genom tiderna. -------------

 

Upptagandet av en sådan apori, självmotsägelse, för att försöka upplösa densamma, kallas – något egendomligt kan man tycka - inom klassisk filosofi, för ”aporetisk metod”, - populär under medeltiden – och benämningen finns ingen anledning att då…. idag avskaffa. Vi har lika mycket aporier idag , som man hade då , i det dagliga tänkandet…. Ty att tänka på självreflexion, - att formulera sig om den, - det är att utsätta språket för en enorm belastning, och att med språkets hjälp utsätta sig själv för en form av mer eller mindre grov misshandel. Språket ( eller vårt huvud ( caput ) , eller världen ) är inte ” byggt”, så att säga, för frågeställningar av den typen…

 

        Låt oss – som exempel - börja med betrakta utsagan; a.) ”Det finns ett jag (d.v.s. ”jag” )som har kunskap om Adele.” ”Det finns ett jag, som har kunskap om Adele.” Detta är icke särskilt problematiskt, om man inte tänker på sådant som att jaget, - vi antar ett ”jag” - förändras och att Adele gör det, och att man kan ha olika syn på vad kunskap är. Vi tänker oss alltså nu analogt: b.) ”Det finns ett jag som har kunskap om sig självt.”

 

Det första som, intuitivt slår oss, är att det är en väldig skillnad på vad jag kan veta om Adele och om mig själv. Är ens formen för kunskap här samma?

      Vi formaliserar dessa frågor på vanligt formallogiskt sätt: a.) ” Ex( xKa))”” resp. b.) ” Ex( xKx)”. Men denne kunskap K måste också vara medveten för x. X måste ha kunskap om att x har kunskap om x. Sålunda : Ex ( xKx ^ (xK( xK(Kx)).Men är det då så att ”Ex ( xKx )? (xK(xKx)” och Ex ( ?xKx ^ xK(Kx)) ty x har just kunskapen om sin skunskap om x och inte om kunskap i allmänhet om x. Om x har kunskap om sig själv så vet han det, alltså:Ex( xKx)? (x K(xKx)). Om vi ser på begreppet ”självkännedom”, innebär det då alltid att Ex( xK(xKx)) , - är det den korrekta definitionen av ”självkännedom” ? Eller är det först tal om Ex( xKx) och sedan – efter en faktisk tidrymd (t) av eftertanke tZ - enEx( xK(xKx)) , där förutsättningen är först - xKx , sedan –xK(xKx) ,eller är det tvärtom att xK(xKx) är en förutsättning för xKx , eftersom xKx är en icke-identisk storhet i förhållande till x, så att det är omöjligt att skriva xKx,eftersom det är en tautologi , alltså: xKx ? xKx, ( vilket skulle innebära, fair enough: att x ? x , också eftersom x = 8 , - medan xK(xKx),och vi alltså bara slutar i följande : x har kunskap om en tautologi. Denna tautologi skulle vara tom på kunskap, men det visar den sig i allmänhet inte vara. Ty: - Man har ofta följande känsla: Man är aldrig helt ense med sig själv. Alltså: x ˜ x. ( Här kan det vara så att självkännedomen bara är en olikhet i tidsrymd. Att kunskapen är lika med rymden av tanke i ”eftertanken”. Jaget = skillnaden mellan före t och efter t. ) Vi kan kalla en människas kunskap om sig själv för c.) Ex( xK(x=x).) Transformerad till kunskap blir detta en ny insikt, ett nytt påstående d.) Det finns alltså också ett jag som inte har kunskap om sig självt. Alltså Ex (xK(x –Kx)), vilket vi likaså kan kalla ett slags självmedvetande, ett negativt, - negativt självmedvetande - som kan balanseras av ett positivt i enl. med Ex(xK(xKx)).

Man kan också säga , att den kunskapen jag har om mig själv är en speciell kunskap, en kunskap nödvändigt ställd i relation till något såsom kunskap – enl. ”jag lever icke i lufttomt rum” - innan den är ställd i relation till mig själv. Sålunda: Ex(xKMx), där M står för ”metafysisk”, vilket jag översätter med: ”Jag har metafysisk kunskap om mig själv.”, ty jag kan ju inte ha en total kunskap om hela min varelse, men en kunskap utifrån en viss synvinkel, - i detta fall den metafysiska, d.ä. en speciell metafysik, säg Aristoteles´. ( Metafysiken skulle vara en slags arkimedisk punkt i detta fall.) Innebär då detta: Ex( xKMxm) ?:”Jag har metafysisk kunskap om mitt metafysiska själv”. Eller om vi talar om geometri: ” Ex(xKGxg)”:”Jag har geometrisk kunskap om mitt geometriska själv.” Analogt med insättande av en term på en filosof, t.ex. Thomas ab Aquino: Ex(xKTxt) : ” Jag har en thomistisk kunskap om mitt thomistiska själv.” Vi kallar denna självkännedom för e.) Ex(xKAxa), ”Jag har en aspektkunskap om mitt aspektsjälv.” – om vi då reducerar metafysik, geometri, och thomistisk filosofi till något vi kallar ”aspekter” i detta sammanhang. ( Här behöver vi inte bry oss om andras uppfattning av metafysik, geometri och thomism, - bara min egen. Vi kan ju då insätta temer som känns mer adekvata, såsom ”västerländsk”, ”överklassig”, ”förkyld”, ”13-årig”, - men däremot aldrig en term som betecknar min hela person, såsom ”Kaj Genellsk”.) Detta skulle då innebära att självmedvetande eller självinsikt förutsätter en kunskap ( en mer eller mindre solitt grundad kunskap ) om något annat än en själv , för att kunna forma en aspekt i förhållande till vilken man ser på sig själv. Vi skulle då behöva befatta oss med kunskapens allmänna villkor, och med alla filosofins grundfrågor. Detta verkar i och för sig högst rimligt. Allt detta försöksvis rimligt och även – det medges - ganska så ”skolastiskt”. Eftersom det, som bekant , är skralt med kunskapen även om andra saker, så verkar det hela ganska utsiktslöst……..

 

Nu kan man ju ifrågasätta om man skall behandla kunskapen om sig själv på ett sådant sätt att man tolkar den reflexiva konstruktionen ” jag – själv ”som om jaget och ”spegelbilden är analoga, eller identiska, - alltså: man kan ifrågasätta konstruktionen, synen, xKx, och mena att den på följande sätt borde helt skilja på jag och själv, sålunda : xKs, som på subjekt och objekt. Man kan alltså för meningsskapandets skull hävda, att det, ibland inte i den reflexiva konstruktionen är fråga om en identitet. I vissa konstruktioner, som: ”Paete dödade sig själv.” är det ju fråga om identitet.

     I en annan konstruktion: ”Jag lärde mig själv grekiska.” är det också identitet. Men i: ”Jag lärde känna mig själv.” är det en slags kvalitativ olikhet. Jag menar att ”själv” här är en illusorisk term, ett illusoriskt pronomen, ( såsom begreppet ”klass” i logiken är en logisk illusion i förhållande till en medlem av klassen, åtminstone i den grundläggande, s.k. ”första klassens predikatlogik”, enl. B. Russell. ), eller - åtminstone - en mer problematisk term. Man varför just här? Vi kan också tänka på de språkundersökningar som är gjorda av bl.a. oxfordfilosofin av J.L. Austin ,och å ena sidan Hector-Neri Castaneda ( f.1924, fil. prof i Detroit. - I hans uppsats ”´He´”: A study in the Logic of Selfconsciousness, 1966. Och Indicators and Quasiindicators, (1967)) i American Philosophical Quarterly, IV,2, 1967.), och andra, spec. här P.F. Strawson (f.1919.) och dennes bok Individuals, (1959), där denne söker redan ut vissa sådana här utsagor. Strawson börjar med att fastslå att det tycks finnas en enighet om att det finns utsagor som har psykologiska attribut, vissa fält inom det mentala, som bara den egna personen kan känna till och tala om. Strawson kallar dessa – en central klass av psykologiska predikat - för ”P-predikat”.

 

 

 

Reflexiviteten. ( Språklig exkurs om denna. : Specialfall: Det franska språke t. -:.beträffande Självet och siget.: ”soi” är ett reflexivt pronomen. Tillägget ”même” i ”soi- même”,”moi -même” härstammar från lat. ”ipse”/ via ”mipse”/ ( via en rad andra övergångsformer, : man går från 1300_talets meisme”, till mesme, från lat. metipsimus, vilket härör från ett suffix till superlativet ”metipse”, ur ( loc. class.) ”egomet ipse” = moi-meme, från ”egomet” = ”moi” – här alltså ett ”ego” förstärkt med ”met” och ”ipse”= ”meême, en personne”, om ni förstår…...)alltså ordet för sv.”samma”,”likadan”, men också ”själv”,- ( Språkens olika sätt att behandla (!)reflexiviteten påverkar ibland den spekulativa filosofin, där man har ovanan att icke börja med tingen, sakerna, men med orden!( - Jfr. utsagan ”Det är dålig metod att börja med orden.” Av filologen Ferdinand de Saussure .- ) Det existerar alltså med grammattisk (språkligt geografisk) ”nödvändighet”( d.v.s. verklighet) en skillnad mellan språkbruket hos G.W.F. Hegel ( såsom tysktalande) och.J.-P.Sartre ( såsom fransktalande).- (” Siget”, - detta begrepp är okänt för en svensk - ”le soi” är samtidigt ett begrepp som i Frankrike, som - i vissa kretsar - tidvis betyder, eller numera: betydde ,”den intellektuella traditionen”. – vilket säger något om den franska cartesiska filosofiska traditionens fasta punkt. Samtidigt säger fransmannen i gemen ofta: ” Ce qui au monde viellit le plus vite: la nouveauté.”- det som åldras snabbast är nyheten….). När t.ex. P. Ricoeur skriver:” Sigets position är inte en given, men en uppgift…”,så avses ju mer vad vi kallar ”Självet”. ( ”Självet” har ju i sin tur i svenskan ingen stark ställning i språkbruket. Vi har alltså inte ”reflekterat oss” så långt som en tysk de facto har…- denna problematik kan spåras bakåt till - självaste (lat.: ” ipsissimus ”) - Hegel. Denne hävdade att ett träd eller en blomma har ett sig (”sich”), men icke ett själv ( ”Selbst”), ty det senare, det kan bara en människa ha ( att ha….. Självmedvetande ).) ( Den andre: franskans ”autre” kommer från latinets ”alter”, som i populärlatinet ersatte ”alius”; ”autrui” kommer ur ”altrui”, en äldre form av ”autre”, löpande in i pers.pron. ”lui”(”han”), ( till ”alterlui” ), alltså ungefär: ”en annan han”. Vi kan jämföra de båda nutida uttrycken, med något olika innebörd i franskan, ”l´autre” och ”l´autrui”. Begr.”autrui” är ung. sv. ”granne”.)) ( Inom den franska kultursemiotiken utvecklades en särskild terminologi med ursprung i reflexiviteten, delar av vars ”grundläggande grammatik” lyder: reflexivitet: jämnårig med , irreflexivitet: far till,; symmetri: syskon till,; assymmetri: far till,;transitivitet: förfader till; intransitivitet: far till. Dessaa termer kan användas i de mest skilda sammanhang, och hade sin främsta utbredning under den strukturalistiska erans hektiska spekulation, där den strukturalistiska tanken också avslöjar sig i sin statiskhet, vilket – i reaktion - fick den svårfångade seriella teorin att uppkomma, ur musikens semiotik.. ) )

 

 

 

 

 

--------------------------------------------------------

Contre-partier.

 

 

En protest mot alla betraktelsesätt, alla försök till att nå självinsikt och något som helst självmedvetande skulle ju inläggas av alla behaviourister, - filosofer som utifrån en uppfattning om Auguste Comtes ideal om den exakta kunskapen ( i Cour de philosophie positive , 6 bd. 1830-42. ), utgår från att allt vi kan iakttaga betr. människan är beteenden, och förnekar introspektiv kunskap om medvetandet.

      Riktningen uppstod ur den s.k. funktionalismen, en gren av den transatlantiska pragmatismen, där William James - broder till den fine romanförf. Henry James - och till John Dewey - vilka arbetade med den snillrike Charles Sanders Pierce - arbeten spelade en särskilt viktig roll. Dessa grundade ju senare ”pragmatismen”. William James´ The principles of Psychology (1890) var närmast koncentrerad på att visa att beteenden och mentala processer var möjliga att förändra. I det mentala hade man fortfarande insyn, - man kan här nämna James inflytelserika bok The varieties of relifious experience (1901-02), på sv. Den religiösa erfarenheten i dess skilda former, (1923). - Funktionalismen uppstod mer explicit med John B. Watson (1978-1958) - jfr dennes Behavoiurism (1925).

   En behavoiurist såsom den klassiske B.F. Skinner uttalar följande:

     ”Utan det verbala kollektivets hjälp skulle allt beteende var omedvetet. Medvetenheten är en social produkt. Det är inte nog med att medvetenheten inte är något fält för den autonoma människan; medvetenheten är helt utom räckhåll för den ensamme..” ( ur B.F. Skinner, Bortom frihet och värdighet, (1973).

      ”Den [ medvetenheten ] är inte heller inom räckhåll för någon människas exakta kunskap.”(ib.) Hos Skinner finner man mycket lite av den  öppenhet som är så grundläggande för t.ex. Pierce.

       S. Shoemaker, influerad av bl.a. J.L. Austin (1916-1960) och Ludwig Wittgenstein ( i Philosophy today, no.3. (1970) ed. J. Gill ,ss 72-90.):

 

      ”Filosofer som har reflekterat kring användningen av första-personspronomen som subjekt har ofta varit böjda att säga sådana saker som att man inte kan vara objekt för sig själv, att ens Själv inte är en av de saker som man kan finna eller möta i världen. Den vanligaste slutsatsen är naturligtvis att ens själv, vad man ”kallar Jag”, inte kan vara något av de fysiska eller materiella tingen som man finner i världen. Men, vad alla vet som är bekanta med Humes och Kants skrifter, bland andra , är det också vida förnekat att överhuvudtaget något immateriellt erfarenhetsobjekt kan vara objekt för tanke och erfarenhet. Dessa åsikter leder naturligt till den slutsatsen att ”jag” inte refererar, att det inte finns något Själv, eller att Självet på något sätt inte är ””i världen”.”(s.79.)

 

     Shoemaker kommer så småningom fram till att ”jag” är ett pseudosubjekt, analogt med ”det” i uttrycket ”det regnar”, ( - man tänker även på Fr. Nietzsches tanke om att ”det tänker”… Och det framkommer på ett liknande sätt hos G. Groddeck i dennes brevroman, Das Es.) - en rimlig slutsats, i det sammanhanget. Och efter detta så börjar det bli intressant:

 

       ”Jag tror att de största orsakerna till problem här är tendensen att tänka på medvetande (/awareness/) som en slags perception (/perception/ ), d.v.s. Vi ser också, att vi aldrig kan nå någon kunskap, om vi inte för något slags – mer eller mindre lyckat - ( logiskt ) resonemang, reflekterar över vad vi förnimmer utom och inom oss, - och vad gäller oss själva så skall då självkännedomen delvis uppnås med en självreflexion, ett samtal med oss själv. Alltså ”xKx ? xSx ”

 

      En nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för självkännedom är att vi samtalar med oss själva. ( Omvändningen gäller inte. ) - Man har ibland – som W. Köhler framhållit ( i Zur Debatte um reflexive Argumente in der neueren deutsche Philosophie (1987) i Philosophie und Begrundung, 1987.) framställt tänkande av typen reflexion som ett ”internaliserat tänkande”. Ett sådant, där man delar upp sig själv i sitt alter och ego slutar dock inte, enl. Köhler, i en tillfredställande upplösning beträffande anspråk på vare sig förståelighet eller sanningshalt, eftersom man psykologiserande måste besinna sig på den förmåga att föra sig själv bakom ljuset, som alla människor har. ( Jfr. Schnädelbach ( Zur Kritk des Geltungsanspruchs des Verständlichkeit, 1978 ). Här kommer man alltså inte fram!

       Någon dialogiskhet i monologen kommer inte i egentlig mening att fungera, ty det finns ingen som i det inre kan avgöra vem som har mest rätt.

 

       Vi måste också inse att självet inte kan definieras i en a-historisk punkt, utan att, som J. Lacan, i Edm. Husserls efterföljd, menade: ”för varje människa gäller att underkasta sig en logisk beslutsprocess relaterad till en tid för att förstå.” ( E. Roudinescou, s.209. ) Lacan menar alltså helt enkelt att det tar tid att utvecklas och att förändras och att besluta sig.

 

     Man ställer sig också ofta inom filosofin alltmer frågande till fenomenet ”reflexion”, - jfr. här t.ex. Maurice Merleau-Ponty i hans postuma papper - ( Le visible et l´invisible ) - ser det som en självmotsägelse, och ser tänkandet självt som en sådan apori, motsägelse. Man kan inte gå bakom det. ( Emedan man inte kan gå bakom det, så är det ( tänkandet ) självmotsägande, enl. K.O. Apel, - kryptiskt nog. ) Köhler undrar ( i slutet av sin mycket omfångsrika essä om filosofin i sin – nuvarande - helhet ). ”Om man nu åtminstone tar ett steg tillbaka och, med Blumenberg, ställer frågan:” Vad var det egentligen vi ville veta?”, beträffande filosofi och grundande, så ser man att den filosofiska reflexionen över de filosofiska metoderna alltid går utöver sig själva. Den kan alltså inte stå ensam. Som det ”förutsättningslösas vetenskap” – filosofins mål har alltid varit denna förutsättningslöshet, medan man ofta tillåtit, av en anledning som inte kan vara annat än nöd, antaganden - söker den alltjämt en hållpunkt för en rekonstruktion av grundantaganden: en sann grund, en riktig metod, en koherent eteori. ( Jfr. t.ex. M. Farber, The ideal of a presupposition-less philosophy, (1940)) –”Man brukar inte hålla filosofiska framsteg för omöjliga – dessa framsteg innebär dock oftast, att man förklarar vissa utsagor såsom omöjliga… - och inte heller se som osanna paradigmbytet från ontologiskt över mentalistiskt till lingvistiskt paradigm, för att ändå trots detta kunna föreställa sig, att inte ändå andra paradigm med tillhörande metoder än de som utvecklats här, som hittills varit de grundläggande i filosofiskt tänkande och som framställt mycket överskådligt av Finch: /…/.” ( Här syftas på H.L.R. Finchs bok Wittgenstein – the later philosophy,(1977)):

 

   ”Dessa tre metoder motsvarande de tre filosofiska ramverken hos Platon, Descartes och Wittgenstein är (1) den sokratiska metoden att definiera ( avhängig av distinktionen särskild-allmän); (2) den augustinska introspektionsmetoden ( som vänder perspektivet till det inre-yttre); och (3) den kantianska metoden med förutsättandet ( som finner den avgörande delningen mellan a posteriorit och a priorit ).

    Filosoferna Platon, Descartes och Wittgenstein, visar oss faktiskt hur världen skulle se ut i termer av dessa tre metoder. Platons grottbilder Sokrates metod, Descartes cogito den augustinska, och Wittgensteins språk-spel den kantianska.” ( Finch , s.147.)

 

    Vi finner, att vi vad gäller självkännedom aldrig har en omedelbar sådan. ( jfr. Edm. Husserl, och P. Ricoeur, i Theory of Interprations, kap The question of the Subject.)

 

     Den udda reflekteraren Maine de Biran:

 

     ”Jaget objektiverar sig inte i en bild; det förstås heller inte genom en ontologisk abstraktion. Hela dess verkliga existens är i uppfattningen och upplevelsen av ansträngning ( ” l´aperception de l´effort” ….. ), för vilken det känner sig som subjekt eller orsak.”

           ( Mémoire sur la décomposition de la pensée, I. ss.144-148.

 

----------------------------------------